I ett öde område utanför staden Amfipolis i norra Grekland tornar en mäktig gravhög upp sig. Dess historia vittnar om makt, mord och olycka. Den mänskligt skapade högen, som mäter 158 meter i diameter, är inte bara den största som någonsin hittats i Grekland.
Den kan även knytas till en av antikens blodigaste familjeuppgörelser, som utspelade sig efter den makedoniske kungen Alexander den stores död år 323 före Kristus. Inne i högen har arkeologerna blottlagt ett 25 meter långt mausoleum i marmor. Gravens fyra rum är utsmyckade med stenskulpturer, takfriser och ett färggrannt mosaikgolv.
Hur monumental graven en gång var märks bland annat på de vackert uthuggna marmordörrarna, som skyddade mausoleets sista rum. Tillsammans väger de ett och ett halvt ton.

I Kastagraven hittade arkeologerna bland annat så kallade karyatider, kvinnostatyer som fungerar som arkitektoniska stöd.
”De arkitektoniska särdragen är så många att man som arkeolog bara tappar hakan”, säger Dimitria Malamidou på telefon från sitt kontor i staden Serrai i norra Grekland.
Hon leder utgrävningen av det spektakulära gravmonumentet, som sedan de inledande utgrävningarna år 2012 har gjort en hel värld betagen. Framför allt en fråga har pockat på ett svar: Vilka var det som begravdes i Kastagraven, som den kallas i dag?
”Det är ingen tvekan om att det är en familjegrav, och att den familj som ligger där tillhörde samhällets elit.” Dimitria Malamidou, arkeolog
Arkeologerna har hittat ben från totalt fem personer: ett spädbarn, två vuxna män, en äldre kvinna och brända ben från en man av okänd ålder.
”Det råder ingen tvekan om att det rör sig om en familjegrav och att familjen som ligger där tillhörde samhällets elit”, säger Dimitria Malamidou.
Graven anlades enligt experterna någon gång mellan åren 325 och 300 före Kristus, då Amfipolis löd under Makedonien. På den tiden utgjordes den makedoniska eliten huvudsakligen av släktingar eller personer tätt knutna till Alexander den store. Därmed väcker graven liv i ett av de mörkaste kapitlen i historien om den makedoniske kungen.
Hans död utlöste nämligen en av antikens blodigaste maktkamper och fick inte bara förödande återverkningar i hans rike, utan utplånade nästan hela hans släkt. I spetsen för blodsutgjutelserna stod Alexanders egen mor Olympias.
Alexanders död utlöste katastrof
Sommaren år 323 före Kristus kom budbärare med det ödesdigra besked som drottning Olympias fruktat i många år: Hennes son Alexander hade dött i Babylon, endast 32 år gammal. Under elva år hade han erövrat det mäktiga perserriket, Egypten och delar av dagens Indien och skapat världens dittills största rike.
Under alla dessa år hade Olympias inte sett sin son en enda gång och nu skulle hon aldrig mer få se honom. Budbärarna berättade att Alexander dött av sjukdom, men Olympias misstänkte att han blivit förgiftad.
I flera år hade hon varit förvisad till sitt hem i Epirus väster om Makedonien, eftersom hon råkat i gräl med Alexanders general Antipatros, som anförtrotts makten över Makedonien och Grekland medan Alexander stred i öster.
Alexander hade, kanske på grund av Olympias klagomål, strax före sin död beordrat Antipatros att lämna sin post och marschera till Asien med nya styrkor. Iollas, en av Antipatros yngsta söner, var Alexanders munskänk och Olympias misstänkte att han förgiftat hennes son på faderns uppmaning.

Under ett bröllop höggs kung Filip ner av sin livvakt, kanske på Olympias uppmaning.
Kungen själv fruktade drottning Olympias
Som prinsessa i Epirus växte Olympias upp i fast förvissning om att hon härstammade från den mytologiske Akilles och därför var förutbestämd till storhet. När hon år 357 före Kristus äktade den makedoniske kungen Filip II och födde sonen Alexander, gjorde hon därför allt för att sonen skulle bli den störste härskare världen sett.
Olympias undanröjde alla hot mot sin sons anspråk på tronen och mördade därför Filip II:s yngsta hustru och nyfödde son. Till och med kung Filip fruktade den förslagna Olympias och hennes skoningslösa intrigerande.
Det gjorde han rätt i, för enligt ryktena var det hon som övertalade livvakten Pausanias att mörda Filip i samband med dottern Kleopatras bröllop. Med Filip ute ur bilden var vägen till makten utstakad för Olympias son Alexander.
Misstanken gjorde henne både rasande och förtvivlad. Eftersom Alexander inte hade några arvingar innebar nämligen hans plötsliga död att riket kastades ut i politiskt kaos.
Alexanders generaler, som under hans befäl stått sida vid sida, stred nu om vem som skulle ta över. I denna maktkamp kunde ingen känna sig säker, inte ens Olympias.
Hon visste att sonens fru, Roxane från Baktrien i nuvarande Afghanistan, var gravid, men även om barnet visade sig vara en pojke skulle det dröja arton år innan han kunde efterträda sin far. Hon planerade därför ett äktenskap som skulle ge makten åt hennes familj. Själv var hon för gammal, men hon hade ett trumfkort: sin dotter Kleopatra.
Två systrar erbjöd giftermål för makt
Som Alexanders syster skulle Kleopatra kunna föda sin äkta make en rättmätig tronarvinge. Därför var hon ett intressant parti för den som ville ta över det makedoniska riket. Kleopatra köpte omedelbart Olympias plan. Hon skulle resa till staden Sardes i Mindre Asien, där hon skulle erbjuda äktenskap åt Perdikkas, en av Alexanders generaler.
Perdikkas befann sig mitt i en blodig konflikt om det makedoniska riket med Alexanders övriga generaler, men han stod starkare än de andra. Alexander hade nämligen strax före sin död utnämnt honom till ledare för armén.
Dessutom hade han betrotts med posten som förmyndare för Alexanders son, som Roxane – till mångas lättnad – vid det här laget hade fött.
Den nyfödde sonen fick namnet Alexander IV och utropades av armén till kung jämte Alexanders debile halvbror Filip Arridaios. En allians med Perdikkas vore följaktligen ovärderlig för Kleopatra och Olympias, men de stod inför ett växande hot.

Praktgraven (gul prick) upptäcktes några kilometer utanför staden Amfipolis, som ligger omkring tio mil öster om Greklands näst största stad, Thessaloniki.
Hotet hette Eurydike, dottern till en avlägsen halvsyster till Alexander den store. När de båda kvinnorna fick höra att Filip Arridaios hade utropats till kung begav de sig genast till Asien med en plan som var till förväxling lik den som Olympias och Kleopatra hade tänkt ut.
Eurydike och hennes mor hade dock ännu större ambitioner. De hade riktat in sig på ett giftermål mellan Eurydike och Arridaios, trots att hans mentala förmåga bara motsvarade ett litet barns – och dessutom var Eurydikes morbror. Om Eurydike och Arridaios fick en son skulle Alexander IV:s anspråk på tronen inte längre vara säkert.
Perdikkas, som insåg faran, sände ut män för att gripa Eurydike och hennes mor. Det gick emellertid snett och under tumultet dödades Eurydikes mor.
När dottern fördes med tillbaka till armélägret blev soldaterna rasande när de fick höra att en släkting till Alexander den store hade dödats. Omringad av hotfulla soldater hade Perdikkas inget annat val än att låta Eurydike gifta sig med Filip Arridaios, som förvirrad tackade ja.

Alexander den store dog i Babylon, omgiven av sina generaler, som inom kort började strida sinsemellan.
Alexanders död splittrade imperiet
På elva år lade Alexander den store under sig antikens största imperium. Det visade sig dock att han var den ende som kunde hålla ihop det.
Å r 334 före Kristus invaderade Alexander den store det mäktiga perserriket i öster med drygt 50 000 infanterister och kavallerister. Perserna hade varit grekernas ärkefiender i århundraden, medan makedonierna av båda folken betraktades som barbarer.
Under Alexander den stores far Filip II hade emellertid Makedonien utvecklat en effektiv armé, med vilken Alexander efter faderns död angrep perserna. I ett antal stora slag lyckades makedonierna krossa perserkungens arméer och inta det väldiga perserriket, som bland annat omfattade det som i dag är Egypten, Turkiet, Iran och Afghanistan.
I sitt sista fälttåg nådde Alexander ända till vår tids Indien och Pakistan. Efter fälttåget blev han emellertid sjuk och avled i Babylon år 323 före Kristus. Kort därefter utbröt interna maktstrider, varefter generalerna bildade egna riken:





De Makedoniska rikena år 301 f.Kr.
Efter drygt tjugo år av strider upprättade Alexanders generaler självständiga riken.
Ptolemaios var först med att bilda ett eget rike, som omfattade bland annat Egypten och delar av Mellanöstern.
Seleukos byggde upp ett enormt rike i det som i dag är östra Turkiet, Irak och Iran. Det var dock svårt att försvara.
Lysimachos upprättade ett mindre rike i västra delarna av vår tids Turkiet och Bulgarien.
Antipatros lade beslag på Makedonien och Grekland, som hans son Kassandros stal efter faderns död.
General stal sin döde kungs lik
Eurydikes äktenskap med Filip Arridaios var en missräkning för Perdikkas, men hoppet tändes för honom igen, när han hörde att Kleopatra var på väg och tänkte erbjuda honom giftermål. Tanken på att få gifta sig med Alexanders eget kött och blod var oemotståndlig.
”Eftersom han nu var ute efter kungadömet var han fast besluten att gifta sig med Kleopatra i övertygelsen att han skulle kunna använda henne för att övertala makedonierna att skänka honom fullkomlig makt”, skriver den grekiske författaren Diodoros.
Perdikkas ansvarade även för att föra hem Alexanders lik, som balsamerats och låg i Babylon, till Makedonien för att begravas.
Allt var planerat. Kungens lik skulle köras i en jättelik guldbeklädd begravningsvagn dragen av hela 64 åsnor. Perdikkas såg framför sig att han skulle ansluta sig till kortegen och föra in liket i den makedoniska huvudstaden med Alexanders syster vid sin sida som sin hustru. Det skulle undanröja alla tvivel om hans rätt till tronen. Trodde han.

Den gåtfulla graven uppfördes åt eliten
Uppförandet och utsmyckningen av Kastagraven måste ha varit så kostsam att endast Makedoniens främsta elit kan ha haft de resurser som krävdes.
När grekiska arkeologer år 2012 fann spår efter en grav på höjden Kasta i norra Grekland trodde de först att det rörde sig om en helt vanlig grav.
Sedan 1960-talet hade man nämligen hittat över 70 gravar i området. Arkeologerna kom dock att se annorlunda på saken när de inledde utgrävningarna. Det visade sig att gravmonumentet omfattade hela höjden, och när de lyckades ta sig in i själva graven förstod arkeologerna att de hade hittat en av Greklands mest monumentala gravar.
”Vi står utan tvekan inför ett extremt viktigt fynd”, sa den grekiske premiärministern Antonis Samaras när pressen bjöds in i gravkomplexet år 2014.
Trots att graven hade skändats av gravplundrare visade skulpturer och utsmyckningar att människorna som låg i graven måste ha tillhört samtidens yppersta elit. En expert har uppskattat att graven kan ha kostat omkring 25 ton silver att uppföra.






Gravhögen
Cirka 2,5 kilometer från det som i dag är Amfipolis ligger gravhögen Kasta. Den består av jord och var troligen cirka 25 meter hög. På toppen stod ett stort marmorlejon. Resterna av skulpturen hittades i den närbelägna floden redan 1912. Lejonet är drygt fem meter högt, och med fundamentet mätte det 15,84 meter. Rester av fundamentet stod kvar på höjden när graven hittades.
Muren
Gravhögen omges av en tre meter hög och 500 meter lång mur, som är indelad i flera nivåer. Muren bildar en nästan perfekt cirkel med en diameter av 158,4 meter, standardmåttet för Alexander den stores chefarkitekt Dinokrates. Hypotesen är därför att han var involverad i uppförandet.
Sfinxer
Ingången till Kastagraven markeras av ett bågvalv och bevakas av marmorsfinxer med lejonkropp och örnvingar. När sfinxerna hade huvuden var de två meter höga. Det ena huvudet hittades senare i gravens allra innersta rum. Förstöringen av sfinxerna skedde under antiken, men varför det skedde vet man inte.
Karyatiderna
Två stenskulpturer av kvinnor – karyatider – bär upp ett av gravens fyra bågvalv. De är 2,27 meter höga och bär spår av gul och röd färg. De har gemensamma drag med vinguden Dionysos prästinnor. I likhet med sfinxerna har de vandaliserats.
Mosaikgolv
Golvet i den mellersta kammaren är täckt av en 4,5 x 3 meter stor färgstrålande mosaik. Mosaiken föreställer den grekiske dödsguden Hades, som för bort Persefone, en av Zeus döttrar, med häst och vagn till underjorden. Först går Hermes, som enligt grekisk mytologi förde de döda från jordelivet till dödsriket.
De döda hittades i en stenkista i den innersta kammaren, vars ingång var avstängd från resten av graven med väldiga marmordörrar. Totalt har utgrävningsgruppen hittat 550 benfragment, av vilka 157 med stor säkerhet kommer från fem olika personer.
Hans dröm grusades av Ptolemaios, en annan av Alexanders generaler. I skydd av kaoset grundade han ett eget rike i Egypten med Alexandria som huvudstad. Även han hade planer för Alexanders lik. Om det begravdes i Egypten skulle det ge legitimitet åt Ptolemaios rike.
Så när den flera ton tunga guldvagnen med den balsamerade kroppen på våren 321 före Kristus omsider lämnade Babylon för att köra till Makedonien överraskades kortegen av Ptolemaios män, som utan svårighet lade beslag på Alexanders stoft och tog det med sig till Egypten.
Nu var det plötsligt Ptolemaios och inte Perdikkas som tågade genom sin huvudstad i spetsen för Alexander den stores liktåg. Perdikkas var tvungen att agera snabbt för att undvika en total förödmjukelse.
Ligger Alexander den store i graven?
Till och med i döden kunde Alexander den store alltså påverka den politiska maktbalansen, och under de 2300 år som gått sedan han dog har intresset för hans kvarlevors sista viloplats bara växt.
Varje gång en ny grav från 300-talet före Kristus dyker upp väcks samma fråga: Har Alexander den store hittats? Så var det även när man fann Kastagraven, berättar Dimitria Malamidou.

Det lejon som en gång i tiden stod ovanpå graven rekonstruerades 1937 utifrån de fragment som hittats. Skulpturens storlek visar hur viktig den döda i graven måste ha varit.
”Med en gång började det spridas rykten om att Alexander den store kanske hade förts till Makedonien under stort hemlighetsmakeri”, säger hon och fortsätter: ”Att leta efter Alexander den stores lik är ju nästan som att leta efter den heliga graal. Människor hoppas och tror på ett slutgiltigt genombrott.”
Hon avvisar dock alla teorier om att Alexander ligger i Kastagraven. ”Det är inte han. Vi har inga bevis för att hans kropp någonsin lämnade Egypten”, betonar hon.
Nilen snuvade Perdikkas på segern
General Perdikkas var övertygad om att han fortfarande kunde återvända till Makedonien som ny härskare med Kleopatra vid sin sida. Först måste han dock ta itu med Ptolemaios.
Perdikkas gick mot Egypten med en armé som inkluderade både Alexander den stores främsta elitsoldater och indiska stridselefanter. När de nådde Nilen tvekade Perdikkas inte, trots att strömmen var stark och vattnet djupt.
Alexander hade lett sin armé över mäktiga floder som Indus och Hydaspes med elefanter och nu ville Perdikkas inte vara sämre. Han skickade ut elefanterna i vattnet för att de skulle blockera strömmen och underlätta soldaternas passage.
De stora djuren virvlade emellertid upp så mycket sand att floden blev betydligt djupare, vilket gjorde att soldaterna inte längre bottnade. När strömmen tilltog i styrka lyckades bara de allra starkaste simmarna rädda sig i land. Resten – tusentals män – spolades bort av strömmen.
På stranden stod Perdikkas och såg maktlös sin framtid försvinna iväg i det strida vattnet. ”På kvällen genljöd lägret av klagosång över alla liv som gått förlorade på ett så meningslöst vis”, skriver Diodoros.
De överlevande soldaterna kunde inte förlåta Perdikkas. Han hade misslyckats med allt det som Alexander varit så framgångsrik med. Nu kunde inte Perdikkas ens lita på sina officerare. Han insåg att han var förlorad.
Mannen som hade drömt om att bli den nye Alexander varken protesterade eller kämpade emot när hans tidigare vapenbröder enligt Diodoros en sen kväll ”trängde in i hans tält, överföll honom och stack ner honom”.

Flera ben från den 35–40-årige mannen bar spår efter oläkta svärd- eller knivstick.
Mindst fem mennesker fandt hvile i graven
Ända sedan Kastagraven hittades år 2012 har arkeologer försökt komma fram till åt vem den byggdes. I gravens innersta kammare låg benfragment från minst fem personer, fyra vuxna och ett spädbarn.
- A: Spädbarn, 0-1 år
- B: Man, 35-40 år
- C: Man, ca 45 år
- D: Brända ben från vuxen person
- E: Kvinna, ca. 60 år
Fick en general plats i Kastagraven?
Enligt arkeologen Dimitria Malamidou är det inte omöjligt att Kastagraven uppfördes åt en av Alexanders generaler: ”Många återvändande militärer, i synnerhet de som varit särskilt lojala mot Alexander den store, fick ett stycke mark i området kring Amfipolis.
Generalerna som deltog i Alexander den stores erövringståg glömdes aldrig bort. Alla i lokalsamhället visste vad de hade gjort ute i världen, så de fick med stor säkerhet förnäma begravningar.
Så blev det dock inte för Perdikkas, som dödades tiotals mil från Amfipolis. Det är följaktligen inte han som ligger i graven. Gravplatsen kan dock ha uppförts till någon annan av Alexanders många generaler och dennes familj.
Flera forskare pekar emellertid på att Kastagraven är alltför monumental för en general. Inte ens Alexander den stores far Filip II fick en så enorm grav. Den måste därför ha byggts till en betydligt viktigare person.
Olympias satsade på sitt barnbarn
Efter Perdikkas död gav Olympias upp sina äktenskapsplaner och fokuserade i stället på sitt barnbarn Alexander IV, som tillsammans med Filip Arridaios krönts till kung. Hon hade aldrig träffat sin framlidne sons barn, men om hon kunde bli barnets förmyndare skulle hon kunna skydda honom tills han blev gammal nog att regera.
Hennes gamla ärkefiende general Antipatros var emellertid snabbare. Han begav sig till Mindre Asien och hämtade hem de båda kungarna till Makedonien, så att han hade dem under sin uppsikt.
Det fick Olympias att frukta för lille Alexanders säkerhet. Antipatros hade nämligen inte bara sett till att Alexander hade sin mor Roxane hos sig, utan förde även Filip Arridaios hustru, den listiga Eurydike, till Makedonien. Henne litade Olympias absolut inte på.

Endast tretton år gammal gifte sig Roxane med Alexander under hans fälttåg i Baktrien.
Alexanders gravida fru mördade sin rival
När Alexander den store dog var hans yngsta hustru Roxane gravid. Roxane visste att hennes barn, om det var en son, skulle kunna få ärva hela Alexanders jättelika imperium. Snart fick hon dock höra att Alexanders andra hustru, den persiska prinsessan Stateira, också var gravid.
Roxane kom från Baktrien i dagens Afghanistan. Hon visste att makedonierna var avogt inställda till hennes och Alexanders äktenskap, som de ansåg inte var värdigt deras kung.
Hon fruktade därför att Stateiras barn kunde utropas till arvtagare. Stateira visste ännu inte att Alexander var död, så Roxane skrev ett brev i hans namn och fick Stateira att komma till Babylon.
”När hon kom dit dödade Roxane henne och systern och kastade liken i en brunn”, skriver den grekiske författaren Plutarchos. Stateiras farmor, drottning Sisygambis, insåg bedrägeriet först när hon nåddes av budet om Alexanders död. Fyra dagar senare dog hon själv av sorg.
År 319 före Kristus dog Antipatros en naturlig död. Hans äldste son Kassandros stod beredd att ta över makten i Makedonien, men som sin allra sista handling utnämnde Antipatros sin härförare Polyperchon till högste ledare med ansvar för de båda kungarna.
Beslutet gjorde Kassandros rasande. Han vägrade lyda en person som inte ens var en släkting till Antipatros, så han började planera ett uppror som skulle ge honom makten över Makedonien. Före sin död hade Antipatros varnat Polyperchon för Olympias: ”Låt inte Makedonien styras av en kvinna!”
Polyperchon struntade dock i Antipatros råd. Den gamle härföraren förstod nämligen att Kassandros och hans kumpaner planerade en kupp, vilket innebar att han behövde starka allierade.
Han erbjöd därför Olympias att bli förmyndare för lille Alexander i Epirus, där han skulle vara trygg. För Olympias kom erbjudandet som en skänk från ovan, och hon tackade direkt ja – och hon tog inga risker.
Hon hade ägnat större delen av sitt liv åt att röja sin sons fiender ur vägen och nu hade turen kommit till barnbarnets fiender. Först på tur stod Eurydike.
Kvinnorna möttes på slagfältet
Eurydike visste att Olympias var livsfarlig, så när hon fick nys om hennes och Polyperchons allians anslöt hon sig tillsammans med Filip Arridaios till Kassandros och hans upprorsstyrkor. Tillsammans drev de Polyperchon på flykt och utsåg officiellt Eurydike till Filip Arridaios förmyndare och därmed i praktiken Makedoniens nya härskare.
Polyperchon flydde till Epirus, där han bad Olympias om hjälp. Den gamla drottningen tvekade inte. Eurydikes maktövertagande innebar att Alexander IV var i fara. Olympias samlade därför en armé och marscherade mot gränsen tillsammans med Polyperchon.
Kassandros hade begett sig söderut till Peloponnesos för att skaffa sig allierade, så Eurydike tvingades försvara Makedonien på egen hand. Så kom det sig att Eurydike och Olympias år 317 före Kristus ställdes mot varandra i spetsen för var sin armé.
Inför sina trupper trädde en stolt Olympias fram, iklädd hjortskinn likt en av guden Dionysos rasande furier. Hon såg med kall blick på sin motståndare, som inte ens var född när Olympias skickade ut sin son för att sätta världen i brand.

Alexander den stores mor Olympias kastade sig utan att tveka in i kampen om sin döde sons arv, och hon skydde inga medel.
Eurydike hade inte en chans, för i Olympias såg Eurydikes soldater Alexander den store, vars minne var starkare än alla svärd. ”Av respekt för Olympias position, och med allt som Alexander gett dem i minne, bytte makedonierna sida”, skriver författaren Diodoros.
Olympias kunde nätt och jämnt behärska sig i sin förtjusning över segern.
”Olympias skickade Eurydike ett svärd, en snara och en kopp med gift.” Den grekiske författaren Diodoros
Hon hade krossat Eurydike och därmed undanröjt det främsta hotet mot Alexanders arv. Eurydike och Arridaios togs båda två till fånga och murades in i en cell vars enda öppning var en smal spricka genom vilken lite mat fördes in en gång om dagen.
Efter några veckor bestämde sig dock Olympias för att befria dem från deras plågor. Enligt Diodoros lät drottningen sina män sticka ihjäl Filip Arridaios, medan Eurydike själv fick välja sin död: ”Olympias sände Eurydike ett svärd, en snara och en kopp med gift.”
Olympias folk vakade över Eurydike medan hon som sin sista gärning tvättade blodet från sin döde make, som hon cyniskt utnyttjat i spelet om makten. ”Sedan hängde hon sig i sitt bälte, utan att fälla tårar över sitt öde eller vikten av alla olyckor”, skriver Diodoros.
Hämnd för Alexanders död
Att Eurydike och Filip Arridaios var döda räckte inte för Olympias. Hon var fortfarande övertygad om att Antipatros och hans söner legat bakom Alexanders död, och nu skulle hon utkräva hämnd. Kassandros befann sig långt söderut, så Olympias lät mörda hans yngste bror Nikanor.
”Hon valde även ut de hundra mest framstående bland Kassandros vänner och slaktade dem.” Den grekiske författaren Diodoros
Kassandros andre bror Iollas, som varit Alexanders munskänk, var redan död, men Olympias lät gräva upp och skända hans lik. ”Hon valde även ut de hundra mest framstående bland Kassandros vänner och slaktade dem”, skriver Diodoros.
När rykten om Olympias blodrus nådde Kassandros ledde han genast sin armé mot Makedonien. Trots att Olympias och Polyperchon var beredda på angreppet överrumplades de av den styrka med vilken Kassandros attackerade.
Olympias, Roxane och lille Alexander hade förskansat sig i staden Pydna söder om Amfipolis medan Polyperchon ledde armén mot gränsen. Kassandros mutade dock Polyperchons trupper och fick dem att desertera.
Därefter belägrade Kassandros Pydna. I månader överlevde Olympias och hennes män på svältransoner, medan de förgäves inväntade hjälp.
”Kavalleriet, som inte deltog i försvaret och som därför inte fick någon mat, dog nästan alla. Samma öde drabbade ett stort antal soldater”, skriver Diodoros.
I desperation började vissa invånare till och med äta av de döda.
”Drivna av hämndbegär mördade de drottningen, som inte utstötte så mycket som en opassande eller kvinnoaktig suck.” Den grekiske författaren Diodoros
När det stod klart att ingen hjälp skulle komma meddelade Olympias att hon skulle kapitulera om Kassandros lät henne leva. Kassandros gick med på det, men arrangerade efter kapitulationen en process i vilken Olympias dömdes till döden.
Kassandros ville inte bli ihågkommen som den som dödade Alexander den stores mor, så han beordrade 200 soldater att göra det gemensamt.

Kassandros försökte få sina soldater att döda Olympias, men de vägrade.
Olympias tog rakryggad emot sina bödlar. Soldaterna tyckte sig se Alexander den store träda fram i den gamla kvinnans drag, så ingen vågade röra henne.
En rasande Kassandros hämtade då i stället släktingar till Olympias offer. De släpade ut henne ur palatset och slog en ring runt henne. Sedan kastade de sten efter sten mot hennes kropp.
”Drivna av hämndbegär mördade de drottningen, som inte utstötte så mycket som en opassande eller kvinnoaktig suck”, berättar Diodoros.
Graven kan tillhöra en drottning
Steningen av Olympias år 316 före Kristus skedde bara ett år efter morden på Eurydike och Arridaios. Alexander den stores mor, halvsyster, halvniece och halvbror hade nu alla mist livet i kampen om hans arv, och fler mord skulle följa.
Kastagraven kan enligt forskarna vara både Eurydikes och Olympias sista viloplats. Flera experter anser att Kastagraven ser ut att vara en drottnings, för i äldre gravar uppförda till makedoniska drottningar har arkeologer hittat avbildningar av sfinxer.
Dessa mytologiska varelser symboliserade eventuellt Makedoniens drottningar, och i Kastagraven står det två sfinxstatyer.
Giftermålet med Filip Arridaios innebar att Eurydike blev drottning, men trots att en av männen i graven åldersmässigt stämmer med den 42-årige Arridaios motsvarar inget av skeletten den blott 20-åriga Eurydike.
Betydligt bättre överensstämmer graven med drottning Olympias. Kastagravens bäst bevarade skelett är från en cirka 60 år gammal kvinna, vilket stämmer in på Olympias. Experterna påpekar också att karyatiderna i graven påminner om Dionysosprästinnor, och Olympias var känd för sin dyrkan av Dionysos.
Männen kan i så fall vara Olympias generaler Aristonous och Monimus, som försvarade Amfipolis och Pella mot Kassandros. Olympias övertalade dem att kapitulera när hon själv gav upp. Enligt källorna lät Kassandros mörda Aristonous. Skelettet med stickmärken kan därför vara hans.

Flera ben från den 35–40-årige mannen bar spår efter oläkta svärd- eller knivstick.
De två sista personerna i graven, spädbarnet och den kremerade vuxna personen, kan vara släktingar till Olympias.

Benbitar från minst fem personer låg i och kring en stenkista.
Vem ligger i graven?
De dödas identitet är fortfarande en gåta, men forskarna har en lista över tänkbara kandidater, som alla tillhörde Alexander den stores inre krets.
är det Alexander den store?
- FÖR: Gravens storlek och utrustning tyder på att den uppfördes åt en högtstående person. Dateringen stämmer även med tidpunkten för Alexanders död.
- EMOT: Trots flera återbegravningar tycks Alexanders lik aldrig ha lämnat Egypten.
Hefaistion?
- FÖR: En inskription i Kastagraven fick tidigt forskarna att tro att graven var Alexanders bäste vän Hefaistions. När han dog i vår tids Iran år 324 före Kristus brändes hans lik. Alexander krävde senare att gravmonument till hans ära skulle uppföras i hela riket.
- EMOT: Alexander dog bara sju månader efter Hefaistion och kan därför inte ha hunnit färdigställa Kastagraven. Efter Alexanders död lär ingen annan ha varit villig att finansiera ett så dyrt monument till Hefaistions ära. En del av stenarna kan dock komma från ett aldrig påbörjat monument över Hefaistion.
Alexanders general?
- FÖR: Flera av Alexander den stores generaler slog sig efter hans död ner i Amfipolis, där de kanske också begravdes.
- EMOT: Gravplatsen är för storslagen för en general. Inget i interiören tyder heller på att det rör sig om en militär.
Eurydike och Filip Arridaios?
- FÖR: Den svagt begåvade Filip Arridaios gifte sig med Eurydike, som då blev drottning. Paret hade därför rätt till ett imponerande gravmonument. Filip var 42 år när han dog och stämmer med det ena av Kastagravens manliga skelett, som också bär spår av kniv- eller svärdstick.
- EMOT: Kassandros gav paret en kunglig begravning i Makedoniens huvudstad Aigai efter Olympias död.
Alexander IV och Roxane?
- FÖR: RI kraft av sitt äktenskap med Alexander den store var Roxane drottning. Tillsammans med sin son Alexander IV dödades hon av Kassandros år 310 före Kristus. Som Makedoniens kung, och Alexander den stores son, var Alexander IV berättigad till en storslagen grav.
- EMOT: Roxane var över 30 år när hon mördades och matchar därför inget av skeletten i Kastagraven. Alexander IV var 13 år vid sin död, men inget skelett i graven kommer från en tonåring.
Olympias?
- FÖR: Kassandros mördade Olympias när hon var cirka 60 år. Hon matchar därmed gravens kvinnliga skelett åldersmässigt. Olympias två närmaste generaler, som båda var omkring 40 år, dog samtidigt med henne och stämmer åldersmässigt med gravens manliga skelett. Den ene av generalerna mördades på Kassandros order, vilket kan förklara svärdsticken på det ena skelettet. Kassandros, som senare blev Makedoniens kung, var en av få som vid denna tidpunkt hade tid och pengar att låta uppföra jättegraven. Den storslagna begravningen kan bero på att han sökte försoning med anhängarna till Alexander den stores familj.
- EMOT: Olympias skoningslösa slakt av Kassandros släktingar och allierade gör det svårt att tro att Kassandros skulle tillåta bygget av ett så praktfullt gravmonument till hennes ära.
Kassandros mördade Alexanders son
Efter att ha avrättat Olympias återstod ett problem för Kassandros: Roxane och den sjuårige Alexander IV.
Pojken var en blivande kung och utgjorde därmed ett hot mot Kassandros. Samtidigt var han Alexander den stores son, så Kassandros vågade inte döda honom – än.
I stället förvisade han modern och sonen till Amfipolis. De tilläts dock inte leva länge. När Alexander blev tretton år lät Kassandros döda dem.
Två år senare mördades även Alexander den stores syster Kleopatra av en annan av de makedoniska generalerna. Femton år efter Alexander den stores död hade i stort sett hela hans släkt utplånats och allt hopp om ett samlat makedoniskt världsrike under hans arvinge krossats.

Efter mordet på Alexander den stores son utropade sig Kassandros till Makedoniens kung.
Blev uppäten av maskar
Ödet hann ikapp mannen som dödade Alexanders mor, fru och son. Han fick ett fruktansvärt slut.
Efter Olympias död gifte sig Kassandros med Alexander den stores halvsyster Thessalonike och grundade staden Thessaloniki till hennes ära. Han utropade sig till kung över Makedonien och fortsatte strida mot Alexanders gamla generaler.
Det fortsatte han göra till år 297 före Kristus, då en infektion fyllde hans kropp med vätska och maskar. En kort tid därefter dog Kassandros i svåra smärtor.
Efterföljarna återgick till historiens blodiga släktfejder om tronen, fast med den skillnaden att Alexander gett dem en världsscen att strida på.
Kvar står i dag den mäktiga Kastagraven utanför Amfipolis, där Alexanders fru och son slutade sina liv. Om det verkligen är Olympias grav vet man ännu inte.
Arkeologerna vågar inte dra några definitiva slutsatser, men arbetet fortsätter, så kanske kommer gåtan om gravens kopplingar till Alexanders blodiga arv en dag att kunna lösas.