MacArthur – hårdför krigshjälte fick sparken
Han var generalen bakom amerikanernas seger i Stilla havet, skicklig på krigföringens alla nivåer. Men Douglas MacArthurs hårdföra personlighet blev till sist hans fall.
General Douglas MacArthur med sin klassiska majspipa 1948.
Det var en krigshjälte, men en påtagligt bitter sådan, som stod inför den amerikanska kongressen. I en gemensam session med både senaten och representanthuset framträdde den 71-årige generalen Douglas MacArthur och höll sitt avskedstal till den amerikanska offentligheten.
Mannen som av många ansågs ha gett de avgörande bidragen till segern över Japan i Stilla havskriget hade nu helt sonika fått sparken, sedan han under det pågående Koreakriget vägrat inse realiteten bakom det faktum att USA:s president också var Commander-in-Chief, landets högste befälhavare i krig.
I anslutning till detta möte med kongressen yttrade också MacArthur de klassiska orden att gamla soldater »never dies, they just fade away». Precis så ville han glida bort, utan större dramatik. Det var ett bildspråk som egentligen gick på tvärs med hur MacArthur hade levt och verkat.
Ledde Regnbågsdivisionen
Som för så många andra officerare, givet att man överlevde, tog Douglas MacArthurs karriär fart under första världskriget. I Frankrike var han först chef för 84. infanteriregementet och sedan för 42. divisionen, kallad The Rainbow Division eftersom den, till skillnad från de flesta förband, var rekryterad i en rad olika amerikanska delstater.
Väl hemma blev MacArthur utnämnd till generalmajor 1925 och var 1928–30 chef för de amerikanska trupperna i Filippinerna. Efter stabstjänst i hemlandet återkom MacArthur till Filippinerna 1936–37, nu som befälhavare för den filippinska armén. Denna utgjorde en egen styrka men stod under amerikanskt högsta befäl innan Filippinerna i juli 1946 fick sin formella självständighet från USA.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA
När krigsmolnen hopade sig kallades den erfarne MacArthur tillbaka i tjänst, nu som högste befälhavare för de amerikanska och filippinska styrkorna i Fjärran Östern. Knappt hade han hunnit installera sig innan attacken mot Pearl Harbor kom den 7 december 1941, och bara tolv timmar senare angrep Japan Filippinerna.
MacArthur valde att koncentrera försvaret till Bataanhalvön på ön Luzon. De taktiskt skickliga japanska förbanden hade en kraftig eldöverlägsenhet och de svagt befästa amerikanska trupperna led snart en skriande brist på ammunition, mediciner och mat.
Amerikanska byggnader i Filippinerna brinner efter en japansk attack den 12 december 1941.
"I shall return"
Trots alla svårigheter kapitulerade trupperna på Bataanhalvön först i april 1942 och i maj sträckte de sista amerikanerna vapen på den befästa ön Corregidor. För de överlevande amerikanska och filippinska soldaterna väntade nu en grym dödsmarsch till fånglägren.
Men MacArthur hade vid det laget lämnat Filippinerna, på direkt order av president Roosevelt. Före avresan den 11 mars 1942 uttalade han de sedermera legendariska orden: »I shall return.»
Det japanska stormanloppet vid årsskiftet 1941–42 svepte inte bara över Filippinerna utan drabbade stora delar av Sydostasien. Utan det envisa motståndet på Filippinerna som band betydande japanska förband, så hade den japanska stormfloden lätt kunnat skölja vidare upp mot Australiens stränder.
MacArthurs försvar bidrog till att rädda Australien från en japansk invasion i början av år 1942 och därför var det följdriktigt att MacArthur evakuerades just till Australien, där han inrättade sitt högkvarter i centrum av Brisbane.
MacArthur och Chester Nimitz
Väl framme i Australien hade MacArthur kunnat få efterräkningar för att Filippinernas försvar var så dåligt förberett, men det lika tragiska som heroiska försvaret på Bataan och Corregidor hade gett honom ett rykte bland den amerikanska allmänheten som president Roosevelt måste ta hänsyn till.
På våren 1942 hade USA dessutom en skriande brist på krigshjältar som symboliserade envetet motstånd mot angriparna. Därför utnämnde presidenten MacArthur till Supreme Commander Southwest Pacific Area (SWPA).
På detta sätt lyckades presidenten hålla isär två krigsskådeplatser och två dynamiska chefer som inte alltid hade så lätt för att samarbeta med andra. Medan MacArthur förde befälet i söder, med inriktning på att återkomma till Filippinerna, så fick flottan under amiral Chester Nimitz ansvaret över vattnen och öarna i Stilla havet.
Det har hävdats att denna uppdelning på två sidoordnade chefer orsakade allierad kraftsplittring istället för en kraftsamling i Stilla havet med inriktning direkt mot Japan. Den kritiken har säkert en hel del fog för sig, men då bortser man lätt från de oerhörda avstånden där en gemensam ledning hade haft mycket svårt att kombinera överblicken med insiktsfulla taktiska insatser.
General Douglas MacArthur (i mitten) vid återerövringen av Filippinerna 1945.
Lärorik seger i Buna
MacArthurs första insats var att försöka få stopp på en japansk invasion av Papuahalvön på Nya Guinea, annars skulle Australien åter vara illa ute. Australiensiska förband hade i sega strider lyckats rädda den viktiga hamnen Port Moresby. Med två svagt utbildade nationalgardesdivisioner lyckades amerikanerna i januari 1943 driva ut japanerna från Bunaregionen, och därmed tillfoga dem ett avgörande nederlag.
Längre fram förnekade MacArthur att Bunasegern varit onödigt kostsam, men faktum var att dödligheten bland hans trupper var tre gånger högre än hos de marinkårssoldater som ungefär samtidigt erövrade ön Guadalcanal.
Men Bunafälttåget gav viktiga taktiska erfarenheter och MacArthur lärde sig uppskatta värdet av flygstridskrafter. Han fick också tydliga insikter i sjökrigföringens förutsättningar och möjligheter. Sedan MacArthur klagat över sin ringa förmåga till rörlighet till sjöss så överfördes 7. Amphibious Force under konteramiral Daniel E Barbey till SWPA.
Denna ökade rörlighet tillsammans med taktiskt flyg och en god amerikansk förmåga till radio-
avlyssning underlättade för många framtida insatser. Samtidigt var många av de japanska stödjepunkterna svagt befästa och deras luftvärn än svagare.
Snart utvecklade man en taktik som gick ut på att avskärma och sedan hamra sönder japanska stödjepunkter innan mark- och sjöförband gick till anfall. MacArthur hade här viktigt stöd av två flygchefer, general George C Kenney och generallöjtnant Ennis C Whitehead.
Landstigning på Leyte
Till en början gick avancemanget sakta, främst på grund av att MacArthurs trupper led brist på i stort sett allting. Men sedan ökade tempot. Den 20 oktober 1944 landsteg amerikanska förband på ön Leyte på Filippinerna. Landstigningen gick bra men allt höll på att sluta i katastrof när starka japanska sjöstridskrafter höll på ett bryta igenom den amerikanska flottans linjer och nå fram till landstigningsfartygen.
Men istället svängde stridslyckan och slaget i Leytebukten slutade med att den japanska flottan i princip sveptes bort från havets yta. Den 9 januari 1945 kunde amerikanerna landstiga på Luzon och MacArthur vada iland med orden att han var tillbaka. Löftet från mars 1942 var uppfyllt.
Amerikanska trupper förbereder en attack mot japanska styrkor i Filippinernas huvudstad Manila, i februari 1945.
Återerövringen av Filippinerna
De fortsatta striderna var dock sega och i Manila löpte de japanska trupperna amok med våldsamma övergrepp mot civilbefolkningen innan amerikanska trupper tog kontroll över staden.
Återerövringen av Filippinerna kostade USA 62 000 man, varav 14 000 döda och dessutom förlorade den filippinska gerillan flera tusen man. Japanerna förlorade 350 000 man, varav 205 000 döda. Minst 50 000 japanska soldater kämpade vidare på de filippinska öarna ända till september.
När representanter för Japan den 2 september 1945 undertecknade sitt lands formella kapitulation ombord på slagskeppet USS Missouri i Tokyobukten var det MacArthur som ledde ceremonin. Det var en rejäl revansch för hans snöpliga flykt från Filippinerna tre och ett halvt år tidigare.
Ledde ockupationen av Japan
Efter den japanska kapitulationen den 15 augusti 1945 inleddes den 28 augusti de allierades ockupation av det besegrade Japan. Som högste befälhavare över de allierade ockupationstrupperna blev MacArthur känd som »den okrönte kejsaren av Japan». Här visade han en helt annan och för många oväntad sida, nämligen diplomatens.
MacArthur lyckades etablera ett förhållandevis förtroendefullt förhållande till kejsaren Hirohito, och därmed skapa stabilitet och lugn i landets högsta ledning. Det är mycket MacArthurs förtjänst att krigstillståndet så smidigt kunde övergå i en förhållandevis lugn ockupation och från dess upphörande 1952 i en fortfarande gällande allians mellan de forna fienderna Japan och USA. Men 1952 hade MacArthur redan lämnat Japan för Korea.
Den 25 juni 1950 anföll nordkoreanska förband över gränsen till det av USA stödda Sydkorea. Angriparna svepte söderut, Seoul och stora delar av landet föll. Snart återstod bara ett litet brohuvud kring hamnstaden Pusan i söder, där sydkoreanska och amerikanska förband trängdes samman.
FN-insatsen i Koreakriget
I New York förklarade FN Nordkorea för angripare och en rad medlemsstater sände trupp och annan militär hjälp till Sydkoreas försvar. Högste chef för FN-alliansen blev Douglas MacArthur och USA stod för lejonparten av den militära insatsen. Till en början såg det hopplöst ut, de inneslutna allierade trupperna kring Pusan hotades av förintelse om de inte evakuerades till Japan.
General MacArthurs operativa lösning på problemet hade sin grund i hans erfarenheter från världskriget. Han gick helt enkelt runt fiendens huvudstyrka och den 15 september 1950 inleddes en amerikansk landstigning vid Inchon på Sydkoreas västkust.
Avskedstalet i kongressen den 10 april 1951.
Operationen blev en stor framgång och rev upp de nordkoreanska förbandens förbindelser norrut. Den 29 september kunde Sydkoreas president Syngman Rhee återinstalleras i det befriade Seoul med MacArthur på plats. Två dagar tidigare hade FN-förband gått över gränsen till Nordkorea.
MacArthur tog fel om Kina
Om Inchon blev en enorm framgång för MacArthur, så blev nästa steg ett bakslag. Han avfärdade alla varningar för ett kinesiskt ingripande på Nordkoreas sida, och om så ändå skedde skulle USA:s överlägsna flyg förinta de kinesiska markförbanden, försäkrade MacArthur inför president Truman.
MacArthur fick fel på alla punkter och resultatet blev en krisartad reträtt för FN-truppen när stora kinesiska förband gick över Yalufloden till Nordkorea. Till skillnad från många andra ledande militärer förespråkade MacArthur kraftiga motanfall mot de kinesiska förbanden, vilket efter svåra underrättelsemissar ledde till nya motgångar.
Avskedades av Truman
I praktiken drev MacArthur president Truman framför sig genom att yrka på en offensiv krigspolitik. Men när generalen offentligt förespråkade en upptrappning av det allierade flygkriget till de kinesiska baserna i Manchuriet, det vill säga på kinesiskt territorium, då satte den politiska ledningen ned foten.
I april 1951 avskedade president Truman MacArthur. Han vägrade att ha en general som genom ständiga pressuttalanden försökte driva presidenten framför sig i Koreapolitiken. Därmed fick MacArthurs långa karriär ett tvärstopp.
MacArthur hade en stark personlighet och var drivande som chef, men han var också hänsynslös. Det är omvittnat hur hans soldater, trots sin beundran för den högste chefen, också avskydde honom för att han inte månade om deras liv och hälsa. MacArthur var också en av de första amerikanska officerarna som aktivt odlade kontakter med journalister för att främja sitt rykte.
Den starka personligheten övergick i ett allt större ego ju större kulten kring krigshjälten blev, vilket ledde till att han inte längre såg rågången mellan militär och politisk ledning. MacArthur förespråkade i Korea militära insatser som han såg som avgörande för att uppnå eftersträvade militärstrategiska mål, men han förstod inte att de politiskstrategiska konsekvenserna var allt annat än eftersträvansvärda.
När han nådde den brytpunkten och motspelaren var en president av Trumans kaliber, ja, då kunde inget krigshjälterykte i världen hjälpa MacArthur som avskedades på fläcken.
Publicerad i Militär Historia 10/2016