»En kula slet sönder halspulsådern»

– Efter att jag muckat från Ing 1 vårvintern 1965 besökte jag amerikanska ambassaden på Gärdet. Detta var före terrordådens tid och jag knackade i stort sett på hos militärattachén, en överste, som välkomnade mig till USA och deras krigsmakt som frivillig. »Vi vill ha sådana som dig», sade han.

– När jag berättade om mina planer för mamma och pappa höll de på att svimma. Det var det mest idiotiska de hört. Pappa, som var en internationellt ansedd geolog, fixade omgående ett arbete åt mig på gruvföretaget Lamco i västafrikanska Liberia. Hans förhoppning var nog att det skulle slå mina griller om amerikansk krigstjänst ur huvudet.

Jag flög direkt till Liberia och hade under tolv månader ett drömjobb som assistent till en fältgeolog med lite äventyrliga lantmäteriexpeditioner i regnskogen. Men i maj 1967 köpte jag en enkel flygbiljett till New York. Jag hade inte släppt tanken på Vietnam.

Hur tog du värvning vid USA:s krigsmakt?

– Efter att ha landat i New York steg jag in på ett rekryteringskontor vid Times Square. Där satt representanter för alla vapenslagen, armékillen erbjöd mig ett tvåårskontrakt och garanterad fallskärmsutbildning medan Marinkåren kändes lite tuffare och mer äventyrligt. Jag skrev på och blev alltså en marine. Mina föräldrar trodde att jag fortfarande befann mig i Liberia.

Hur var din utbildning?

– Grundutbildningen på boot camp (Parris Island i South Carolina) fick min svenska värnpliktstjänstgöring att framstå som en söndagsskola. Det var fyrtio grader varmt och våra exercissergeanter, som samtliga var Vietnamveteraner, skrek oavbrutet och behandlade oss medvetet som nollor.

– Taktiken var att bryta ned rekryterna och sedan forma oss till disciplinerade marinsoldater som inte ifrågasatte minsta order. Men jag klarade mig bra eftersom jag var lite äldre och dessutom utlänning, frivillig från ett neutralt land.

– Utan tvekan fick jag respekt från både befälen och mina kamrater. Jag fick snart det vänliga tilltalsnamnet Swede. Under grundutbildningen var jag den bäste skytten av min plutons nittio man och fick medalj. Det kändes bra: för andra gången i mitt liv var jag bäst. Det var först nu jag skrev till mina föräldrar och berättade att jag var i Marinkåren och ville till Vietnam. Framför allt mamma tog det mycket hårt.

När skickades du till Vietnam och krigshandlingarna där?

– På juldagen 1967 landade jag i kuststaden Da Nang. Att komma till Vietnam var min julklapp till mig själv. När jag stod intill världens då mest trafikerade flygplats försökte jag höra vad stabs-sergeanten skrek åt mig: »Du ska till andra plutonen, Deltakompaniet, 26. regementet i Khe Sanh. Till helvetet!»

– Väl framme i Khe Sanh kändes det som att jag äntligen var på plats, jag fick en säng i ett tält och träffade mina nya kamrater i plutonen. Regementets underrättelsestab började vid årsskiftet 1967–68 se tecken på en ökad koncentration av nordvietnamesiska trupper kring Khe Sanh. Vår pluton fick i uppdrag att bekräfta dessa uppgifter. Men hur mycket vi än vandrade omkring där i bergen stötte vi aldrig på en enda nordvietnames. Alla visste att fienden fanns där, men vi såg dem aldrig.

Hur upplevde du den nordvietnamesiska Tet-offensiven?

– Natten den 21 januari 1968 vaknade jag och mina kamrater i tältet av en våldsam artilleri- och raketbeskjutning mot vårt basområde. Vi var fullständigt oförberedda och började febrilt gräva gropar och bunkrar som skydd. Mitt skyttelag på tolv man grävde en provisorisk grop och täckte den med bräder. Värnet hade ändå aldrig klarat en direktträff så jag valde att ligga på en tältsäng ute i det fria. En tokig svensk låg ute och sov i granatregnet medan övriga 5 999 marinkårssoldater hade grävt ned sig. Plutonen var min enda gemenskap i Vietnamkriget, vi hade en bra sammanhållning.

– Den 28 februari stod jag på vakt under de tidiga morgontimmarna. Då blev jag vittne till hur vår grannpluton i praktiken utplånades i ett stort bakhåll av nordvietnameserna. Endast löjtnanten och en handfull soldater kom tillbaka, döende och sårade. Jag hann se hur två överlevande släpade tillbaka sin löjtnant mot lägret. Han var skjuten i ljumsken, blödde intensivt, var askgrå i ansiktet och dog precis när de nådde fram till taggtråden.

– Några dagar efteråt beordrades min pluton ut på rekognoscering men vi hann bara tvåhundra meter från baslägret innan vi blev beskjutna och fick dra oss tillbaka med en stupad som förlust.

Hur var det att leva som belägrad i Khe Sanh?

– Trots de ständiga bombardemangen, krypskyttarna, råttorna och känslan att vara omringad så var jag aldrig orolig för utgången med tanke på den amerikanska krigsmaktens oerhörda resurser. Efter att 700 000 fientliga granater fallit över Khe Sanh och närmare tusen amerikanska soldater stupat, så lyckades amerikanska trupper utifrån, under operation Pegasus, den 8 april 1968 häva inringningen av Khe Sanh.

Hur slutade Vietnamkriget för din del?

– De sista två månaderna sattes vår pluton in i provinserna Quang Tri och Quang Nam. Vårt uppdrag var search and destroy: »Uppsök fienden och döda honom.» Vi marscherade dag ut och dag in genom ett krigshärjat landskap av bambuskogar, risfält och floder och förbi någon enstaka tom, sönderbombad by.

– Det var hett och vi bar på trettio kilo vapen, ammunition och mat. Vi var stolta över att vara tuffa marinkårssoldater och inte bortskämda helikopterburna armésoldater. Vi var jämställda med de nordvietnamesiska soldaterna för vilka vi hade stor respekt.

– Från bakhållet den 7 juni, då jag blev svårt sårad, har jag bara suddiga minnen av att jag vaknade två dygn senare på sjukhuset. Jag hade trots allt en enorm tur: med ett stort hål i skallbenet, en kula i lungan och en söndertrasad halspulsåder hade jag upphört att andas och först lagts i en rad av döda ur min pluton.

– Men någon upptäckte att jag fortfarande visade livstecken och jag lastades in i en helikopter. Efter en utdragen operation räddades mitt liv och efter perfekt sjukhusvård och tack vare att jag aktivt engagerade mig i min egen rehabilitering kunde jag efter några månader åka hem till Sverige i augusti 1968.

Har du men av skadorna än idag?

– Jag är relativt återställd men högra sidan av kroppen är trettio procent svagare än den vänstra och hörsel samt balans är inte helt ok. Ett splitter i min hjärna går inte att operera bort och därför fick jag en hög ekonomisk ersättning av USA. Myndigheterna betalade även min utbildning till fotograf.

Efter kriget arbetade Per-Olof Ödman som frilansfotograf och reporter i New York och skrev bland annat en uppmärksammad bok om svenskhetens utdöende i Brooklyn (De sista svenskarna). Han har renoverat familjens 1800-talshus i Brooklyn och en herrgård i Frankrike, där han bor en del av året.

1993 reste Ödman tillbaka till Vietnam.

– När jag såg de vackra landskapen, den fina kulturen och det arkitektoniskt sköna, trodde jag inte att det var sant att jag var här en gång för 25 år sedan. Jag var förberedd på att sökandet efter mina krigsskådeplatser kunde bli en antiklimax. Och så blev det. Det var som om resan var viktigare än målet.