Slaget vid Poltava – Karl XII

Krigsälskande kung leder Sverige i fördärvet

Karl XII rider alltid i täten under sina slag, men kungens lättsinne kostar Sverige sin stormaktsställning. I stället för att låta sig kritiseras flyr han år 1709 till osmanernas sultan, där han lever ett liv i lyx.

Karl XII rider alltid i täten under sina slag, men kungens lättsinne kostar Sverige sin stormaktsställning. I stället för att låta sig kritiseras flyr han år 1709 till osmanernas sultan, där han lever ett liv i lyx.

www.battle.poltava.ua

Karl är som alltid på gott humör när han inspekterar sina trupper vid Poltava i Ukraina sommaren 1709. Den svenske regenten, som älskar fältslag och krig, ser fram emot att krossa tsar Peter I:s armé.

I nio år har Karl gått från seger till seger i stora nordiska kriget (1700–1721) och trots att kungen vid Poltava står inför en stor, välutbildad armé formligen strålar han av självförtroende – och då har ändå svenskarna förlorat tiotusentals soldater och hästar till sjukdomar och svält, medan de i ett och ett halvt år jagat efter fienden på de väldiga ryska vidderna.

Under en inspektionsrunda vid en flodbrädd går det illa för Karl. En kula träffar kungen i hälen och tränger igenom foten innan den går ut genom stortån. Såret är otäckt, men under hela tre timmar insisterar regenten ändå på att rida vidare innan han blek som ett lakan återvänder till sitt högkvarter. Han fortsätter dock med sitt sedvanliga machomaner medan arméns fältskärer förbereder sig inför att operera foten och ta bort ett mellanfotsben: ”Skär på! Skär på! Det skadar inte!” manar kungen på dem.

”Inte ens djävulen själv kunde få dem att hålla stånd.” General om de flyende svenskarna under slaget vid Poltava

Skadan är dock så pass allvarlig att kung Karl inte kan rida, så när slaget vid Poltava inleds den 8 juli får krigarkungen transporteras runt på en bår mellan två hästar. Desillusionerad ser han på medan det svenska angreppet misslyckas. Den svenska arméns 16 000 soldater genomför en stormlöpning mot en mur av 42 000 ryssar. Elden från ryssarnas 86 kanoner haglar över svenskarna, som flyr i panik.

”Svenskar! Svenskar!” ropar Karl desperat från sin bår för att få kontroll över trupperna, men ”inte ens djävulen själv kunde få dem att hålla stånd”, som en general kommenterade händelsen.

Även kungens liv är i fara. Fiendens kulor dödar 21 av hans 24 personliga livvakter och hans bår förstörs av granatsplitter. Under svåra plågor lyckas kungen ta sig upp på en häst, som i samma stund träffas av en kula och faller död till marken. En av de återstående livvakterna ger kungen sin häst och med kulorna vinande om öronen galopperar Karl iväg från blodbadet.

Krigarkungen har förlorat sitt första slag och skammen är så stor att han inte vill återvända till Sverige. I stället flyr han söderut. Medan hans undersåtar där hemma lider av svält och fattigdom kan kungen se fram emot en lång, luxuös vistelse på sydliga breddgrader.

Karl XII som ung

Från tidig ålder stod det klart att Karl var mer intresserad av krig än av akademiska studier.

© Album/Fine Art Images/Imageselect

Krigsälskande yngling hamnade på tronen

Från det att han kunde hålla ett svärd i handen älskade den unge Karl sport och strid. När den krigsintresserade prinsen tog över tronen som 15-åring rustade han sig för ett liv som monark i fält.

Karl föddes 1682. Redan i unga år stod det klart att han inte var någon större begåvning. Prinsen, som hade svårt för skolarbetet, fokuserade i stället på att bli krigare, trots att hans gängliga kropp inte gjorde honom till någon naturlig supersoldat.

Prinsen älskade sport och han ägnade sig gärna åt farliga ridövningar och svärdskamper. Karl, som ville verka hårdhudad, utbildade sig till fältherre.

Karls far dog när pojken var endast 14 år, varpå en förmyndarregering inrättades. Det stod dock snart klart att tonåringen ville regera enväldigt. Utan att ingå någon kungaförsäkran med adeln krönte han sig själv vid 15 års ålder och under sina första tre år som kung sammankallade han aldrig något råd.

I stället ägnade han dagarna åt strider och gruff. Under en militärövning dog flera soldater – till stor glädje för pojkkungen, som belönade sina soldatkamrater med två dukater. Om Karl sov i ett rum med låg takhöjd stack han svärdsspetsen i taket, så att svärdsfästet var lätt att nå.

Kungen blir väl mottagen

Medan tusentals lik från den svenska armén ligger på slagfältet vid Poltava flyr Karl söderut med knappt 3 000 man. Förutom med Ryssland ligger Sverige även i krig med Sachsen-Polen, och med tsar Peters soldater i hälarna har Karl inte många andra möjligheter än att rida mot Osmanska riket, vid Rysslands sydvästra gräns.

Den turkiska sultandynastin ogillar ryssarna, så Karl vet att han är välkommen. I den stekande sommarsolen korsar kungen och hans följe floden Dnepr och fortsätter över stäpperna mot sydväst.

På dagarna svettas männen så mycket att de varje kväll behöver vrida ur sina trekantiga tricorner. Nätterna är emellertid så kalla att männen måste ta på sig sina blå rockar för att hålla värmen.

På sensommaren, efter cirka 40 dagar på flykt, når Karl slutligen gränsen till Osmanska riket, där han blir ståndsmässigt mottagen.

”Här är allt bra. Men i slutet av året, och enbart på grund av särskilda omständigheter, drabbades armén dessvärre av en förlust, vilket jag hoppas kunna åtgärda inom kort.” Karl XII i ett brev till sin syster efter nederlaget vid Poltava

För den turkiske sultanen Ahmed III är det en ära att ta emot den förnäme gästen. Karl är inte bara en kung, han är också känd för sina krigsmeriter. Under stora nordiska kriget har Karl vunnit stora segrar över Danmark, Sachsen, Polen och Ryssland.

Sultanen har därför bett paschan, områdets högste ämbetsman, att bjuda monarken varmt välkommen och föra honom till fästningen i Bender i Moldavien, en av rikets viktigaste borgar. Mindre entusiastiska är dock turkarna över att närmare två tredjedelar av Karls följe är kosacker, som trots att de strider under svensk flagg är kända för att tjäna tsaren.

Den svenske kungen är mycket nöjd med sin asyl, där sultanens elitsoldater janitsjarerna står beredda med flintlåsgevär och kroksablar för att skydda rikets förnäme gäst. Efter sin ankomst skriver regenten hem till sin lillasyster Ulrika Eleonora och gör bokslut över år 1709.

”Här är allt bra. Men i slutet av året, och enbart på grund av särskilda omständigheter, drabbades armén dessvärre av en förlust, vilket jag hoppas kunna åtgärda inom kort”, lyder Karls något skönmålande rapport.

I själva verket har kungen inte alls särskilt bråttom. Livet som sultanens gäst är nämligen en kung värdigt.

Slaget vid Poltava – Karl XII

Efter nederlaget vid Poltava kände Karl XII att han behövde komma bort från alltihop. Hans lösning blev ett besök hos den osmanske sultanen.

© www.battle.poltava.ua

Svensk koloni uppförs

Under den första tiden i Bender bor Karl i stadens fästning, där vissa av rummen är prydda med äkta mattor och vackra gardiner i osmansk stil. Efter en kort tid upprättar svenskarna ett läger på en udde utanför borgen. Turkarna har varnat gästerna för att platsen ofta svämmar över, men det är först när flodvattnet strömmar in i Karls stuga som kungen lyssnar på dem.

I stället tilldelas Karl ett stort område norr om Bender, där byggnationen snart börjar. Byggarbetsplatsen genljuder av yxor, hackor och skyfflar medan kungens nya minipalats i två våningar växer fram.

Intill sitt personliga residens låter Karl uppföra ett kansli, medan männen i hans livgarde och arméns officerare får gemak i närliggande hus. De meniga soldaterna får hålla till godo med tält.

Regenten håller inte igen med utgifterna, och till en början får han hjälp. Sultanen delar gärna med sig av både byggmaterial och lyxvaror.

Karl XII i Bender

Osmanerna tröttnade snart på den svenske gästen och hans kostsamma vanor.

© Fine Art Images/Imageselect

Vid ett tillfälle får Karl 25 prakthingstar med finaste tänkbara utrustning. Sultanen friköper till och med en grupp tillfångatagna svenska kvinnor från den ryske tsaren, så att turkens nordiska gäster har landsmän att umgås med.

När sultanen med tiden inser att hans kungliga bekantskap inte har för avsikt att lämna Bender inom överskådlig tid slår emellertid den osmanska guldkistan igen.

Karl tar dock inte den uppkomna situationen på något större allvar. Hemma i Sverige har kungen alltid använt statskassan för att betala för personliga förlustelser och även i Moldavien spenderar han hemlandets pengar.

Först tömmer han pengakistorna som han har haft med sig under Rysslandskampanjen och sedan börjar han utan några som helst betänkligheter ta lån hos turkiska handelsmän och förmögna personer. Bara ett halvår efter ankomsten till Bender har kungen skickat hem skuldbrev på totalt 216 288 riksdaler till Sverige, motsvarande en tjugondel av landets årliga skatteintäkter.

Frosseri tillhör vardagen

Pengarna används till att hålla hov i söder. Den kungliga enklaven har pager, lakejer, barberare, bagare, köksmästare, kockar och taffeltäckare samt krigskommissarier, trumpetare, pukslagare och stalldrängar.

Varje dag är det kungataffel och marskalktaffel, då kungen och hans mannar äter osmanskt inspirerad lyxmat. Svenskarna blir så förtjusta i turkarnas köttbullar och kåldolmar att de senare tar med sig de exotiska maträtterna till hemlandet, där de blir svenska nationalrätter.

Emellanåt serveras kungen även läckerheter på den finaste silverservisen i sovgemaket, där han ligger utsträckt på svenskblå silkeslakan. Till skillnad från sina soldater njuter han dock varken vin eller kvinnor.

Alkohol har Karl valt att avstå från sedan han i sin ungdom svävade ut lite för mycket när han drack och kvinnligt sällskap gör den inte alltför attraktive monarken osäker. Att regenten är avhållsman på just dessa punkter inger respekt i det muslimska sammanhanget. Osmanerna kommer från när och fjärran för att träffa den berömde krigarkungen, och flera av de tillresta ansluter sig rentav till hans armé.

Den svenska kolonin växer, inte minst för att spädbarnsgråt har börjat höras på området sedan de svenska kvinnornas ankomst. Det lilla samhället får snart namnet Karlstad.

TITTA IN I KARLS SVENSKA KOLONI

Hemlandet krigar utan sin kung

Medan Karl roar sig i Moldavien hemsöks Sverige av kriser. Flera år av missväxt har skapat nöd på landsbygden. Svältande människor släpar sig till Stockholm i hopp om att få något att äta. Den svenska statskassan har minskat, och saken blir inte bättre av exilkungens många växlar.

Även politiskt är svenskarna nere på knä. Riksdagen har hamnat i en prekär situation, eftersom alla beslut försvåras av att kungen befinner sig 300 mil bort. Karl måste egentligen vara med och fatta beslut på råden, men svenskarna i Stockholm kan sällan vänta på att ett brev ska skickas tvärs igenom ett krigshärjat Europa.

Sveriges fiender står på kö för att utnyttja landets sårbarhet, inte minst sedan motståndarna sett Karls superarmé falla sönder vid Poltava. Danskarna seglar över Öresund och tränger in i Skåne, men i mars 1710 rider den svenske fältherren Magnus Stenbock ut stormen för svenskarna och tvingar tillbaka danskarna över sundet. I de baltiska områdena väller ryssarna samma år in i de svenska besittningarna och tar kontroll över Estland och delar av Lettland.

”Om någon har varit gäst så länge kan de inte drivas bort likt boskap. Vi är beredda att stå emot alla som vill angripa oss.” Karl XII när turkarna omringar hans koloni

Hemlandets nöd får emellertid inte Karl att skynda sig hem.

”Jag hoppas att de svårigheter som Sverige nu har haft under en tid med Guds hjälp snart ska försvinna, bara man i Sverige håller modet uppe. Även om det ser illa ut just nu tror jag att om vi bara sätter vår lit till Herrens nåd och välsignelse, så kan Sverige återigen uppnå bättre resultat nästa år och återgå till forna tiders storhet”, skriver Karl till sin lillasyster i december 1710.

Riksdagen, som har mindre tilltro till Guds välvilja, ber kungen om lov att mäkla fred med landets motståndare. Den svenska armén är i desperat behov av materiel, men det finns inte tillräckligt med pengar för att gjuta kanoner, reparera flottan och införskaffa nya skjutvapen. Med tiden har även soldater blivit en bristvara.

Karls svar från lyxexilen är dock bestämt: Alla former av fredsförhandlingar är uteslutna.

Nytt krig inger hopp

Kung Karl XII:s ständiga törst efter ett bra krig spelar naturligtvis in i hans veto mot att mäkla fred. Han vet att om han ingår en fredstraktat, så kommer han inte att kunna återvinna de förlorade territorierna och han är besatt av att leva upp till sitt renommé som legendarisk krigarkung. Skammen över att ha förlorat vid Poltava sitter fortfarande i och han vill inte återvända hem förrän situationen har förbättrats.

Därför övertalar Karl sultanen att förklara krig mot den gemensamma fienden Ryssland. På sommaren 1711 marscherar en osmansk armé om 100 000 man mot Ryssland. Tsar Peter, som har blivit övermodig efter segern vid Poltava, låter en betydligt mindre styrka rida fienden till mötes. Tsarens lättsinne blir dyrköpt. Vid floden Prut omringar de turkiska styrkorna hans armé.

I Bender är Karl jublande glad. Kungen, vars fot nu har läkt, hoppar upp på sin häst och rider de dryga tio milen till Prut, där storvesiren, sultanens ställföreträdare, förhandlar med de hårt ansatta ryssarna.

Svensk armé, 1700-tal

I början av 1700-talet hade Sverige en av Europas mest välutbildade och effektiva arméer.

© Shutterstock

Kungen radade upp segrar

År 1700 var Sverige en maktfaktor i Nordeuropa, men Karl XII ville ha mer. I början av stora nordiska kriget erövrade han stora landområden, med god hjälp av sina skickliga fältherrar.

Juli 1700 – Karl överrumplar danskarna

Medan ett hertiguppror i Holstein tvingar den danska armén söderut stiger Karl i land vid Humlebæk och hotar Köpenhamn. Angreppet är fräckt och sker utan föregående krigsförklaring, men efter påtryckningar från England och Nederländerna avbryter Karl insatsen.

© runeberg.org/dcateckn/0082

November 1700 – ryssarna besegras vid Narva

Karl krossar en fyra gånger större rysk armé vid Narva, där svenskarna går till anfall medan en snöstorm piskar fienden i ansiktet. Snömassorna orsakar kaos bland de ryska soldaterna, som dödas i tusental.

© Bodil Karlsson/Nationalmuseum, Stockholm

Juli 1701 – kungen korsar flod i kanonbåt

Efter att ha byggt båtar och tunga pråmar bestyckade med kanoner korsar den svenska armén floden Daugava utanför Riga. ”Nu är vi här!” utbrister Karl, varefter svenskarna driver den polsk-sachsiska armén på flykten.

© www.bukowskis.com

Juli 1702 – polacker besegras vid Kliszów

Med en hälften så stor armé som fiendens går Karl till anfall vid Kliszów och driver den polsk-sachsiske kungen August II på flykten. Under de följande fyra åren vinner Karl ytterligare segrar i Polen.

© Muzeum Wojska Polskiego w Warszawie

Karl vill påverka förhandlingarna i positiv riktning för Sverige. Kanske kan Ryssland rentav tvingas bort från de svenskockuperade områdena vid Östersjön.

Sveriges regent blir emellertid besviken. När han träder in i storvesirens tält har nämligen en fred redan ingåtts. Kungen rasar över att turkarna har låtit ryssarna komma undan så billigt, samt över att de inte på något vis har kompenserat Sverige.

”Det märktes att storvesiren bleknade”, skriver Karls tolk i sin dagbok.

Vesiren blir dock inte mer skakad än att han kyligt kommenterar att det är en turkisk armé som har segrat, inte en svensk, och att Karl därför inte har rätt att kräva någonting. Storvesiren har i fredstraktaten sett till att tsar Peter garanterar fri lejd för den svenske kungen, så att han slutligen kan återvända till Sverige.

Lyxlivet lockar mer än Sverige

Karl har dock ingen lust att resa hem. Han för en behaglig tillvaro i Bender, där han varje morgon genomför en religiös ceremoni för att sedan träna med sina soldater och muntra upp sig med halsbrytande ridturer. Resten av dagen ägnar han åt att inta exotiska måltider och dricka kaffe.

Kungen blir kvar i sin lyxexil, från vilken han gång på gång försöker övertala turkarna att återigen förklara Ryssland krig. När Karl ber om ännu ett stort lån får sultan Ahmed och paschan i Bender nog. De är trötta på den besvärlige svenske kungens politiska ränker och otacksamhet.

”De som fortfarande har mod och lojalitet i sitt hjärta, följ mig!” Karl XII:s stridsrop när turkarna anfaller

Den svenske regenten uppmanas att resa hem. När han i januari 1713 ännu inte har börjat packa sina tillhörigheter omringar 4 000 turkar och tartarer området utanför kungens högkvarter, så att inga förnödenheter kan komma in. Ett sådant hot biter dock inte på krigarkungen.

”Om någon har varit gäst så länge kan de inte drivas bort likt boskap. Vi är beredda att stå emot alla som vill angripa oss”, säger Karl, medan hans soldater säkrar högkvarteret med improviserade palissader av vagnar och tunnor fyllda med jord.

Svenskarna förmodar att ett angrepp är nära förestående.

Turkarna anfaller

På förmiddagen den 1 februari 1713 är Karl inbegripen i sin dagliga ceremoni när ljudet av vrålande män bryter det högtidliga lugnet. Sultanens janitsjarer stormar fram mot svenskarnas utsatta skansar.

Utan något större besvär bryter turkarna igenom försvarsverken. De flesta svenska soldaterna lägger snart ner sina vapen, men inte Karl och hans livvakter. De drar sina svärd och pistoler och svingar sig upp på hästarna.

”De som fortfarande har mod och lojalitet i sitt hjärta, följ mig! Vi ska strida pro aris et focis (för härd och hem, red.)!” utbrister kungen.

Karls män är dock bara cirka 40 till antalet, och de står mot flera tusen. Turkarna har order om att ta kungen levande, så de försöker gång på gång dra ner monarken från sin häst, medan svenskarna beskjuter dem.

Karl XII hade knappt lagts i sin grav förrän konspirationsteorier om hans död blossade upp. Hade han dödats av en fiendes kula eller var det onda krafter i de egna leden som låg bakom kungens död?

Karl XII:s död
© Wikicommons

Svensk soldat lönnmördade Karl

Karl var hård mot sina soldater och insisterade ständigt på nya strider. När vittnen hävdade att fienden inte sköt vid tidpunkten för kungens död uppstod en teori om att kungen hade mördats av en svensk soldat som fått nog av de många krigen.

Fredrik I av Sverige
© Nationalmuseum, Stockholm

Svågern lät likvidera kungen

En annan teori var att officeren André Sicre lönnmördade Karl på uppdrag av kungens svåger Fredrik av Hessen, som själv ville ta makten i Sverige. I ett tillstånd av delirium erkände Sicre, men när han blev frisk tog han tillbaka sina ord.

Karl XII:s död – skotthål
© Algot Key-Åberg (1854-1918) photographer Otto Mattsson 1882-1964

Fiendekula mest sannolik

Mest sannolikt är det nog ändå att Karl föll offer för fienden. Senare ballistiska undersökningar av hans kranium har konstaterat att projektilen, som eventuellt kom från en musköt, inte avfyrades på nära håll.

En pistol avfyras nära Karls halvskalliga huvud och sveder huden svart.

Angriparna är så många att kungen och hans livgarde inte ser någon annan möjlighet än att förskansa sig i Karls tvåvåningshus. En grupp turkiska soldater är emellertid redan i färd med att plundra de dyrbara inventarierna, så svenskarna måste först ta itu med inkräktarna. Snart är bottenvåningen full av pistolrök, något som gör det svårt att skilja vän från fiende.

Ur röken kastar sig tre turkar mot kungen, men Karls trofaste livvakt Axel Erik Roos skjuter två av dem, medan kungen själv spetsar den tredje.

”Roos, är det ni som har räddat mig?” hinner Karl säga innan han skyndar vidare mot sitt sovgemak. På vägen dit hinner kungen sticka sin värja genom två män samtidigt och borra in värjspetsen i väggen.

Eldpilar avslutar belägringen

Med tiden får svenskarna bukt med de många turkarna som tagit sig in i huset. Blårockarna barrikaderar därefter samtliga dörrar och fönster, men lämnar skottgluggar öppna, så att de kan skjuta med sina karbiner mot nya angripare. Roos imponeras av sin regent, som vägrar ge upp, sina sår till trots.

”Vid det här laget blödde kungen från näsan och kinden. En bit av hans ena öra saknades och en kula hade snuddat vid honom. Hans vänstra hand var illa uppskuren mellan tummen och pekfingret, eftersom han avvärjt ett turkiskt svärd genom att fatta tag om fiendens klinga med bara händerna”, berättar livvakten.

Janitsjarerna vet dock vad de ska göra för att tvinga ut svenskarna. Deras bågskyttar skjuter upp pilar med brinnande halmknutar på byggnadens tak. När den brinnande träbyggnaden håller på att rasa har Karl och hans män inget val.

Kalabaliken i Bender

När Karl XII vägrade resa hem tog osmanerna honom till fånga efter en blodig strid i februari 1713.

© www.artnet.fr/artistes/edouard-armand-dumaresq/the-battle-of-bender

Med höjda svärd stormar de ut genom huvudingången. Oturligt nog snubblar Karl, varefter janitsjarerna snabbt övermannar honom.

Roos och de övriga livvakterna kapitulerar när de ser sin kung släpas iväg. Några dagar senare förs han till Adrianopel i hjärtat av Osmanska riket, där en fängelsecell väntar honom. En av Karls officerare är förkrossad:

”Vilken melankolisk syn det var för mig, som tidigare sett denne härskare vinna sina största segrar och ingjuta skräck i nästan hela Europa, att se honom falla så djupt och vara till spott och spe för turkar och hedningar.”

Arvid Horn – frihetstiden

I sin roll som kanslipresident hade statsmannen Arvid Horn en framträdande roll under frihetstiden.

© Hans Thorwid/Nationalmuseum, Stockholm

Enväldet sattes på paus

Den enes död, den andres bröd. När den enväldige kungen var ute ur bilden inleddes ett maktspel i Sverige som ledde till fem årtionden då regenten inte var enväldig, som under Karl XII.

I och med Karl XII:s död år 1718 försvann den krigiska andan från Sverige, och stora nordiska kriget gick in i sin avslutande fas. Freden kostade Sverige landområden, men den förändrade också landet i grunden på så vis att monarkens makt minskade.

Karls lillasyster satt på tronen i två år innan hon lämnade över den till sin make Fredrik I, men år 1723 fråntogs kungen sin enväldiga makt. I stället degraderades han till förste man i riksrådet.

Kungen skulle utse de övriga rådsmedlemmarna, men han fick bara välja namn från en kandidatlista som riksdagens ständer satte samman. Riksrådet ansvarade dessutom inför riksdagen, som kunde avsätta rådets medlemmar och gripa in i statsärenden om den så önskade.

Den nya epoken fick namnet frihetstiden. Systemet var dock tungrott och instabilt, och korruptionen blev alltmer utbredd. Därför växte missnöjet med partisystemet, och när Gustav III blev kung år 1771 såg han med militärens hjälp återigen till att bli envåldshärskare.

Frisk figur med peruk ger sig av

I cirka ett år ligger kung Karl på en madrass i sin cell. Även i sin fångenskap får dock kungen spela schack med sina landsmän, diktera brev och ta emot ambassadörer. Därmed håller han sig ajour med situationen i Sverige. Det är dock först när han får veta att mäktiga adelsmän försöker avsätta honom och tillsätta hans syster som riksföreståndarinna som krigarkungen vaknar ur sin trans.

Plötsligt vill han återvända hem. Turkarna, som har väntat länge på detta besked, ställer ett litet följe till hans förfogande. Efter omkring fem år i exil, utan att ha uträttat någonting som helst av vikt, styr Karl kosan norrut. Hans skuld uppgår nu till 1,1 miljoner daler silvermynt och eftersom han inte kan betala sina kreditorer bjuder han dem med sig hem till Sverige.

Följet med pantlånare och bankrutta handelsmän väcker emellertid så mycket uppmärksamhet att Karl väljer att lämna sitt följe. Ledsagad av endast två män rider kungen genom fientligt territorium, iklädd brun peruk under täcknamnet Peter Frisk.

Karl tar sig hem till Sverige utan att råka i svårigheter. Befolkningen i hemlandet hoppas på fred, men kungen vill inte höra talas om att försona sig med fienden. I stället för att använda nyligen införda skatter till Sveriges återuppbyggnad går pengarna till nya krig. Först år 1718 avslutas Karls krigseskapader, när han under ett fälttåg i Norge träffas av en kula i tinningen. Den 36-årige krigarkungen dör på platsen – efter 21 år som regent.

Karl XII:s död – liktransport – Fredriksten vid Halden i Norge

Kungen dog under belägringen av fästningen Fredriksten vid den norska staden Halden.

© Fine Art Images/Imageselect

Sedan dess har Karl XII:s egendomliga beteende av många lagts fram som orsaken till det svenska stormaktsväldets undergång. Fredrik II av Preussen, som skrev flera samtidshistoriska verk på 1700-talet, hör till de skarpaste kritikerna av krigarkungen, som gick i exil när hemlandet behövde honom som mest:

”När man försöker karakterisera denne märklige monark finner man honom mer tapper än skicklig, mer energisk än försiktig och mer styrd av känslor än av ett verkligt intresse för sitt land.”

LÄS MER OM KARL XII:S EXIL

  • Michael Glaeser, By defeating my enemies, Helion & Company, 2020
  • Palle Lauring, Historiske portrætter, Aschehoug, 1960