Bakom karmeliterklostret i Paris gör sig de två hetsporrarna Athos och D’Artagnan redo för duell, medan vännerna Porthos och Aramis är sekundanter och vittnen.
Plötsligt dyker fem av kardinal Richelieus soldater upp. De fyra musketörerna ur kungens livgarde gör sig genast redo för strid mot ärkerivalerna. Sekunder senare gnistrar värjorna i middagssolen.
Efter en kort och intensiv strid, där varje man enligt hederskoden fäktas mot en motståndare i taget, ligger två av kardinalens soldater döda på marken.
De andra tre tvingas ge upp. Musketörerna marscherar självsäkert hem och har tagit motståndarnas kåpor som krigsbyte.
Scenen är hämtad från Alexandre Dumas berömda berättelser om de tre musketörerna. Idag anses böckerna vara lättillgänglig underhållning, men på flera sätt ges faktiskt en ganska sanningsenlig bild av 1600-talets Frankrike.
Vid riksdagen i Worms 1521 förklarade katolska kyrkan Martin Luther och hans anhängare fredlösa.
Religionskrig hotade att splittra landet
Majoriteten av befolkningen i Frankrike förblev trogen den katolska kyrkan, men en stor minoritet valde att vända påven ryggen.
När den tyske prästen Martin Luther gick till angrepp mot den katolska kyrkan 1517, drog han igång en utveckling som totalt kom att förändra Europa.
Under 1500- och 1600-talen utkämpades mycket blodiga strider mellan protestanter och katoliker – inte minst under trettioåriga kriget.
Många av protestanterna i Frankrike, så kallade hugenotter, var hantverkare, affärsmän och tjänstemän. De hade sina starkaste fästen i de södra delarna av Frankrike och vid Atlantkusten.
Krigen mot hugenotterna var mycket bittra under andra halvan av 1500-talet. År 1598 enades parterna om en kompromiss, det så kallade ediktet i Nantes.
Enligt avtalet fick hugenotterna lov att utöva sin religion och dessutom fick man befästa sina städer.
Oroligheterna fortsatte dock under Richelieus tid vid makten, med bland annat belägringen av La Rochelle. År 1685 upphävde Ludvig XIV ediktet. Hundratusentals hugenotter valde då att gå i landsflykt.
Litteraturens bov skapade ordning
När man har läst Dumas berättelser om musketörerna är det lätt att känna sig vilsen i förvecklingarna och den historiska bakgrunden.
Dock behöver man inte känna sig lurad, för Frankrike på 1600-talet var fullt av intriger och maktkamper.
Det fanns konflikter överallt: Det var protestanter mot katoliker, högadel mot kungamakten – till och med inom kungafamiljen förekom hårda strider.
Våldet fanns överallt. Politiska mord, avrättningar och bondeuppror avlöste varandra. Utanför landets gränser fanns fientliga grannar som väntade på rätt tillfälle att anfalla.
Den franska staten var ett ostadigt bygge som var nära kollaps. Det var då kardinal Richelieu äntrade scenen. I berättelserna om de tre musketörerna har han rollen som den store skurken.
Verklighetens Richelieu enade Frankrike mot både inre och yttre fiender. Han hanterade sina motståndare genom kompromisser, intriger och rena hot.
Richelieu omgav sig med samvetsgranna statstjänstemän, satte den upproriska adeln på plats, tog kontroll över de religiösa stridigheterna och bekämpade landets yttre fiender.
Richelieu var en lärd kyrkans man, inte alls som andra länders råa och brutala härskare på 1600-talet. Han var dessutom en mästare på att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Diplomati tog kardinalen till toppen
För eftervärlden är Richelieu bäst känd som l’Éminence rouge, ”den röda eminensen”. Namnet syftar på den röda dräkt som bars av påvens närmaste män, kardinalerna.
Richelieus historia börjar i Paris 1585. Här föddes Armand-Jean du Plessis Richelieu som den yngste sonen i en lågadlig familj.
Barnen förväntades göra karriär och redan vid nio års ålder skickades han till Paris för att studera filosofi.
Därefter var planen att han skulle fortsätta med en militär utbildning. Men eftersom Armand-Jeans äldre bror vägrade att ta över familjens biskopsdöme blev det istället familjens yngsta son som fick läsa teologi.
Redan i unga år i kyrkans tjänst visade Armand-Jean att han hade höga ambitioner och stor arbetskapacitet. År 1607 blev han som 22-åring biskop och inledde en politisk karriär.
Med tiden gjorde karriären att han blev en av änkedrottning Maria av Medicis närmaste män. Hon styrde Frankrike fram till 1617, som förmyndare för sonen, Ludvig XIII.
Mor och son hade en komplicerad relation som resulterade i inbördeskrig. Under inbördeskriget stöttades de två sidorna av olika grupper av adelsmän och rådgivare.
Richelieu tog en mäklarroll i konflikten, vilket gjorde att han lyckades stärka sin position. Han utnämndes till kardinal 1622, ett av de högsta ämbetena inom katolska kyrkan.
Bara två år senare blev han ledare för det kungliga rådet med titeln Frankrikes styresman.
Från den dagen var den nu 37-årige Richelieu Frankrikes faktiska ledare. Senare har han kallats historiens förste premiärminister, i ordets moderna betydelse.
Fram till 1800-talet hade musketörerna en viktig roll i de europeiska arméerna.
Musketörer använde krut och kulor
Alexandre Dumas, författaren bakom romanen ”De tre musketörerna”, har fått oss att förknippa musketörer med fäktningsdueller.
Men begreppet musketör var faktiskt benämningen på en fotsoldat vars viktigaste vapen var musköten, alltså ett gevär.
Under 1600-talet omfattade infanterikompanierna bland annat musketörer som ställdes upp i led och turades om att skjuta och ladda om.
Protestanterna kuvades
En av Richelieus första insatser vid makten var att bekämpa hugenotterna, en fransk protestantisk rörelse.
Frankrike hade ända sedan 1500-talet plågats av religiösa stridigheter som ibland varit nära att slita sönder landet.
Katolikerna stärkte sina positioner under Ludvig XIII styre. På 1620-talet ledde detta till återkommande uppror bland hugenotterna.
En speciell källa till oro för kungamakten var hugenotternas fäste La Rochelle, en välbefäst hamnstad med stark flotta. Richelieu gick hårt åt staden.
Man inledde en belägring och ibland tog kardinalen själv kommandot över belägringsarmén.
Från England kom trupper för att hjälpa de innestängda protestanterna, men räddningsuppdraget slutade i ett stort nederlag.
Stadens försvarare lyckades likväl hålla ut i 14 månader innan man tvingades att ge upp. Då hade 20 000 människor dött av svält.
Vid freden 1629 fick Richelieu igenom att hugenotterna skulle riva befästningsverken runt sina städer. Även deras politiska rättigheter drogs in, däremot fick de behålla sin religionsfrihet.
Richelieu ledde belägringen av hugenotternas fästning La Rochelle. 20 000 invånare dog av svält innan staden gav upp 1628.
Frankrikes makt växte genom krig
Richelieu ville även bryta den habsburgska kejsarfamiljens dominanta ställning i Europa.
Kejsarfamiljen hade förgreningar till kungahusen i både Spanien och tysk-romerska riket – Frankrikes mäktigaste grannländer. De habsburgska staterna var Frankrikes största fiender.
Stridigheterna med habsburgarna drog in Frankrike i den komplicerade konflikt som idag kallas för trettioåriga kriget.
Striderna utkämpades framför allt i dagens Tyskland, men fick även stor inverkan på politiken i övriga Europa.
I krigets inledande skede gick det riktigt bra för den tysk-romerska kejsarens trupper. Men det brydde sig Richelieu inte om.
Hans största fruktan var att fienderna skulle få mer makt. Detta bidrog till att Richelieu slöt allianser med och gav ekonomiska bidrag till de protestantiska staterna i norra Europa, trots att han själv var katolik.
Det började med att Danmark gick in i kriget 1625, men de tvingades ganska snart dra sig ur igen. Fem år senare gick Sverige, med Gustav II Adolf i spetsen, in i kriget.
Inledningsvis gick det bra för Sverige, men efter att kungen stupade vid Lützen 1632 och Sverige led ett katastrofalt nederlag vid Nördlingen 1634 tvingades Richelieu skicka in franska trupper i striderna.
Efter hand gick det långdragna kriget allt bättre för fransmännen och periodvis var Richelieu den mäktigaste mannen i Europa. När fredsavtalet undertecknades i Westfalen 1648 var Frankrike en av segrarna.
Ursprungligen uppfördes slottet Palais-Royal i Paris till Richelieu. Kardinalen var en stor kattälskare och inredde ett av slottets rum till sina många katter. Slottet är idag bland annat säte för det franska kulturdepartementet.
Skattehöjningar ledde till uppror
Vid den tidpunkten satt Richelieu inte längre kvar vid makten. Han dog 1642, men då var det ett helt annat Frankrike. Kungamakten hade stärkts och Frankrikes fiender försvagats.
Statsfinanser var inte Richelieus starkaste gren och alla krig hade inneburit en stor ekonomisk belastning för landet. Höga skatter ledde till flera bondeuppror som man tvingades slå ner.
Under hela sin karriär hade kardinal Richelieu visat stort intresse för konst och litteratur. Han byggde upp ett stort bibliotek, gav stöd till franska författare och älskade teatern.
Richelieu lät uppföra en egen scen i sitt palats i Paris, Palais-Cardinal. Idag är den statliga byggnaden (omdöpt till Palais-Royal efter kardinalens död) lämpligt nog säte för Frankrikes kulturdepartement.
År 1635 grundade Richelieu även den franska akademin, Académie française. Akademins främsta uppgift blev att vårda det franska språket och att ge ut en ordbok.
Akademin var den första i sitt slag och fick sedermera efterträdare i flera andra länder i Europa. Antalet medlemmar var då som nu 40 och dessa kallades immortels – odödliga.
Trots kardinalens stora insatser för landet blev han aldrig populär bland folket. Under hans tid vid makten försökte man utan framgång att avsätta eller mörda honom minst fem gånger.
Trots sin auktoritet och stora arbetskapacitet var Richelieu aldrig någon fysiskt stark person och han hade dålig hälsa genom hela livet.
Han led av återkommande febersjukdomar och problem med urinvägarna. Mot slutet av livet hostade han även upp blod.
Under Richelieu förstärktes Frankrikes armé och året efter kardinalens död besegrade fransmännen ärkefienden Spanien i slaget vid Rocroi.
Kardinalen avled efter åderlåtning
Richelieu behandlades med åderlåtning, men blodförlusten gjorde honom bara svagare. Till slut gav kroppen upp.
Han dog den 4 december 1642, vid 57 års ålder. Med tiden har flera forskare funderat över vad det var som drev Richelieu.
Det traditionella svaret är ”den franska statens väl och ve”. Idag pekar dock historiker på hans personliga ambitioner och en omsorg för den egna familjens ställning.
Efter Richelieus död tar kardinal Jules Mazarin över och allt är upplagt för en ny era i fransk politik. Reformerna hade lagt grunden till en stormakt.
År 1661 tillträdde Ludvig XIV tronen och gjorde sig känd som en symbol för kungligt envälde. Eller som Ludvig XIV själv sägs ha uttryckt det: ”L‘état c’est moi!” – ”Staten, det är jag!”