Alexander den store föddes till framgång

Filip, som redan hade flera hustrur, gifte sig med Olympias som ett led i sin allianspolitik.

Han försökte dock aldrig dölja att han betraktade sin vackra hustru och hela hennes folk som en skock simpla barbarer.

Hans inställning förstärktes av att Olympias i sitt hemland hade dyrkat de orfiska och dionysiska mysteriekulterna, då hon under nattliga orgier rusade runt i skogarna med ormar i händerna.

Olympias å sin sida föraktade Filip som helt öppet tog sig den ena älskarinnan efter den andra. Kungen och drottningen hata­de varandra intensivt och detta kom att prägla Alexander i hela hans liv.

Olympias berättade gång på gång för sin son att han på hennes sida härstammade från sagohjälten Akilles – den tappraste av de grekiska krigare som enligt Homeros Iliaden stred vid Troja.

Alexander blev så påverkad av historien att han enligt samtida källor alltid sov med ett exemplar av Iliaden under huvudkudden.

Hans favoritställe i boken var en mening som yttrades av Akilles under belägringen av Troja: ”Alltid kämpa för att vara bäst och mest framstående­ av alla.”

När han var barn träffade Alexander sällan sin far som med sin imponerande talang som fältherre utvidgade sitt lilla rike till att omfatta norra Grekland, nuvarande Bulgarien och stora delar av Serbien.

Genom sina erövringar fick Filip kontroll över områdets största guldgruvor. Rikedomarna därifrån använde han till att bygga upp en professionell, stående armé som utvecklades till en enastående krigsmaskin.

Kärnan i armén utgjordes av infanteri­falangen – en djup kolonn av fotsoldater som beväpnade med spjut på upp till 4,5 meter bildade en nästan ogenomtränglig barriär.

På vardera sidan flankerades infanteriet av kavalleriet som var arméns offensiva styrka. Alexander skulle senare visa sig ha en enastående talang för att utnyttja denna väldisciplinerade armé­ som Filip byggt upp.

Samtidigt som Filip var upptagen med sina erövringar fyllde Olympias sin lille son med historier om Filips alla dåliga ­sidor. För Alexander blev Filip inte en far utan en rival som han till varje pris skulle överträffa.

Inte förrän Olympias under en längre tid under­grävt förhållandet mellan far och son insåg Filip hur skadligt drottningens inflytande var.

Han skickade iväg Alexander från Pella för att låta honom utbildas i en liten by i västra Makedonien.

Filip ville ge Alexander den bästa utbildning som kunde köpas för pengar och anställde en av tidens främsta filosofer och vetenskapsmän, Aristoteles, som privatlärare.

Alexander den store var en militär begåvning

Det visade sig snart att Alexander var mycket försigkommen och klipsk med en enastående förmåga att bedöma människor och situationer.

Alexander utbildades givetvis i krigskonst och även inom­ detta område uppvisade han en ovanlig talang.

Kombinationen av Aristoteles filosofiska skolning och Alexanders militära utbildning resulterade i en av historiens farligaste män: en idealist beväpnad med en skoningslöshet som visade sig när hans ideal var hotade.

Alexander behandlade i vanliga fall både vänner och fiender med respekt men kunde bli mycket brutal när han kände sig sviken.

År 340 f.Kr. utnämnde Filip sin son till ställföreträdande regent medan han själv var bortrest under en period.

Den blott 16-årige Alexander utnyttjade tillfället till att genomföra ett blixtanfall mot en upprorisk stam i grannstaten Thra­kien och vann en storslagen seger.

Den stolte Filip gladdes åt sonens militära­ talang.

När de två grekiska stadsstaterna Athen och Thebe ett par år senare slog samman sina arméer för att stoppa det ständigt växande Makedonien valde Filip att placera Alexander i spetsen för kavalleriet.

Arméerna drabbade samman vid staden Chaironeia. Alexander ledde huvudanfallet som i stort sett utplånade de grekiska trupperna och slutligen inlemmade Grekland i det makedoniska väldet.

Nu var Filip redo att förverkliga sin stora ambition: ett angrepp på perserriket.

Alexander den store kan ha låtit mörda sin far

De gemensamma krigsräderna hade fört Alexander och Filip närmare varandra än någonsin tidigare.

Men ödet ville att Filip, mitt under förberedelserna inför fälttåget mot öster, blev förälskad i en ung makedonisk kvinna.

Han skilde sig från Olympias som ursinnig reste hem till Epiros. Filip gifte om sig.

Enligt den grekiske historikern Plutarchos höll brudens farbror under bröllopsfesten ett tal där han uttryckte en förhoppning om att brudparet snart måtte­ få en legitim tronarvinge.

Det var en dödlig förolämpning mot Alexander som dittills betraktats som tronföljare.

I raseri kastade Alexander sin vinbägare efter talaren och ropade: ”Vågar du kalla mig horunge?!”

Filip, som druckit en hel del, blev rasande över sonens reaktion. Han drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot Alexander, men snubblade och föll raklång på golvet.

”Se”, sa Alexander kyligt. ”Han förbereder sig för att ta steget från Europa till Asien men kan inte ens gå från den ena stolen till den andra.”

Därefter lämnade han festen och reste till sin mor i Epiros.

Far och son försonades så småningom och Alexander återvände till Makedonien men trots de goda minerna var relationen frostigare än någonsin tidigare.

Medan Alexander var borta hade Filip, som fruktade Olympias ränksmideri i Epiros, arrangerat ett bröllop mellan en av sina döttrar och Olympias bror, kungen av Epiros.

Det blev det sista han gjorde. När kungen steg in i den teater där bröllopsfestlig­heterna skulle äga rum rusade en av hans liv­vakter plötsligt fram och genomborrade honom med sitt svärd.

Mör­daren höggs genast ned av andra liv­vakter.

Mordet på Filip är en gåta än i dag. Vissa historiker anser att Olympias, som omedelbart efter mordet lät mörda Filips nya fru och hennes lille son, låg bakom dådet.

Andra pekar på att Alexander hade mest att vinna på mordet. Säkert är att han år 336 f.Kr., bara 20 år gammal, utropades till kung av ­Makedonien.

Nu var det han som skulle genomföra det planerade fälttåget i öster.

Alexander den store red alltid i täten

På våren 334 f.Kr. gick Alexander med cirka 35 000 makedoniska och grekiska soldater över Bosporen, sundet mellan Europa och Asien.

Vid den tiden var perserriket ett av historiens största imperier. Det omfattade dagens Turkiet, Egypten, Iran, Irak och Afghanistan och hade cirka 50 miljoner invånare.

Alexanders första möte med den persiska hären ägde rum vid floden Granikos i norra Turkiet.

Den persiska styrkan omfattade något färre soldater än den makedoniska men hade fördelen av att stå på en hög flodbank.

Trots det ofördelaktiga läget tvekade Alexander inte att anfalla och red själv i spetsen för det makedoniska kavalleriet.

Det var en hederssak för Alexander att alltid utsätta sig för samma faror­ och plågor som soldaterna.

Under slaget attackerades Alexander av två persiska ryttare. Den ene slog med stor kraft sin yxa mot Alexanders hjälm.

Men när angriparen gjorde sig redo­ att rikta ett dödande hugg mot den omtöcknade kungen kom makedoniern Kleitos den mörke till Alexanders undsättning och högg armen av angriparen.

Makedoniernas disciplinerade och resoluta anfall avgjorde slaget. Den persiska armén splittrades och utplånades där­efter nästan helt.

Efter striden gick Alexander ut för att besöka sina sårade soldater.

”Han såg om deras sår (...) och uppmanade var och en av dem att berätta sin historia”, skrev historikern Arrianos.

Det var den sortens omsorg som fick de makedoniska soldaterna att älska och avguda Alexander.

Alexander den store krossade en 600 000 man stor armé

Perserkungen Dareios mobiliserade nu en väldig armé från sitt rikes alla hörn. Han förde själv befälet när armén gav sig av mot Babylon.

Dareios hade hela sin familj, sitt harem och alla sina tjänare med sig, samt 600 mulåsnor och 300 kameler som bar de kungliga skatterna.

Med sin imponerande armé, som enligt Arrianos omfattade uppemot 600 000 soldater, gick Dareios på hösten år 333 f.Kr. in i Mindre Asien och bestämde sig för att möta Alexander vid staden Issos.

Det skulle visa sig bli ett ödesdigert misstag. Dareios kunde inte ha valt en sämre plats.

Om den enorma persiska armén hade fått svängrum kunde den lätt ha omringat hela den makedoniska hären, men nu stod perserna i stället inklämda på en smal landremsa mellan Medelhavet och Amanusbergen.

Större delen av de persiska styrkorna stod tätt packade bakom de främre leden och var mest i vägen.

Alexander upptäckte genast persernas misstag och gav order om anfall.

Medan infanteriet med sina långa spjut ihärdigt pressade sig framåt mot centrum av fiendens linjer anföll Alexander med sedvanligt dödsförakt persernas vänstra flygel i spetsen för det makedoniska kavalleriet.

Den våldsamma attacken överraskade perserna vars vänstra flank gav vika och snart kollapsade helt.

Sporrad av framgångarna förde Alexander kavalleriet rakt in i centrum av den persiska armén där Dareios stod i sin stridsvagn.

När han såg de framstormande ­make­donierna greps Dareios av panik och flydde. De närmaste soldaterna följde efter och sedan kollapsade fronten.

Hela den enorma armén tog till flykten och tusentals persiska soldater trampades ihjäl av sina kamrater.

När natten kom avblåste Alexander jakten på Dareios och resterna av hans upplösta armé.

Bland Dareios kvarlämnade tillhörigheter hittade Alexander bl.a. kungens tält som var utrustat som ett palats med toalett och möbler av guld och ädla träslag samt en kungatron.

Dessutom hade perserkungen lämnat kvar en enorm skatt av guld- och silverpengar.

I en kunglig vagn i närheten fann makedonierna hela Dareios familj – mor, syster, hustru, son och två döttrar – som de tog till fånga. Alexander såg dock till att de behandlades med största respekt.

Efter flykten vädjade Dareios om fred. Han erbjöd en väldig lösensumma för sin familj och han lovade också att han skulle avstå alla landområden väster om floden ­Eufrat.

Enligt den romerske historikern Arrianos diskuterade Alexander saken med sina officerare.

Den gamle generalen Parmenion bedömde att det var ett bra erbjudande: ”Om jag vore Alexander skulle jag acceptera villkoren”, sa han. Alexander svarade med ett leende: ”Det skulle jag också göra – om jag hade varit Parmenion.”

Dareios fick veta att hans erbjudande hade avvisats och han började ställa upp en ny armé. Den 1 oktober 331 f.Kr. utspelade sig ett av­görande slag vid Gaugamela i norra delen av våra dagars Irak.

Dareios armé­ krossades och han tvingades fly igen. Några månader senare mördades perserkungen av sina egna män. Alexander lät sig hyllas som ny kung och verkade för att slå ned de sista mot­stånds­fickorna i öst.

Det karga och oländiga Baktrien i dagens Afghanistan vållade störst problem. Makedonierna tvingades kämpa­ hårt mot lokala stammar som höll ut i flera månader.

Till sist lyckades de krossa motståndet och Alexanders tidigare räddare, generalen Kleitos den mörke, utsågs till ståthållare i Baktrien. Han hann dock aldrig njuta av utnämningen.

General Kleitos, som hade stridit även under Alexanders far, representerade den konservativa, makedoniska eliten som inte tyckte om Alexanders nästan gudalika status.

Under ett dryckesgille då Alexander var rejält berusad började de båda männen bråka.

Kleitos anklagade Alexander för att behandla makedonierna sämre än perserna och hävdade att Alexanders framgångar uteslutande berodde på Filips förberedande åtgärder och soldaternas tapperhet.

”Det är bara genom makedoniernas blod som du kunnat bli så stor!”, ropade Kleitos.

Alexander blev rasande och måste hållas tillbaka av sina vänner. Men när Kleitos fortsatte att förolämpa honom slet han sig fri, tog ett spjut och körde det rakt i Kleitos bröst.

Dråpet skakade alla makedonier och allra mest Alexander som varken åt eller drack på tre dagar, berättar historikern Arrianos.

Alexanders rykte som ofelbar härförare hade lidit obotlig skada.

Soldaterna vägrade fortsätta

År 327 f.Kr. ledde Alexander sin armé in över gränsen till det väldiga Indien som inte ens perserna visste särskilt mycket om.

Året därpå stod ett stort slag mot den indiske kungen Porus som i maj månad besegrades trots sina skräckinjagande krigselefanter.

Marschen österut fortsatte men efter ytterligare ett par månaders ändlösa strider mot lokala stammar hände det otänkbara: Alexanders soldater vägrade fortsätta.

Efter åtta år av ständiga strider och marscher i flera hundra mil ville de inte mer.

Enligt Arrianos kallade Alexander genast till sig soldaterna och höll ett brandtal i vilket han påminde soldaterna om deras stora segrar.

Han påpekade att han alltid utstått samma lidanden som dem och alltid delat krigsbytet.

”Det är vackert att leva med mod och dö med evig berömmelse”, sa han.

En gammal makedonisk soldat, Coe­nus, steg fram å sina kamraters vägnar.

Han sade först att soldaterna inte kunde klaga på Alexanders generösa belöningar.

Sedan talade han om alla de kamrater de förlorat i strid eller i olika sjuk­domar, och om soldaternas längtan att återse sina familjer.

Enligt Arrianos jublade inte soldaterna när Coenus avslutade sitt tal. De grät.

I tre dagar surade Alexander i sitt tält och hoppades att soldaterna skulle ändra sig. Det gjorde de inte.

Alexander tvingades ge order om att vända om. För första gången hade han förlorat.

Alexander den store avled plötsligt

När armén efter månader av utmattande marsch återvände till perserrikets huvudstad Persepolis ordnade Alexander en stor fest för att fira erövringarna och föra makedonier och perser närmare varandra.

Under en överdådig bröllopsceremoni gifte han sig med Dareios dotter Stateira. Samtidigt gifte sig ytterligare 80 högt uppsatta officerare och 10 000 makedoniska soldater med persiska kvinnor – på order av Alexander.

Efter festen reste Alexander till Babylon för att påbörja det enorma arbetet med att organisera sitt nya jätterike men han hann inte långt.

Plötsligt drabbades han av hög feber som forskarna i dag, utifrån samtida beskrivningar, antar har varit malaria.

Efter tio dagar var den unge kungen så svag att han knappt kunde tala. Hans mest lojala generaler samlades vid sjukbädden i palatset.

Utanför började ryktena surra och de makedoniska soldaterna krävde att få se sin kung. Av rädsla för uppror släppte generalerna till sist in de väntande soldaterna i palatset.

Enligt Arrianos gick männen djupt sorgtyngda i långa led förbi den döende kungen som i en sista kraftansträngning kämpade för att lyfta huvudet medan han med blicken sände en tyst hälsning till var och en av de soldater han hade erövrat världen med.

Vid solnedgången den 13 juni år 323 f.Kr. dog Filips och Olympias son Alexan­der III av Makedonien, bara 32 år gammal.

För eftervärlden är han känd som Alexander den store.