Enligt den finske konstnären och författaren Kari Suomalainen är finlandisering ”konsten att buga sig försiktigt för öst utan att det uppfattas som att man visar baken för väst”.
Mer konkret syftar begreppet på förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen under decennierna efter andra världskriget. Då ingick de båda länderna ett avtal, som gav finländarna möjlighet att undgå att invaderas av Röda armén.
Som motprestation för sin självständighet skulle finländarna låta bli att motarbeta Sovjetunionen och hålla en viss politisk distans till väst och Nato. I praktiken skulle Finland därmed fungera som ett slags buffertzon mellan väst och östblocket.
År 1939–1940 kämpade finländarna mot Sovjetunionen under vinterkriget. Efter andra världskriget lyckades finländarna avvärja en ny sovjetisk invasion.
Pressen belades med munkavle
För finländarna innebar avtalet att de visserligen levde i ett demokratiskt land, men att massmedierna fick utöva en omfattande självcensur. Att kritisera Sovjetunionen var till exempel inte acceptabelt.
Böcker som var kritiska mot Sovjet plockades bort från biblioteken, och anti-sovjetiska filmer förbjöds. Generellt sett följde den politiska eliten i Finland alltså en kurs som var i linje med den store grannens önskemål.
Numera används begreppet ”finlandisering” om små länder som försöker navigera i oroliga politiska vatten och säkra sin överlevnad genom att foga sig efter mäktigare stater.
I samband med Rysslands invasion av Ukraina i år har en del experter föreslagit att en finlandisering av Ukraina skulle kunna vara en väg ut ur det blodiga kriget.