Kubilai khan var världens mäktigaste man

Kubilai khan överraskade sina nya undersåtar, när han 1279 erövrade hela det kinesiska riket. Mot all förväntan införde han reformer som ingen sett maken till, och plötsligt fick folket skolor, nya vägar och religionsfrihet.

Bridgeman

Armen på den enorma katapulten utlöses med våldsam kraft och en stor sten slungas iväg mot den kinesiska staden Xiangyang. Det dånar när stenen brakar in i stads­muren i ett moln av damm.

”Oljudet skakade himmel och jord, och allt som träffades av projektilen förstördes”, skriver ett ögonvittne.

Den mongoliske härskaren Khubilai khans armé har belägrat staden i fem långa år – sedan 1268. De kinesiska trupperna har lyckats bryta igenom mongolernas linjer vid flera tillfällen och kunnat förse stadsbor och soldater med proviant och annat.

Men nu har Khubilai kallat in arabiska experter. De bygger tunga kastmaskiner som mur­arna inte kan stå emot, och i slutet av mars år 1273 kapitulerar staden till sist. Xiangyang är nyckeln till Kina. Nu ligger landet öppet för mongolerna.

Kinesernas värsta mardröm har blivit verklighet. I århundraden har de fruktat ryttarfolket i norr, och nu är dessa barbarer på god väg att erövra hela riket. Miljontals kineser bävar för framtiden
– men de ska komma att bli överraskade.

Tvärtemot vad alla förväntar sig har Khubilai khan nämligen beordrat sina trupper att inte störa eller plundra civilbefolkningen. Och Khubilai nöjer sig ­inte med det.

Han skickar nödhjälp och pengar till de krigshärjade provinserna för att bygga upp dem igen, han för­sörjer änkor och föräldralösa barn, han begränsar användandet av dödsstraff till ett minimum, han bygger skolor så att även fattiga barn på landet får lära sig läsa och de skatter han kräver in är låga.

Kineserna tvingas snart inse att Khubilai khan är en idealisk statschef. Men deras nye regent gör självfallet inte allt detta av ren godhet. Hans milda taktik är ett led i hans storstilade framtidsplaner: han tänker erövra hela världen.

Den mongoliska armén var fruktad för sina hårdföra krigare.

© AKG Images/Scanpix

Djingis khans sonson

Khubilai khan föddes i världens mäktigaste släkt år 1215. Hans farfar Djingis khan hade skapat ett jättelikt imperium som bredde ut sig över de eurasiska stäpperna och omfattade stora delar av Kina, Ryssland, Persien, Mellanöstern och östra Europa.

Khubilais far var Tolui, Djingis khans yngste son. Han var en brutal general utan finess – en habil officer men inte överdrivet intelligent och dessutom gravt alkoholiserad. Det var uppenbart att det i alla fall inte skulle bli Tolui som tog över tronen efter Djingis khan. ­Därmed blev det också osannolikt att Khubilai skulle kunna bli storkhan.

Tolui levde nästan hela sitt liv på slagfältet och besökte bara vid några enstaka tillfällen Khubilai och hans bröder, som levde som nomader i Mongoliet.

Därför uppfostrades pojkarna av sin mor, Sorghaghtani Beki. Hon var raka motsatsen till sin make; en kultiverad och intelligent kvinna. Sorghaghtani var kristen, men introducerade även sin son för urgamla asiatiska idétraditioner som buddhism och konfucianism.

Khubilais uppväxt präglades således av moderns mildhet å ena sidan, och av mongolernas hårda krigarideal å andra sidan. I fyraårsåldern började han öva på sådant som gjort mongolerna nästan oövervinneliga på slagfälten: att rida snabbt och samtidigt avlossa pilar i snabb följd och med ohygglig precision.

Parallellt med den praktiska och teoretiska militärutbildningen undervisades Khubilai och hans bröder i filosofi, historia och statskunskap. Hans mor var enormt ambitiös å sina söners vägnar och såg till att de fick de bästa lärarna.

Intensiv kamp om makten

Khubilai var tolv år när hans farfar dog och det uppstod en ledarskapskris i ­riket. Mongolerna hade nämligen ingen förutbestämd arvföljd.

Den nye storkhanen skulle utses av ett adelsmannaråd, khuriltai, som samlades i det mongoliska kärnlandet. Det tog sin tid; de stormän som bodde i utkanterna av riket fick rida i månader för att komma dit.

Efter två år av oändliga diskussioner mellan de olika fraktionerna enades rådsmedlemmarna till slut. Djingis khans son Ögödei blev storkhan och inledde snart ett storstilat fälttåg mot rikena i Europa.

Hans trupper befann sig i våra dagars Polen när han plötsligt dog år 1241. Många historiker menar att det dödsfallet blev Europas räddning. Mongolerna tvingades nämligen avbryta sin snabba framryckning eftersom generalerna blev tvungna att skynda hem till en ny khuriltai, och de tog de flesta av sina trupper med sig som stöd.

Ögödeis död innebar en nedgång för hans gren av släkten och nya möjlig­heter för Khubilais, trots att Tolui själv hade dött flera år tidigare. Historikerna tror att han söp ihjäl sig.

Khubilais mor hade länge försökt ­bana väg för sina söner och hon hade bestämt sig för att en av dem skulle bli storkhan. Men hon förlorade den första maktkampen: Ögödeis son Gÿug valdes till ny storkhan. Några år senare dog emellertid även han.

Ännu en gång skulle stormännen samlas till en khuriltai och den här gången satsade Sorghaghtani Beki allt. Hon slöt ett förbund med mongolerna i Gyllene horden som kontrollerade Ryssland och var det mäktigaste enskilda khanatet i mongolernas värld.

Det fungerade; Khubilais storebror Möngke valdes till storkhan år 1251 och Khubilai själv var nu bara ett pinnhål från makten.

Erövrade hela norra Kina

Som prins och bror till storkhanen hade Khubilai rätt till så kallat apanage
– skatte­intäkter.

Möngke gav honom dessutom områden i de delar av Nord­kina som mongolerna erövrat redan ­under Djingis khan. Khubilai var en mild och rättvis härskare, och de fattiga bönderna som var vana vid giriga regenter fick en positiv överraskning.

År 1252 beordrade storkhanen att Khubilai skulle erövra resten av Nordkina – kungariket Ta-li. Detta var stunden som den unge prinsen väntat på.

Han var 36 år gammal och hade fortfarande inte debuterat som fältherre, vilket var ovanligt för mongoliska prinsar. Hans far hade lett en hel ryttararmé på de mon­goliska stäpperna redan som tonåring.

Khubilai ägnade tre månader åt att planera fälttåget. Han lämnade ingenting åt slumpen.

I september ryckte han fram mot den väldiga floden Yangtze, där fiende­armén stod uppställd på andra sidan. Mongolerna försökte först med diplomati och Khubilai sände ut tre ambassadörer för att kräva att Ta-li skulle ge upp.

Svaret kom i form av ambassadörernas avhuggna huvuden. Att budbärarna avrättades var den värsta förolämpning mongolerna kunde utsättas för, och sådant hade tidigare utlöst stora blodbad. Khubilai lät genast bygga timmerflottar för att ta sina trupper över Yangtze, trots den stora hären som väntade på andra sidan.

Ta-lis härförare förväntade sig inte att mongolerna skulle våga ta sig över floden i mörker; därför gjorde Khubilai just det. Den nattliga attacken kom som en total överraskning och Ta-lis armé flydde i panik mot huvudstaden Nanjing i nordöstra Kina.

Khubilai omringade staden och gjorde sedan något alldeles oväntat: Trots det som hänt hans ambassadörer lovade han att inte skada invånarna om staden kapitulerade frivilligt.

Han erbjöd dem dessutom spannmål och boskap, så att alla skulle kunna äta sig mätta. De belägrade accepterade erbjudandet, och Khubilai stod fast vid sitt löfte.

Khubilai khan var en listig och taktiskt skicklig fältherre. När han fick höra talas om Mellanösterns kastmaskiner, ett slags katapulter, införde han dem i sin egen här.

© Edinburgh University Library

Bröder slogs om makten

Storkhanen blev mycket nöjd när han fick höra vad hans lillebror lyckats med i Kina, och han bestämde sig för att initiera ett riskfyllt projekt.

Han tänkte ­angripa södra Kina, som kontrollerades av den mäktiga Songdynastin. Hela fyra mongoliska arméer skulle sättas in. Möngke skulle själv leda den ena, och Khubilai en av de andra.

Enligt persiska källor bestod mongolernas anfallsstyrka av 600 000 man, varav Khubilai anförde 90 000. Moderna historiker anser att siffrorna är överdrivna, men säkert är att det rörde sig om en enorm armé. Det behövdes; Songriket var jättelikt och hade både en väldig armé och en mycket stark flotta.

I mars 1258 intog mongolerna staden Cheng-tu, men därefter bromsades ­offensiven av den svåra terrängen; mongolernas lysande kavalleri hade svårt att ta sig fram. Efter ett år av strider började khanens rådgivare tvivla på att det hela skulle lyckas.

Den 11 augusti 1259 kom katastrofen: Möngke dog plötsligt. Enligt en källa träffades han av en pil, enligt andra källor avled han av kolera. Dödsfallet satte stopp för framryckningarna och ännu en gång red generalerna hemåt till en khuriltai.

Den här gången fanns det två kandidater till platsen som stor­khan: Khubilai och hans lillebror Arigh Böke. Den sistnämnde hade styrt Mongoliet från huvudstaden Karakorum medan Möngke var ute i fält.

Khubilai stod norr om Yangtze med sina trupper och hade ännu inte varit i strid, när han fick nyheten om sin brors död. Hans rådgivare sade åt honom att genast bege sig norrut till det förestående rådslaget, men Khubilai sade nej:

”Jag har fått order om att anfalla ­söderut. Hur skulle jag kunna återvända hem utan heder?”

Khubilai ville gärna efterträda sin bror som storkhan och behövde en ­militär triumf för att stärka sin ställning. Ännu en gång lät han bygga timmerflottar, tog sig över Yangtze och gick till frontangrepp mot Songstyrkorna.

Båda sidor led stora förluster i slaget men mongolerna lyckades jaga fienden på flykten och etablera ett brohuvud på södra flodstranden. Khubilai lämnade kvar en styrka som skulle försvara den nyvunna terrängen och skyndade därefter norrut med resten av sin armé.

Från sin nordkinesiska huvudstad Kai-ping fick Khubilai oroande rapporter om att hans bror Böke skaffat sig många sympatisörer. Brodern spred ryktet att Gyllene horden stödde honom, och oavsett om detta var sant eller inte medförde det att många ställde sig på hans sida.

Khubilai insåg att det var bråttom. Han kallade genast till en khuriltai i sin egen huvudstad i Nordkina och lät sig utropas till storkhan. Det var en tydlig provokation.

En khuriltai skulle hållas i det mongoliska hemlandet och Khubilai var väl medveten om att han inte valts på ett legitimt sätt. När Böke nåddes av nyheten reagerade han direkt. Han ordnade också en egen khuriltai och lät sig väljas till storkhan. Kriget mellan bröderna var ett faktum.

Khubilais djävulska plan fungerade

Khubilai och Böke hade samma föräldrar och de hade fått samma militära utbildning, men Böke stod som favorit inför den kommande kampen. Han ställde upp stora styrkor av ryttare på den mongoliska stäppen, och hade han inte haft Gyllene hordens stöd tidigare så fick han det nu.

Khubilai valde att försvara sig i Nordkina där han hade en klar fördel av att vara på hemmaplan; området var helt okänt för Böke.

Khubilai visste däremot precis var han kunde skaffa proviant åt en stor armé under en viss period – och var det inte var möjligt. Därför samlade han sina trupper i resursrika områden. Karga områden lämnade han åt Böke.

Hans plan fungerade. Mellan åren 1260 och 1263 vann Khubilais trupper flera stora slag och höll samtidigt Böke borta från livsviktiga resurser. Han gynnades dessutom av en sträng vinter år 1263 då det uppstod hungersnöd i Bökes läger och många soldater ­de­serterade.

År 1264 var alternativen få för Böke. Han valde att gå mot Khubilais huvudstad, inte för att starta ett avgörande slag utan för att kapitulera.

Den per­siske historikern Rashid ad-Din berättar att brödernas möte blev mycket känsloladdat. Böke sägs ha brustit i gråt när hans storebror omfamnade honom, och Khubilai torkade tårarna från hans kinder.

Under de följande dagarna började khanens rådgivare inse att deras härskare inte tänkte bestraffa sin bror. De var mållösa. De förväntade sig dödsstraff och försökte ihärdigt påverka Khubilai. Till sist gick Khubilai med på ett symboliskt straff: Böke fick inte visa sig i hans närhet under ett år.

Sedan han besegrat sin bror befäste Khubilai snabbt sin makt. Nu kontrollerade han både Nordkina och det mon­goliska kärnlandet, och han kastade sig genast ut i ett nytt projekt: att erövra resten av Kina.

Uppburen av fyra elefanter underhöll Khubilai khan gärna sina gäster.

© Granger/Polfoto

Sydkina stod emot

Kriget mot Songdynastin i söder var emellertid en gigantisk uppgift och under det följande decenniet täcktes slagfälten av blod utan att någon segrare kunde utses.

Avgörandet kom den 19 mars 1279. Khubilais trupper och krigsfartyg hade totalt omringat den kinesiska Song­dynastins flotta, som gjorde ett sista desperat försök att slå sig ut ur hamn­staden Yai-shan. Ombord på ett av skeppen fanns Songdynastins minderårige kejsare Ping – den siste över­levande i tronföljden.

Sexton Songfartyg lyckades slinka igenom mongolernas blockad, men inte den unge kejsarens skepp. Det höll på att sjunka, omringat av Khubilais krigsfartyg.

Den höge ämbetsmannen Lu Hsui-fu insåg att han bara hade en enda sak kvar att göra för sin kejsare: att hjälpa honom att dö. Han tog pojken i famnen och hoppade över relingen.

De försvann under ytan och syntes aldrig till igen. Khubilai hade vunnit sin största seger: Songdynastin var utplånad, och han grundade Yuandynastin.

Djingis khans barnbarn hade nu ­blivit både storkhan och kejsare i det enade Kina. Det väldiga riket omfattade ungefär en fjärdedel av jordens bebodda yta och en tredjedel av alla människor i världen.

500 år före sin tid

Khubilai slet och släpade under flera årtionden för att utveckla sitt rike och förbättra förhållandena för sina många ­undersåtar. Han införde bland annat ­religionsfrihet och skyddade etniska ­minoriteter mot förföljelse.

Själv var han pragmatiker ända ut i fingerspetsarna och hade inga problem med att delta i en buddhistisk ceremoni den ena dagen och tillbe sina mongoliska förfäder nästa dag. Det han själv trodde mest på var ­tolerans och sunt förnuft.

Inom vissa områden var Khubilai khan minst 500 år före sin tid. Under en tidsepok då häxbränningarna i Europa ännu inte hade nått sin kulmen införde Khubilai mer humana straff och tydliga regler för hur rättvisa skulle skipas.

Alla dödsdomar skulle godkännas av kejsaren personligen, och detta var ett ansvar han var mycket noga med: Enligt källorna avrättades sju personer i Kina år 1263 – betydligt färre än året innan. Den barmhärtige kejsaren förklarade varför han var så skeptisk till dödsstraffet, med följande ord:

”Fångar är inte en skock får; hur skulle man bara kunna slakta dem? Det är betydligt mer förnuftigt att sätta dem i arbete och låta dem vaska guld i en panna.”

Under Khubilais regim infördes även ett nytt betalningssystem. Tidigare ­hade de fattiga bönderna ofta tvingats att betala när deras härskare hade ont om pengar. Nu skulle bönderna i stället betala en fast årlig skatt.

En annan av Khubilais goda idéer var att skapa by­gemenskaper, så kallade she. De leddes av en ordförande och var till stor nytta när det skulle utföras mer omfattande arbeten som krävde många händer, till exempel att bygga fördämningar eller anlägga fiskedammar. Varje she hade dessutom en egen skola som var öppen för alla barn i området oavsett deras bakgrund.

Den 18 februari 1294 avled Khubilai khan vid 79 års ålder. Hans kropp transporterades till bergsområdet Kentai i Mongoliet. Det finns inga källor som berättar exakt var han fick sin grav, och den har aldrig hittats.

Khubilai khan kunde aldrig kalla sig hela världens härskare, men han har gått till historien som en av sin tids största och mest progressiva ledare.

Läs också:

Det gamla Kina

Kejsarna som styrde över världens mäktigaste rike

14 minuter
Kända krigsmän

Tio-i-topp: De bästa härförarna

3 minuter
Civilisationer

Kraftig vind och byggslarv hejdade mongolernas erövring av världen

18 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!