Lev hårt, dö ung och ge din nation nytt hopp. Det skulle kunna vara mottot för Jeanne d’Arcs korta liv (1412–31).
Under de sista, intensiva åren av Jungfrun av Orleans liv hann den enkla bondflickan från Domremy upprepade gånger leda de franska styrkorna till seger över britterna i hundraårskriget, innan hon slutade sina dagar som kättare på bålet.
Följ Jeanne d’Arc's liv här. Från att hon som ung flicka hör Guds röst, som talar om för henne att hon är förutbestämd att utföra underverk, till att hon många hundra efter sin död helgonförklaras.
Jeanne d'Arc och rösterna
Till en början tog hon inte rösterna på allvar. Flickan hörde dem för första gången när hon var 12 år, sommaren 1424. I familjens trädgård i byn Domrémy såg hon plötsligt ett gyllene sken, en stråle av guld som vibrerade i middagshettan. En mild röst hördes borta vid ljusskenet. Den befallde henne att vara from och att gå i kyrkan flitigt.
Rösten försvann lika plötsligt som den kommit. Jeanne d'Arc stod kvar, omtumlad och osäker på vad hon nyss hade upplevt. Var det bara en dröm? Hon bestämde sig för att inte berätta om händelsen för någon, inte ens för sina föräldrar. Hur skulle hon kunna förklara någonting som hon inte själv förstod?
Utvald av Gud
Men rösterna kom tillbaka vid fler tillfällen efter detta, allt oftare, och nu var Jeanne d'Arc säker på sin sak: Rösterna kom från himlen och de hade kommit för att stanna, som trogna vänner.
De himmelska rösterna talade till henne vid alla tidpunkter på dygnet – när hon låg i sin säng, när hon bad till Gud, när kyrkklockorna ringde, när hon var ute på åkrarna – när som helst. Ljuden åtföljdes alltid av ljussken och de gjorde henne glad och trygg.

De engelska kungarna ansåg sig ha rätten till Frankrikes tron och var beredda att offra enorma resurser för att erövra den. De effektiva engelska långbågarna orsakade flera kännbara nederlag för Frankrikes stolta riddare.
Så småningom började hon också kunna sätta ansikten på de märkliga besökarna. De var änglar som kom till henne med viktiga budskap. I början var deras instruktioner väldigt otydliga men med tiden blev de alltmer detaljerade:
”Du är förutbestämd att leva ett annat liv och att utföra underverk, för du är den som har valts ut av Gud till att frälsa Frankrike, fördriva fienden och göra prins Karl till kung”, löd budskapet gång på gång.
Jeanne d'Arcs liv i årtal

Jeanne d-Arc kan ha fötts i detta hus i Domrémy-la-Pucelle, som ligger i nordöstra Frankrike.
Från bondflicka till helgon
1412
Jeanne d’Arc föds i byn Domrémy-la-Pucelle i östra Frankrike. Somliga hävdar att den 6 januari 1412 är det datum då Jeanne d'Arc föddes, men den dateringen vilar på väldigt svag grund.
1429
På uppmaning av rösterna ansluter Jeanne sig till Karl VII:s armé.
April 1429
Jeanne d’Arc, som nu går i manskläder, får befäl över en mindre styrka.
Maj 1429
Jeanne d’Arc undsätter den belägrade staden Orleans och kallas efter det för Jungfrun av Orleans.
December 1429
Jeanne d’Arc och hennes familj adlas av Karl VII.
Maj 1430
Jeanne d’Arc tas till fånga och överlämnas till engelsmännen.
Maj 1431
Jeanne d’Arc döms för kätteri och bränns på bålet.
Maj 1920
Påve Benedictus XV helgonförklarar Jungfrun av Orleans.
Jeanne d'Arc ska rädda Frankrike
Jeanne drar ut för att frälsa ett rike Hon växte upp i en orolig tid. Jeanne d'Arc var barn i ett rike som sedan flera decennier befann sig i krig mot engelsmännen och var på god väg att erövras av dem.
Hela landet norr om Loire-floden var i fiendens händer och de hade en mäktig bundsförvant i hertigen av Burgund, Frankrikes starkaste furste.Medan de vuxna i Domrémy oroade sig för kriget passade barnen på att leka så snart de hade en stund över vid sidan av sina många hushållssysslor.
Men inte Jeanne – så fort hon fick chansen gick hon till byns lilla kyrka för att be. Hon blev retad för sin fromhet och höll sig därför mest för sig själv. Men om hon skulle lyda Guds befallning måste hon snart lämna barndomshemmets trygga famn.

Kyrkan i Domrémy-la-Pucelle är vigd åt Jeanne d'Arc som Basilica Sainte-Jeanne-d'Arc.
Hur gärna hon än skulle vilja, kunde Jeanne d'Arc inte ignorera rösterna. De bad henne att gå till befälhavaren på en borg i grannbyn och berätta för honom att hon hade blivit utsedd att frälsa Frankrike.
I maj 1428 gick hon den långa vägen till kommendanten Robert de Baudricourt, som lyssnade med ett halvt öra till den spensliga flickan med det svarta håret och den intensiva blicken. När hon högtidligen deklarerade att hon ville bli förd till prins Karl, skrattade Baudricourt högt och blev sedan arg:
”Driver du med mig? Du behöver ett kok stryk. Gå hem med dig.”
Situationen i Frankrike förvärrades. I oktober 1428 belägrade engelsmännen Orléans och om staden föll skulle hela södra Frankrike ligga för deras fötter. I januari 1429 försökte Jeanne d'Arc ännu en gång att övertala Baudricourt att ta henne till prinsen.
Dolde sitt kön
Den här gången tog sig kommendanten tid att lyssna på flickan – alla råd och förslag var välkomna i dessa tider när framtiden såg nattsvart ut. Men Baudricourt hade fortfarande mycket svårt att se hur en 16-årig bondflicka skulle kunna hjälpa sitt fosterland – även om hon påstod att hon hörde röster som lovade seger.
Vändpunkten kom när Jeanne d'Arc förutspådde att fransmännen skulle förlora ett slag i en by inte långt från Orléans. Precis som hon hade förutsagt led de franska trupperna ett svidande nederlag den 12 februari 1429. När Baudricourt fick veta att Jeanne haft rätt i sin spådom blev han övertygad: Flickan var så speciell att han nog gjorde klokt i att lyda henne och låta henne resa till hovet.
Iklädd manskläder och ledsagad av sex män gav sig Jeanne i slutet av februari 1429 ut på den 50 mil långa resan tvärs genom Frankrike till den lilla staden Chinon där prins Karl hade sitt residens. För att inte bli upptäckta av fienden red de oftast om nätterna, och hela tiden såg ”jungfrun”, som hon nu kallade sig, till att klä sig i tröja och byxor. Hon hade lovat rösterna att bevara sin jungfrulighet så länge Gud ville det, och för att smälta in bland soldaterna i gruppen klippte hon också håret kort.
Läs också: Hur gamla var människor på medeltiden?
I audiens hos kronprinsen
Efter elva dygn på vägarna kom Jeanne d'Arc och hennes eskort till Chinon. Karl tog motvilligt emot henne. Han hade i förväg fått höra att bondflickan var både synsk och utsänd av Gud.
Tronarvingen med ett land på väg mot kollaps var visserligen i stort behov av stöd från ovan, men han var ändå skeptisk.

Varenda fransk stad med självrespekt har ett minnesmärke över Jeanne d'Arc. Här är det en förgylld ryttarstaty på Place des Pyramides i Paris.
I en tid då många påstod sig ha övernaturliga krafter hade han ännu aldrig mött någon som verkligen kunde utföra mirakel.
Men Jeanne visade sig vara unik. Hon var ödmjuk och stillsam, men samtidigt orubbligt övertygad om sin förmåga. Hon föll på knä inför Karl och sade:
”Ädle tronföljare. Jag är utsänd av Gud för att frälsa Frankrike och hjälpa er att bli krönt till kung.”
För att demonstrera att hon verkligen hade ovanliga förmågor återgav hon i detalj en bön som Karl hade uttalat när han en novemberdag 1428 suttit ensam på sin kammare. Sedan bad hon att få en armé så att hon kunde ge sig iväg och befria Orléans.
Specialtillverkad rustning
Tronarvingen var både överväldigad och förvirrad efter att ha lyssnat till den märkliga flickan. För att förvissa sig om att hon inte ljög skickade han henne till Poitiers där hon skulle frågas ut av biskopar och andra lärda.
Jeanne svarade lugnt och självsäkert på teologernas frågor, men de saknade tydliga bevis för att hon verkligen stod
i kontakt med Gud. När de skickade tillbaka henne utan att ha fattat något klart beslut valde kronprinsen att ta chansen, trots allt.
På Karls order tilldelades Jeanne en specialtillverkad rustning, en häst och en lans. Hon fick en fana med Jesus, två änglar och liljor på – den traditionella symbolen för Frankrike. Fullt utrustad och redo att ge sig ut i krig skickade Jeanne nu ett brev till engelsmännen:
”Överlämna nycklarna till alla de goda städer ni har tagit och kränkt i Frankrike, till jungfrun som är utsänd av Gud. Res tillbaka till England, annars kommer jungfrun att jaga ut er ur Frankrike”, varnade hon.
Segern i Orléans
Fredagen den 29 april 1429 nåddes Orléans av nyheten att en styrka som leddes av den 17-åriga jungfrun från Domrémy var på väg för att befria staden. Och mycket riktigt: I spetsen för en armé på cirka 3.500 man gick Jeanne d'Arc samma dag in i den belägrade staden och möttes av jublande och hoppfulla stadsbor.
Engelsmännen var rådvilla och stannade kvar i sina befästningar runtom staden. De hade också hört talas om bondflickan som Gud sänt. Men när de fick syn på den spensliga flickan på hästryggen såg hon verkligen inte ut som någon skräckinjagande härförare.
Tidigt på morgonen den 4 maj gjorde de franska trupperna i Orléans en utbrytning. Jeanne red i spetsen med sin fana medan hon manade sina soldater till kamp. Striden tog slut nästan innan den börjat: Inom bara några timmar hade armén erövrat en kyrka som det hade tagit engelsmännen ett halvår att vinna. Samma kväll ringde alla kyrkklockor i Orléans i glädje och dagen därpå ställde Jeanne d'Arc ett ultimatum till engelsmännen. Hon skrev ett brev som sköts iväg med en pil:
”Gud säger genom mig, jungfrun, att ni ska lämna alla era fästningar och resa tillbaka dit ni hör hemma. Om ni inte gör det, ska ni få betala ett pris som ni kommer att minnas för alltid.”
Men engelsmännen lämnade inte sina ställningar utanför Orléans. Jeannes trupper gick till anfall. Under dagarna som följde föll de engelska forten ett efter ett. Jeanne fanns med överallt, mitt i slaget, orädd och omöjlig att stoppa – trots att hon före striden hade förutsett att hon skulle bli sårad.
Träffad av pil i bröstet
Och spådomen besannades: Hon träffades i bröstet av en pil och föll av hästen. Hon bars blödande bort från angriparna men satt åter i sadeln bara några timmar senare, redo att delta i det avgörande slaget om Orléans.
Genom sin blotta närvaro och sin segervissa utstrålning ingöt Jeanne mod i sina soldater och all tvekan som funnits i leden förbyttes i framåtanda när hon med fanan i hand ledde sina trupper i strid.
Den 8 maj 1429 var slaget vunnet och engelsmännen hade jagats på flykten.

Karl VII kröns i närvaro av Jeanne d'Arc. Fresk målad 1886–90 av Jules-Eugène Lenepveu till kyrkan Panthéon de Paris.
Jeanne hade lyckats med det som ingen general tidigare klarat av. Invånarna i Orléans rusade ut på gatorna och tackade sina tappra försvarare. Men jungfrun av Orléans, som hon nu kallades, drog sig undan för att se om sina skador, äta lite bröd och tacka Gud för segern.
Snart pratade alla om den överrumplande segern och efter den enorma triumfen växte fransmännens stridsmoral till oanade höjder.
Jungfrun av Orléans och hennes liljeprydda fana hade nu blivit en segersymbol, och när hennes armé besegrade engelsmännen i Patay bara två mil från Orléans den 18 juni 1429 hade till och med de största skeptikerna slutat tvivla: Den unga kvinnan måste vara sänd från himlen.
Hennes trupper hade huggit ned engelsmännen till siste man. Omkring 2.200 engelska soldater miste livet på slagfälten, men på fransk sida var förlusterna minimala. Segern blev som ett startskott: nu kunde återerövringen av landet norr om Loire ta fart på allvar.
Frankrikes frälsare
Under flera år hade rösterna befallit Jeanne d'Arc att se till att Karl kröntes till kung, och efter slaget i Patay låg vägen öppen till den traditionella kröningskatedralen i staden Reims.
Den 17 juli var staden full med sjungande och leende fransmän. Alla ville vara med och fira denna stora dag: adelsmän i full rustning eller vackra dräkter, de fattiga i sina minst trasiga kläder. Allra ståtligast var förstås prins Karl och hans kvinnliga härförare.
Majestätiskt klädd i en guldprydd mantel red den blivande monarken i procession genom Reims till domkyrkan, och strax bakom honom följde Jungfrun av Orléans i rustning och med sin fana i handen. Åskådarnas jubel ekade mellan husväggarna och det var omöjligt att avgöra vem av de båda ryttarna hyllningarna var riktade till.
När Karl VII kröntes till kung hade Jeanne d'Arc nått sitt livs höjdpunkt. På ofattbart kort tid – bara fem månader efter att hon lämnat sin hemstad Domrémy som en enkel bondflicka – hade hon blivit Frankrikes frälsare och allt hade förändrats. Tidigare hade hon gått i trasiga kläder och ridit barbacka på arbetshästar, i dag satt hon klädd i full rustning och röd mantel med guldbrokad.
Hon red på sin egen stridshäst omgiven av uppassare och en egen biktfader, tillsammans med kungar och stormän. Ingenting tycktes kunna stoppa henne. Nästa mål var att tränga in över huvudstadens vallgravar och erövra självaste Paris.
Hundraårskriget – tidslinje
1337–1453
Hundraårskriget var en serie krig mellan England och Frankrike. Från början var det en tronföljdsstrid, eftersom England ansåg sig ha anspråk på den franska tronen. Efter hand drogs fler stater in i striden, vilket gjorde orsakerna till konflikten mer mångbottnade Pestens intåg från.
1328
Kung Karl IV av Frankrike dör utan någon direkt efterträdare.
1337
Edvard III av England gör anspråk på den franska tronen och förklarar krig.
26 januari 1340
Edvard III av England utropar sig till kung av Frankrike.
26 augusti 1346
Engelsmännen vinner en stor seger över fransmännen i slaget vid Crécy.
19 september 1356
En numerärt underlägsen engelsk armé besegrar fransmännen i slaget vid Poitiers.
25 oktober 1415
Slaget vid Azincourt – en utsvulten och underlägsen engelsk armé krossar fransmännen.
1420
I freden i Troyes bestäms det att den engelske kungen kommer att ärva den franska tronen, när den franske kungen dör.
1422
När den engelske och den franske kungen avlider kort tid efter varandra utropas den några månader gamle engelske tronföljaren till kung över båda länderna.
17 juli 1429
Karl VII – som har fortsatt kampen för ett fritt Frankrike – kröns till kung av Frankrike.
17 juli 1453
Efter en stor fransk seger i slaget vid Castillon är hundraårskriget i praktiken över.
För Jungfrun av Orléans tar turen slut
Men Jeannes planer på att tåga mot Paris redan dagen efter kröningen gick i stöpet. I hela Frankrike festade man och festens huvudperson hade inte bråttom alls.
I stället för att gå direkt mot huvudstaden och försöka rensa ut alla engelsmän ur landet i ett enda svep, valde Karl VII en försiktig strategi. Kungen började förhandla om ett fredsavtal med hertigen av Burgund.
Jeanne bad gång på gång om lov att erövra Paris, och när hon i september 1429 till sist fick kungens tillstånd väntade ett fiasko.

Krig på Jeanne d'Arcs tid.
Engelsmännen var alltför starka. Trots att hon red främst och manade sina trupper med hög och tydlig röst, led Jeanne sitt första nederlag som fältherre. Det verkade som om undrens tid var förbi.
De franska soldaterna tvingades inte bara till en förödmjukande reträtt – jungfrun själv träffades i höften av en pil och blev så svårt sårad att hon tvingades lämna slagfältet mitt i stridens hetta. Medan hon mot sin vilja bars bort ropade hon till trupperna att de skulle gå till anfall ännu en gång.
Men nederlaget var ett faktum. Lyckan hade övergivit Jeanne – och kanske hade Gud gjort detsamma. Hon fick inte längre några befallningar från Gud – de himmelska rösterna hade tystnat.
Jeanne d´Arc tas till fånga
Fiaskot i Paris skulle visa sig bli det första steget mot avgrunden för Jeanne d'Arc. Hon tillbringade vintern hos kungen och plågades av smärtor från såret i höften. Mest av allt längtade hon hem till Domrémy, bort från intrigerna, skvallret och de evinnerliga festerna vid hovet. Hon saknade sin familj – och hon saknade de himmelska rösterna som under många år hade varit hennes tröst och ledstjärna.
När rösterna äntligen talade till henne igen på våren 1430 kom de inte med befallningar eller fagra framtidslöften. Nu fick hon ett skrämmande besked: ”Du kommer att tas till fånga före midsommar”, varnade de.
Jeanne visste att hennes öde var oundvikligt men hoppades samtidigt att kunna tjäna sitt land. I maj 1430 försökte hon befria staden Compiègne som belägrades av burgunderna. Hennes trupper gjorde stora framsteg, men fienden fick ständigt förstärkningar utifrån och snart tvingades jungfrun och hennes soldater att ta skydd innanför stadsmurarna för att komma undan fiendens pilar.
Jeanne galopperade i eftertruppen och försökte förtvivlat försvara sina soldater, men just när hennes män kommit in genom stadsporten och in i säkerheten, hissades vindbryggan upp.
Jeanne var utestängd. Förgäves kämpade hon in i det sista. ”Ge upp, ge upp”, hördes ropen från alla håll, men hon vägrade. Till sist blev hon nedsliten från sin häst och tillfångatagen.
Såld till högstbjudande
Hertigen av Burgund var överlycklig över sin trofé. Under medeltiden var det vanligt att förnäma fångar köptes fria av sina släktingar.
Jeanne d'Arc hade förvisso inga släktingar som kunde betala stora lösensummor, men hertigen räknade med att Jungfrun av Orléans måste vara värd en förmögenhet för Karl VII. Hertigen skickade en budbärare till det franska hovet, och under väntetiden behandlades Jeanne med största respekt
.
Kungen vägrade att betala lösen. Fransmännen grät över att Jeanne tagits till fånga, men Karl VII vägrade att ge hertigen av Burgund den summa han begärt.
Hon hade lett den franska armén till viktiga segrar, hon hade möjliggjort Karls kröning, hon hade gjort mer än någon annan för att frälsa Frankrike, men i nödens stund blev Jeanne övergiven.

Sedan Jeanne tagits till fånga sålde hertigen av Burgund henne till sina engelska allierade.
Den engelske ståthållaren Bedford var inte lika snål som Frankrikes kung. För 10.000 livres, en förmögenhet på den tiden, köpte han den värdefulla fången och låste in henne i Rouen i norra Frankrike. Den knappt 19-åriga Jeanne sattes i bojor i en fängelsecell i december 1430.
I Rouen byttes den respektfulla behandlingen mot ett hårt fängelseliv. Dag och natt fruktade Jeanne att bli våldtagen av sina fångvaktare som ständigt fällde grova kommentarer och plågade henne med högljudda diskussioner om hennes dygd. Gång på gång bankade de på dörren och frågade:
”Kan en häxa vara jungfru? Det måste vi ta reda på.” Jeanne var livrädd. Hon bar alltid sin mansdräkt med två par byxor fästa vid tunikan med mer än 20 snören.
Rättegången mot Jeanne d`Arc
Den 21 februari 1431 inleddes förhören. Under flera månader blev Jeanne utfrågad av en skara kyrkans män. Alla domarna var franska men engelsmännen hade noga valt ut var och en av dem.
Redan från dag ett var det uppenbart att rättegången bara hade ett enda syfte: att få Jeanne dömd till döden som kättare. Inte ett enda vittne hade kallats in till hennes försvar.
Frågorna haglade över henne. Har du varit tillsammans med djävulen? Har du förhäxat Karl VII? Bär du mansdräkt för att du är kättare? Är du en häxa? En falsk profet? Eller en fördömd och ondsint hädare? Har din fana magiska krafter?
Jeanne d'Arc berättade ärligt samma saker som hon sagt till alla andra sedan hon lämnade Domrémy – att hon fått uppenbarelser från himmelska röster. Men hennes förklaringar möttes nu av hånskratt och misstro.
Enligt åklagaren var rösterna ”djävulska” och ”falska”. Manskläderna var ett övertygande bevis för att Jeanne d'Arc var kättare. En kvinna skulle inte gå i manskläder, det var hädelse och avskyvärt i Guds ögon, påstod åklagaren.
Efter flera månader av långa och utmattande förhör fick Jeanne ett ultimatum: Antingen kunde hon överge sina kätterska tankar och erkänna att rösterna och synerna var Satans verk, eller så skulle hon brännas på bål.
”Om jag skulle säga att Gud inte hade sänt mig, skulle jag fördöma mig själv, för det är sant att Gud har sänt mig”, insisterade hon.
På förmiddagen den 30 maj 1431 stod Jeanne d'Arc framför bålet i Rouen, dömd till döden.
Läs också: Tortyrmetoder: Historiens 10 mest brutala
Bränn häxan, bränn häxan!
En grupp engelsmän var otåliga och ropade:
”Ska det inte hända någonting snart? Har ni tänkt att vi ska behöva vänta ända till middag?” frågade de hånfullt.
”Bränn häxan! Bränn häxan!” ropade några andra. Tusentals nyfikna hade kommit till platsen för att se bålet. En tydligt skräckslagen Jeanne fördes fram till pålen och surrades fast. Bödeln hämtade en fackla och tände eld på högen av ved och torrt ris under hennes fötter.
Hon fick sin sista önskan uppfylld: Flera kors på långa skaft hölls upp framför hennes ansikte in i det sista.
Medan elden knastrade och lågorna fick alltmer fart, skrek Jeanne d'Arc flera gånger:
”Jesus, hjälp mig, Jesus, hjälp mig.” De orden blev hennes sista. Kort därefter sjönk hennes huvud ned mot bröstet medan lågorna åt sig uppåt längs hennes 19-åriga kropp och förvandlade den till aska.
Sedan Jeanne d'Arcs död har historiker skrivit om hennes mod och viljestyrka.
Många år senare, 1909, saligförklarade även kyrkan Jeanne d'Arc – det sista steget mot helgonförklaringen 1920. Nu firas Jeanne d’Arc som Frankrikes nationalhelgon söndagen efter 8 maj.
Fem filmer om Jeanne d’Arc

Maria Falconetti som Jeanne d'Arc i den danske regissören Carl Th. Dreyers franska stumfilm från 1928: ”La Passion de Jeanne d'Arc".
VÄRLDENS HISTORIA rekommenderar
Det har gjorts otaliga filmer om Jeanne d’Arcs liv. VÄRLDENS HISTORIAs skribenter har valt ut fem personliga favoriter.
Jeanne d'Arcs lidande och död (La Passion de Jeanne d'Arc), 1928
Den danske filmregissören Carl Th. Dreyers mästerverk fokuserar på rättegången mot Jeanne d’Arc och betraktas av många som en av filmhistoriens viktigaste filmer.
Jeanne d'Arc, 1999
Den franske regissören Luc Besson skildrar i denna tjusiga film, som har bland andra Milla Jovovich, John Malkovich och Dustin Hoffman i rollistan, Jeanne d’Arcs historie på ett fantastiskt vis.
Joan of Arc, 1999
Producerad för tv men med en budget som en riktig spelfilm. I denna filmatisering i två delar av Jeanne d’Arcs liv spelar bland andra Peter O’Toole och Neil Patrick Harris.
Joan of Arc (Jeanne), 2019
Film nummer två i en kort serie om Jeanne d’Arcs liv. Denna moderna franska film är inget mästerverk, men en utmärkt modern skildring av den sista delen av hennes liv.
Joan of Arc, 1948
Denna filmatisering med Ingrid Bergman i huvudrollen som Jeanne fokuserar på de religiösa aspekterna. Är du intresserad av Jeanne d’Arc som helgon bör du se denna film.