Den 12 mars 1947 gick den amerikanske presidenten Harry S. Truman upp i talarstolen i kongressen och förkunnade att USA hädanefter skulle ”stödja fria folk, som gör motstånd mot försök att förtrycka dem”.
I sitt epokgörande tal slog Truman fast att USA skulle följa en ny utrikespolitisk princip om att stötta de länder som riskerade att hamna under Sovjetunionens och kommunismens inflytande.
I praktiken innebar den nya politiken – känd som Trumandoktrinen – till en början att USA skulle stötta Grekland och Turkiet ekonomiskt och militärt för att förhindra att länderna föll i händerna på kommunister.
USA och Sovjetunionen stod sida vid sida under andra världskriget, men efter kriget drogs fronterna mellan länderna upp med tydliga streck.
Början till kalla kriget
Den nya politiken var en markant uppgörelse med USA:s tidigare utrikespolitik, som lagt vikt vid att amerikanerna skulle lägga sig i andra länders angelägenheter så lite som möjligt.
Med Trumandoktrinen blev det utrikespolitiska fokuset ett annat. I framtiden skulle amerikanerna göra allt för att hejda Sovjetunionens inflytande, och president Trumans tal i kongressen betraktas därför ofta som inledningen på kalla kriget.
