»En kula slet sönder halspulsådern»

Per-Olof Ödman var frivillig i US Marine Corps och deltog i Vietnamkriget. Han överlevde belägringen av Khe Sanh men sårades svårt sommaren 1968.

Per-Olof Ödman (till höger) bredvid en kamrat ur samma marinkårspluton i januari 1968, några dagar före Nordvietnams anfall på marinkårsbasen Khe Sanh.

»Min pluton gick rakt in i bakhållet den 7 juni 1968, mitt på ljusan dag. Nordvietnameserna låg och väntade på oss, nedgrävda i en dunge av bambuträd. Vi gick över ett öppet fält när det plötsligt blev ett jävla skjutande. Ett tiotal av mina kamrater träffades omedelbart. Jag kastade mig ner på marken och sköt med min M 16-karbin mot fiendens mynningsflammor inne i dungen.

Men efter 15–20 sekunder träffades jag också. En kula gick in i bröstkorgen och ena lungan. En annan kula gick in i halsen, slet sönder halspulsådern och fortsatte in i nacken. Den tredje kulan rikoschetterade förmodligen mot min gevärsmynning, splittrades i ett dussintal fragment som slog sönder skallbenet nära tinningen och trängde 4–5 centimeter in i hjärnan.»

Per-Olof Ödman var 24 år och hade stridit under ett halvår i Vietnam när han blev svårt skottskadad. Han tillhörde Deltakompaniets andra pluton i Marinkårens 26. regemente.

Ödman växte upp i den övre medelklassen på Östermalm i Stockholm. Hans pappa var professor i geologi och förväntningarna på sonen var höga. Men sonen misslyckades två gånger med att ta studenten och upplevde sig som familjens svarta får.

Men en dag upptäckte du att du dög. När skedde det?

– Efter att jag sommaren 1964 ryckte in som värnpliktig på Ing 1 i Solna var jag plötsligt bäst på allt: den bäste soldaten, bäst på skytte och att kasta handgranat, starkast, snabbast. I det militära hittade jag min plats i livet. I början på 1965 började Vietnamkriget få uppmärksamhet i Sverige. Den 8 mars 1965 landsteg US Marine Corps i Da Nang och under helgpermissioner läste jag löpsedlarna i Stockholm om det eskalerande kriget.

– »Aha!», tänkte jag: »Ett riktigt krig. Dit ska jag!» Jag hade inga ideologiska motiv. det var ett spontant beslut av en något vilsekommen 21-åring. Det var ett äventyr och en flykt från Sverige.

Per-Olof Ödman vid familjens herrgård i Frankrike.

– Efter att jag muckat från Ing 1 vårvintern 1965 besökte jag amerikanska ambassaden på Gärdet. Detta var före terrordådens tid och jag knackade i stort sett på hos militärattachén, en överste, som välkomnade mig till USA och deras krigsmakt som frivillig. »Vi vill ha sådana som dig», sade han.

– När jag berättade om mina planer för mamma och pappa höll de på att svimma. Det var det mest idiotiska de hört. Pappa, som var en internationellt ansedd geolog, fixade omgående ett arbete åt mig på gruvföretaget Lamco i västafrikanska Liberia. Hans förhoppning var nog att det skulle slå mina griller om amerikansk krigstjänst ur huvudet.

Jag flög direkt till Liberia och hade under tolv månader ett drömjobb som assistent till en fältgeolog med lite äventyrliga lantmäteriexpeditioner i regnskogen. Men i maj 1967 köpte jag en enkel flygbiljett till New York. Jag hade inte släppt tanken på Vietnam.

Hur tog du värvning vid USA:s krigsmakt?

– Efter att ha landat i New York steg jag in på ett rekryteringskontor vid Times Square. Där satt representanter för alla vapenslagen, armékillen erbjöd mig ett tvåårskontrakt och garanterad fallskärmsutbildning medan Marinkåren kändes lite tuffare och mer äventyrligt. Jag skrev på och blev alltså en marine. Mina föräldrar trodde att jag fortfarande befann mig i Liberia.

Hur var din utbildning?

– Grundutbildningen på boot camp (Parris Island i South Carolina) fick min svenska värnpliktstjänstgöring att framstå som en söndagsskola. Det var fyrtio grader varmt och våra exercissergeanter, som samtliga var Vietnamveteraner, skrek oavbrutet och behandlade oss medvetet som nollor.

– Taktiken var att bryta ned rekryterna och sedan forma oss till disciplinerade marinsoldater som inte ifrågasatte minsta order. Men jag klarade mig bra eftersom jag var lite äldre och dessutom utlänning, frivillig från ett neutralt land.

Soldater ur amerikanska luftburna 1. kavalleridivisionen rycker fram mot Khe Sanh under operation Pegasus.

© US Army

– Utan tvekan fick jag respekt från både befälen och mina kamrater. Jag fick snart det vänliga tilltalsnamnet Swede. Under grundutbildningen var jag den bäste skytten av min plutons nittio man och fick medalj. Det kändes bra: för andra gången i mitt liv var jag bäst. Det var först nu jag skrev till mina föräldrar och berättade att jag var i Marinkåren och ville till Vietnam. Framför allt mamma tog det mycket hårt.

När skickades du till Vietnam och krigshandlingarna där?

– På juldagen 1967 landade jag i kuststaden Da Nang. Att komma till Vietnam var min julklapp till mig själv. När jag stod intill världens då mest trafikerade flygplats försökte jag höra vad stabs-sergeanten skrek åt mig: »Du ska till andra plutonen, Deltakompaniet, 26. regementet i Khe Sanh. Till helvetet!»

– Väl framme i Khe Sanh kändes det som att jag äntligen var på plats, jag fick en säng i ett tält och träffade mina nya kamrater i plutonen. Regementets underrättelsestab började vid årsskiftet 1967–68 se tecken på en ökad koncentration av nordvietnamesiska trupper kring Khe Sanh. Vår pluton fick i uppdrag att bekräfta dessa uppgifter. Men hur mycket vi än vandrade omkring där i bergen stötte vi aldrig på en enda nordvietnames. Alla visste att fienden fanns där, men vi såg dem aldrig.

Hur upplevde du den nordvietnamesiska Tet-offensiven?

– Natten den 21 januari 1968 vaknade jag och mina kamrater i tältet av en våldsam artilleri- och raketbeskjutning mot vårt basområde. Vi var fullständigt oförberedda och började febrilt gräva gropar och bunkrar som skydd. Mitt skyttelag på tolv man grävde en provisorisk grop och täckte den med bräder. Värnet hade ändå aldrig klarat en direktträff så jag valde att ligga på en tältsäng ute i det fria. En tokig svensk låg ute och sov i granatregnet medan övriga 5 999 marinkårssoldater hade grävt ned sig. Plutonen var min enda gemenskap i Vietnamkriget, vi hade en bra sammanhållning.

Per-Olof Ödmans bild visar Khe Sanh-basen dagen efter Nordvietnams första raket- och artilleribeskjutning av lägret. Januari 1968.

© Per-Olof Ödman

– Den 28 februari stod jag på vakt under de tidiga morgontimmarna. Då blev jag vittne till hur vår grannpluton i praktiken utplånades i ett stort bakhåll av nordvietnameserna. Endast löjtnanten och en handfull soldater kom tillbaka, döende och sårade. Jag hann se hur två överlevande släpade tillbaka sin löjtnant mot lägret. Han var skjuten i ljumsken, blödde intensivt, var askgrå i ansiktet och dog precis när de nådde fram till taggtråden.

– Några dagar efteråt beordrades min pluton ut på rekognoscering men vi hann bara tvåhundra meter från baslägret innan vi blev beskjutna och fick dra oss tillbaka med en stupad som förlust.

Hur var det att leva som belägrad i Khe Sanh?

– Trots de ständiga bombardemangen, krypskyttarna, råttorna och känslan att vara omringad så var jag aldrig orolig för utgången med tanke på den amerikanska krigsmaktens oerhörda resurser. Efter att 700 000 fientliga granater fallit över Khe Sanh och närmare tusen amerikanska soldater stupat, så lyckades amerikanska trupper utifrån, under operation Pegasus, den 8 april 1968 häva inringningen av Khe Sanh.

Hur slutade Vietnamkriget för din del?

– De sista två månaderna sattes vår pluton in i provinserna Quang Tri och Quang Nam. Vårt uppdrag var search and destroy: »Uppsök fienden och döda honom.» Vi marscherade dag ut och dag in genom ett krigshärjat landskap av bambuskogar, risfält och floder och förbi någon enstaka tom, sönderbombad by.

– Det var hett och vi bar på trettio kilo vapen, ammunition och mat. Vi var stolta över att vara tuffa marinkårssoldater och inte bortskämda helikopterburna armésoldater. Vi var jämställda med de nordvietnamesiska soldaterna för vilka vi hade stor respekt.

– Från bakhållet den 7 juni, då jag blev svårt sårad, har jag bara suddiga minnen av att jag vaknade två dygn senare på sjukhuset. Jag hade trots allt en enorm tur: med ett stort hål i skallbenet, en kula i lungan och en söndertrasad halspulsåder hade jag upphört att andas och först lagts i en rad av döda ur min pluton.

– Men någon upptäckte att jag fortfarande visade livstecken och jag lastades in i en helikopter. Efter en utdragen operation räddades mitt liv och efter perfekt sjukhusvård och tack vare att jag aktivt engagerade mig i min egen rehabilitering kunde jag efter några månader åka hem till Sverige i augusti 1968.

Har du men av skadorna än idag?

– Jag är relativt återställd men högra sidan av kroppen är trettio procent svagare än den vänstra och hörsel samt balans är inte helt ok. Ett splitter i min hjärna går inte att operera bort och därför fick jag en hög ekonomisk ersättning av USA. Myndigheterna betalade även min utbildning till fotograf.

Efter kriget arbetade Per-Olof Ödman som frilansfotograf och reporter i New York och skrev bland annat en uppmärksammad bok om svenskhetens utdöende i Brooklyn (De sista svenskarna). Han har renoverat familjens 1800-talshus i Brooklyn och en herrgård i Frankrike, där han bor en del av året.

1993 reste Ödman tillbaka till Vietnam.

– När jag såg de vackra landskapen, den fina kulturen och det arkitektoniskt sköna, trodde jag inte att det var sant att jag var här en gång för 25 år sedan. Jag var förberedd på att sökandet efter mina krigsskådeplatser kunde bli en antiklimax. Och så blev det. Det var som om resan var viktigare än målet.