Karl XIV Johan av Sverige (Bernadotte) framför slagfält

Bernadottes fantastiska karriär: Från rekryt till kung av Sverige

Med sina unika militära egen­skaper blev den menige, revolutionäre soldaten både marskalk och krigsminister. Han var Napoleons främste rival i spelet om makten. Bernadotte ville bli kung i Frankrike men kröntes i Stockholm.

Med sina unika militära egen­skaper blev den menige, revolutionäre soldaten både marskalk och krigsminister. Han var Napoleons främste rival i spelet om makten. Bernadotte ville bli kung i Frankrike men kröntes i Stockholm.

The Art Archive/Bridgeman

År 1792 står det revolutionära Frankrike mot starka fiender i en av de blodigaste konflikter som någonsin utkämpats i Europa. Allt står på spel och utfallet är omöjligt att förutspå.

Det är under dessa omständigheter som Jean-Baptiste Bernadotte på förunderligt vis avancerar från menig i Napoleons armé till Karl XIV av Sverige.

Kröningen av Karl XIV

Jublande folkmassor hälsar honom när han kommer ut ur Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskopen har just placerat kunga­kronan med dia­manter på hans huvud och därmed gjort honom till Karl XIV Johan av Sverige. Folket har höga förväntningar på sin nye regent som i detta ögonblick, den 11 maj 1818, befinner sig på höjden av sin livsbana.

Han hade börjat med lägsta rang i den franska armén och slutat med den högsta. Han hade skurat kaserngolv på Korsika och lett en armékår till seger vid Austerlitz.

Han hade motarbetat Napo­leon men även svurit honom evig trohet. Han hade slagits för den franska revo­lutionen och var nu enväldig svensk monark. Jean Baptiste Bernadotte var motsatsernas man.

Bernadottes barndom

Det första avgörande steget tog han en augustidag 1780 då han 17 år gammal rymde från sitt hem i Pau i södra Frankrike för att ta värvning som rekryt hos närmsta regemente.

Hans far, som hade varit advokat, hade just dött och inte lämnat annat än skulder efter sig. Jean Baptiste gick i lära som kontorist på ett advokatkontor och tjänade i stort sett ingenting – han blev snarare en ekonomisk belastning för familjen.

Modern favo­riserade också öppet sin äldste son, Jean Baptistes bror, som nu tagit på sig rollen som försörjare. Livet i familjen var outhärdligt, Jean Baptiste måste bort.

Från rekryt till brigadchef

Den viljestarke unge mannen trivdes bra vid regementet och beskrev det som sin enda familj.

Efter fem år avancerade han till underofficer. Bernadotte var känd för sin fåfänga. Han såg alltid rasande bra ut i sin fläckfria uniform, men hans soldater upplevde honom framför allt som hård och disciplinerad.

Napoleon och Bernadotte under slaget vid Austerlitz

Marskalk Bernadotte (på vit häst t.v.) rapporterar till Napoleon under slaget vid Austerlitz. De båda männens förhållande präglades av ömsesidig respekt och nära band men också av stark rivalitet.

© The Art Archive

År 1792 bröt kriget mellan Frankrike och Österrike ut. Bernadotte skickades till fronten där han i flera hårda strider visade goda ledaregenskaper och mod. Regementets revolutionära soldater valde honom till kapten vid en demokratisk omröstning mellan flera dugliga kandidater år 1793.

Året därpå befordrades Bernadotte ännu en gång, nu till överste och chef för en ny brigad, vars första strid var nära att sluta i katastrof.

Saknar du en större överblik över förloppet under franska revolutionen? Du hittar den här på varldenshistoria.se.

Bernadotte utmärker sig

Förutom av gamla yrkessoldater bestod enheten av ett stort antal unga fri­villiga, bland annat kontorister och bonddrängar, som gripna av revolutionens anda hade rusat iväg till närmsta värvningskontor.

Först nu, i blodiga sammandrabbningar med österrikiska veteraner, med dånande kanoner och i skurar av muskötkulor som tunnade ut leden, förstod de vad de hade gett sig in i. Då kom paniken och skräcken. Först var det någon som vände om och sprang, sedan ett par till och sedan ännu fler.

Bernadotte såg varningssignalerna i tid. Med höjd sabel red han runt sin styrka och började driva tillbaka de flyende till sina platser medan han vrålade: ”Soldater! Om ni vanärar er själva genom att ge vika, vill inte jag vara er överste!”

Med dessa ord slet han bort gradbeteckningarna från axlarna och kastade dem ifrån sig. Det fungerade. Soldaterna fick sina skakiga ben att åter röra sig framåt – och i ett förtvivlat angrepp drev de tillbaka österrikarna.

Bernadotte utmärkte sig i flera efterföljande slag och i oktober år 1794 utnämndes han till generalmajor. Nu hade han nått den högsta graden i franska armén.

Ett annat militärt stjärnskott, Napoleon Bonaparte, uppnådde samma grad, men först ett helt år senare.

Glödande republikan

Under revolutionsåren hade Bernadotte blivit övertygad republikan. Han var inbiten motståndare till varje form av envälde – oavsett hur upplyst härskaren än måtte vara.

När Napoleon år 1799 återvände från Egypten och påbörjade förberedelserna för en kupp som skulle göra honom till envåldshärskare fann han därför inget stöd hos Bernadotte.

Tvärtom höll Bernadotte i stället möten med flera ledande republikaner för att diskutera hur Napo­leon skulle stoppas.

Bernadotte var Napoleons jämbördige i rang. Hans militära prestationer hade gjort honom folklig och populär, och han hade sina truppers fulla stöd.

Det faktum att Bernadotte var närvarande i Paris, och om så krävdes kunde samla stora styrkor för att backa upp honom, gjorde honom till en politisk nyckelperson.

Han var Napoleons farligaste motståndare och därför hade Napoleon också försökt vinna över honom till sin sida – men förgäves.

När aspiranten till kejsartronen nu via sina spioner hörde att Bernadotte intrigerade mot honom blev han rasande. Flera hörde honom säga att Bernadotte förtjänade att skjutas.

Jean-Baptiste Bernadotte i krig

Bernadotte hade ingen politisk erfarenhet. Som minister använde han därför den enda strategi som han någonsin hade lärt sig: frontalangrepp.

© Mary Evans

Hotade finansministern med svärd

Krigsminister Bernadotte satte sådan skräck i kollegerna att de man­övre­rade bort honom genom en kupp.

År 1799 accepterade en hårt pressad Bernadotte posten som krigsminister. Frankrike befann sig i en mycket kritisk situation. Armén var tömd på resurser och led nederlag på flera fronter. Drastiska åtgärder var nödvändiga och Bernadotte var en drastisk man, som bryskt sopade undan allt motstånd mot sina beslut.

Han kom snabbt på kant med sina kolleger, som beskyllde honom för att styra hela regeringen. ”Vi andra räknas inte”, noterade en av dem.

Hög stress och arbetsdagar på 15-16 timmar gjorde Bernadotte retlig. Under ett regeringsmöte i juli fick han ett raseriutbrott och hotade finansministern med draget svärd för att han tillät sig att tala om att det helt enkelt inte fanns mer pengar till soldaterna.

Efter detta bestämde sig ledande rege­ringsledamöter för att göra sig av med krigsministern, innan krigsministern gjorde sig av med dem.

En dag kunde en förvånad Berna­dotte läsa i tidningen att han önskade avgå för att ägna sig åt ett fältkommando. Innan han hann protestera hade rege­ringen accepterat hans ”avskeds­ansökan”. Bernadotte fick tio veckor i den franska politiken.

Det hårda arbetet var dock inte för­gäves. Armén fick livsviktiga förnödenheter, och de förstärkningar som Bernadotte trollade fram gjorde stor nytta i bland annat Nederländerna, där en kombinerad engelsk-rysk landstigningsstyrka besegrades.

Släkt med Napoleon

Men de nära familjebanden, Bernadottes hust­rus syster var gift med Napoleons bror, och Bernadottes popularitet hos folket stoppade Napoleon från att göra allvar av sina hot. När Napoleon till slut genomförde sin kupp, gjorde Bernadotte inte heller något för att hindra honom.

Napoleon tog till en början titeln ”förste konsul”, därefter ”konsul på livstid”, och till slut, den 18 maj 1804, ”kejsare”.­ I samband med det utnämndes fjorton generaler till marskalker – mot att de svor Napoleon en personlig trohetsed. Bernadotte var en av dem. Kejsaren ville hellre ha honom under sig än emot sig.

Och Bernadotte accepterade sin underordnade status: ”Jag har länge trott att Frank­rike endast kan blomstra under en republikansk regering.

Den övertygelsen har lett mig tills erfarenheten visade mig att jag tagit fel. Jag ber Hans Majestät att vara tryggt förvissad om min villighet att lösa varje uppgift ni må ålägga mig”, sade han ödmjukt till Napoleon. Där­efter gav de båda männen varandra ett varmt handslag.

En ny vänskap

År 1805 tilldelades Bernadotte kom­mandot över första armékåren och fick i och med det en viktig del i Napoleons förkrossande seger över Österrike och Ryss­land vid Austerlitz. Året därpå anslöt sig Preussen till Frankri­kes fiender men det slutade med att de besegrades.

Efter ett angrepp mot Lübeck fick Bernadotte ta emot de sista 22 000 preussiska soldaternas kapitulation.

Sverige hade anslutit sig till koali­tionen mot Frankrike och därför var 1 500 svenska soldater med vid kapitulationen i Lübeck. Bernadotte behandlade som alltid sina fångar väl.

Den svenske överbefälhavaren, greve Gustav Mörner, blev inbjuden på middag. Han och Bernadotte förde långa samtal och utvecklade snabbt en vänskaplig relation.

Mörner var imponerad av den franske marskalken, som utan att själv förstå det hade knutit band som så småningom skulle hjälpa honom till den svenska tronen.

Porträtt av den svenska drottningen Desideria (Désirée Clary)

Désirée Clary var som ung en uppvaktad och ytterst eftertraktad skönhet.

© Bridgeman

Bernadotte övertog Napoleons fästmö

År 1798 möttes Bernadotte och Désirée Clary vid en mottagning hos Napoleons bror Joseph Bonaparte i Paris. Désirée var dotter till en mycket förmögen sidenfabrikör och stod familjen Bonaparte mycket nära.

Först hade Joseph Bonaparte varit förälskad i den vackra, unga kvinnan, men lillebror Napoleon övertygade honom om att hennes storasyster Julie var ett mer passade parti.

Bakom det broderliga rådet låg den pikanta detaljen att Napoleon själv var våldsamt förälskad i Désirée. Men så mötte Napoleon sin Jose­phine och koncentrerade sig på henne.

Désirée stod alltså utan kavaljer – men hade fortfarande ett varmt förhållande till familjen Bonaparte när Bernadotte dök upp.

De båda gifte sig efter några månaders bekantskap och köpte ett hus i centrala Paris. Elva månader senare föddes parets enda barn, Oscar.

Invasion av Skåne

År 1808 skickades Bernadotte med en styrka till det franskallierade Danmark för att bistå vid en invasion av Skåne.

Invasionen blev dock aldrig av eftersom den inte passade in i den övergripande franska strategin. Napoleon hade nyligen slutit fred med ryssarna vid Tilsit och givit sitt stöd till en rysk invasion av det svenska Finland.

Men man kunde aldrig veta om freden skulle vara, och för Napoleon var det bara bra om svenskar och ryssar höll varandra i schack där uppe i norr, medan han själv i lugn och ro drog upp gränserna på den europeiska kartan.

Militärkupp banade väg till tronen

Sveriges krigföring i Finland var en huvudlös affär och Finland blev ett lätt byte för Ryssland. I ren frustration genomförde den svenska officerskåren en statskupp år 1809 och avsatte den inkompetente Gustav IV Adolf.

Hans farbror, hertig Karl, senare kung Karl XIII, sattes på tronen som ny kung. Men det blev bara en tillfällig lösning eftersom han drabbades av slaganfall och aldrig blev helt frisk. Karl XIII var också barnlös.

Svenskarna saknade en kronprins, helst en kraftfull krigartyp, som kunde återerövra Finland. I brist på uppenbara inhemska kandidater utsåg man först den danske prinsen Karl August, men han föll kort därefter av sin häst och dog.

En ny riksdag sammankallades för att diskutera tronföljden och kungen skrev till Europas mäktigaste man, Napo­leon, för att höra om han hade några förslag. Kanske någon ur Napoleons egen släkt – eller en marskalk.

Samtidigt tilläts en ung man på väg uppåt i karriären, och som dessutom var nära släkt med den svenske kanslern, att resa till Paris för att sondera terrängen.

Han hette Carl Otto Mörner och var kusin till Bernadottes tidigare fånge Gustav Mörner som i varma ordalag berättat mycket om sitt möte med Berna­dotte – denne fantastiskt begåvade, franske marskalk.

Carl Otto Mörner träffade Bernadotte i Paris den 25 juni 1810. Han imponerades av marskalkens personlighet och kunskap om skandinaviska förhållanden.

Läs också: Waterloo blev Napoleons sista slag

Bernadotte som kronprins

Bernadotte var tveksam till Mörners förslag. Visserligen hade han tidigare utnämnts till furste av den italienska lilleputtstaten Pontecorvo men att bli kronprins av Sverige var något annat. Dessutom måste Napoleon godkänna hans kandidatur.

Erik XIV:s kungakrona

Den svenska kungakronan tillverkades ursprungligen för Erik XIV år 1561, men Bernadotte lät förbättra den med nya ädelstenar som han själv betalade. Senare blev han bättre på att ta ur statskassan.

© Kungl. Hovstaterna/Karl-Erik Granath

Primärt såg Napoleon Skandinavien som en motvikt till Ryssland. Därför rådde han svenskarna att i stället välja Fredrik VI av Danmark-Norge till ny kronprins.

Då skulle Danmark, Norge och Sverige automatiskt bli ett starkt förenat kungarike. Hans råd väckte ingen större entu­siasm hos svenskarna, eftersom Fredrik VI ju faktiskt lett sitt land i krig mot Sverige.

Olyckligt nog för Danmark framhärdade inte Napoleon. Vad gällde Bernadotte sade Napoleon varken ja eller nej. Mörner reste därför hem med beskedet att Berna­dotte hade Frankrikes stöd.

I oktober 1810 kom Bernadotte till Sverige, adopterades av Karl XIII och utnämndes till kronprins Karl Johan.

Jean-Baptiste Bernadotte – tidslinje

Pau - Bernadottes födelsestad.

En del av gamla stan i Pau, Bernadottes födelsestad, i sydvästra Frankrike.

© Flickr / Bernard Blanc

Från Pau till Stockholm

  • 1763: Född 26 november i Pau i sydvästra Frankrike. Döpt till Jean-Baptiste Bernadotte.
  • 1790: Tar värvning i regementet Royal-La Marine.
  • 1794: Utnämnd till general.
  • 1798: Gift med Désirée Clary, som senare blir den svenska drottning Desideria.
  • 1799: Paret får ett barn, sonen Joseph François Oscar Bernadotte.
  • 1799: Krigsminister i endast tio veckor i Frankrike.
  • 1804: Utnämnd till marskalk av Napoleon Bonaparte.
  • 1810: Kronprins i Sverige.
  • 1810: Konverterar från katolicismen till protestantismen.
  • 1814: Kronprins i Norge.
  • 1818: Efter Karl XIII:s död kröns Jean-Baptiste Bernadotte till kung av Sverige och Norge.
  • 1844: Död den 8 mars i Stockholm.
  • 1844: Jean-Batiste Bernadottes son, Joseph François Ocar Bernadotte, efterträder sin far på tronen som kung Oscar I.

Bernadotte blir Frankrikes fiende

Bara en månad efter Bernadottes ankomst till Sverige invalidiserades kungen av ett slaganfall. Bernadotte tvingades ta över och regerade snart landet med full auktoritet.

Men till mångas besvikelse ville han inte återerövra Finland. Som den skarpe strateg han var, såg han att det var allt för riskabelt att ge sig ut i krig mot det mäktiga Ryssland. Bernadottes ambition låg västerut.

Danmark var svagt och Norge var ett realistiskt byte – om han kunde få stormakterna att acceptera ett annekterande.

År 1812 ledde Napoleon en armé om 600 000 man långt in i Ryssland där den som bekant mötte sin undergång. I ett slag var allt förändrat. Bernadotte såg att Napoleon var färdig.

Han såg också att han kunde få sitt annekterande av Norge accepterat genom att ställa sig själv och Sverige på koalitionens sida i den slutliga uppgörelsen med den franske kejsaren.

Han skickade därför över svenska styrkor till Tyskland, för att bygga upp ett brohuvud i de tidigare svenska besittningarna Stralsund och Rügen som nu hade övergivits av de franska trupperna. Härifrån anslöt han sig till koalitionsstyrkorna när de förföljde den tillbakaryckande franska armén genom Tyskland.

Det var ett dramatiskt sidbyte och Bernadotte hade också sina samvetsbetänkligheter. Han ursäktade sig dock med att Frankrike behövde honom.

När Napoleon var borta kunde han, Bernadotte, ensam stå som alternativ till den gamla bourbonska kungaättens återkomst. Han kunde bli Frankrikes kung, vinna sitt gamla fosterland för sig själv och Norge åt sitt nya fosterland.

Bernadottes kungliga stamträd

Del av Bernadottes stamträd
© The Art Archive/J.K. STIELER/Info-regenten/Scanpix/Alloverpress/Gamma

Bernadotte grundade en kunglig dynasti

Bernadotte fick bara ett överlevande barn, men det var tillräckligt för att släkten skulle leva vidare. Vår svenske kung är direkt ättling till Bernadotte. Även Danmarks drottning och Norges kung har Bernadotteblod i ådrorna.

Bernadotte 1763-1844

Bernadotte fick sonen Oscar med sin franska hustru Désirée Clary som han gifte sig med i Paris år 1798 då han fortfarande var marskalk i Napoleons armé.

Oscar I 1799-1859

Bernadottes son Oscar fick fem barn med sin hustru Josefina (Joséphine de Beauharnais), bland andra den senare kung Oscar II.

Oscar II 1829-1907

Oscar II och hans hustru Sophia av Nassau fick fyra söner. Bland deras ättlingar finns de tre nordiska regenterna.

Harald V av Norge (född 1937)

Kung Harald V är barnbarnsbarn till Oscar II och alltså bara fem släktled från Bernadotte.

Margrethe II av Danmark (född 1940)

Drottning Margrethe II:s farfarsfarfar är Oscar II. Hon är alltså sex släktled från Bernadotte.

Carl XVI Gustaf av Sverige (född 1946)

Kung Carl XVI Gustaf är i likhet med den danska drottningen barnbarnsbarnbarn till Oscar II och sex släktled från Bernadotte.

I ryske tsarens händer

Tanken hade inte uppstått av sig själv i Bernadottes huvud. Den hade omsorgsfullt planterats där av den ryske tsaren, som ville använda hans militära talang och de trupper han kunde samla.

I början av fälttåget var Bernadotte ytterst tveksam och försökte undvika strider med de franska enheter i vars led hans gamla vänner och stridskamrater fortfarande befann sig.

Den strategin höll inte i längden och i det oerhört blodiga slaget vid Leipzig deltog Bernadottes styrkor vid angreppen mot Napoleons trupper. Fransmännen tvingades ännu en gång slå till reträtt.

Den 31 mars år 1814 nådde de första ryska trupperna Paris som snabbt ockuperades. Napoleon befann sig med vad som återstod av sina styrkor vid Fontainebleu, men bara för en kort tid.

Han tvingades snart till exil på Elba.

Paris var i praktiken i händerna på den ryske tsaren, som faktiskt försökte hålla sina halva löften till Bernadotte. Under möten med franska förhandlare frågade tsaren om man kunde föreställa sig en fransk kung av ätten Bernadotte, framför en av ätten Bourbon.

Nej, löd svaret. ”Bernadotte kunde bara bli ännu en fas av revolutionen. Och varför välja en soldat, när vi just har förkastat den störste soldaten av dem alla”, lät det från en av de tillfrågade.

Bernadottes roll i fransk historia var utspelad. Han lämnade landet för alltid och reste till Stockholm som en djupt besviken man.

Stormakterna accepterade dock hans förslag till annektering av Norge, och den genomfördes i en kort militärkampanj.

Från revolutionär till reaktionär

Bernadotte regerade Sverige med fast hand fram till 1844. Under tiden hade han flera konflikter med riksdagen.

När den år 1815 föreslog att man skulle kopiera den engelska modellen med en parlamentarisk opposition, väste Bernadotte rasande: ”Opposition?! Det är statsundergrävande verksamhet!”

Så var ribban lagd, och den tidigare revolutionären har gått till historien som en av Sveriges mest reaktionära kungar. Han ville hellre balansera på författningens yttersta kant än frivilligt lämna ifrån sig någon makt.

Han var konsekvent motståndare till ökad pressfrihet, och drog sig inte för att låta fängsla en redaktör som hade utmanat yttrandefrihetens snäva gränser.

Jean-Baptiste Bernadottes svenska kungafamilj.

Kung Karl XIV med sin kungliga familj i Sverige. Jean-Baptiste Bernadotte står näst längst till höger vid sidan av sin son, Joseph François Oscar Bernadotte, till vänster om honom. Familjeporträttet målades av Frederic Westin 1837.

© Wikimedia Commons

Bernadotte var också motståndare till flera tekniska landvinningar som snabbt förändrade Europa. Vad skulle man till exempel med den där ångmaskinen till, när Sverige hade klarat sig med vattenkraft i flera hundra år.

När en svensk ingenjör utvecklade ett fantastiskt ånglokomotiv var han tvungen att frakta det till England för att testa det. Den svenske monarken såg inget behov av järnvägar.

Resultatet av hans politik var att Sverige tekniskt sett halkade efter. Å andra sidan gav den gamle krigaren sitt folk en varaktig fred.

Han avvisade diverse erbjudanden om att delta i krigsäventyr och höll Sverige utanför de skiftande allianserna. Därför kan han ses som grundare av den svenska neutralitetspolitik som gett Sverige fred i 200 år.

På sin 81-årsdag 1844 fick Bernadotte en stroke och dog kort efteråt. När de lade honom i sarkofagen pryddes hans ena arm fortfarande av de republikanska symboler som han hade låtit tatuera in som ung revolutionär.

Ideal kan förträngas, men tatueringar kan man inte tvätta bort.

Den svenska regentlängden