Donald Trumps och Kim Jong-Uns möte ägde rum på ön Sentosa i Singapore.

Världens Historia Årsbok 2018: Nixon och Mao möttes under sensationellt toppmöte

1972: Amerikanernas och kinesernas förhandlare hade svårt att enas under det veckolånga mötet – ländernas agendor stod för långt från varandra. Trots det ledde toppmötet till ett genombrott i förhållandet mellan kapitalismens USA och kommunismens Kina.

28 november 2018 av Historie Årbog

Air Force One, president Richard Nixons flygplan, kommer in i luftrummet över den kinesiska huvudstaden den 21 februari 1972 och landar strax därefter på Pekings flygplats. Planet stannar framför en liten grupp människor med premiärminister Zhou Enlai i spetsen.

”Där finns ingen folkmassa!” utbrister en av Nixons män, innan dörren öppnas, och trappan rullas fram till planet.

Den amerikanske presidenten drar på sig sin grå rock och kliver nedför trappan med hustrun Pat i en knallröd rock.

Ingen annan amerikansk president har satt sin fot i det kommunistiska Kina, och få hade trott att just Nixon – en glödande antikommunist – skulle bli den förste. Världssituationen har dock förändrats sedan 1960-talets slut, och både USA och Kina ser nu en fördel i att mötas efter mer än två decennier av fiendskap.

”Er handskakning kom från andra sidan av världens största hav – tjugofem år utan kontakt”, säger Zhou Enlai, när han sitter tillsammans med Nixon i en limousine på väg till regeringens ­gästbostad. Inte långt därifrån befinner sig Kinas ledare, Mao Zedong – och det är honom presidenten verkligen vill träffa.

Efter att amerikanerna har inkvarterats i den hårt bevakade gästbostaden håller Nixon på att ta av sig skjortan för att ta en efterlängtad dusch, när Henry Kissinger – presidentens ­säkerhetspolitiske rådgivare – kommer rusande uppför trapporna till presidentsviten. 

Zhou Enlai har precis kommit med ett mycket viktigt ­meddelande: Ordförande Mao vill träffa Nixon med det samma.

>>DNA-spår fäller ökänd mördare – läs hela historien i Världens Historia Årsbok 2018

Under toppmötet såg amerikaner för första gången reportage från Kommunistkina.

Bordtennisspelare banade vägen

Folkrepubliken Kina hade sedan landet bildades 1949 varit en motpol till USA. 

Mao hade alltid fördömt de ”amerikanska imperialisterna” och ”deras kapitalism”, och amerikanerna drog sig inte för att skicka militär personal till områden som Sydkorea, Sydvietnam och Taiwan varje gång kineserna tillsammans med Sovjetunionen försökte påverka sina grannar i kommunistisk riktning.

I slutet av 1960-talet bytte president Nixon dock kurs. Han hade sedan han 1946 gav sig in i politiken uppträtt som en inbiten antikommunist, som kritiserade politiska motståndare för att vara ­slapphänta mot kommunisterna. 

När han 1969 tillträdde som president var Kinas roll som kommunistisk supermakt dock dalande. Nixon fruktade å andra sidan ryssarna och ansåg att en öppning gentemot kineserna skulle kunna utnyttjas mot Sovjetunionen. 

För att undgå en alltför stark allians mellan USA och Kina skulle ryssarna troligen bli fogligare och mer benägna att ingå nedrustningsavtal med USA. Det var i varje fall Nixons ­förhoppning. Samtidigt hoppades han att mötet med Mao skulle bana väg för ett slut på det utdragna Vietnamkriget.

”Om det är något jag vill göra, innan jag dör, så är det att resa till Kina”, sa Nixon i en intervju med tidskriften Time i början av 1970.

I Kina noterade Mao USA:s vänligare attityd, och ordföranden var själv i behov av att närma sig supermakten. Kineserna hade hamnat på kant med kamraterna i Sovjetunionen, som under 1960-talet pö om pö hade trappat ner och till slut avbrutit samarbetet med Mao. 

Sovjetiska experter, som hade bistått kineserna med kunskap inom bland annat industri och kärnenergi-projekt, hade kallats hem till Sovjetunionen, och Mao stod med ett teknologiskt ­underskott, som USA kanske skulle kunna hjälpa till att lösa.

Ett avgörande genombrott kom våren 1971, när det amerikanska landslaget i bordtennis under VM i Japan fick en inbjudan att besöka det slutna Kina – i ett slag hade Mao åstadkommit ett klimat som möjliggjorde ett besök av Nixon. 

Islossningen mellan USA och Kina kallades för ”pingpongdiplomati” och ledde till att USA föreslog ett statsbesök  i Maos rike. Kineserna accepterade, och i juli 1971 framträdde Nixon i amerikansk tv med förkunnandet:

”Landsmän, jag reser till Folkrepubliken Kina!”

>>Världens äldsta flaskpost funnen på australisk strand – få hela historien i Världens Historia Årsbok 2018

Mao ville inte diskutera politik

När Nixon på eftermiddagen den 21 februari 1972 klev in i ordförande Maos salonger i kommunisternas ­högkvarter, var den kinesiske ledaren svag. 

Nio dagar tidigare hade den 78-årige Mao svimmat och varit nära döden. Hans handslag och den historiska situationen gjorde dock stort intryck på Nixon:

”Ögonblicket var gripande”, noterade presidenten i sin dagbok om den nästan en minut långa hälsningen.

Nixon, som hade sällskap av bland andra Kissinger, lade märke till de många gamla böcker som Mao hade i rummet, och han tog tillfället i akt att ge motparten en komplimang:

”Jag har läst ordförandens dikter och tal, och jag har insett att han är en sann filosof”, smickrade Nixon och fortsatte med att säga att Mao hade ”rört en hel nation och förändrat världen”.

När tolken hade översatt tog Mao berömmet med ro utan att beskriva Nixons skriverier på samma sätt:

”Er bok, Six Crises, är ingen dålig bok”, konstaterade Mao torrt.

Minuterna släpade sig fram med småprat och tolkens mödosamma över-sättning, innan en otålig Nixon försökte inleda en seriös diskussion av ”aktuella frågor som Taiwan, Vietnam och Korea”. 

Till amerikanernas besvikelse verkade Mao, som hade Zhou Enlai vid sin sida, emellertid helt ointresserad: ”Dessa frågor är inget man bör diskutera hos mig. 

Sådant bör diskuteras med premiär-ministern … Jag har ingen lust att gå in på de ­besvärliga problemen”, sa den kinesiske ledaren. Mao ville säkert undvika att inför omvärlden verka ingå avtal med amerikanerna.

Efter 65 minuter tittade ­ordföranden på Zhou Enlai, som höll ett öga på tiden:

”Har vi inte pratat nog nu?” frågade Mao.

Strax därpå skiljdes parterna åt. Mötet hade haft en ­besynnerlig karaktär, då Nixons försök att inleda djupare samtal viftats bort av Mao. Det stod klart att ­eventuella resultat skulle komma i samtal med Zhou Enlai under resten av veckan.

>>Få alla historierna från Världens Historia Årsbok 2018 – beställ nu

Toppmötets tre mål

Vietnam, Taiwan och Sovjetunionen stod överst på dagordningen under mötet mellan Kina och USA.

  1. Amerikanerna hoppades på fred i Vietnam. ”Kissinger och Nixon ville ha hjälp att avsluta Vietnamkriget. Genom att förhandla med Ryssland och Kina hoppades vi pressa Hanoi, så att seriösa förhandlingar kunde inledas”. Så analyserade en av Richard Nixons medarbetare det hela senare. Om kineserna drog tillbaka sitt stöd till Nordvietnam skulle regimen i Hanoi stå svagare och vara mer angelägen om att hitta en fredlig lösning på konflikten i Vietnam. Kunde Mao inte övertalas att gå så långt, hoppades Nixon att Kina åtminstone ville uppmuntra regeringen i Hanoi att ingå ett avtal med USA och Sydvietnam.

  2. Kineserna ville ha kontroll över Taiwan. Det ki­ne­siska inbördeskrigets förlorare – nationalistledaren Chiang Kai-shek och hans parti KMT – flydde 1949 till Taiwan, där nationalisterna fick fortsatt eko­no­miskt och militärt stöd av USA. Mao betraktade Taiwan som en förlorad region, som skulle införlivas i Kina igen. Ön var en rent intern kinesisk angelägenhet, och USA skulle därför bryta sina förbindelser med Taiwan.

  3. Båda parter ville försvaga Sovjetunionen. I början av 1960-talet hade Kina brutit sina tidigare nära förbindelser till ryssarna, och efter ett antal mindre konflikter längs den kinesisk-sovjetiska gränsen var Mao orolig att ­situationen skulle utvecklas till en militär konflikt. Amerikanerna fruktade en sovjetkommunistisk expansion och betraktade ryssarna som huvudfienden. Både USA och Kina hade därför ett intresse av att hålla tillbaka Sovjetunionen, som skulle försvagas, om USA och Kina kunde ingå en allians.

Vänskapen med ryssarna svalnade rejält några år efter Kommunistkinas födelse.

Veckan som förändrade världen

Morgonen därpå kastade Nixon, Kissinger och Zhou Enlai sig ut i en lång rad möten, men ländernas intressen var svåra att jämka samman. 

Amerikanerna ville ha ”en hedervärd fred” i Vietnamkriget, så att striderna kunde ta slut, men kineserna stod fast vid ”stödet till folken i Vietnam, Laos och Kambodja”. 

Inte heller frågan om Taiwan, som kineserna ville återbörda till riket, kunde lösas. Nixon skulle nämligen få svårt att bli omvald som president om han inte infriade USA:s löfte att alltid skydda Taiwan.

Förhandlingarna avbröts tillfälligt för officiella besök på kinesiska muren och teatern, då Pat Nixon ledsagade sin make. Maos hustru Jiang Qing fick representera Kinas ledarpar på egen hand, eftersom Mao var för sjuk för att kunna delta.

Amerikanerna besökte även Shanghai, där Nixon och Enlai den 28 februari skrev under ett gemensamt uttalande. Dokumentet uttryckte en viktig öppning i relationerna mellan USA och Kina, och länderna skulle framöver sträva efter en ”normalisering av relationen”. 

Dessutom slog man fast att ”faran för internationell militär konflikt” skulle reduceras, och att ingen av parterna ”bör sträva efter hegemoni i Asien-Stillahavsområdet”.

Utöver det var det ganska ont om ­överenskommelser i dokumentet. I stället gav parterna uttryck för sina olika ­ståndpunkter, och förhållandet till Sovjetunionen nämndes inte ens.

Nixon var medveten om att Shanghai-kommunikén inte var något strålande resultat, och
han lade därför vikt vid något annat under toppmötets ­avslutande galamiddag den 28 februari:

”Veckan har förändrat världen, eftersom uttalandets innehåll inte är ­till­närmelsevis lika viktigt som det vi under kommande år kommer att göra för att ­överbrygga de 16000 miles (cirka 25750 km, red.) och tjugotvå år av fiendskap som hittills har skilt oss åt. I dag säger vi att vi tänker ­överbrygga den klyftan”.

Den amerikanska befolkningen höll med. Nästan sjuttio procent bedömde i en opinionsmätning att besöket varit givande – och när Nixon landade i Washington togs han emot av femtontusen personer.

Kissinger besökte Kina igen i februari 1973. Parterna kom då överens om att upprätta så kallade kontaktkontor i Peking och Washington, och Mao gick så långt som att påstå att ”nu kan vi kalla förhållandet mellan oss för vänskap”. 

Dörren stod på glänt till en utveckling, som skulle göra länderna till stora handelspartner.

Ärkefiender skakar hand igen

För första gången i historien möttes en sittande amerikansk president och en nordkoreansk ledare den 18 juni 2018.

”Vi har en fantastisk relation”, förkunnar den amerikanske presidenten Donald Trump den 12 juni 2018, när han möter pressen efter toppmötet med Nordkoreas ledare Kim Jong-Un i Singapore.

På mötet ingår parterna ett avtal om att ”USA och Nordkorea ska samarbeta om att skapa en varaktig och stabil fred på Koreanska halvön”, och att Nordkorea ska påbörja ”en fullständig kärnvapenned-rustning”. Samtidigt ska amerikanerna sluta med militära övningar i Sydkorea. 

Nationerna ska även ”åta sig att etablera nya relationer mellan länderna i enlighet med båda folkens önskan om fred och framgång”.

Donald Trumps och Kim Jong-Uns möte ägde rum på ön Sentosa i Singapore.

Få alla historierna från året som gick

I Världens Historia Årsbok 2018 kan du månad för månad lära dig mer om årets händelser och läsa om deras kopplingar tillbaka i historien. Beställ DIN Världens Historia Årsbok just nu

Kanske är du intresserad av...