Georgij Zjukov var Stalins järnhand

Zjukov var Stalins favoritgeneral

Tio slag från klockan på Röda torget annonserade marskalk ­Georgij Zjukovs entré. Han kom ridande på en vit arabhingst. Soldater och officerare från armén, flottan och flygvapnet stod uppställda och hyllade honom. Från podiet på Leninmausoleet kastade Josef Stalin, nationens högste ledare, vänliga och gillande blickar mot sin favoritgeneral.

En våg av beundran och vördnad sköljde över den lille satte mannen som höll tyglarna i ett stadigt grepp. Han var oklanderligt klädd i uniform med en mängd förnäma medaljer på bröstet. Två månader tidigare, den 30 april 1945, hade han intagit Berlin. Nu verkade Zjukov oslagbar.

Hyllningsparaden den 24 juni markerade höjdpunkten i Zjukovs karriär. Mer än någon annan kunde han ta åt sig äran för att Sovjetunionen segrat över Tyskland. Med skarp strategisk överblick, en vilja av stål och en odiskutabel auktoritet hade han inte bara stoppat Hitlers framryckning utan dessutom tvingat tyskarna till ett dödligt återtåg över de ryska stäpperna.

Zjukov raderades ur historien

Allting tydde på att Zjukov skulle få en framträdande position bland ledarna för den nya supermakten Sovjetunionen. Men så blev det inte. Jublet hade knappt tystnat på Röda torget förrän Stalin skickade generalen till ett avlägset militärdistrikt, raderade hans namn ur historieböckerna och lät retuschera bort hans ansikte från alla officiella fotografier.

Fallet från maktens tinnar blev plötsligt, avgrundsdjupt och obönhörligt, men det politiska spelet hade alltid varit en del av Zjukovs karriär. Han föddes i den lilla staden Strelkovka 13 mil sydväst om Moskva den 2 december 1896. Hans far Konstantin, som var skomakare, tjänade sällan tillräckligt för att de skulle kunna äta sig mätta. Georgijs mor Ustinja, en stark, robust kvinna, slet då och då som lantarbetare för att maken, sonen och dottern Maria skulle få mat.

Trots fattigdomen gick Zjukov i skolan i tre år – ett år längre än vanligt folk brukade göra. Därefter fick han en lärlingsplats i Moskva, hos sin morbror som var körsnär. Tågresan till Moskva år 1908 – Zjukovs första – blev början till ett nytt liv för den 12-årige pojken.

Vid den tiden pyrde missnöjet i Ryssland. Tsar Nikolaj II och en liten skara män styrde landet, medan större delen av befolkningen levde i djupaste fattigdom. De utmärglade bönderna och arbetarna inom den framväxande industrin började visa sitt missnöje, och tre år innan Zjukov kom till Moskva – i januari 1905 – samlades en del av dem i en fredlig demonstration utanför Vinter­palatset, tsarens hem i Sankt Petersburg. Det hela slutade i en tragedi då polisen öppnade eld och dödade nästan tusen demonstranter.

Zjukov var upptagen med att studera

memoarer förklarade han senare sin brist på engagemang med att han och hans körsnärskolleger var hantverkare – de hade inte arbetarnas känsla för solidaritet. I själva verket hade den unge mannen fullt upp med att skaffa sig en utbildning och anpassa sig till storstaden. Skolan hemmavid hade väckt hans intresse för att studera, och parallellt med att han arbetade 12 timmar om dagen gick han i skola på kvällarna. På sina lediga stunder pluggade han ryska, tyska, matematik och naturvetenskap tillsammans med kusinen Aleksandr, arbetsgivarens son, som hade studerat i Leipzig.

”Jag fick en del tidskrifter av Alek­sandr och köpte mina egna böcker för pengar som jag sparade in på spårvagnsbiljetten. Jag gick till fots och sparade på så vis pengar”, berättar Zjukov i sina memoarer om de hektiska åren i Moskva. År 1912 var Zjukov färdig körsnär, och två år senare hade han redan kommit långt med en stadig inkomst. Han var chef över tre man och hörde hemma i den ryska medelklassen.

Men Zjukov och miljontals andra människor fick sina drömmar krossade när första världskriget bröt ut. I augusti 1915 anslöt sig den 18-årige Zjukov till tsarens trupper. Han enrollerades i dragonregementet och utstationerades vid floden Dnestr i Moldavien, som då var en provins i tsarens Ryssland. Han hade nytta av sina kunskaper i tyska och specialiserade sig på att ta tyska krigsfångar. Under en patrullering år 1916 skadades han av en mina och hamnade på ett lasarett i Ukraina, men han hade fått smak för soldatlivet.

Zjukov fick beröm för sin insats och dessutom en officersutbildning, och när revolutionen kom år 1917 valde han att gå med i Lenins bolsjevikarmé. Många soldater som varit fattiga under världskriget lockades av Lenins paroll om ”fred, bröd och jord” men Zjukov var ingen övertygad kommunist. Inte förrän 1919, två år efter att tsaren abdikerat, gick han med i kommunistpartiet.

Tsarens fall ledde dock inte till fred; revolutionen följdes av ett inbördeskrig där olika grupperingar, några av dem med stöd från länder i västvärlden, stred mot Lenins trupper. En av de kontra­revolutionära var Aleksandr Antonov. Zjukov skickades ut i strid mot hans trupper år 1920. Insatsen blev lyckad – men den var nära att kosta Zjukov livet.

”En Antonov-sympatisör avfyrade sitt gevär mot mig och dödade min häst. Vi föll och jag hölls fast under hästen. Jag hade dött i nästa sekund om inte Notjevka, den politiske kommissarien, kommit till min undsättning. Genom ett hugg med sin sabel dödade han fienden, tog hans häst och hjälpte mig upp i sadeln”, skrev Zjukov i sina memoarer.

Zjukov blev oövervinnlig

Krigserfarenheten och flera utmärkelser – bland andra den prestigefyllda ”Röda fanans orden” – blev Zjukovs inträdesbiljett till en karriär inom Röda armén, som blev allt större. Från 1932 till 1937 ökade Sovjets militära utgifter med 340 procent, och året därpå fördubblades de igen. Samtidigt växte armén till imponerande fyra miljoner man.

Unga och ambitiösa officerare som Zjukov gynnades av expansionen. Zjukov fick rykte om sig att kunna bringa ordning i de mest hopplösa regementen, och han steg snabbt i graderna. Hans recept var stenhård disciplin. T.ex. skällde han ut en officer som gett sina män tillstånd att låta regementets fordon stå otvättade hela natten efter en övning.

”Den trötthet ni känner under övningarna är rena barnleken jämfört med vad som väntar er i krig”, röt Zjukov och beordrade de meniga att sätta fart med hinkar och kvastar. När de var färdiga och fick gå till sängs, tvingades officeren stå kvar för ännu en utskällning.

Den disciplinerade och politiskt hale Zjukov klarade sig undan de utrensningar som drabbade många av hans kolleger på 1930-talet då Stalin tagit över landet efter Lenins död. Utrensningarna blev rentav till en fördel för Zjukovs karriär. År 1939 skickades han till Manchuriet för att avlösa ­officeren Feklenko som råkat i onåd hos Stalin. Feklenko hade i uppdrag att stoppa japanerna som ryckte fram över gränsen mellan Manchuriet och Mongoliet.

Ersättaren Zjukov säkrade en stor seger för Sovjetunionen vid floden Chalchin Gol och gjorde därmed slut på flera års gränsstrider. Stalin tackade genom att förära Zjukov nationens förnämsta utmärkelse – ”Sovjetunionens hjälte”.

Efter segern vid Chalchin Gol fick Zjukov både Stalins uppmärksamhet och titeln general, och ett och ett halvt år senare utnämndes han till chef för generalstaben. Men sedan inträffade katastrofen. På sommaren 1941 dundrade tyska trupper in i Sovjetunionen. Hundra­tusentals soldater stupade och Zjukov kallades till Stalin för att bli uppläxad.

Zjukov var skakad och bad om förflyttning till en tjänst vid fronten. När Stalin anklagade honom för att försöka smita från sitt ansvar och skaffa sig en enklare uppgift, svarade Zjukov:

”Nej. Jag vill inte ha ett lättare arbete; jag vill vara till mer nytta för mitt land genom att göra ett arbete som jag vet mer om.” I juli reste Zjukov till Jelnja ­utanför Smolensk. Där blev hans uppgift att stoppa tyskarna som gick med stormsteg mot Moskva. Slaget blev blodigt och brutalt, men när kanonerna tystnade stod Zjukov som segrare. Nazityskland hade för första gången stött på svårt motstånd på östfronten, och Zjukov hade tagit ett första steg på vägen mot sin status som nationalhjälte.

Bara tre dagar efter triumfen skickades Zjukov till Leningrad, som nyligen omringats av tyska trupper. Efter att ha bromsat de tyska angreppen mot staden sände Stalin ut supergeneralen på ännu ett akut uppdrag. Nu gällde det Moskva. Tyskarnas framryckning hotade imperiets huvudstad, men enbart Zjukovs rykte skulle kunna bli avgörande. Försvarsministeriets officiella tidning, Röda

Stjärnan, tryckte en bild av generalen på förstasidan för att lugna stadens invånare. Det var ett anmärkningsvärt drag. Tidningen var ett kommunistiskt språkrör och kunde inte framhäva någon enskild individ på bekostnad av massorna, förutom Stalin, och Zjukov var den förste som fick sin bild på tidningens framsida.

Zjukov representerade systemet men han var ingen betongkommunist. Under slaget om Moskva läste han Krig och fred, Leo Tolstojs roman om Ryssland under Napoleonkriget, och i hans tal till soldaterna fanns lika mycket rysk nationalism som kommunism.

”De fält och skogar där vi nu står för att försvara Moder Moskva är fläckade av heligt blod från våra förfäder som gått till historien för sina offer under Napo­leons horder. Blod för blod. För heder och frihet, för vårt moderland, för vårt heliga Moskva”, predikade Zjukov för sina soldater innan han skickade ut dem för att möta fienden på slagfältet.

Zjukov hade rykte om sig att vara oövervinnlig, och hans orubbliga disciplin blev Moskvas räddning. När tyskarna den 23 augusti 1942 stod utanför Stalingrads portar, kallade Josef Stalin hem Zjukov för att utnämna honom till vice befälhavare.

Dokument i de sovjetiska arkiven avslöjar att han därefter nästan var Stalins like när det skulle fattas beslut om krigets gång. Även i västvärlden var Zjukov känd, och i december 1942 fanns hans porträtt i tidskriften Time under rubriken ”Stalins favorit”. Och än mer beundrad blev han när han drev tyskarna tillbaka genom Polen till Berlin, och i triumf placerade den röda fanan uppe på det sönderskjutna riksdagshuset. Hyllningsceremonin på Röda torget den 24 juni 1945 var kronan på verket.