Douglas MacArthur: Militärt geni led sitt största nederlag

MacArthur siktade på Vita huset

Krigshjälten MacArthur är van vid att tala om för andra vad som gäller. Under sin karriär har han tilldelats mer än 100 medaljer och hemma i USA älskar folket den oförvägne och alltid lika tvärsäkre generalen. Under många år har barn, gator och parker fått bära hans namn.

År 1944 och även 1948 hade republikanerna planer på att ställa upp med Mac­Arthur som presidentkandidat, och han sög girigt åt sig smickret. Vita huset skulle vara precis rätt plats att avsluta karriären på. Men först hade generalen en sak som måste avslutas: Koreakriget.

Konflikten inleddes den 25 juni 1950 då 200 000 nordkoreaner utan förvarning strömmade in över gränsen till Sydkorea. Kommunistregimen i norr hade för avsikt att återförena det delade landet med våld.

Därför ingriper FN i konflikten och den 70-årige MacArthur får kommandot över världssamfundets styrkor.

”Mac” lyckas med nöd och näppe stoppa nordkoreanerna innan hela Sydkorea faller. Under en månad utkämpar de båda arméerna ett hårt ställningskrig om den sista fria spetsen på sydkusten. Då slår MacArthur tillbaka.

Generalen har beslutat att landsätta trupper vid hamnstaden Inchon, långt bakom fiendens linjer. Ingen i Washington tror på att invasionen kommer att lyckas, men MacArthur insisterar.

”Vi kommer att gå i land vid Inchon, och jag kommer att krossa dem!” deklarerar han med sin vanliga självsäkerhet. Generalens kritiker är inte så säkra på det, men ingen vågar gå i konflikt med generalen. MacArthur inleder sin operation den 15 september – och den blir hans största seger någonsin.

Amerikanerna tar sig i land med minimala förluster och de hotar att skära av hela den nordkoreanska armén i Sydkorea. MacArthurs djärva drag tvingar fienden till vild reträtt hemåt.

Generalen är på plats och väntar på hyllningarna. Under ett besök vid fronten är han omgiven av reportrar när han inspekterar sex stridsvagnar som de amerikanska soldaterna har oskadliggjort.

Plötsligt viner några kulor förbi honom. MacArthur står lugnt kvar och konstaterar torrt att de nordkoreanska prickskyttarna inte är särskilt skickliga.

Tolv dagar efter landstigningen vid Inchon kontrollerar han nästan hela Sydkorea. Den plötsliga triumfen överraskar armécheferna och presidenten i Washington, som inte har planerat för nästa steg. Men MacArthur är säker: han tänker fortsätta över gränsen och utplåna Nordkorea som nation.

Efter triumfen vid Inchon, som bara Mac­Arthur trodde på, har det blivit svårt att säga emot honom. President Harry Truman är tveksam men ger honom klartecken att fortsätta.

MacArthur avancerar norrut

Innan MacArthur sätter igång framryckningen delar han sin armé i två delar. Walton ”Bulldog” Walker, som tjänst­gjorde som pansargeneral under andra världskriget, har dittills anfört marktrupperna i Korea.

Nu tvingas han lämna ifrån sig hälften av dem till general Ned Almind, en av MacArthurs jasägare. Därmed har FN-­armén inte längre någon överbefälhavare vid fronten – Mac­Arthur kommer att styra alltihop från Japan, långt därifrån.

Armécheferna i USA skakar på huvudet åt uppdelningen. Den strider mot all militär logik, men de generaler som skulle kunna ingripa är rädda för Mac­Arthur. Han var divisionschef medan de själva ännu ledde plutoner.

Under andra världskriget, när de steg i graderna, hade han redan suttit länge på toppen. Därför gör MacArthur, som ofta talar om sig själv i tredje person, som han vill.

Medan FN-styrkorna rullar in i Nordkorea i oktober 1950 håller han hov i ­Japan. I MacArthurs högkvarter i Tokyo vimlar det av beundrande journalister som följer honom som en svans och skriver artiklar om den store fältherrens bedrifter.

Officerarna i hans stab är ryggdunkare; deras viktigaste uppgift är att bekräfta hans bild av verkligheten.

Den goda stämningen upprätthålls i synnerhet av MacArthurs väldresserade underrättelsechef, general Charles Willoughby. Han agerar direkt när CIA rapporterar om kinesiska truppförflyttningar.

Det meddelas att 300 000 soldater håller på att samlas invid Yalufloden på gränsen till Nordkorea.

Willoughby tonar ned hotet i sina rapporter till MacArthur, som skickar innehållet vidare till Washington. Kineserna vågar inte stå i vägen för den amerikanska armén, lyder budskapet.

USA har kärnvapen, det har inte Kina. Och därmed är den saken ur världen, anser MacArthur. Offensiven fortsätter. Segern ska kunna vara säkrad före jul.

MacArthur ser ingen fara

Den 15 oktober 1950 kallar presidenten sin kommendör till möte på Wake Island, en liten atoll i Stilla havet. Truman vill diskutera Kina och samtidigt försöka sätta sig i respekt hos MacArthur.

Generalen visar sin ringaktning från första stund. I stället för att göra honnör räcker han fram handen mot presidenten, som om de var jämbördiga. Truman väljer att ignorera förolämpningen och går i stället rakt på sak: Är det verkligen uteslutet att Kina ingriper i Koreakriget?

”Kineserna kan på sin höjd få 50 000–60 000 man över Yalu”, blir svaret.

”De har inget flygvapen. Vi har baser för vårt flygvapen i Korea och om de försöker kommer det att bli den största slakten i mänsklighetens historia”, lovar MacArthur presidenten.

Truman och hans stab blir överväldigade av det självsäkra uttalandet och frågar inte om några detaljer. De diskuterar aldrig vad MacArthur tänker göra om kineserna trots allt skulle lägga sig i.

Från högkvarteret i Tokyo ger MacArthur sina båda chefer i Korea order om att ”pressa på framåt i full fart och med fullt utnyttjande av hela styrkan”.

Han är säker på att den sista sträckan fram till Yalufloden är rent uppröjningsarbete. Han dirigerar till och med om ammunitionsleveranser som är på väg till Korea.

Den 19 oktober smyger de första ­kinesiska soldaterna över Yalufloden i skydd av nattens mörker. Amerikanskt flyg upptäcker dem inte.

Stormen bryter ut

Knappt två veckor senare, den 1 november, massakrerar kineserna 8:e kavalleri­regementet. Men därefter försvinner de igen, det blir inga fler attacker. MacArthur drar slutsatsen att hans trupper bara har råkat ut för några frivilliga kineser som anslutit till Nordkoreas armé.

Under veckorna som följer tar FN-­trupperna flera kinesiska fångar. De berättar samstämmigt att stora styrkor gömmer sig bland bergen i Korea. Men rapporterna når aldrig längre än till underrättelsechef Willoughbys bord.

Han vet att hans karriär inte kommer att må bättre av att han kommer med historier om spökkineser på bergstopparna.

I stället bekräftar Willoughby det som MacArthur redan är övertygad om: det finns inget hot från Kina. Den 6 november skickas det ut ett meddelande om att den slutgiltiga segern är nära.

MacArthur får inte några fler varningar. Nära midnatt den 25 november påbörjas den kinesiska storoffensiven. Längs fronten i Nordkorea – och inte minst bakom den – drabbas FN-styrkorna av våg efter våg, från alla sidor.

Dagen innan har Willoughby sagt att uppemot 71 000 kineser kanske befinner sig i Korea. Den rätta siffran är 300 000. I skydd av nattmörkret lämnar de sina gömställen och stormar fram.

Trupper i nöd skickar mängder av nöd­anrop. Till 9:e amerikanska infan­teri­regementet kommer det in rop på hjälp från alla enheter:

”De är överallt!” ”Varje gång vi stoppar dem kommer det fler!” ”Vi kan inte hålla dem borta längre, de är så många.” ”Det här kan vara det sista meddelandet ni får från oss.”

Några män hinner inte ens ta sig ur sovsäckarna innan de blir ihjälstuckna av kinesernas bajonetter. Endast ett fåtal officerare visar sig vara handlingskraftiga. En av dem är löjtnant Gene Taka­hashi, som har japanskt påbrå.

”Retirera!” ropar han medan han springer genom infernot. ”Håll ihop! Slut upp kring mig!”

Takahashis pluton är i stort sett utplånad, men de män som finns kvar följer honom. Det gör även flera män från andra plutoner. Takahashi leder dem tillbaka till en högre plats på bergssluttningen.

Här håller de stånd så länge de kan, ända tills kineserna övermannar dem och tillfångatar Takahashi och ett fåtal andra män.

Många andra officerare grips av panik och tänker bara på att klara sig själva. Enheterna splittras och de överlevande flyr huvudstupa söderut. Det som skulle ha blivit den sista delen av ett segertåg har på bara några timmar förvandlats till ett av de mest pinsamma nederlagen i amerikansk militärhistoria.

MacArthur vill atombomba Kina

Medan FN-trupperna flyr söderut försöker MacArthurs stabsofficerare stoppa dem. En reträtt skulle krossa generalens dröm om en sista seger och en välförtjänt, mer avslappnad plats i Vita huset.

MacArthur själv vägrar att ta ansvar för katastrofen. Han tillrättavisar ”okunniga journalister som inte känner till skillnaden mellan planerad reträtt och flykt”. Samtidigt begär han tillstånd att bomba mål på den kinesiska sidan om gränsen.

För en gångs skull blir svaret nej; presidenten är rädd att kriget kommer att trappas upp. Kineserna har inga kärnvapen, men det har deras kommunistiska bröder i Sovjetunionen.

Under de följande dagarna lider Mac­Arthur av våldsamma humörsväng­ningar. Den ena stunden pratar han om att evakuera FN-armén ur Korea, i nästa stund kräver han kärnvapen. I pressen öser han ur sig kritik mot Washington som enligt MacArthur har svikit både honom och hans soldater.

Gatlopp genom dödspasset

Medan högkvarteret i Japan kämpar för MacArthurs anseende kämpar soldaterna i Korea för livet. För 8:e regementet, som härjades av kineserna den 25 november, väntar en ännu värre mardröm.

Regementet ingår i 2:a amerikanska divisionen, som bildar eftertrupp för ­hela FN-styrkan. Kinesiska granater haglar redan över divisionschefen Laurence ”Dutch” Keisers högkvarter när han ger order om reträtt.

Vägen söderut är smal och omgiven av åsar på båda sidor. Terrängen är perfekt för ett kinesiskt bakhåll. Men samtidigt är detta den snabbaste flyktvägen, och därför tvekar inte Keiser. Han beordrar avfärd natten till den 30 november.

Fem stridsvagnar kör i täten för att ­röja undan eventuella hinder. Resten följer efter i en lång kolonn: jeepar med ­officerare, flera stridsvagnar med infanterister sittande ovanpå, lastbilar fulla med vapen, ammunition och personal, och allra sist ingenjörstrupperna.

De har knappt färdats en kilometer förrän kineserna öppnar eld från båda sidor.

”Full fart framåt!” lyder ordern till de fem stridsvagnarna i täten. Deras starka motorer vrålar och pansarfordonen plöjer sig igenom alla hinder.

Men resten av konvojen får svårt att hinna med. De oskyddade jeeparna och lastbilarna förstörs av granater och kulor och andra tvingas stanna för att plocka upp sina kamrater.

Några kilometer längre fram ligger Passet, en knappt 500 meter lång sträcka som är så smal att fordon inte kan passera varandra. Om någon stridsvagn går sönder här är det ute med hela 2:a divisionen.

Förtruppen röjer snabbt utbrända fordon ur vägen – resterna av en turkisk FN-brigad som attackerats just här ett dygn tidigare.

Därefter fortsätter de fem stridsvagnarna in i passet. Kineserna tycks ha lämnat höjderna runt vägen; stridsvagnarna kör igenom utan att bli angripna. Men fienden väntar bara på huvudstyrkan.

När resten av 2:a divisionen följer efter, öppnar kinesiska trupper eld från dolda ställningar. Slakten börjar.

Amerikanerna är lätta byten där de löper gatlopp mellan de branta sluttningarna. Liken hopas på vägen, och männen i fordonen bakom är tvungna att köra över dem. Om de tvekar faller de själva offer för kinesernas projektiler.

När general Keiser når fram till passet håller hans division på att splittras. Endast ett fåtal besvarar kinesernas eld och ingen av officerarna tycks leda sina män.

Keiser är en av dem som överlever blodbadet. Men av 2:a divisionens drygt 11 000 man finns bara 5 300 kvar.

MacArthur vid vägs ände

Vid jul år 1950 har FN-styrkorna tvingats tillbaka till utgångspunkten, 38:e breddgraden. Den 24 december skickar MacArthur sin önskelista till Washington: 34 kinesiska mål som han vill släppa atombomber över.

Den gamle generalen riskerar hellre att utlösa ett tredje världskrig än att erkänna sin egen bristande omdömesförmåga.

Truman har förbjudit MacArthur att uttala sig inför journalister, men under månaderna som följer håller han ändå flera presskonferenser där han öser galla över USA:s svaga ledare. Den 11 april har Truman fått nog. Han ger Mac­Arthur sparken för att han inte respekterat presidentens auktoritet.

Avskedandet kommer som en chock för både pressen och den amerikanska allmänheten, som reagerar direkt:

”Sällan har en mer impopulär man avskedat en mer populär man”, skriver Time Magazine. Senatorer på den politiska högerkanten kräver att Truman ska arresteras och föreslår MacArthur som presidentkandidat till valet 1952. Miljontals människor går ut på gatorna för att hylla den fallne krigaren.

Ett senatsförhör ska utreda anledningen till att MacArthur avskedats, men när detaljerna kommer fram börjar hans stjärna att dala. Republikanerna letar fram en annan krigshjälte som sin presidentkandidat: general Dwight D. Eisen­hower.

MacArthur har aldrig kommit över att Eisenhower blev lika berömd som han under andra världskriget.

I tio år därefter lever den före detta generalen som privatperson. Han har fyllt 82 då han håller sitt sista tal, år 1962. Det sker på militärakademin West Point:

”Skuggorna blir allt längre. Skymningen närmar sig”, säger han med sin vanliga, storvulna stil. MacArthur talar om Gud, plikt och fosterlandet och avslutar med: ”Jag bjuder er farväl.”

Två år senare dör MacArthur av leversvikt. President Lyndon B. Johnson ger honom en statsbegravning. Korea har glömts bort, liksom de soldater han tvingade framåt mot nederlaget.