Mästerskytten Carlos Hathcock värvades 1966 till en liten försöks-enhet med prickskyttar. Snart visade sig prickskyttarna vara mycket effektiva i Vietnams djungel.

© Iron Bridge Armory & Shutterstock

Vietnamkrigets tålmodigaste soldat var prickskytt

Kamouflerade och redo för strid ligger prickskyttarna gömda i snårskogen i Vietnam. Carlos Hathcock är en av de bästa. År 1967 är hans krigstjänst över, men innan han reser hem ska han utföra ett sista, farligt uppdrag.

21 februari 2018 av Esben Sylvest

Den muskulöse kaptenen från marinkåren fattar sergeant Carlos Hathcocks hand och skakar den energiskt.

”Jag har hört berättas mycket om dig”, säger han. De båda amerikanska soldaterna befinner sig den här dagen år 1967 på Hill 55 – en amerikansk bas utanför staden Da-nang i centrala Vietnam.

”Vi har ett riskfyllt uppdrag och vi tror att du är den ende som kan utföra det och överleva”, förklarar kaptenen. ”Jag vet att du ska åka hem om några dagar så jag vill inte beordra dig. Du kan antingen acceptera eller säga nej till uppdraget.”

Hathcock har hört alldeles för många historier om marinkårsinfanterister som dör under sitt sista uppdrag före hem­resan. Hemma i North Carolina väntar hans älskade hustru och deras lille son.

Men om han säger nej kommer de att skicka ut en mindre kvalificerad prickskytt med sämre chans att överleva.

”Vad är det för uppdrag, sir?” frågar Carlos Hathcock.

”Det kan jag inte berätta”, svarar kaptenen.

”Sir, jag gör det. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag sade nej.” Kaptenen visar honom kartor och spaningsfoton. Målet är en viktig nordvietnamesisk general som Hathcock ska smyga sig inpå och likvidera – ensam i fiendeland.

”Åh Carlos, Carlos, du kommer aldrig levande därifrån. Du och dina dumma infall”, säger Hathcock till sig själv efter mötet.

Amerikas bäste gevärsskytt

Ett år tidigare hade den då 23-årige Carlos Hathcock för första gången satt sin fot på Vietnams blodfläckade mark. 

De första månaderna tillbringade han inom militärpolisen, långt från de värsta striderna, men under hösten 1966 inlemmades han i en nybildad enhet av prickskyttar på militärbasen Hill 55 utanför Da-nang.

Hathcock växte upp med ett gevär i handen. Som ung pojke har han tillbringat hundratals timmar på jakt i skogarna kring sitt barndomshem i Arkansas. 

År 1965 blev han amerikansk mästare i gevärsskytte över 1000 yards. Ingenting kan rubba hans koncentration när han väl tagit sikte på målet.

Tidigare har han siktat mot måltavlor eller vilda djur – nu visar han sig vara fruktansvärt effektiv när det gäller att döda människor. 

Han kan ligga gömd i ett buskage flera dagar i sträck och vänta på sitt offer medan hunger, törst och trötthet plågar honom och insekter kravlar omkring på kroppen. Med sig har han oftast sitt favoritvapen: ett Winchester modell 70 med Unerti-kikarsikte.

Med en Browning M2- kulspruta träffade Hathcock ett mål på två kilometers håll.

© PicsDigger

150 soldater fångas i ett dike

I mars 1967 är han ute på patrull tillsammans med sin kamrat John Burke. De ligger på en sluttning i dalen Ele­phant Valley utanför Da-nang. 

Plötsligt kommer cirka 150 nordvietnamesiska soldater marscherande genom dalen. Det är färska, orutinerade rekryter på bara 16–17 år och de går cirka 600 meter från de båda prickskyttarna.

Hathcock studerar spänt den långa raden av män. Han funderar på att tillkalla artilleriet men överger snart tanken på att hämta hjälp därifrån. 

Om de första granaterna inte träffar mitt i prick kommer de nordvietnamesiska soldaterna snabbt att försvinna åt alla håll – och samtidigt är Hathcock och Burke så nära fienden att de i värsta fall själva kan bli sårade av så kallad friendly fire.

I stället siktar han mot befälet som går främst, och viskar till sin kamrat:

”Jag skjuter honom till höger, så kan du ta den som går längst till vänster.” När två snabba skott ekar genom dalen faller befälet och en soldat längst bak i kolonnen döda till marken. Resten av de nordvietnamesiska soldaterna stannar upp och ser sig förvirrade om efter någonstans att söka skydd.

Den enda plats där de kan få skydd är i ett knappt 100 meter långt dike. Medan de rusar mot diket ekar nya skott genom dalen och flera soldater faller döda ned.

Fem dagar i en dödsfälla

Efter en stund reser sig en nordvietnamesisk soldat försiktigt upp i diket för att lokalisera den dolda fienden, men då hörs omedelbart ett nytt skott och en projektil borrar sig genom hans hals.

Hathcock och Burke smyger diskret till ett nytt gömställe utan att släppa diket med blicken. De turas om att hålla vakt. 

I flera timmar väntar de utan att säga­ ett enda ord. Varje gång någon nordvietnamesisk soldat sticker upp huvudet avfyrar Hathcock och Burke nya dödande skott.

När kvällen kommer begär Hathcock att det amerikanska artilleriet med hjälp av ljusgranater ska förvandla natten till dag. Hela natten igenom lyses dalen upp av granater på himlen så att Hathcock och Burke kan hålla de livrädda soldaterna i diket i schack.

Ställningskriget fortsätter nästa dag – och dagen därpå. Prickskyttarna håller fiendesoldaterna i ett dödsgrepp och slår brutalt ned alla flyktförsök.

På den femte dagen börjar både mat och ammunition att tryta för prickpskyttarna. De smyger iväg och tillkallar det tunga artilleriet. 

På tryggt avstånd hör de dånen när de första granaterna slår ned på nordvietnameserna med stor precision. Varken Hathcock eller Burke får registrerat några så kallade confirmed kills – bekräftade döda – för massakern i Elephant Valley.

Efteråt är det omöjligt att avgöra vilka soldater som dött av skott eller av artillerigranater. En nordvietnamesisk soldat som överlevt granatregnet tas senare som krigsfånge. Han berättar att soldaterna i diket inte hade en aning om vem det var som sköt mot dem. De visste bara att det okända var livsfarligt.

Hathcock skjuter snabbt fler fiender än de andra prickskyttarna. På bara några månader är han uppe i 50 döda och för varje confirmed kill dödar eller sårar han troligen ytterligare tre–fyra fiender som inte kan bekräftas. 

Före Vietnamkriget utmärkte sig Carlos Hathcock som en skicklig gevärsskytt och vann flera skyttetävlingar.

© Iron Bridge Armory

Fienden utlovar stor belöning

Vietnamkriget är idealiskt för prickskyttar. Terrängen erbjuder utmärkta gömställen. Eftersom amerikanerna har herraväldet i luften utgör det fientliga artilleriet bara en begränsad fara och skyttarna behöver inte oroa sig för angrepp från luften. Personer som Carlos Hathcock kan koncentrera sig på att döda.

Hathcock jagar aldrig från samma position flera gånger i rad och förflyttar sig alltid längs nya vägar genom landskapet. Oförutsägbarheten är hans livförsäkring. 

Nordvietnameserna har satt ett rekordhögt pris på hans huvud. Den nordvietnames som dödar en annan amerikansk prickskytt kan räkna med en belöning motsvarande åtta dollar, men den som skjuter Carlos Hathcock belönas med flera tusen dollar – en enorm summa pengar för vietnameserna.

När marinkårssoldater vid Hill 55 griper en kvinna från trakten som samarbetar med fienden, inser Hathcock hur hatad han är. Enligt kvinnan har en grupp om tolv prickskyttar skickats från Nordvietnam till området kring Hill 55 för att döda Hathcock. 

Särskilt en av prickskyttarna är av en ovanlig kaliber: kvinnan berättar att han bor i djungeln och lever av råttor, insekter, ormar och ödlor. Det sägs att det är han som skjutit amerikaner ända inne på själva basen Hill 55.

Prickskyttar jagar prickskyttar

Snart blir ytterligare en amerikansk soldat nedskjuten inne på basen. Carlos Hathcock och hans kamrat John Burke lyckas komma den ökände nordvietnamesiske prickskytten på spåren.

Nedanför Hill 55 upptäcker de båda männen fotavtryck och knäckta växter som avslöjar prickskyttens flyktväg genom djungeln. Men en tanke plågar Hathcock under jakten:

”Burke”, viskar han. ”Det här är för enkelt. En nordvietnamesisk prickskytt – kanske den bäste av dem alla – skulle inte lämna så tydliga spår.” Han lägger sig ned på marken.

”Från och med nu ålar vi oss fram." 

De fortsätter att följa spåret, sakta och ljudlöst. De stannar ofta för att lyssna. Vädrar efter minsta lukt som kan avslöja att det finns människor i närheten. De kommer fram till en liten grotta med en enkel säng vid en glänta där växtlig­heten är nedtrampad. Hathcock anar en fälla.

Någonstans där ute i den kuperade terrängen ligger förmodligen nordvietnamesiska prickskyttar med siktkornet riktat mot gläntan. De båda amerikanerna kryper vidare och lägger sig så att de kan överblicka området där Hathcock tror att fienden ligger i bakhåll. 

Flest dödade i Vietnam

  1. Adelbert F. Waldron verkade 1969 som prickskytt i Mekongdeltat med ett halvautomatiskt gevär.
    Dödade: 109

  2. Chuck Mawhinney älskade att jaga och fann 1968 nya jaktmarker som prickskytt i Vietnam.
    Dödade: 103

  3. Eric England blev när han bara var 19 år nationsmästare i gevärsskytte och använde sin talang i Vietnam.
    Dödade: 98

Skjuten genom kikarsiktet

Plötsligt händer det som inte får hända. När Hathcock ska sätta sig upp glider jorden iväg under hans fötter. Han trillar omkull, och det låter av kvistar och blad som knäcks runt omkring honom. Sekunden därpå smäller ett skott av rakt mot dem.

”Jag är sårad”, utbrister Burke. ”Jag känner hur blodet rinner.”

Hathcock drar en lättnadens suck när han undersökt sin kamrat.

”Det är inte blod, det är vatten. Kulan har gått igenom din fältflaska.”

Hathcock och Burke hör hur deras motståndare rör sig snabbt genom skogen. Sedan blir allt tyst igen.

Eftermiddagssolen kastar långa skuggor på marken när Hathcock upptäcker en ljusglimt på en sluttning några hundra meter bort. Solstrålarna reflekteras i någonting, kanske metall eller glas, men inte ens med sina kikare kan de se vad som gömmer sig där uppe. 

Ett skott kommer att avslöja deras position, men Hathcock bestämmer sig ändå för att skjuta. Han siktar noga och kramar avtryckaren långsamt tills kulan lämnar geväret med en knall. 

Efter vad som känns som en evighet faller en varelse till marken. När de kommer fram till liket ser de att Hathcocks kula har gått rakt igenom kikarsiktet och in i ögat på den nordvietnamesiske prickskytten.

Slutspelet bakom fiendens linjer

Flera dagar senare sitter Carlos Hathcock i säkerhet på basen när en kapten kommer fram till honom och ber honom att åta sig ett sista, livsfarligt uppdrag innan han ska skickas hem. Hathcock säger ja och förs med flyg upp i de höga bergen vid gränsen till Laos. 

Därifrån eskorteras han av marinkårssoldater till den plats där han lämnas att klara sig på egen hand för att döda den nordvietnamesiske generalen. Hans enda utrustning är ett gevär, en fältflaska i bältet och en kniv.

Hathcock fortsätter framåt tills han når skogsbrynet. Där får han syn på ­generalens militärbas på andra sidan ett cirka 2000 meter brett fält utan några gömställen. 

Hathcock har tidigare skjutit från så långt håll och träffat sitt mål, men han vet att han bara har en enda chans. 

Ett enda skott. Han måste komma närmare, högst 750 meter ifrån det, utan att bli upptäckt av de soldater som hela tiden patrullerar fälten kring basen.

Kryper framåt i flera dagar

Insmord i kamouflagemålning och med grässtrån och kvistar som sticker ut ur vartenda knapphål i kläderna lägger han sig ned på mage och börjar åla sig fram, centimeter för centimeter.

Det syns knappt att han förflyttar sig. Mörkret har svept sitt skyddande hölje omkring honom. Från nu och flera dagar framöver kommer han inte att få någonting att äta, ingen sömn och bara en aning vatten på nätterna i skydd av mörkret. 

Hathcock har bara förflyttat sig cirka tio meter framåt när den första patrullen nordvietnamesiska soldater sveper tätt förbi honom.

Hathcock följer soldaternas rörelser i ögonvrån. De pratar med varandra och även om han inte förstår vietnamesiska kan han höra på deras tonfall att de är avslappnade och skojar.

På den andra dagens eftermiddag har Hathcock fortfarande bara rört sig knappt 500 meter. Det kliar överallt av hundratals insektsbett men det måste han bara bortse ifrån. 

Flera gånger är de patrullerande soldaterna nära att trampa på honom men han kan fortfarande utnyttja att de känner sig trygga här på sin egen mark. 

Prickskyttar kunde knappast förvänta sig någon mild behandling om fienden fick tag på dem. 

© All Over Press

Den avgörande och fjärde dagen

När Hathcock är mindre än 900 meter från basen börjar det klia i avtryckarfingret. Det värker i hela kroppen och knäna, höfterna och armarna är täckta av smärtande blåsor.

”Du kan göra det härifrån”, säger han till sig själv. Men förnuftets inre röst beordrar honom att hålla sig till planen om han ska lyckas döda generalen och själv undkomma med livet i behåll.

Han kryper vidare. I sitt stilla sinne har han ­redan börjat beräkna luftfuktighet, vindriktning och vindhastighet – faktorer som kommer att påverka skottet.

I gryningen på den fjärde dagen ligger han beredd med geväret riktat mot militärbasen. Han har lagt en tygbit under gevärets mynning för att lufttrycket från skottet inte ska virvla upp damm och avslöja hans position. 

Under de senaste dagarna har han flera gånger skymtat generalen inne på basen och efter en god stund ser Hathcock att han kommer ut genom en dörr och går mot en väntande bil. Hathcock riktar kikarsiktets hårkors mot generalens bröstkorg. 

Plötsligt stannar generalen upp på väg mot bilen, som om han hört Hathcocks inre bön. Hathcock trycker av och känner rekylen fortplanta sig in i axeln. Generalen faller baklänges till marken. Död. De nordvietnamesiska soldaterna kring ­generalen kastar sig i säkerhet.

>> Läs allt om Vietnamkriget i vårt stora tema

Hathcock dödar 93

Under de följande timmarna kryper Hathcock tillbaka mot skogen – inte snabbt, men betydligt fortare än under de senaste dagarna. Inga patruller tycks vara på väg åt hans håll. Turligt nog såg de inte mynningsflamman när han sköt.

Efter den långa krypningen över fältet kommer han fram till den befriande tryggheten bland träden och kan resa sig upp för första gången på flera dagar. 

Han springer genom skogen mot den avtalade mötesplatsen där marinkårssoldater väntar för att eskortera honom vidare. 

Hath­cock har gjort det omöjliga och klarat sig med livet i behåll ­efter att ha slagit ut ett av fiendens starkaste kort. Änt­ligen kan han resa hem till sin fru och sin son i North Carolina.

År 1969 reste Hathcock till Vietnam igen men blev svårt skadad när han körde på en mina­ i en bepansrad bil. Kriget gick dåligt överlag och fyra år senare undertecknade USA ett förödmjukande fredsavtal med Nordvietnam. 

Hathcock gav sig aldrig ut i krig igen men fortsatte sin karriär inom militären. Han kunde skriva 93 confirmed kills på sitt cv. Om alla de dödade i Vietnam sade Hathcock själv: 

”Jag njöt aldrig av att döda. Det var mitt jobb. Om jag inte tagit dem, skulle de ha dödat en massa unga grabbar utklädda till marinkårssoldater. Det är så jag ser på saken.”

Läs mer

Charles Henderson: Marine Sniper – 93 Confirmed Kills, The Berkley Publishing Group, 1986. Roy F. Chandler & Norman A. Chandler: White Feather – USMC Scout Sniper, Iron Brigade Armory, 1997. Charles Henderson: Silent Warrior, The Berkley Publishing Group, 2000.

Kanske är du intresserad av...