Spionutväxling på Glienicker Brücke

Vid bron såg Abel, som var omgiven av en handfull amerikanska militärer, fyra svarta personbilar parkera på den östtyska sidan.

En av de cirka tjugo männen utmärkte sig. Han var klädd i en uniform från det amerikanska luftvapnet. Mannen började gå ut på bron.

Amerikanerna gav Abel en knuff för att visa att även han skulle gå ut på bron. Spionutväxlingen hade påbörjats. Mitt ute på bron, i ingenmansland, passerade de båda männen varandra.

Strax därefter befann sig Rudolf Abel och Francis Gary Powers i säkerhet på var sin sida om järnridån.

Kalla kriget var glödhett

Utväxlingen av Abel och Powers var den första i en rad spektakulära spionutväxlingar på Glienicker Brücke i Berlin. Antalet utväxlingar var stort och stod i direkt proportion till det ökande spionaget.

Före kriget hade USA den ädla men naiva inställningen att ”gentlemen inte läser varandras post”.

Att samla information om andra länder utan deras kännedom betraktades som osnyggt och sköttes av små specialavdelningar inom armén.

Världskriget hade emellertid utkämpats på så många fronter och med så många aktörer att spionaget fick en avgörande betydelse.

Ännu viktigare blev det efter Tysklands kapitulation, då både öst och väst insåg att krigets forna allierade hade blivit fredstidens fiender.

När utväxlingen av Abel och Powers skedde år 1962 pågick kalla kriget för fullt: 13 år tidigare hade Sovjetunionen chockat västvärlden genom att testa sin första atombomb.

Chocken blev ännu större när det visade sig att Sovjetunionen hade hämtat all teknisk kunskap kring bomben via spioner i USA.

År 1959 kom kulmen på kalla kriget när Fidel Castros kommunistiska revolutionärer tog makten på Kuba, på ”USA:s bakgård” bara femton mil söder om Florida.

USA:s försvarsminister Robert McNamara var tvärsäker när han ombads beskriva perioden: ”Kallt krig? I helvete heller, det var glödhett!”

Utväxlingen av Rudolf Abel och Francis Gary Powers satte punkt för två stora spionaffärer. FBI hade avslöjat att Rudolf Abel ledde ett stort spionnätverk i USA och Francis Gary Powers hade skjutits ner i sitt spaningsflygplan av typen U-2 under ett spionuppdrag över sovjetiskt territorium.

Vilyam Fisher alias Rudolf Abel

Rudolf Abel föddes i England år 1903 av ryska föräldrar och hette egentligen Vilyam Genrichovitj Fisher. År 1921 flyttade familjen tillbaka till Ryssland, som nu blivit Sovjetunionen.

Abel, som talade flytande engelska, fick arbete först som tolk åt regeringen och sedan i militärens underrättelsetjänst. Under andra världskriget utbildade han motståndsmän i radiokommunikation.

Efter kriget övergick han till aktiv tjänst. Han fick kodnamnet Rudolf Abel och utbildades för ett liv som hemlig agent.

Han fick lära sig hur han skulle värva spioner, utväxla hemliga meddelanden, vad han skulle undersöka och, viktigast av allt, hur han skulle undvika att väcka misstankar.

Han fick lära sig allt om fotografering och tilldelades en konstruerad historia om Rudolf Abels liv som han gång på gång förhördes om.

År 1948, efter två års intensiv utbildning, skickades han till USA. I USA hade den hemliga underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency (CIA) bildats ett år tidigare.

CIA hade till uppgift att samla in information om andra länder som man inte kunde få på diplomatisk väg.

Arbetet var strategiskt viktigt, så CIA var endast ansvarigt inför Vita huset.

CIA och KGB fick fria händer

Sovjetunionens aggressiva utrikespolitik skrämde USA. Därför fick CIA närmast obegränsade medel – allt från att störta utländska regeringar till att utföra beställningsmord, ge stöd åt rebellgrupper och övervaka amerikanska medborgare var tillåtet så länge kommunismen hölls i schack.

Den sovjetiska säkerhetstjänsten var stor redan före andra världskriget. En stab på 1,5 miljoner man arbetade huvudsakligen med att övervaka sovjetiska medborgare. Efter Stalins död år 1953 omorganiserades säkerhetstjänsten för att begränsa dess politiska inflytande.

Resultatet blev KGB, Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti (Kommittén för statssäkerhet), med över en halv miljon anställda. En tredjedel av KGB:s folk var spioner. Resten analyserade all den information som agenterna samlade in.

Sovjetunionen var särskilt angeläget att minska västvärldens stora tekniska försprång och motdraget mot framför allt USA:s överlägsna tekniska sakkunskap var en armé av spioner.

Abel startade en fotoateljé

Den 16 november 1948 reste Rudolf Abel över gränsen från Kanada till USA under falskt namn. Han hade med sig femtusen dollar som startkapital (cirka fyrahundrafemtiotusen kronor i dagens penningvärde).

I stadsdelen Brooklyn i New York hyrde han en lokal i namnet Emil Goldfus och öppnade en fotoateljé.

Grannarna lärde känna honom som en trevlig man som gärna diskuterade vardagsproblem och berättade anekdoter från sin (uppdiktade) tid som skogsarbetare i nordvästra USA. Ingen hade den minsta misstanke om att hans ateljé var ett spionnäste.

Rudolf Abels uppgift var att organisera ett nätverk för spionage och sabotage. I händelse av krig skulle sabotagenätverket slå ut utvalda amerikanska vapenfabriker och militäranläggningar samt infrastruktur.

Sabotörerna var kommunistiska veteraner från andra världskriget som nu bodde i Mexiko och Sydamerika. Om kriget bröt ut skulle de osedda ta sig in över den mexikansk-amerikanska gränsen, förklädda till illegala invandrare.

Under Koreakriget år 1950 befann sig sabotörerna faktiskt i USA under två veckor, redo att agera om striderna i Asien började sprida sig.

Spioner till sitt nätverk rekryterade Rudolf Abel genom att försiktigt tillfråga amerikanska kommunister som arbetade med militär forskning eller inom industri eller administration.

Information med alla medel

Sovjetunionen ville fylla västvärlden med spioner. De tog till alla medel för att skaffa information, även bestickning och utpressning.

John Walker, en kommunikationsexpert inom amerikanska flottan, drogs år 1960 med stora skulder. Han tog kontakt med den sovjetiska ambassaden och sålde kustbevakningens radiokod.

Under de följande tjugo åren tjänade han drygt två miljoner dollar på att sälja information om bland annat atomubåtarna. Walker avslöjades inte förrän år 1985, då han skilde sig, men vägrade betala underhåll till sin fru. Som hämnd gick hon till FBI och avslöjade honom.

KGB använde sig bland annat av utpressning. De kunde till exempel skicka en minderårig, prostituerad pojke till personer som satt inne med viktig information och sedan filma övergreppen. Därefter fick offret välja mellan att bli sovjetisk spion eller att få sina handlingar avslöjade.

Östtysklands hemliga polis Stasi använde sig flitigt av så kallade Röda Romeo, män som utbildats i både spionage och förförelsekonst. Ett av offren var Gabriella Kliem, som arbetade som tolk på amerikanska ambassaden i Bonn.

År 1977 träffade hon sin drömprins och under det halvår de bodde ihop fotograferade hon hundratals hemliga dokument åt honom. Hon trodde att han arbetade för fredsrörelsen, men i själva verket var han Stasiagent och hade en fru i Rostock i Östtyskland.

Den stränga kontrollen av invånarna i östländerna gjorde det svårare för CIA att på liknande sätt placera ut spioner. I stället lade amerikanerna stora pengar på högteknologisk utrustning.

År 1955 började CIA använda det högtflygande spaningsflygplanet U-2. Det kunde fotografera militära anläggningar från tjugoentusen meters höjd, i princip utom räckhåll för fiendens luftvärn.

Trots det blev Francis Gary Powers nedskjuten under ett uppdrag år 1960. KGB genomskådade snabbt hans uppdiktade berättelse om att flygplanet bara var avsett för väderobservationer och att han hade flugit vilse.

Han dömdes till tio års fängelse och straffarbete i ett sovjetiskt arbetsläger.

Tiocentare blev Abels fall

Spionerna gjorde allt för att inte väcka misstankar. Rudolf Abel skaffade sig vänner bland grannar, andra fotografer och konstnärer med vilka han diskuterade konst och fotografering.

För spionerna i nätverket var han emellertid bara känd under kodnamnet Arach och ingen av dem hade någonsin besökt hans fotoateljé.

De kommunicerade via kodade meddelanden som lämnades på avtalade platser eller sändes över kortvågsradio.

Trots sin försiktighet avslöjades Rudolf Abel. Hans överordnade på sovjetiska ambassaden var vårdslös och vid ett tillfälle tog han med sig spionen Reino Hayhanen till Abels ateljé för att ge honom en kamera.

Före det besöket hade Hayhanen inte kunnat avslöja Abels adress även om han hade velat göra det.

Reino Hayhanens hustru visste inte vad maken egentligen arbetade med. Liksom övriga släktingar och vänner trodde hon att han var arbetare.

En dag när grannfrun inte hade pengar för att betala tidningsbudet lånade emellertid Hayhanens fru henne en tiocentare som hon hittade i sin mans byxficka.

Tidningsbudet råkade tappa myntet, som öppnade sig, och ut föll en mikrofilm. Han gick genast till polisen som överlämnade fallet åt FBI.

Det tog inte lång tid att spåra myntet, och i stället för ett långt fängelsestraff valde Hayhanen att berätta allt han visste, även att Abels fotoateljé i Brooklyn var ett sovjetiskt spioncentrum.

Abel greps och i hans källare hittade FBI mikrofilmer, koder, en kortvågsradio och annan spionutrustning. Abel nekade till allt, men dömdes till trettio års fängelse baserat på Hayhanens vittnesmål och allt bevismaterial.

Spioner var folkhjältar i Sovjetunionen

Efter utväxlingen med Francis Gary Powers återvände Rudolf Abel till Sovjetunionen, där han tilldelades Leninorden, landets högsta utmärkelse.

Förutom en livslång statlig pension fick Abel jobb hos KGB, där han utbildade blivande spioner. År 1989 beslöt Sovjetunionen att hylla Abels insatser genom att låta hans porträtt pryda ett frimärke.

Både officiellt och inofficiellt var spionerna kommunismens försvarare och sovjetiska hjältar som riskerade allt genom att verka bakom fiendens linjer.