Marshallplanen var ett amerikanskt program, som skulle bygga upp Västeuropa igen efter andra världskrigets förödelse. Programmet sjösattes 1948, och försåg 16 europeiska länder med motsvarande omkring 2,4 biljoner kronor i dagens penningvärde fördelat på fyra år. Pengarna skulle gå till återuppbyggnad och modernisering av ländernas städer, infrastruktur och industri.
Planen uppkallades officiellt efter den amerikanske utrikesministern George C. Marshall. USA hjälpte emellertid inte sina europeiska allierade på fötter igen enbart av altruistiska skäl. Amerikanerna hade även en självisk baktanke med det generösa stödet: De ville hejda kommunismens frammarsch i Europa.
Efter andra världskriget hade det kommunistiska Sovjetunionen nämligen tagit kontroll över stora delar av Central- och Östeuropa och installerat lydregeringar, som lystrade till alla direktiv från Moskva.
En del av det ekonomiska stödet från USA försåg franska lantbrukare med nya traktorer.
Ekonomin blev starkare än förr
USA:s motdrag blev Marshallplanen, som skulle bygga upp de europeiska ekonomierna igen. Marshall hoppades att hans plan skulle öka välståndet i Västeuropa, och att den samtidigt skulle stärka handelsbanden mellan Europa och USA.
Marshalls plan lyckades över all förväntan. När stödet från USA ebbade ut 1952 var ekonomin i de länder som tagit del av stödet betydligt starkare än före kriget.
Implementeringen av Marshallplanen har ofta pekats ut som startskottet till kalla kriget, eftersom de motstridiga politiska och ekonomiska intressena i öst och väst för första gången uppenbarades på allvar.
En del historiker har till och med pekat ut Marshallplanen och samarbetet mellan USA och Europa som den direkta orsaken till bildandet av försvarsalliansen Nato 1949.