Av medeltidens alla kungar dog Vilhelm Erövraren nog på det mest groteska sättet. Tjugoett år efter erövringen av England 1066 sprack hans tarmar i en ridolycka. Efter två månader till sängs dog Vilhelm i sitt hem nära Rouen i norra Frankrike.
Kungens båda äldsta söner var utomlands, och den yngste var upptagen, så tjänstefolket plundrade Vilhelms hus och lämnade liket avklätt på golvet. Där låg det i flera dagar, tills en lokal riddare betalade för att få liket kört till klostret i Caen.
Ett antal gravplundringar har skingrat Vilhelms kvarlevor, men lårbenet ligger fortfarande begravt i klostret Saint-Ètienne i Caen.
Så snart kärran med Vilhelms lik på flaket kommit fram började klostret brinna. Kungens lik, som nu var tämligen ”moget”, glömdes därför bort i några dagar, innan munkarna tog in det i kyrkan. En grav grävdes under kyrkans golv och den normandiska adeln bjöds in till ceremonin.
När liket skulle läggas i stensarkofagen hade det svällt upp kraftigt. Ett flertal munkar fick pressa på liket för att få ner det, men när de gjorde det exploderade den dödes mage och spred sitt ruttna innanmäte över golvet.
Stanken var så olidlig att gästerna flydde. Två munkar fick sedan lirka liket på plats, varpå Vilhelm Erövraren till slut kunde begravas.
