Duell om Norden

Den unge svenske upprorsledaren Gustav Vasa var av samma skrot och korn som den danske kungen Kristian II – stenhård och skrupelfri. De båda dödsfiendernas maktkamp drog ett blodigt spår genom Norden. I dag minns vi fejden tack vare ett skidlopp.

Den unge svenske upprorsledaren Gustav Vasa var av samma skrot och korn som den danske kungen Kristian II – stenhård och skrupelfri. De båda dödsfiendernas maktkamp drog ett blodigt spår genom Norden. I dag minns vi fejden tack vare ett skidlopp.

The Art Archive & Bridgeman

En höstdag 1518 lade ett krigsfartyg till i Köpenhamn. Skeppet förde kungens flagg och ingen kunde någonsin ana hur stor betydelse båtens ankomst skulle få. Ombord fanns krigsfångar från Sverige
– men det var ingenting konstigt med det i en tid då svenskar och danskar ständigt krigade mot varandra.

De sex fångarna, som alla tillhörde den svenska eliten, hade blivit grundlurade. Danmarks kung Kristian II hade bett svenskarna att sända några män till hans skepp – som en säkerhet medan parterna förhandlade. Svenskarna hade lovats fri lejd, men kungen bröt sitt löfte och seglade ut till havs med de sex männen som fångar.

Kungens svek skulle komma att få stor betydelse för Nordens historia. Hos den unge Gustav Eriksson, en av fångarna ombord, tände förödmjukelsen ett brinnande hat till Kristian och danskarna.

Kristian II hade skaffat sig en dödsfiende som en dag skulle komma att krossa alla hans drömmar och göra sig själv till kung i ett självständigt Sverige.

© The Art Archive & Bridgeman

Gustav I Vasa

Kung av Sverige 1523–60.

Styrka: List
Svaghet: Trolöshet

Vasa finansierade sitt uppror med enorma krediter i hansestaden Lübeck.

© The Art Archive & Bridgeman

Kristian II

Kung av Danmark-Norge 1513–23 och Sverige 1520–23.

Styrka: Ambitioner
Svaghet: Obeslutsamhet

Kristian införde höjda skatter och tullar för att behålla greppet om Sverige.

Kristian växte upp med krig

Både Gustav och Kristian hade vuxit upp med striderna mellan Danmark och Sverige på nära håll. Vid det danska hovet, där Kristian föddes den 1 juli 1481, kretsade all politik kring relationen med Sverige. Kristians far, kung Hans, firade sina största triumfer men led också sina svåraste nederlag i konflikten med Sverige.

Sedan 1397 hade Sverige, liksom Norge, lytt under den danska kronan i Kalmarunionen. Unionen byggde på danskt herrvälde och var en instabil historia. Norrmännen orsakade sällan några problem men svenskarna gjorde ständigt uppror.

Beväpnade med pilbågar satte de sig upp mot danskarna som flera gånger var nära att förlora kontrollen. Men de danska kungarna satte hårt mot hårt: danska armén och flottan skickades gång på gång ut mot de motsträviga svenskarna.

År 1497 bevittnade den 16-årige Kristian hur hans segerrusige far intog Stockholm – men fem år senare förlorade kungen alltihop igen när upprorsmakare jagade ut honom från Sverige.

“Med milda medel ut­rättar man intet. De läke­medel som förmår skaka om hela kroppen är de bästa och mest verksamma”. Kristian II.

Kristian uppfostrades till att fortsätta i sin fars spår. Vid 25 års ålder blev han vicekung av Norge och när fadern dog år 1513 var kung Kristian II redo att styra hela Norden.

Under kröningsceremonin gav ärkebiskopen honom Guds välsignelse. Men svenskarnas välsignelse fick han vänta länge på. Den svenske riksföreståndaren Sten Sture vägrade att erkänna Kristian som Sveriges regent.

När Kristian sände ut sina trupper för att få Sten Sture att foga sig, stod riksföreståndaren redo med ett stort uppbåd av stridsberedda män, däribland Gustav Eriksson.

Ilskan gjorde Gustav hård

Gustav Eriksson var son till adelsmannen Erik Johansson av ätten Vasa. Släkten ägde flera gods och Gustav, som tros vara född den 12 maj 1496, växte upp på herrgården Rydboholm norr om Stockholm. Vid 22 års ålder skickades han till riksföreståndaren Sten Sture för att utbildas i bl.a. fäktning och hovseder.

Sture, vars släkt var förbunden med Vasaätten genom ingifte, var som riksföreståndare i princip Sveriges regent när det gällde interna frågor. Men det gällde bara på papperet. I praktiken bestämde danskarna i alla viktiga frågor – vilket riksföreståndaren och hans gelikar tyckte var mycket frustrerande.

Sedan 1922 körs Vasaloppet längs den sträcka där Gustav Vasa sägs ha åkt.

© IBL Bildbyrå

Vasaloppet bygger på en lögn

Vasaloppet genomförs varje år – till minne av en händelse som aldrig har ägt rum.

Gustav Vasa ville bli ihågkommen som en hjältemodig och kärleksfull landsfader. Därför anställde han en skribent, Västerås-biskopen Peder Swart, till att skildra hans bedrifter. Gustav Vasa dikterade själv långa avsnitt för Swart och enligt moderna historiker styrde kungens kansli även över den övriga texten och gallrade i innehållet.

I flera århundraden formades svenskarnas uppfattning om Gustav Vasa av Swarts krönika. De skrönor som kungen själv hade hittat på berättades så många gånger att många än i dag betraktas som historiska sanningar.

En av de mest seglivade myterna handlar om Vasaloppet. Enligt Swart flydde Gustav Vasa vid nyårstid år 1521 mot norska gränsen på skidor i sin förtvivlan över att ingen i Dalarna trodde på hans berättelser om Stockholms blodbad och därför inte heller ville vara med och göra uppror.

Men snart spred sig nyheten om fasorna i Stockholm. Skamsna sände byborna i Mora, där Gustav Vasa förgäves manat till uppror, två snabba skidlöpare efter honom. De hann ikapp honom i Sälen, 18 kilometer från norska gränsen, och tog honom med sig tillbaka som sin ledare.

Enligt dagens historiker är berättelsen, som ska få Gustav Vasa att framstå som en kraftkarl, bara rent påhitt.

Det första Vasaloppet gick av stapeln den 19 mars 1922 till minne av Gustav Vasas berömda flykt.

Hos Sten Sture fick Gustav Vasa både militär och politisk skolning. När Sture vägrade erkänna Kristian II som regent och danskarna därefter gick till angrepp, kämpade Gustav på sin lärares sida.

Han deltog i ett viktigt slag vid Brännkyrka utanför Stockholm där Stures här lyckades stoppa danskarna. Kristian II bad om förhandlingar – och om att få de tidigare nämnda sex männen som säkerhet. På så vis kastades Gustav rakt in i den dansk-svenska konflikten.

Gustav fördes från Köpenhamn till Kalø slott som låg mellan Århus och Ebeltoft på Jylland. Uppgifterna om hur fången blev behandlad är mycket motstridiga. I några källor står att kosten ­bara bestod av salt öl, grovt bröd och härsken sill.

I andra berättas att Gustav behandlades väl och fick röra sig fritt både på slottet och runtomkring mot att han gav sitt hedersord på att han inte tänkte rymma. Säkert är emellertid att Gustav flydde ur sin fångenskap i september 1519 efter att han fått veta att danska trupper gjorde stora framsteg i Sverige.

Makten fanns i Lübeck

Under flykten visade Gustav för första gången prov på sin talang för politiska manövrer. Förklädd till oxdrivare gav han sig av – inte mot Sverige utan söderut till hansestaden Lübeck, ett av norra Europas ekonomiska maktcentra.

De rika köpmännen i Lübeck kunde utrusta arméer och krigsflottor, utnämna folk till furstar – och störta dem igen om de inte uppförde sig som förväntat.

Nu sökte Gustav stöd hos de mäktiga Lübecksborna. På ölstugor, på krogar och i de rika borgarnas hem lyssnade han sig till vad som var på gång, och han tyckte om det han hörde.

Köpmännen var ordentligt trötta på Kristian som själv ville ta kontrollen över handeln i Norden eller spela ut de holländska handelshusen mot de i Lübeck. Gustav fick deras fulla stöd för sitt uppror.

Kristian IV (kung 1588-1648) lyckades inte med sina krig. Under honom förlorade Danmark sin status som stormakt.

© Karel van Mander

Dödsfiender i 200 år

Danmark och Sverige hotade varandras existens och utkämpade ett antal skoningslösa krig.

1523

Gustav Vasa blir kung i Sverige sedan landet gjort uppror och lösgjort sig från den danskstyrda Kalmarunionen som enat Norden sedan år 1397.

1563-1570

Danmark-Norge inleder det nordiska sjuårskriget mot Sverige men pengar och materiel tar slut. Nationsgränserna förändras inte av kriget.

1611-1613

Efter en dansk krigsförklaring utbryter Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark-Norge. Hårda strider utspelas, särskilt kring Kalmar. Kriget slutar oavgjort.

1643-1645

Sverige ockuperar större delen av Skåne och hela Jylland. I freden tvingas Danmark-Norge avstå bland annat Jämtland/Härjedalen, samt Halland på 30 år.

1657-58

Den svenska armén går över de istäckta danska farvattnen och krossar allt motstånd. När Köpenhamn hotas tvingas danskarna vädja om fred.

1658

I Roskildefreden får Danmark-Norge avstå bland annat Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Trondhjems län. Det är den största katastrofen i nationens historia.

1659

Sverige försöker inta resten av Danmark men svenska armén åsamkas stora förluster när den förgäves försöker storma det befästa Köpenhamn.

1675-1679

Danska armén går i land i Skåne för att återta det man har förlorat. Det lyckas inte: danskarna besegras i slagen vid Lund och Landskrona.

1709-1720

Under det stora nordiska kriget gör Danmark-Norge ett sista lönlöst försök att återta de för­lorade områdena. Därefter sänker sig freden över Norden.

Snart hade Gustav Vasa gått ombord på ett fartyg och i slutet av maj 1520 smög han sig i land i närheten av Kalmar. Han insåg snabbt att allt var förändrat.

Upprorsmakarna höll fortfarande stånd i Stockholm men tiden började bli knapp. Kristian II satsade allt för att erövra Sverige. Genom att brandskatta bönderna och höja tullarna för de fartyg som seglade genom Öresund kunde han finansiera en väldig armé. Och det blev allt tydligare att han tänkte vinna den här gången.

I segerns stund visade den danske kungen försonlighet gentemot sina fiender. Sten Sture hade fallit i strid men både änkan och flera upproriska adelsmän och borgare fick Kristians löfte om att deras liv och egendomar var fredade.

Svenskarna veknade efter amnestin och ingen ville längre lyssna till Gustavs prat om fortsatt kamp mot danskarna.

”Vi lider ingen nöd när vi har kung Kristian som herre. Han har lovat oss att vi inte ska sakna vare sig sill eller salt”, sade folk överallt.

Till och med Gustavs egen familj hade gett upp och var beredd att hylla Kristian II i Stockholm där han med mycken pompa och ståt skulle krönas som Sveriges konung.

Stockholm dränktes i blod

Kristian såg from ut när han smordes i den guldprydda Storkyrkan, men han ruvade på en fasansfull plan.

Den 7 november, exakt klockan ett på natten mot kröningsfestens tredje dag, slogs slottsportarna igen med ett brak. Musiken tystnade och de förvirrade gästerna föstes ihop i slottets stora sal. Där väntade en barsk kung Kristian, flankerad av sin trofaste biskop Gustav Trolle.

Biskopen läste upp en lång lista över anklagelser mot Sten Sture och hans anhängare som beskylldes för bland annat kätteri. Anklagelserna var påhittade – genom att göra upproret till en religionsfråga satte kungen nämligen sin amnesti ur spel. Kättare dömdes alltid till döden.

Många av de förskräckta gästerna togs med till förhör, fortfarande klädda i sina finaste sidenkläder. Nästa dag ställdes de inför en kyrklig domstol och dömdes på löpande band.

Samtidigt hade kungen infört undantagstillstånd i Stockholm. Stadens gator var alldeles folktomma medan skarprättaren slipade sin yxa på Stortorget mitt i staden.

På eftermiddagen den 8 november 1520 avrättades 82 personer inom loppet av tre timmar och ännu fler dödades under dagarna som följde.

På Södermalm flammade snart tre stora likbål upp mot den grå vinterhimlen: ett för de adliga, ett för kyrkans män och ett för borgarna. På adelsbålet låg även Sten Stures lik som Kristian låtit gräva upp. Endast aska skulle finnas kvar av kungens motståndare.

Ingen vet vem som meddelade Gustav den sorgliga nyheten att hans far var en av dem som avrättats i Stockholms blodbad och att hans mor och tre systrar satt i fängelse. Men man vet att han reagerade omedelbart.

Han packade sin kappsäck och satte kurs mot Dalarna där han var säker på att kunna finna likasinnade. Dalkarlarna hade rykte om sig att vara frihetsälskande, självständiga och dessutom bittra motståndare till Kristian som ville ta områdets gruvor ifrån de nuvarande ägarna, de generösa – och därför populära – lübeckarna.

Samlade en bondearmé

Gustav Vasa agiterade utanför kyrkor och på andra platser där folk samlades. Och när människor som var på flykt undan den danske kungen började söka sin tillflykt till området utnyttjade han skickligt deras berättelser i sin propaganda mot ”Kristian Tyrann”.

Snart hade Gustav Vasa samlat en styrka på 400 man som drog fram genom landskapet. Tillvägagångssättet var detsamma vart de kom: Gustav Vasas milissoldater överföll och mördade den danske fogden i trakten och stal därefter all pro­viant och alla skatteintäkter.

Framgång födde framgång, och de som tidigare ifrågasatt uppkomlingen Gustav Vasa började nu ändra uppfattning. Nya anhängare strömmade ständigt till hans läger, även inflytelserika herremän och forna politiska motståndare som nu ville ingå i det vinnande laget.

Gustav Vasa fick stöd bland de frihetsälskande bönderna i Dalarna.

© Bridgeman

På hösten 1521 stod Gustav Vasa utan­för det väl befästa Stockholm. Danskarna hade byggt ut försvarsverket och sände regelbundet ut patruller för att överfalla Gustav Vasas bondesoldater.

Frihetskampen såg plötsligt ut att bli en svår strid och missmodet spred sig bland svenskarna. Gustav Vasa bestämde sig för att lösa problemet med list. Han samlade sina män och läste upp ett brev från kommendanten i Stockholm, Henrik Slagheck, som hotade med att gå över till Gustav Vasas sida om inte kung Kristian snarast sände efter hjälp.

Brevet hade Gustav Vasa naturligtvis själv skrivit men han lyckades lura sina män. Nytt mod föddes i de frusna bondesoldaterna och Gustav Vasa vann lite extra tid. Därmed kunde han invänta den hjälpflotta han blivit lovad av sina allierade i Lübeck.

Makt på kredit

Hjälpflottan, som bestod av 900 erfarna knektar, vapen, ammunition och andra förnödenheter, ankom den 7 maj. Men de danska försvararna i Stockholm höll stånd i ytterligare ett helt år därefter och inte förrän den 23 juni 1523 kunde Gustav Vasa rida genom stadens gator som segrare och kung.

Om svenskarna förväntat sig att allting skulle bli bra efter Gustav Vasas intåg, blev de grymt besvikna. Gustav Vasa hade köpt sin makt på kredit och nu tog lübeckarna bra betalt för sitt bistånd. Samtidigt var både landet och de skattepliktiga bönderna utarmade efter kriget. Kungen övertog ”ett öde och lamslaget land”, som han själv beskrev det.

Gustav Vasa hyllades som befriare under sitt intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

© The Art Archive

Rikedomarna var koncentrerade till vissa ställen: i kyrkor och kloster glimmade silvret. Kyrkan var nämligen befriad från skatt och ägde en femtedel av jorden i Sverige. Här fanns massor att hämta.

Gustav Vasa kastade sig över rike­domarna med lika hårdhänta metoder som ”Kristian Tyrann” använt sig av. De gods som ägdes av katolska biskopar konfiskerades och allt motstånd slogs ned utan pardon.

Även dalkarlarna, som hjälpt Gustav till makten, fick känna av de nya metoderna. De självständiga och traditionsbundna männen tyckte inte alls om Gustav Vasas hårda grepp om folket och om kyrkan.

Kungen blev tvungen att vid flera tillfällen själv rida ut och tala om för sina tidigare bundsförvanter att han visste bäst, och att de bara skulle göra som deras kung befallde.

Omkring år 1530 ställdes saken på sin spets när Gustav Vasa gav order om att kyrkklockor över hela landet skulle konfiskeras. Det skulle vara ett enkelt sätt att betala av på skulden till Lübeck. I hansestaden var det nämligen stor efterfrågan på värdefullt brons som man kunde gjuta kanoner av.

“Nu orkar jag inte längre lyssna till ert elaka tal. Slå till, den av er som har modet!“ Gustav Vasa, när en folkmassa protesterar mot konfiskeringen av kyrkklockor.

Men för bönderna var det inget mindre än ett helgerån att konfiskera de vigda kyrkklockorna. Gustav Vasas gamla bundsförvanter från upprorstiden vägrade att lyda. Nu hade han gått för långt!

Under en marknad i Uppsala försökte Gustav Vasa tala sina undersåtar till rätta. En stor folkmassa hade samlats för att lyssna till kungen som placerat sig på en kulle i närheten av marknadsplatsen tillsammans med sitt följe av beväpnade soldater. Men så snart Gustav Vasa nämnde kyrkklockorna började folket bua och ropa skällsord mot honom.

Kungen blev ursinnig. Han drog sitt svärd och vrålade ut över församlingen: ”Nu orkar jag inte längre lyssna till ert elaka tal. Slå till, den av er som har modet. Jag och mina män vill gärna ta striden om vem av oss som ska behålla platsen!”

Chockade föll bönderna på knä och lovade bot och bättring. Kungen skulle få sina kyrkklockor.

Han svarade att han förlät ”alla och envar” deras uppstudsighet. Den överraskande milda reaktionen hade en logisk förklaring: Kristian II hade börjat skramla med vapnen igen och Gustav Vasa var i stort behov av folkets stöd.

Kristian sökte hjälp hos kejsaren

Efter utrensningarna i Stockholm hade Kristian suttit på maktens tinnar och genast börjat göra upp storstilade planer. Han hade bland annat satt upp ett nordiskt kompani, men genom Gustav Vasas seger spolierades alla hans planer.

Även på hemmaplan mötte Kristian motstånd. Den danska adeln kände sig hotad, dels av den stärkta kungamakten, dels av nya privilegier åt borgerskapet. I januari 1523 utbröt ett uppror och kungens avskydda lagar brändes på bål.

Kristian II kände bokstavligen jorden brinna under fötterna. I april lämnade han Köpenhamn – med en stor del av statskassan i packningen.

Kungens avresa var både en flykt och en reträtt. Kristian var gift med Isabella av Österrike – i Danmark kallades hon Elisabet. Hon tillhörde världens mäktigaste furstesläkt: drottningen var barnbarn till det tysk-romerska rikets framlidne kejsare Maximilian och syster till den nuvarande kejsaren, Karl V.

Kejsaren var fortfarande skyldig Kristian 24 000 gulden, en svindlande summa, i hemgift för sin syster. Kristian hoppades nu att få ut pengarna och sedan kunna ställa upp en jättearmé, ­sätta den danska adeln ordentligt på plats och dessutom återerövra Sverige.

Men resan blev en besvikelse för Kristian. Kejsar Karl var upptagen med att föra krig mot Frankrike och hade inte tid att hjälpa en dansk exilmonark – även om de nu råkade vara släkt.

Först 1531 kunde Karl V avsätta medel för att finansiera sin svågers djärva operation.

© Museo del Prado/Wikimedia Commons

I Danmark hade adeln placerat Kristians farbror, hertig Fredrik av Gottorp, på tronen. Den landsflyktige Kristian omgav sig fortfarande med ett hov men levde på andras välvilja.

Drottningens faster Margareta, som Karl V satt som riksföreståndare i Nederländerna, hade ordnat ett litet hus i Lier i nuvarande Belgien åt exilkungaparet, men hon höll sina oönskade gäster kort.

Hon förde noggranna räkenskaper över vad de förbrukade – allt från vin och mat till vaxljus och ved skrevs upp. Hushållet fick till och med en anmodan om att de som stod lägst i rang skulle äta resterna från det finare folkets måltider.

År 1526 dog drottning Elisabet. Kristian såg samtidigt sitt livs dröm om ett danskt herravälde i Norden gå om intet och han drabbades av en djup depression.

Det dröjde ytterligare fem år innan kejsar Karl år 1531 till sist sände pengar till Kristian. Exilkungen piggnade till ­något och utrustade en styrka på cirka 30 krigsfartyg och 7 000 man. Armadan lämnade Holland i oktober 1531.

Målet var Norge – där hade den nye danske kungen, Fredrik I, ännu inte riktigt fått fotfäste. Men Kristian hade otur. Hans flotta var nära att utplånas av en våldsam storm. Endast ett fåtal fartyg och knappt 1 200 man kom ända fram till Oslofjorden.

Kristian missade chansen

Trots de stora förlusterna vann Kristian snabbt terräng. Redan i november hade han ett fast grepp om Norge, förutom fästningen Akershus. I den huserade trupper som fortfarande var trogna Fredrik I.

Kristian stod utanför Akershus tjocka, grå murar och tvekade. Kanske hade hans självförtroende försvagats under åren i exil; kanske blev han överväldigad av fästningen som påstods vara ointaglig.

Medan Kristian grubblade, missade han en historisk chans. På Akershus fanns nämligen bara 20–30 soldater, men det visste inte Kristian. I stället för att angripa lät Kristian sina män påbörja en långvarig men resultatlös belägring.

I januari 1532 ville det norska riks­rådet ändå se Kristian som kung. Även ett antal svenska adelsmän som flytt undan Gustav Vasa anslöt sig till Kristian, som nu lät sina trupper tränga fram mot Sverige via Bohuslän.

En av Kristians svenska allierade var stormannen Ture Jönsson som tidigare varit en av Gustav Vasas närmaste män. Kristian mötte Jönsson på Bohus fästning i Kungälv samtidigt som Gustav Vasa inledde en offensiv.

Det berättas att Kristian och Ture Jönsson kikade ut genom en skottglugg och såg 3 000 svenska soldater gå över isen på Göta älv med kurs rakt mot Bohus fästning.

Kristian var tydligt skakad: ”Ni bedrog oss, herr Ture, när ni sade att det i Sverige inte fanns några välutrustade krigare. Vad är det då jag ser där ute?” lär han ha sagt.

Kristian hade ingen anledning att känna sig förråd, men dagen därpå hittades Jönssons halshuggna lik på en gata i Kungälv.

Samtidigt dundrade svenskarna fram och tvingade Kristians frysande och medtagna trupper till reträtt mot Oslo. Kristian stod lamslagen och läget var förtvivlat. I februari uppskattade svenskarna att Kristians trupper bestod av blott 2 000 man och att de dessutom hade ont om proviant.

I stället för att förstärka sina ställningar i Oslo och förbereda sig för fortsatt strid satte sig Kristian ned och skrev ett brev till Fredrik där han uppmanade honom att abdikera och lämna landet.

I maj 1532 svarade Fredrik genom att skicka en flotta på 25 krigsfartyg med 7 000 knektar ombord. De bröt snart belägringen av Akershus och mot allt sunt förnuft gick Kristian med på att upplösa sin armé, i utbyte mot ett löfte om att få förhandla med Fredrik I.

Underligt nog anade Kristian inte oråd när han bjöds ombord på ett av Fredriks fartyg och blev lovad fri lejd. Men Kristian hade tydligen glömt bort vad han själv gjort mot Gustav Vasa. Nu upprepade sig historien. Så snart Kristian var ombord på skeppet bröt Fredrik sitt löfte.

Några förhandlingar blev det aldrig tal om – Kristian fördes i stället till Sønderborg slott som fånge.

Kristian II skulle komma att tillbringa 17 år i fångenskap på slottet, innan han förflyttades.

© Shutterstock

Hotade folket i Dalarna

Den svenske kungen hade också planer på att bryta ett löfte. Han hade aldrig menat att han tänkte förlåta alla och envar. Så snart hotet från Kristian var avvärjt återvände en hämndlysten Gustav Vasa till frågan om kyrkklockorna.

Han krävde att alla de dalkarlar som motsatt sig hans kungliga vilja skulle utlämnas inom åtta dagar.

Så blev det inte. Då gav Gustav Vasa order om att varje socken i Dalarna skulle ställa upp sina tolv dugligaste män. När alla de oroliga männen stod samlade, bildade kungens soldater en ring runtom dem. Gustav Vasa satt på sin häst och såg ursinnig ut.

Nu var tålamodet slut, konstaterade kungen. Om dalkarlarna fortsatte att vara uppstudsiga skulle han låta förstöra hela landskapet så att ”varken hund eller hane längre kunde höras”.

Sockenrepresentanterna föll gråtande på knä och bad om nåd. Sedan började de rabbla upp namnen på de ”skyldiga”. Kungens soldater red genast iväg för att göra processen kort med alla som nämndes vid namn: de blev halshuggna och deras huvuden sattes på pålar till skräck och varnagel.

Bland de avrättade fanns även personer som varit Gustav Vasas mest lojala stöd under upprorstiden.

Den nya nationen skulle ha ett riksspråk, och Gustav Vasa lät översätta Bibeln till svenska.

© IBL Bildbyrå

Rebellen grundade det moderna Sverige

Innan Gustav Vasa kom till makten var Sverige ett splittrat land utan gemensamt språk och gemensam identitet.

Under Kalmarunionen var Sverige ett mycket splittrat land. De enskilda länen styrdes av lokala stormän eller rentav av bönderna, bland annat i Dalarna.

Där måste självaste riksföreståndaren, unionstidens högsta svenska myndighet, snällt be om tillstånd från de självsäkra dalkarlarna innan han kunde passera.

Sverige hade inte något riksspråk och många människor kunde varken läsa eller skriva. Gustav Vasa förändrade allt detta. Efter att han krönts till kung följde inte bara självständighet, nu blev Sverige också en modern, enhetlig stat.

Minsta tendens till regionala uppror slogs ned med hård hand. Nu var kungen – och endast kungen – den som alla under­såtar skulle åtlyda. Andra gemen­skaper, till exempel kyrkan eller hembyn, kom i andra hand.

Viktigast av allt var reformationen som Gustav Vasa genomförde år 1527. Därigenom tog han makten från den förut så inflytelserika katolska kyrkan. Kyrkan skulle lyda under staten och vara ansvarig inför kungen både när det gällde pengar och lojalitet.

Tidigare hade gudstjänsterna alltid förrättats på latin men nu skulle kyrkospråket vara svenska – och ­predikningarna användes flitigt för att sprida kungens propaganda.

Gustav Vasa hade nu full kontroll över sitt rike. Kristian II var besegrad, Gustav Vasa hade kyrkor och kloster helt i sin hand och dalkarlarna var kuvade. Kvar fanns bara en enorm skuld till Lübeck. Ännu en gång hade Gustav tur.

Lübeck var hårt pressat av konkurrensen från de nederländska köpmännen och snart övergick rivaliteten i öppet krig.

Lübeck vädjade nu till den svenske kungen om hjälp men i stället för att göra lübeckarna en gentjänst, såg Gustav Vasa sin chans. Han tillkännagav stolt att han varken tänkte hjälpa dem eller betala tillbaka sin skuld. Lübeckarna fick klara sig på egen hand.

Tragedi och triumf

Kristian levde i fångenskap de återstående 27 åren av sitt liv; mellan 1532 och 1549 satt han på Sønderborg slott och därefter de sista tio åren på Kalundborg slott. Den forne kungen levde bekvämt men han var olycklig och försupen. Han dog år 1559.

Gustav Vasas liv kantades däremot av fortsatta framgångar. Under sina sista år var han så stark att han vågade sig på ett krig mot Ivan den förskräckliges Ryssland.

Kriget slutade oavgjort men det svenska riket stod starkt och enat. Gustav Vasa dog 1560 efter nästan 40 år på maktens topp. Han fick sin sista vila i Uppsala domkyrka med pompa och ståt – som det anstår en landsfader.