Attilas angrep satte skräck i hela Europa

Gång på gång hamrade murbräckorna mot Naissus murar. Uppifrån välte romerska soldater ner stora stenar på hunnernas murbräckor. Ibland gick konstruktionerna sönder, men hunnerna kom snabbt fram med nya murbräckor och till sist tog stenarna slut för romarna.

Lade Naissus i ruiner

Slutligen gav murarna vika och hela sektioner av dem krossades till grus. Hunnerna stormade in i staden och dödade i stort sett alla män och våldtog kvinnorna. Allt av värde rövades bort, bland annat ljusstakar, fat och andra religiösa föremål från kyrkor. Därefter lät de staden brinna ner till en rykande ruin.

Överallt i trakten omkring raserades gårdar, gods och byar och runt om i Europa sa man att ”där Attilas häst trampar växer det aldrig mer gräs”.

Attila hade ärvt makten över hunnernas väldiga rike tillsammans med sin bror Bleda när deras farbror, kung Rua, dog i sitt tältläger på den ungerska slätten, pustan. Från år 434 regerade bröderna över ett område från Kaspiska havet i öster till Donau i väster.

Hunnerna kom från Asien

Imperiet bestod av olika stamfolk och folkslag, som hunnerna hade lagt under sig med våld eller list. De kuvade stammarna försåg hunnerna med krigare och pengar och blev i gengäld garanterade fred. Genom äktenskap mellan hövdingadöttrar och hunnerledare skapades starka förbund i riket.

Ursprungligen kom hunnerna från Asiens vidsträckta stäpper vid gränsen till Kina. De var nomader som drev sina djur från vinter- till sommarbetet och samtidigt plundrade och härjade i norra Kina. Men omkring år 89 e Kr sände den kinesiske kejsaren en stor armé mot hunnerna för att stoppa plundringarna och driva bort dem från betesmarkerna.

Attila föddes vid Donau

Hunnerstammarna tvingades ut på en lång vandring västerut i sitt sökande efter nya marker. Efter knappt 300 år – 376 e Kr – kom de fram till stäpperna norr om Svarta havet där de stötte på germanska, turkiska och persiska folkstammar. Hunnerna kuvade dem och fortsatte sin marsch västerut.

De kom över bergskedjan Karpaterna och trängde in på den ungerska pustan där de bosatte sig längs Donau, norr om gränsen till det östromerska riket. Det var här Attila föddes år 406.

Hunnerna lyckades skapa sig ett eget välde i centrala Europa eftersom de var överlägsna bågskyttar till häst. Konsten att skjuta iväg pilar i full galopp är oerhört svår, men hunnerna lärde sig den redan som barn.

Tack vare den ständiga träningen blev de skickliga i strid och de kunde slå fiender med sin stora stridsvana och sina krigslister på slagfältet. Successivt utökades deras välde genom att besegrade folk anslöt sig till den koalition som hunnerna ledde.

Romarna försökte bromsa hunnernas expansion. Varje år betalade den östromerske kejsaren Theodosius II hunnerna 300 kilo guld för att de skulle hålla sig på den norra sidan av Donau.

Hunnerna mot Konstantinopel

Ett år betalade inte kejsaren och straffades direkt. År 441 anföll och plundrade Attila och Bleda en rad romerska städer strax söder om Donau. Två år senare härjade de igen – de ödelade städer och besegrade alla som romarna sände ut mot dem, och de kom ända fram till Konstantinopel (nuvarande Istanbul).

Den östromerska huvudstaden klarade hunnerna dock inte av att erövra, befästningarna var för starka. Staden omgavs av två murar; den yttersta var tio meter hög och den innersta tjugo meter med torn var femtionde meter.

Kejsar Theodosius II kom undan med blotta förskräckelsen, men insåg hur sårbar han var och förhandlade fram en ny fred. Nu krävde hunnerna 1 000 kilo guld om året. Det var utpressning på hög nivå.

Kejsaren böjde sig för kraven eftersom hans armé varken hade lyckats besegra hunnerna på slagfältet eller driva ut dem ur imperiet. Bara de höga murarna och vallgravarna runt Konstantinopel förhindrade en kollaps av riket.

Attila envåldshärskare

Avtalet höll fram till 447, då Attila härjade på Balkan ända ner till Grekland, denna gång som envåldshärskare över hunnerriket och hären. Det hade han blivit genom att låta mörda sin bror Bleda, troligtvis på grund av interna stridigheter om makten i det gemensamma imperiet.

Återigen förhandlade Attila fram en fred på sina villkor och kejsaren tvingades avstå stora områden söder om Donau i nuvarande Rumänien och Bulgarien.

I Rom satt den västromerske kejsar Valentinianus på tronen. Hans syster Honoria hade blivit gravid med en av palatsets tjänstemän.

Kejsaren uppfattade händelsen som en skandal och lät avrätta den anställde. Honoria sattes i husarrest i väntan på ett äktenskap som hennes bror tänkte arrangera.

Men i ilskan över sin brors övergrepp sände hon i hemlighet sin ring till Attila. Samtidigt bad hon om hjälp med att slippa ut ur husarresten och det förestående, påtvingade giftermålet.

Krävde Gallien av Valentinianus

Attila såg ringen från kejsarens syster som ett erbjudande om äktenskap och som hemgift krävde han Gallien av Valentinianus. Kejsaren avslog allt tal om äktenskap och Attila utnyttjade avslaget som en politisk ursäkt för att ta Gallien med våld.

År 451 drog han västerut med tiotusentals hunner och sina germanska allierade. Nu sträckte sig Attilas makt och inflytande ända till Holland i väster och – enligt många historiker – till Danmark och södra Sverige i norr.

Gallien styrdes av den romerske härföraren och statsmannen Flavius Aëtius. I sin barndom hade han skickats till hunnernas huvudsäte vid nuvarande Szeged i Ungern som gisslan.

Det var vanligt att fientligt sinnade riken utväxlade söner till höga ledare som en garanti för fred. Gisslan behandlades med respekt, ofta växte de upp som fostersöner vid makthavarens hov.

År 451 gick Attila över Rhen och befann sig med sin här i Gallien, en romersk koloni sedan ett halvt årtusende.

Flavius Aëtius mot Attila

Romarriket var inte så starkt som det en gång varit. Visigoternas och andra folkvandringar hade medfört att en tredjedel av riket nu beboddes av germanska folkstammar. De hade fått eller tagit land och upprättat mer eller mindre självständiga kungadömen inom det västromerska som därmed var på väg att lösas upp.

Eftersom de romerska arméerna inte kunnat stoppa folkvandringarna uteblev skatterna från de regioner som romarna förlorat kontrollen över.

Men delar av det kaotiska imperiet styrdes ännu av romare. Flavius Aëtius höll ihop Gallien dels med krig, dels med förhandlingar.

Men nu stod han inför Attila, som inte bara hade sin egen stam bakom sig – hunnerkungen kontrollerade många folkstammar från östligaste Europa till den galliska gränsen.

Hunnerna var därför inte bara ännu en folkstam på vandring: de utgjorde ett imperium med ambitioner att erövra Gallien och därefter, måste romarna utgå ifrån, resten av det västromerska riket.

Medan Attila närmade sig med sin enorma här samlade Aëtius en armé i Gallien. Han allierade sig med sina gamla fiender, visigoterna i Sydvästra Gallien. Alliansen uppstod eftersom den visigotiske kung Theoderik hellre hade romarna som grannar än hunnerna.

Samtidigt tågade Attila med sina soldater in i det civiliserade och kristna Gallien med vägar, åkrar, handelsstäder och stora gods. Rutinmässigt började hunnerna plundra, förstöra och våldta.

Attila blev ”Guds gissel”

Attila spred skräck hos den kristna, romerskgalliska befolkningen som betraktade honom som en man med övermänsklig styrka. De kallade honom flagellum Dei – Guds gissel – ett straff för deras synder.

Det öknamnet tog Attila till sig: om han var ett verktyg för de kristnas gud kunde hans erövring av Gallien inte bara rättfärdigas politiskt med kravet på Honorias hemgift, den var även fullbordandet av deras guds avsikter.

Medan Attila belägrade den befästa staden Aureliani (Orléans) fick han nys om att Aëtius och Theoderik var på väg med sina arméer.

Slag på Katalauniska fälten

Hunnerhären och den romersk-visigotiska armén möttes på Katalauniska fälten (nära staden Troyes i den nordöstra delen av dagens Frankrike). De stridande parterna såg att ett backkrön på fälten var en viktig position att hålla.

Romarna och visigoterna kom först upp på höjden och Attila skickade både ryttare och fotfolk mot dem. Men i motlutet förlorade de fart i attackerna och hunnerna tvingades tillbaka med stora förluster.

Under striderna nästa dag träffades kung Theoderik av ett spjut och föll av hästen och dog när hans egna ryttare red över honom. Hans son Thorismund begravde honom nära slagfältet.

Dagen efter stod det klart att Attila inte kunde inta kullen. Han förberedde sig för försvarsstrid och förskansade sig bakom långa rader av vagnar som hans armé hade med sig på fälttåget.

Thorismund var ivrig att anfalla. Han ville hämnas sin far och göra slut på Attila en gång för alla, men Aëtius hade andra planer. Romarnas härförare visste att hunnerna redan var besegrade och han tänkte mer långsiktigt.

Thorismund marscherade hem

Visigoterna var en maktfaktor i Gallien – och därmed fortfarande hans fiender. Efter en seger över Attila kunde de få så mycket makt att de kanske skulle ta kontroll över hela Gallien. Aëtius tog därför till list för att försvaga visigoterna.

Han gjorde Thorismund uppmärksam på att hans bröder snart skulle nås av nyheten om faderns död. Han rådde därför Thorismund att resa hem och kräva sin arvsrätt till tronen. Den äregirige kungasonen reste genast iväg med sin armé och sedan kunde Attila dra sig tillbaka hem till Ungern med resterna av sin här.

Attila hade för första gången förlorat ett stort slag. Förödmjukad började han planera en invasion av Italien för att återupprätta sitt rykte. Kampen mellan hunnerna och romarriket var inte över.

Attila plundrade Slovenien

Följande sommar, år 452, dundrade Attilas horder fram genom nuvarande Slovenien och norra Italien. Men det året hade skörden slagit fel i norra Italien och det rådde hungersnöd och sjukdomsepidemier i området. Hunnerhären fick därför svårt att skaffa fram proviant till sina tusentals krigare.

Påven kom till Attilas läger för att inleda fredsförhandlingar. På grund av hungersnöden lät sig Attila lätt övertalas till att dra sig tillbaka till Ungern eftersom han redan hade vunnit en viktig seger: hans rykte som härförare hade återupprättats bland hans män.

Giftermålet med Ildiko blev slutet

Hemma i Ungern valde Attila att gifta sig ännu en gång. Han hade redan ett flertal hustrur. Den här gången ingick han äktenskap med den germanska hövdingadottern Ildiko.

Den 15 mars 453 firades bröllopet med stor fest i Attilas träpalats. Han drack friskt till långt inpå natten. När han drog sig tillbaka till brudsängen föll han i djup sömn, liggande på rygg.

Medan han sov fick han näsblod – möjligtvis en blodstörtning till följd av hans mångåriga och väldiga alkoholkonsumtion. Näsblod hade han ofta, men till skillnad från tidigare tillfällen vaknade han inte den här gången, och därför rann blodet rakt ner i hans hals och lungor.

Nästa morgon hittades hunnerkungen död i sin säng och den panikslagna bruden satt bredvid. Ildiko misstänktes först för att ha mördat Attila, men det visade sig snart att han hade drunknat i sitt eget blod.