För att hålla uppsikt över samhällets fiender grundar myndigheterna i Östtyskland den hemliga polisen Stasi 1950.
I takt med att Stasi växer explosionsartat förvandlas DDR till ett samhälle där alla bevakar varandra.
Följ Stasis utveckling från grundandet till undergången.
En sommardag i slutet av 1960-talet såg idrottstränaren Carl-Heinz Weber och hans kamrat en svensk lustjakt en bit ut på havet.
De båda unga männen var på semester vid kusten och fick ett infall att simma ut mot båten. De ville se hur långt de kunde simma. Den till synes harmlösa simturen skulle komma att påverka Weber under resten av hans liv.
De båda simmarna bodde i DDR och samma kväll hämtade landets allsmäktiga säkerhetstjänst Stasi in dem för förhör. De hade blivit iakttagna på stranden och misstänktes nu för försök till ”republikflykt”.
Att visa tecken på att vilja lämna DDR var ett allvarligt brott som kunde ge flera års fängelse. Det restes dock aldrig något åtal mot Carl-Heinz Weber och hans kamrat – det fanns inte tillräckliga bevis.
Men som en följd av händelsen hamnade de på den mycket långa listan över östtyska medborgare som uppvisat misstänkt beteende och därför ställdes under Stasis observation.
KGB grundade Stasi
Socialistpartiets ”Ministerium für Staatssicherheit” – ministeriet för statssäkerhet eller MfS – grundades den 8 februari 1950, bara ett halvår efter att den sovjetiska ockupationszonen i de östra delarna av Tyskland hade blivit den Tyska Demokratiska Republiken, DDR.
Initiativet till att bilda MfS – eller Stasi som det snart blev känt som – kom från Moskva.
Stasi tog fram ett jubileumsemblem år 1989 – just när DDR föll samman.
Stasi skulle rapportera direkt till den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB som betraktade DDR som en utpost i väster.
”Partiets sköld och svärd” kallade Stasi sig självt och organisationen skulle bli ett bålverk mot statens yttre fiender.
Så fungerade det också under de första åren, men steg för steg övergick Stasis roll till att skydda DDR-regimen mot de egna medborgarna.
Starten var anspråkslös. Av den första årsrapporten framgår att Stasi vid årsskiftet 1950-51 endast hade tusen anställda.
Formellt fungerade Stasi som en del av inrikesdepartementet och ägnade sig mest åt att hålla påverkan västerifrån på tryggt avstånd.
Men utvecklingen i Sovjetunionen ledde snart till att säkerhetstjänsten behövde få en ny roll. Med tiden blev DDR ett av de mest kontrollerade samhällena någonsin.
Den 3 mars 1953 dog den hårdföre kommunistiske sovjetledaren Josef Stalin.
Hans efterträdare Nikolaj Bulganin, och senare Nikita Chrusjtjov, avvek från den kurs Stalin hade slagit in på och påbörjade långsamt en ”avstalinisering” av Sovjetunionen som även spred sig till de övriga länderna i östblocket.
Men den östtyske statschefen Walter Ulbricht gav sig inte. Han var övertygad stalinist och höll fast vid det stela kommunistiska systemet.
Walter Ulbricht.
DDR hade sedan grundandet år 1949 satsat på stålindustri på bekostnad av utveckling inom jordbruket. Invånarna var emellertid inte nöjda med den strama, statsstyrda planekonomin, bristen på livsmedel och ständigt sjunkande löner, och i juni 1953 utbröt en spontan folkstrejk.
Det tog de utstationerade sovjetiska trupperna fem dagar att slå ned upproret och återställa ordningen i republiken.
Ulbricht hade nu sett att det vimlade av statsfiender i DDR. Han svarade med att byta ut den relativt mjuke Stasi-chefen Wilhelm Zaisser mot den effektive Ernst Wollweber som fick mandat att bygga ut organisationen rejält.
När Wollweber efter en konflikt med Ulbricht drog sig tillbaka år 1957, och Erich Mielke fick chefsposten, hade Stasi vuxit till 17 400 anställda.
Stasi skapade ett enormt arkiv över de misstänktas personliga doft.
Doftarkiv skulle fälla statens fiender
I säkerhetstjänstens ”sektor för tekniska operationer” i det stora Stasihögkvarteret utvecklade en stab av uppfinnare Stasis tekniska hjälpmedel.
En hel avdelning arbetade med ”doftidentifiering” och speciella metoder för att upprätta ett arkiv över misstänkta personers lukt.
Den säkraste metoden var en särskild stol där en steril duk låg dold i sitsen. När en misstänkt hämtades in till förhör lämnade denne efter sig ett personligt doftspår på duken som sedan omsorgsfullt sparades i en burk med lufttätt lock.
Enligt instruktionerna var förhörsledaren tvungen att se till att personen blev sittande i stolen i minst 20 minuter.
Stasis hundpatruller kunde därefter använda doftspåren som fällande bevis i utredningar som handlade om brott mot staten.
Leksaker var farliga för staten
DDR hade redan från början varit det enda europeiska land där invånarantalet stadigt sjönk och år 1961 restes en mur genom Berlin för att stoppa flykten. Samtidigt höll Stasi noggrann uppsikt över alla som närmade sig gränsen mot Västtyskland.
Den dagen då Carl-Heinz Weber tog sin ödesdigra simtur hade problemen med republikflykt nästan försvunnit men Stasi misstänkte honom för att vara en av de få som ändå försökte.
Weber undervisade på en skola för elitidrottare och var själv en skicklig atlet. Men under förhöret hos Stasi ”erkände” han att han efter simturen inte längre kunde vara en moralisk förebild för skolans unga elever. Säkerhetstjänsten betraktade emellertid hans förseelse som mild och lät Weber få ett jobb som livräddare i en kommunal simhall.
Här träffade Carl-Heinz en ung kvinna, Miriam som så småningom blev hans hustru, men även hon befann sig i Stasis strålkastarsken.
Miriam blev statsfiende när hon 16 år gammal satte upp hemmagjorda löpsedlar i sin hemstad Leipzig tillsammans med en väninna. Flickorna uppmanade folk att protestera.
De skrev aldrig mot vad, men de arresterades och slapp fängelsedom enbart på grund av sin ringa ålder. Flickorna hade använt ett leksakstryckeri för att göra sina löpsedlar. Leksaken klassificerades nu som farlig och Stasi lät plocka bort den ur alla butiker i hela DDR.
Medan Miriam väntade på sin dom reste hon till Berlin. Där greps hon av Stasivakter när hon undersökte terrängen intill muren.
Hon togs genast till förhör. I elva dagar blev hon förhörd, slagen, upphängd i armarna och nästan dränkt när tortyrbödlarna tryckte ned hennes huvud under vattnet.
Miriam fick sova två timmar per dygn och när hon till sist erkände sina planer på republikflykt dömdes hon till ett och ett halvt år i kvinnofängelse.
Men inte heller där lämnade regimen henne i fred. Var sjätte fånge i fängelserna var angivare åt Stasi och skaffade sig privilegier genom att bevaka sina medfångar.
”När jag kom ut var jag inte längre människa”, berättade Miriam senare. Trots att hon ännu inte fyllt 18 år betraktades hon inte ens efter avtjänat straff som en ”riktig” östtysk av myndigheterna.
Hon kunde inte längre få något arbete och hon hade blivit hetsig och lättretlig. För att komma undan tankarna på fängelset tog hon bort alla dörrar i sitt hem.
Lånade förhörsteknik från Gestapo
När Miriam en dag träffade Carl-Heinz Weber i simhallen upptäckte de att de kände samma sak – ett motstånd mot staten.
Som statsfiende kallades Carl-Heinz med jämna mellanrum till en lokal Staciofficer för samtal. Trots riskerna hade han börjat skriva förbjudna texter som han gömde i en koffert hos en vänlig granne.
När Carl-Heinz och Miriam inte var hemma blev deras gemensamma lägenhet ofta genomsökt och under ett av dessa besök gick det illa.
Stasi hittade ett exemplar av George Orwells satiriska roman Djurfarmen och det var tillräckligt för att Carl-Heinz skulle sättas i fängelse.
Tre veckor senare fick Miriam beskedet att hennes man hade hängt sig i cellen. Hon fick aldrig se liket innan det kremerades.
Exakt vad som hände före Carl-Heinz Webers död är inte känt men Stasi hade fasta rutiner för hur förhör med republikens fiender skulle genomföras.
Förhöret började alltid i en vänlig och artig ton men om förhörsledaren stötte på motstånd stod det snart klart att Stasi hämtat inspiration hos nazisternas brutala hemliga polis, Gestapo.
”Stasi kände till färgen på dina strumpor, visste vad du läste och när du hade sex med din hustru”.
Stasi använde sig ofta av tortyr för att tvinga fram ett erkännande och det var vanligt att folk fick sitta månader i häktet utan advokathjälp.
Förr eller senare hamnade den anklagade alltid inför en domare och därmed ”bevisade” Stasi att DDR var en rättsstat – även om Stasichefen Mielke inofficiellt kallade systemet för ett dekadent, västligt påfund.
Som en del av ”rättssamhället” hade den anklagade även formell rätt att ansöka om att få lämna DDR.
Stasi såg en fördel i detta system: dels var det ett sätt att bli av med oönskade element, dels stod Västtyskland som mottagare och betalade upp till 40 000 D-Mark per frigiven fånge. Men det var riskabelt att ansöka.
Ett avslag ledde automatiskt till anklagelse om försök till republikflykt.
Honecker (t.v.) och Mielke kände varandra sedan tiden i exil i Moskva.
Paranoid partisoldat höll DDR i ett järngrepp
Från 1957 till upplösningen 1989 var Erich Mielke den mäktige högste chefen för Stasi. Han såg fiender överallt och misstänkte alla.
”Vi är inte immuna mot att ha slynglar bland oss”, sade Erich Mielke år 1982 till en grupp höga Stasiofficerare. ”Om jag kände någon av dem skulle vederbörande inte vara vid liv i morgon.”
Hela livet igenom såg Stasichefen Mielke fiender överallt i sin närhet. På 1920- och 1930-talen var han som aktiv medlem i KPD, Tysklands kommunistparti, ofta inblandad i gatustrider både mot nazistiska gäng och mot polisen.
År 1931 gick han så långt att han tillsammans med kamraten Erich Ziemer sköt och dödade två poliser på Bülow Platz i Berlin.
Åren efter nazisternas maktövertagande tillbringade Mielke tillsammans med de blivande DDR-ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker i exil i Moskva.
Vid andra världskrigets slut hade han en central position i den maktgrupp som skulle leda den nya östtyska republiken.
Mielke föredrog emellertid att hålla en låg profil och genom manipulation och sin förmåga att måla upp skräckscenarier skaffade han sig allt större makt genom åren.
Efter DDR:s sammanbrott fängslades Mielke – inte för sin ledande roll i Stasi utan för morden 1931.
Ända till sin död år 2000, vid 92 års ålder, förblev Erich Mielke övertygad om att DDR:s fall endast var en tillfällig tillbakagång före den slutgiltiga segern över fascismen och västvärldens imperialism.
År 1971 tvingades Walter Ulbricht lämna sin plats som kommunistpartiets ledare i DDR.
Efterträdaren Erich Honecker vidtog åtgärder för att föra ut DDR ur isoleringen: först genom ett samarbetsavtal med Västtyskland, genom medlemskap i FN år 1973 och genom att underteckna Helsingforsavtalet om mänskliga rättigheter år 1975. Men samtidigt lät han Erich Mielke strama åt Stasis grepp ytterligare.
Antalet Stasianställda ökade våldsamt
När Stasi grundades var antalet medarbetare relativt litet. Vid årsskiftet 1950-51 bestod säkerhetsministeriets stab av bara 1 100 personer.
Men i synnerhet när Erich Mielke blev Stasichef utökades antalet anställda våldsamt.
År 1989 när DDR föll samman hade Stasi 91 105 medarbetare – förutom de upp emot 250 000 civila informanterna.
Det motsvarar en Stasimedarbetare per 180 invånare. Jämförelsevis fanns det åren 1989-90 en KGB-medarbetare per 1.595 sovjetiska medborgare.
Dessutom förfogade Stasi över en armé av ”inofficiella medarbetare” – personer som fungerade som angivare och agenter åt Stasi.
Man kan vara säker på att även de mest triviala saker noterades både på arbetsplatser och i bostadsområden. En före detta östtysk har konstaterat att ”Stasi kände till färgen på dina strumpor, visste vad du läste och när du hade sex med din hustru”.
Var sjunde var Stasi-informant
Bara ett fåtal kände till exakt hur omfattande denna apparat var. Flera ministrar klagade över de enorma summor Stasi omsatte men Erich Mielke hade förmågan att måla upp alla hot som fanns mot staten och lyckades alltid få Honeckers stöd.
Det är svårt att säga exakt hur stor Stasis kontrollapparat var eftersom centrala delar av arkivet har förstörts.
Men statistiken för distriktet Frankfurt an der Oder kan användas som indikator. År 1952 hade Stasi 533 informanter i området.
Tretton år senare hade antalet ökat till 2 986 och 1985 behövde ministeriet hela 4 977 personer för att spionera på medborgarna.
Utifrån detta beräknar man att Stasi hade 250 000 inofficiella medarbetare på 1980-talet. Andra antar att var sjunde DDR-medborgare vid något tillfälle utfört arbete åt Stasi.
Butikerna i DDR hade ett klent sortiment men Stasianställda kunde köpa bättre varor.
Stasis agenter fick särskilda privilegier
Ett jobb för Stasi gav flera förmåner. Lönen var bra och medarbetarna fick tillgång till bättre bostäder än landets övriga invånare. Varuhusen i DDR hade i regel ett uselt sortiment men Stasianställda hade tillgång till specialbutiker med varor från väst.
Antalet privilegier ökade i takt med agenternas rang. Högt uppsatta Stasimän kunde få åka på utlandsresor och överst i hierarkin byttes tjänstebilen, en Lada med chaufför, ut mot en Citroën.
Trots det tycks materiella fördelar inte ha varit huvudskälet till att arbeta åt Stasi förrän under DDR:s sista år. För många var övertygelsen om det riktiga i kampen mot fascismen och drömmen om världsfred viktiga element.
Rudi Mittig som var viceminister i Stasi 1975-89 hade vuxit upp i Hitlerjugend och varit övertygad nazist med fronttjänst i försvarsmakten.
Han valde en karriär inom Stasi eftersom han vill göra upp med sitt nazistiska förflutna.
De flesta östtyskar föredrog att inte stå till tjänst. De skötte sitt jobb och såg till att inte utmärka sig men om de kallades till någon av Stasis värvningsagenter kunde de inte säga nej.
Några klarade sig undan genom att skylla på dålig hälsa och ibland var det värvningsagenten själv som lät tänkbara informanter gå. Tre av fyra sorterades bort efter de första samtalen – utan att ha insett vad samtalen syftade till.
Stasi krävde total lojalitet från sina informanter. Därför kunde värvningsprocessen för mer komplicerade bevakningsuppdrag ta flera år – en process som kunde kräva väldiga resurser.
I andra fall tog Stasi till utpressning. Informanten med täcknamnet Klaus Müller var på 1980-talet punkare i staden Halle. Stasi gillade inte den västinspirerade subkulturen och år 1984 blev Müller gripen för mopedstöld.
Punkare skvallrade om sina vänner
I väntan på rättegång försökte Klaus Müller ta sig till väst via Tjeckoslovakien men misslyckades. Vid hemkomsten arresterades han omedelbart av Stasi, men säkerhetstjänsten såg möjligheter i den unge mannen.
De pressade domaren till att bara ge Müller villkorlig dom och med straffet hängande över huvudet tvingades Müller lämna skriftliga rapporter om aktiviteterna i en av traktens kyrkor – ett tillhåll för punkare.
Senare blev Müller skinhead och medlem i ett ungdomsgäng vars aktiviteter hade högsta prioritet hos Stasi.
Målet var att övervaka varenda ”statsfientlig grupp” – bland andra stod Östtysklands lilla judiska samfund under ständig bevakning.
Jehovas vittnen och den protestantiska kyrkan fick däremot lov att bedriva sin verksamhet – mot att institutionerna själva rapporterade om allt misstänkt beteende bland medlemmarna. Stasi värvade även homosexuella för att kunna övervaka den miljön.
”Snygg och prydlig klädsel är viktig eftersom homosexuella vanligtvis lägger stor vikt vid utseendet”, hette det i en vägledning till värvningsagenterna.
Sovjet förstörde DDR:s ekonomi
Stasi förde snart journal över varenda aktivitet i samhället. Därför var ministeriet inte märkbart oroat när det folkliga missnöjet på sommaren 1989 utvecklades till protestdemonstrationer i storstäder som Berlin, Leipzig och Dresden.
DDR skyddades ju av ett väl utbyggt säkerhetsministerium som kunde garantera att situationen förblev stabil. Regimens ledare insåg inte att deras stat höll på att falla sönder och några månader senare, den 9 november, föll Berlinmuren. Inte ens Stasi kunde hålla ihop DDR.
De första signalerna på att systemet höll på att kollapsa visade sig när sovjetledaren Leonid Brezjnev dog 1982.
När Michail Gorbatjov så småningom blev generalsekreterare i Sovjets kommunistparti år 1985 försökte han hejda den ekonomiska kollaps som närmade sig.
Hans medel var politiska reformer – ”perestrojka” och öppenhet – ”glasnost”. Efter dessa åtgärder befann sig DDR:s ekonomi i fritt fall.
Stasi blev DDR:s undergång
Erich Mielke reagerade genom att be Honecker godkänna att han kunde intensifiera insatsen.
Argumentet var att väst måste ha placerat ut sabotörer i DDR:s verksamheter. Nya agenter skickades ut för att avslöja sabotaget men staten gick inte att rädda.
DDR hann precis fira 40-årsjubileum innan det drabbades av en fullständig kollaps. Att staten kunnat bestå så länge kan tveklöst tillskrivas Stasis intensiva kontroll över medborgarna.
Men ministeriet för statssäkerhet bär troligen även en del av skulden för att sammanbrottet blev så totalt när det till sist kom.
Många historiker hävdar att kostnaderna för Stasis gigantiska säkerhetsapparat var så höga att republiken inte längre kunde bära dem.
Om det argumentet stämmer ledde de utgifter som ansågs vara nödvändiga för att säkra statens existens till att staten slutligen föll i bitar. DDR kvävdes så att säga under sitt eget pansar.
Majoriteten av befolkningen var ovetande om den förestående kollapsen. Flera år efter Carl-Heinz död hade Miriam samlat mod för att ansöka om utresa.
Efter månader av väntan fick hon utresetillstånd och tog genast ett tåg ut ur landet. Ett halvår senare föll muren.
Sedan hon på våren 1989 sluppit ut ur DDR slog hon sig först ned i Västtyskland men lyckades inte lämna sitt tidigare liv bakom sig.
”Jag levde med för många saker ur det förflutna som kunde hemsöka mig där”, berättade Weber för den australiska historikern Anna Funder som kontaktade henne under förarbetet till den prisbelönta boken om livet i DDR, Stasiland.
Miriam Weber flyttade till Kalifornien, men när den tyska återföreningen tog form beslutade hon sig för att återvända till Leipzig – där hennes liv en gång förändrades på grund av en löpsedel.
Det är en enorm uppgift att rekonstruera de förstörda dokumenten.
45 miljoner Stasi- dokument återskapas
Under DDR:s sista timmar förstörde Stasiagenter miljontals hemliga rapporter.
När rasande DDR-medborgare protesterade och medan muren föll hade Stasis personal fullt upp med att förstöra alla högar av dokument i arkiven.
Men trots att makuleringsmaskinerna gick för högtryck dygnet runt lyckades de bara makulera cirka fem procent av arkiven – runt 180 hyll-kilometer.
Efter Tysklands återförening fick folket tillgång till de förut så hemliga Stasiarkiven. Samtidigt steg intresset för de makulerade dokumenten.
Man antog att Stasi hade försökt förstöra de viktigaste papperen först. Därför inledde tekniker år 1995 arbetet med att pussla ihop pappersremsorna till hela dokument – en överväldigande uppgift.