Kalmarunionen – maktspelet om Norden
I slutet av 1300-talet lyckades den danska drottningen Margareta I ta kontroll över hela Norden. Men den union hon bildade i Kalmar 1397 utmanades av makthungriga adelssläkter som vägrade låta sig styras från Köpenhamn. Efter 80 oroliga år i unionen sände kung Kristian I en invasionsflotta till Stockholm.
Drottning Margareta med Kalmarunionens vapen.
Under höga skrik gick den svenske riksföreståndaren Sten Stures här till anfall från sin position vid landsvägen. Dånet från den danska sidans kanoner spred skräck bland de anfallande soldaterna. Armborstpilar regnade ner mot de anstormande männen. Striden utvecklade sig till ett blodbad.
Kung Kristian hade en fördel framför Sten Sture. Han hade haft god tid att förbereda sig på ett anfall och hade bland annat låtit bygga träpalissader vid Brunkebergsåsen. Åsen var dessutom brant vilket gjorde det svårt för Sten Stures styrkor att ta sig upp från landsvägen nedanför höjden. Eftersom vägen var smal uppstod köbildning till slagfältet.
Till råga på allt hade Kristian låtit värva professionella tyska artillerister som riktade sina kanoner mot riksföreståndarens här. Läget var inte ljust för Sten Stures trupper i början av slaget som utkämpades på Brunkebergsåsen strax utanför Stockholm den 10 oktober 1471.
Kristian I belägrade Stockholm
Orsaken till slaget var en allt djupare konflikt mellan anhängare och motståndare till Kalmarunionen. Den hade bildats 1397 av de tre rikena Sverige, Danmark och Norge. Unionskungen Kristian I ville tvinga den svenske riksföreståndaren Sten Sture till förhandlingsbordet för att få slut på splittringen i unionen. Det var därför kung Kristian i augusti 1471 hade anlänt med sin flotta till Stockholm och inlett en belägring av staden.
Även om propagandan gärna framställde slaget som en kamp mellan svenskar och danskar var det inte två rikshärar som stod mot varandra på Brunkebergsåsen. Det fanns svenskar på båda sidor. Riddare ur flera svenska adelsätter, exempelvis släkten Oxenstierna, stred på Kristians sida.
Unionen hade varit omtvistad ända sedan den bildades. För de adelsätter som ägde egendomar i flera länder, som ätterna Tott och Trolle, var den en god sak medan de som bara hade sina intressen i den svenskfinska delen av unionen motsatte sig att den styrdes alltför mycket från Köpenhamn.
Unionsbrevet (till vänster) och Erik av Pommerns kröningsbrev, båda utfärdade på mötet i Kalmar 1397.
Erik av Pommern kung över Norden
Unionen bildades 1389 när ett stort herremöte i Helsingborg hyllade den danska drottningen Margaretas systerdotterson Erik av Pommern som norsk tronföljare. Margaretas son Olof hade dött 1387, och hon saknade arvingar.
Drottning Margareta kallade sedan till ett möte i Kalmar 1397. Där lades grunden för den trerikesunion som senare blev känd som Kalmarunionen. Samtidigt kröntes Erik av Pommern till unionens kung inför de församlade förnäma gästerna från hela Norden och norra Tyskland. Men minst lika viktiga var de båda dokument som färdigställdes under mötet.
I det sigillbehängda ”kröningsbrevet”, skrivet på pergament, hyllas Erik av Pommern som kung över de tre rikena. Den andra urkunden, det så kallade unionsbrevet, innehåller ett förslag på hur adeln ska kunna begränsa kungamakten.
Redan från början fanns det alltså en inre motsättning i unionen mellan å ena sidan önskemålen om en stark unionskung, å andra sidan adelsfamiljernas önskan att begränsa dennes makt.
Bildades som motvikt till Hansan
Ett av drottning Margaretas främsta syften med unionen var att den skulle kunna hävda Nordens intressen gentemot det tyska handelsförbundet Hansan som hade tillskansat sig stor makt runt Östersjön. Under resten av sitt liv fortsatte Margareta att skapa nya allianser för att öka kontrollen över sina landområden.
Men när hon uppnått positionen som ”stormäktig furstinna” över Norden och delar av norra Europa drabbades hon av pesten – en dödlig fiende som hon inte lyckades besegra. Den 28 oktober 1412 gick hon en plågsam död till mötes i kojen på ett skepp.
Drottning Margareta lämnade efter sig ett konfliktfyllt arv. Hennes fosterson Erik av Pommern fick stora svårigheter att hålla samman sin union. Ett problem var att unionens ledning huvudsakligen utgick från danska intressen. Norska, svenska och finska frågor hamnade längre ner på dagordningen.
Erik av Pommern blev unionskung i Kalmar 1397. Textiltapet tillverkad för Kronborgs slott 1581–84.
Det var också svårt att styra unionen eftersom det sällan gick att anordna rådsmöten med deltagare från alla tre länderna. För många stormän från Norge, Sverige och Finland var resorna till Köpenhamn både långa och kostsamma.
Ett ytterligare problem var att böndernas rättsliga ställning skilde sig åt mellan de nordiska länderna. Svenska bönder hade traditionellt större rättigheter än danska. Överlag var missnöjet med Kalmarunionen störst i Sverige.
Engelbrekts uppror
Erik av Pommern försökte överbrygga problemen men samtidigt behålla makten koncentrerad i egna händer. Hela tiden stötte han på motstånd från både dansk och svensk adel.
I Sverige utbröt dessutom ett regelrätt uppror lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Han och många med honom, både adelsmän och bönder, var missnöjda med hur kungens skattefogdar skötte sitt uppdrag. På midsommardagen den 24 juni 1434 var Engelbrekts bondehär framme vid den hatade italienske fogden Johan Vales Borganäs, men när de första eldslågorna slickade borgen hade fogden redan flytt.
Trots att det stack i näsborrarna och sved i ögonen på krigsfolket dröjde man kvar vid eldhavet. Borganäs stod i brand likt en vårdkase i natten som sände en tydlig signal till den danske unionskungen om att nu rådde det krig.
Missnöje med utländska fogdar
Bland svenskarna fanns det ett stort missnöje med att Erik av Pommern placerat utlänningar på rikets borgar. Samtida källor gör gällande att det framförallt var den danske fogden Jösse Eriks-sons hårt kritiserade förvaltning av Dalarna och Västmanland som utlöste Engelbrekts uppror år 1434.
Engelbrekt trodde sig ha svenska riksrådet på sin sida, men när de stormän som satt där miste förtroendet för honom och drog bort sitt stöd för upproret mördades han av en svensk storman som han tidigare legat i fejd med.
Danska flottan attackerar Hansans fartyg 1428. Kalmarunionen var ett försök att minska det tyska köpmansförbundets makt i Östersjön.
Erik av Pommern flydde till Gotland
Upproret hade skakat om både Sverige och unionen och till slut blev situationen för Erik av Pommern ohållbar. Han avsattes efter ett av sina nordiska riken under åren 1439–42 och tog sedan sin tillflykt till Gotland. Med Erik av Pommern avsatt låg fältet öppet för en hård kamp om makten över Sverige.
Under de följande 70 åren ägde närmare tjugo regentskiften rum. Fem kungar hann regera, varav en, Karl Knutsson Bonde, var kung tre gånger. Periodvis accepterades unionskungar som Kristofer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II av det svenska riksrådet. Men den verkliga makten i Sverige låg ofta hos mäktiga ätter som Oxenstierna, Sture och Vasa och de såg ogärna att unionskungarna lade sig i rikets och deras egna affärer.
Spioneri inom familjen Tott
Det fanns unionsvänliga stormannaätter också och ibland gick skiljelinjen mellan anhängare och motståndare inom den egna familjen. Birgitta Olofsdotter Tott bodde på storgården Hammersta i Södermanland. Hon spionerade på sin man riddaren Eringisle Nilsson den yngre som var unionsmotståndare. Dokument som hon stulit lämnades ut till Danmark.
När frun på Hammersta avslöjades, dömdes hon till döden men benådades sedan. Efter att hennes make dött levde hon länge som änka och höll god ordning på Hammersta gårds egendomar. Men eftersom ingen hade glömt hennes förräderi kände hon sig år 1494 tvungen att sälja gården till Sten Sture den äldre och flytta till Danmark där hon var född.
Karl Knutsson Bonde
En viktig aktör som motarbetade unionen var Karl Knutsson Bonde, stormannen som blev svensk kung vid tre tillfällen. Däremellan tillbringade han perioder i exil, bland annat i karelska Viborg. Oberoende av om han satt som kung i Stockholm eller var hövitsman på Viborgs slott hade han Östersjön som sin arbetsplats. Karl Knutsson Bonde samarbetade bland annat med Tyska orden och den mäktiga Hansan.
Kristian I – här med drottning Dorothea – förlorade slaget vid Brunkeberg mot Sten Sture 1471.
Han hann vara gift tre gånger. På dödsbädden ingick han äktenskap med sin älskarinna Kristina Abrahamsdotter från Finland, för att göra den gemensamme sonen Karl till legitim arvinge och därmed en möjlig ny svensk kung.
Sten Sture tog över
När Karl Knutsson Bonde låg döende på Stockholms slott år 1470 utsåg han systersonen Sten Sture till att genomdriva hans sista vilja. Ett nytt testamente upprättades, och till hustruns och sonens målsman utsågs Sten Sture. Men Sten Sture var en djärv och slug person.
Den 15 maj 1470 dog Karl Knutsson Bonde. Efter att Sten Sture sagt några tröstande ord till den av sorg slagna änkan med sin gråtande pojke tog han omgående itu med rikets affärer. Redan dagen efter kungens död utropade sig Sten Sture till Stockholms hövitsman.
Två dagar senare sa han att kungen hade ”befallt” honom riket, synnerligen ”Åbo och Örebro slott med Stockholms slott och stad”. En tid därefter blev han riksföreståndare. Karl Knutsson Bondes son fick bege sig iväg från slottet.
Slaget vid Brunkeberg
Men för unionskungen Kristian I hade Sture nu blivit alltför maktfullkomlig och konflikten avgjordes till slut under slaget vid Brunkeberg året därpå. Där gick den svenske riksföreståndarens styrkor till slut segrande ur striden, trots uppförsbacke och den danske kungens tyska legoknektar.
Sten Sture tågar in i Stockholm efter segern vid Brunkeberg år 1471.
Till minne över segern och som ett propagandastycke över sin egen betydelse lät Sten Sture tillverka skulpturgruppen Sankt Göran och draken. Den står i dag i Storkyrkan i Stockholm lite vid sidan om. Annorlunda var det då. Under Sten Stures tid stod gruppen centralt i kyrkorummet och utgjorde ett populärt monument över hur han ”befriat” Sverige från danskt tyranni.
Kristian II och Sigbritt Villoms
Kampen mellan svenska riksföreståndare och unionsmotståndare på ena sidan och unions-anhängare och unionskungar på den andra fortsatte in på 1500-talet. År 1514 blev Kristian II kung över unionen som fortsatte att präglas av oenighet och politisk oro.
I arbetet med att få kontroll över sitt välde lyssnade Kristian mest på en kvinna som gjort en fantastisk karriär: från bodbiträde i Bergen hade Sigbritt Villoms i praktiken avancerat till unionens finansminister i Köpenhamn.
Hon hade mött Kristian i Bergen 1507 kort efter att hennes dotter Dyveke blivit den danske kronprinsens älskarinna. Mor och dotter kom från Nederländerna men hade flyttat till Bergen. Några år senare lyckades Kristian övertala Dyveke och Sigbritt att flytta till Köpenhamn vilket de gjorde 1513.
Två år senare gifte sig Kristian med prinsessan Elisabet av Österrike. Trots sin frus missnöje fortsatte Kristian relationen med Dyveke fram till 1517 då älskarinnan plötsligt dog, efter en misstänkt förgiftning.
Sten Sture den yngre
Dyvekes död förändrade inte Sigbritts ställning vid hovet. Kristian II litade blint på hennes råd i politiska frågor. Hon lyckades dock aldrig lösa kungens problem med bångstyriga Sverige, där en ny riksföreståndare nu kallade sig Sten Sture den yngre.
Gustav Vasa samlade en upprorshär mot Kristian II i Dalarna.
Stockholms blodbad
Under åren 1517–20 pågick konflikten mellan Kristian II och de svenska unionsmotståndarna. Regelrätta slag följdes av förhandlingar, men någon riktig enighet nåddes aldrig. År 1519 lyckades Kristian II få Sten Sture den yngre bannlyst och året därpå vann danska härar avgörande slag vid Åsunden och Tiveden. Den svenske riksföreståndaren sårades dödligt i striderna och efter det erkändes Kristian som Sveriges kung.
Den 4 november kunde Kristian II låta sig krönas i Stockholm. I slutet av festen lät Kristian sin trogne biskop anklaga de adelsmän som stöttat Sten Sture den yngre för kätteri. Efter en summarisk rättegång avrättades uppemot 90 personer, varav 15 adelsmän. Händelsen blev sedan ökänd som Stockholms blodbad.
Gustav Vasas uppror
Följden av blodbadet blev ett nytt uppror lett av adelsmannen Gustav Vasa, vars far varit en av de som avrättats. Under de följande åren pågick strider tills Vasa år 1523 kunde tåga in i Stockholm och låta sig krönas till svensk kung.
Men i Danmark levde ännu tanken på unionen. Först vid freden i Stettin 1570 lyckades svenskarna få igenom att danska kronan skulle avsäga sig sina anspråk på svenska kronan, symboliserat av danskarnas användande av de tre kronorna i riksvapnet. I gengäld avsade sig svenska kronan alla anspråk på Norge, Skånelandskapen och Gotland.
Men konflikten mellan Sverige och Danmark skulle komma att blossa upp gång på gång ända fram till 1800-talets början. Först då övergavs de såriga minnena från unionsåren och ett fredligt nordiskt samarbete började långsamt utvecklas.