George Patton: Den galna cowboy-generalen

Patton tycker att hans soldater ska ha samma syn på kriget: ”När du sitter med barnbarnet i knät om 30 år slipper du säga att du bara skyfflade dynga i Louisiana under andra världskriget.”

Patton fick vänta på debut

När de allierades invasionsvågor sköljer upp över stränderna i Normandie i juni 1944 är Patton emellertid inte där. Hans 3:e armé ska sättas in först när den brittiske fältmarskalken Montgomery upprättat ett ordentligt brohuvud i Frankrike.

Patton gillar inte alls planerna. Montgomery är hans värste rival i kampen om äran, och det retar Patton något infernaliskt att britten stal all uppmärksamhet ett och ett halvt år tidigare när de gjorde gemensam aktion mot tysken Rommel i Nordafrika. Patton anser att Montgomerys krigföring är gammaldags och att han inte har mer taktisk talang än ”en simpel militärkock”.

När de allierades överbefälhavare, general Eisenhower, till slut sätter in 3:e armén i strid får tyskarna känna av Pattons tillbakahållna frustration och skyhöga ambitioner. Med sällan skådad aggressivitet attackerar 3:e armén de tyska divisioner som skyndar till Normandie för att stoppa invasionen.

Pattons sätt att föra krig skiljer sig markant från de andra allierade fältherrarnas. Han anser inte att fiendeland först måste beskjutas med artilleri innan armén kan skickas fram.

I stället slår han till där tyskarna minst förväntar sig. Och när Patton väl lyckats slå hål på försvaret skickar han sina stridsvagnar djupt in bakom fiendens linjer, som då omedelbart måste retirera för att inte bli omringade.

”Jag är inte intresserad av att få en massa rapporter om att vi håller våra positioner. Låt tyskarna göra det; vi ska framåt. Vi är inte intresserade av att hålla någonting överhuvudtaget”, inpräntar Patton i sina officerare.

Och Pattons taktik fungerar. På fjorton dagar besegrar 3:e armén tyskarna i Bretagne och stöter fram hela 250 km till Chartres, som ligger ca 8 mil från Paris. Patton ser detta som sitt personliga triumftåg och skickar några dagar senare ett telegram till Montgomery:

”Har pissat i Seine.” På sitt vanliga, vulgära sätt talar Patton om för rivalen att 3:e armén ligger långt före den försiktiga brittiska armén och kan gå in i Paris vilken dag som helst.

Bränsle är en konstant huvudvärk för Patton

Efter en hel del politiskt rävspel får emellertid 2:a franska pansardivisionen, som är en del av stridsvagnsstyrkan i 3:e armén, äran att befria Frankrikes huvudstad. Befrielsen kostar på för Patton för under de följande dagarna måste han dela sina knappa resurser med invånarna i Paris, som är i desperat behov av livsmedel och bränsle.

Just bränsle är ett evigt problem för Patton. Hans stridsvagnar och pansarfordon slukar minst 1,3 miljoner liter bensin – per dag. Och eftersom 3:e armén rycker fram så snabbt är det svårt att få fram förnödenheter. Dessutom går det åt miljontals liter bränsle även till de allierade styrkorna i norra Frankrike, och det är svårt att få bränsleleveranserna att räcka till alla.

Trots det lyckas general Patton i slutet av augusti inta de nordöstfranska städerna Reims och Troyes. Och angreppet mot kommunen Commercy går helt i pansargeneralens smak:

”Överste Clarke ledde ett kompani stridsvagnar, som korsade bron över floden Mosel och angrep fyra tyska kanoner. Han stormade in som i en västernfilm och sköt med allt han hade. Precis som vi försökt lära dem”, berättar en synnerligen stolt Patton för krigskorrespondenterna i sitt högkvarter.

Att 3:e armén kan rycka fram så snabbt beror dels på generalen Pattons djärvhet och taktiska talang, dels på stöd från öuften. Patton har noga satt sig in i hur ett modernt flygvapen arbetar och blir dessutom nära vän med brigadgeneral Otto Weyland. Hans 19:e taktiska flygkommando gör en enorm insats för att hålla Pattons oavbrutna offensiv rullande.

”På dagarna hängde jaktplanen ständigt i luften framför general Pattons stridsvagnar. Planen lokaliserade fiendens stridsvagnar, trupper och kanoner och kunde slå ut dem innan våra stridsvagnar mötte dem. Vi slängde helt enkelt bort läroböckerna och skapade egna regler”, berättar Weyland om samarbetet. Andra allierade generaler följer fortfarande anvisningarna om att tillkalla flyg endast när de upptäckt en manstark fiende utom räckhåll för kanonerna.

Patton älskar sitt enastående flygunderstöd och ser till att hans lovord av piloterna når fram till deras baser – tillsammans med lådor av gott franskt vin, Luger-pistoler och andra souvenirer som 3:e armén beslagtar ur den bortjagade ockupationsmaktens depåer.

Kravet på en snabb framryckning beror dock inte enbart på Pattons höga ambitioner att gå till historien som den främste generalen genom tiderna. Det ligger även taktik bakom kravet. Med en offensiv i hög fart blir förlusterna hos angriparna färre eftersom fienden aldrig hinner bygga upp något effektivt försvar utan hela tiden tvingas retirera.

Julius Caesar visar vägen för Patton

Patton har en ovanlig förmåga att hitta lämpliga platser där han kan leda sin armé förbi naturliga hinder. Hemligheten är en bok som han har med sig hela vägen genom Frankrike: Julius Caesars nästan 2 000 år gamla verk ”Kriget i Gallien”. Patton säger småleende:

”Den där gamle skallige romaren var en av världshistoriens främsta på att läsa terrängen. Och dalar och floder ligger ju fortfarande där de låg på Caesars tid. När jag jagar nazister och kommer till en flod eller en ås, behöver jag därför bara fråga mig var den romerske skitstöveln tog sig över. Som jag brukar säga: Om det dög åt Julius, duger det åt George.”

Den 17 september når Patton fram till Metz. Med sina 43 försvarsanläggningar kallas staden Västeuropas starkaste fästning, och här tänker tyskarna kämpa in i det sista. Från Metz är det lätt att försvara vägarna till Luxemburgs sydgräns och Tysklands västgräns.

Dittills har fart och överraskningsanfall varit Pattons främsta vapen, men nu måste han plötsligt ställa om sig för att kämpa på en fastlåst front mot en orubblig fiende. Slaget blir en katastrof för 3:e armén. Vid Metz ägnar Patton tre månader åt att erövra fort efter fort och 29 000 amerikaner dör eller skadas.

”De nedrans tyska bastarderna gav mig mitt första näsblod”, skriver Patton i rapporten till sin överordnade, general Omar Bradley.

”Jag anhåller om en hämndattack från luften och hoppas att du kan skaffa fram de största och värsta bomberna, så att vi kan spränga fortet i småbitar och bara lämna kvar ett hål i marken.”

Men de allierade har ont om materiel och Patton får aldrig sin massiva flygbombning. I stället kritiseras han hårt för den orimligt stora mängden stupade soldater och får till sist en order direkt från Eisenhower om att omringa Metz med en mindre styrka och låta sin huvudstyrka fortsätta framryckningen mot Tyskland.

Understödet kommer till Patton

Patton påbörjar nu framstöten mot Tysklands västgräns, där Siegfriedlinjen utgör nästa stora hinder på vägen. Tyskarna kallar försvarslinjen för Västvallen och den måste Patton slå hål i. Men snö och köld försinkar hans planer. Weylands effektiva flygunderstöd är inte heller till någon nytta eftersom piloterna inte ser något i snöstormarna.

Mitt i bedrövelsen får Patton emellertid ett telefonsamtal som förändrar allt. Det är Weyland, som nyss suttit i ett möte med Eisenhower.

”George, jag har nyss – å dina vägnar – anmält 3:e armén till en satans stor operation”, berättar Weyland.

”Vad ska vi göra?” frågar Patton.

”Vi ska tränga igenom Siegfriedlinjen, sätta kurs mot Berlin och vinna kriget. Du får alla flygplan i Europas luftrum att bana väg för dig.”

”Det var som fan”, svarar en lycklig Patton. Äntligen får han samma stöd som Montgomery. Äntligen kan han agera fritt och skriva in sig i historieböckerna bland legendariska generaler som Napoleon och Caesar.

Ardenneroffensiven omintetgör planer

”Operation Tink” inleds omedelbart och Weylands flygplan gör sina första taktiska bombningar mot Siegfriedlinjen och området bakom den. Men den 16 december går Nazityskland plötsligt till motangrepp och överraskar amerikanerna i Ardennerna – det skogklädda bergsområde där Luxemburg, Belgien och Tyskland möts.

Patton tvingas genast kullkasta alla planer och skynda norrut. 200 000 tyska soldater hotar att tränga tillbaka amerikanernas 9:e och 1:a armé, erövra hamnstaden Antwerpen och skära av försörjningslinjerna till de allierade styrkorna.

Under ett krismöte den 19 december med Eisenhower, Bradley och alla de andra höga generalerna lovar Patton att han kan sätta in sex divisioner – mer än 60 000 man – i ett anfall mot tyskarna redan inom tre dagar.

De andra generalerna skrattar. Pattons 3:e armé befinner sig långt från Ardennerna och hans krigsmaskin är inriktad på att angripa österut. Men Patton håller vad han lovat. Med en av militärhistoriens mest imponerande logistiska prestationer ändrar 3:e armén riktning och kommer fram till Ardennerna på rekordtid.

Dåligt väder, förvirring och fanatiskt kämpande tyska soldater gör att Ardennerslaget blir långt och blodigt. Varje morgon stiger Patton upp tidigt och åker ut till trupper som befinner sig i direkta strider mot tyskarna. Hans närvaro höjer krigsmoralen och leder till viktiga genombrott.

Till skillnad från flera av sina kolleger gör Patton det till en dygd att följa ett råd från general Sherman, hjälte från det amerikanska inbördeskriget, som i sina memoarer skrev: ”En ledare måste vara vid fronten hos sina trupper. Hjärnan bakom operationen bör ständigt vara synlig, och hans energi ska vara påtaglig.”

Montgomery får allt stöd

I slutet av januari har äntligen de sista resterna av tyskarnas offensiv bekämpats och Patton kan återigen vända blicken mot öster. Han hoppas att ”Operation Tink” ska återupplivas, men han blir grymt besviken.

Den 29 januari 1945 beslutar politikerna att Montgomerys storoffensiv från Nederländerna in mot Hitlers krigsindustri i Ruhrområdet ska ha högsta prioritet och tillföras alla resurser som krävs.

Montgomery övertar genast hela amerikanernas 9:e armé och försöker även få befälet över Pattons 3:e armé, som emellertid kommer undan med att avstå två divisioner. Patton är rasande. Amerikanerna står nämligen för alla vapen, allt bränsle och de flesta soldaterna, men britterna tar åt sig hela äran.

Amerikanerna blir dock inte totalt utrangerade. Eisenhower har ställt som villkor att USA:s 1:a, 3:e och 15:e armé ska rycka fram mot Rhen över en bred front från Luxemburg till Schweiz. De tre arméerna ska dra bort tyska trupper från Montgomerys del av fronten.

Det är ont om förnödenheter, och Patton får veta att han bara kan räkna med bränsle och ammunition så länge Montgomerys offensiv inte kommit över Rhen. Han har alltså bråttom – precis som han önskat.

Patton försvinner i ett dygn

Staden Trier är Pattons första mål, men för att kunna inta den strategiskt viktiga staden vid floden Mosel behöver han en extra stridsvagnsdivision. Eisenhower går med på att låna ut en sådan i 48 timmar. Om Trier inte erövrats efter två dygn ska Patton återlämna stridsvagnarna; de ska ingå i en reservstyrka som ska skydda Montgomery mot tyska utfall.

Minor och hårt motstånd försinkar emellertid Pattons framryckning och när skymningen faller på andra dagen har de 48 timmarna gått. Hans trupper anar Triers förstäder i fjärran. Patton beordrar då sina män att bryta kommunikationen med Eisenhower och ignorera alla anrop från honom. Därefter inleder han ett sista, intensivt angrepp. Mindre än ett dygn senare kommer en ordonnans med ett expresstelegram från Eisenhower:

”Det behövs fyra hela divisioner för att inta Trier. Du har bara två. Kör runt staden och fortsätt in i Tyskland.”

Patton tar fram sin blyertspenna och skriver på telegrammet: ”Har intagit Trier med två divisioner. Vad ska jag göra? Återlämna staden till tyskarna?”

Från Trier fortsätter Patton mot Koblenz och viker därefter av nedåt längs Rhen. Han söker efter ett ställe att ta sig över den breda floden som i århundraden har utgjort ett naturligt försvar och skyddat Tyskland mot invasioner. Rhen utgör det sista stora hindret för de allierades framryckningar.

Patton "slår" Montgomery igen

Medan Patton stormar fram följer Montgomery sin fasta taktik med att beskjuta det utvalda invasionsområdet med tungt artilleri. Det hela har pågått i nästan en månad. Tyskarna vet var angreppet kommer att ske, men har ingenting att sätta emot den starkare fienden.

Churchill talar rentav in ett hyllningstal till Montgomery i förväg. När britterna går över Rhen ska talet sändas i radio. I talet hyllar Churchill sin fältmarskalk för att han genomfört världshistoriens första lyckade anfall över Rhen.

I gryningen den 22 mars – några timmar innan Montgomery ska gå över floden – ringer Patton till sin överbefälhavare, general Bradley:

”Bradley, säg det inte till någon. Jag har kommit över”, berättar Patton.

”Menar du över Rhen?”

”Japp. Jag smög över en hel division i natt. Men det är så få preussare i närheten att de ännu inte har upptäckt det. Låt oss hålla det hemligt ett tag till”, säger Patton och lägger på luren. Ännu en gång har hans eget talesätt visat sig stämma: ”Den plats där fienden anser att floden är omöjlig att ta sig över, är oftast den plats som är sämst försvarad.”

I slutet av dagen ringer Patton igen:

”För guds skull, berätta för hela världen att vi gått över Rhen. Vi sköt ned 33 flygplan när de kom för att förstöra våra pontonbroar. Hela världen ska få veta att 3:e armén kom över innan Monty ens hade börjat”, ropar Patton.

Med illa dold adress till Montgomerys planerade angrepp skickar Bradley genast ut en kommuniké till världspressen: ”Utan stöd från bombflyg, rökridåer, artillerield eller nedsläppta fallskärmstrupper har USA:s 3:e armé i dag, den 22 mars klockan 22, gått över Rhen.”

Men 3:e armén är faktiskt inte först över Rhen. Några dagar tidigare har USA:s 1:a armé erövrat en bro över Rhen som tyskarna inte hunnit spränga i luften. Trots detta är Patton sprickfärdig av stolthet över att ha överträffat Montgomery ännu en gång.

Hitler fruktade Patton

Den 23 mars har de allierade etablerat sig på den östra sidan av Rhen. Tyskland är så gott som besegrat. Patton har spelat en viktig roll för det oundvikliga tyska nederlaget, så viktig att Hitler säger att ”den galne cowboygeneralen är de allierades farligaste man”.

I Tyskland inför Patton ett strikt förbud mot sexuella kontakter med tyska kvinnor. När Patton senare skickar in 3:e armén i Tjeckoslovakien hittar han därför på ett stridsrop som ska motivera de krigströtta soldaterna till att kämpa igen: ”Framåt mot Tjeckoslovakien och fraternisering.”

Tjeckerna är allierade och därför får Pattons soldater gärna ha kontakt med tjeckiska kvinnor. Och Patton säger till general Bradley:

”Hur fan tror du man ska kunna stoppa en armé som har ett sådant stridsrop?”