Rysk spion lurade KGB

Kulturliv omvänder KGB-agenten

Gordievskijs väg till toppen av kalla krigets spionvärld gick via Köpenhamn, där han som nybakad KGB-man 1966 stationerades på rezidenturan, KGB:s avdelning på ambassaden.

Med sina överdådiga restauranger, dignande bibliotek och sitt stora utbud av klassiska konserter tog den danska huvudstaden Gordievskij med storm.

Där kunde han fritt lyssna på tonsättare som Bach och Händel, båda fördömda som reaktionära av censuren i agentens hemland.

Mötet med Skandinaviens demokrati och välstånd övertygade gradvis KGB-mannen om att hans hemlands stelbenta kommunism var ett misstag.

En tillfällig vistelse hemma i Moskva gjorde honom bara ännu mer desillusionerad: staden kändes som ett grått fångläger i jämförelse med friheten i Köpenhamn.

Han äcklades framför allt av den svulstiga muzak som flödade ur högtalare överallt i huvudstaden.

Gemensamt för städerna var dock att båda kryllade av spioner.

Förutom KGB hade de engelska, franska och amerikanska underrättelsetjänsterna agenter posterade i Köpenhamn, de flesta av dem kända av den danska säkerhets- och underrättelsetjänsten (PET).

Britternas MI6 hade fått nys om Gordievskijs antisovjetiska inställning, och tillsammans med PET arrangerade de ett möte med honom.

På en dunkel bar i utkanten av Köpenhamn rekryterade MI6 en kväll i november 1974 sin värdefullaste dubbelagent under hela kalla kriget.

Vän skickar Oleg till London

Väst hade så gott som inga högt uppsatta spioner inom KGB, och Oleg fick högsta prioritet hos MI6.

Gordievskijs stationering i Köpenhamn tog emellertid slut 1978, varpå han återvände till Moskva.

I fyra år hörde MI6 inte ett pip från sin man, och han sågs som förlorad.

Då mottog den brittiska säkerhetstjänsten en ansökan om ett diplomatvisum för en ryss, vars namn klingade bekant hos en liten krets av officerare inom MI6 och säkerhetstjänsten MI5.

I Moskva hade Gordievskijs tidigare kollega från Köpenhamn, Nikolaj Gribin, blivit chef för KGB:s brittiska sektion.

Gribin hade personligen rekommenderat sin gamle kamrat Oleg för en ledig post i London. År 1982 återvände MI6:s hemliga spion därför till väst.

Spionen träffar MI6-chef

I London ger MI6 Gordievskij kodnamnet NOCTON. Hans personliga kontakt­agent är chefen för MI6:s sovjetiska avdelning, James Spooner, som talar flytande ryska.

Spooner står klar, så snart Gordievskij tar kontakt med MI6 via ett telefonnummer han har haft med sig från Köpenhamn.

I en lägenhet i stadsdelen Bayswater i London börjar de båda nu mötas varje vecka.

En av de första hemligheter som Oleg avslöjar är att den brittiske oppositionsledaren, och Labourpartiets ordförande, Michael Foot i åratal har samarbetat med KGB och spridit kommunistisk propaganda framtagen i Sovjetunionen.

Foot förlorar mot Margaret Thatcher i valet 1983, och Spooner väljer därför att hålla inne med den känsliga informationen.

Från Oleg får Spooner även veta att KGB-agenterna i London har som huvuduppgift att rekrytera vänsterpolitiker och andra kontakter, som kan förmås att spionera för Sovjetunionen.

Det enda de har är dock en handfull ”rekryterade agenter” och ungefär dubbelt så många ”hemliga kontakter”, ett ganska magert resultat.

Efter mötena med Gordievskij i Bayswater skriver Spooner rapporter, som delas med de avdelningar inom MI6 och MI5 som har nytta av informationen.

För att hjälpa Gordievskijs karriär inom KGB på traven förser MI6 honom med harmlösa uppgifter om västerländska politiker, som han kan ge till KGB.

Britterna arrangerar även så att han möter parlamentsledamöter av lite lägre rang, möten som han kan skriva rapporter till KGB om, och som får honom att se skicklig och trovärdig ut i sina chefers ögon.

Strategin lyckas, för Gordievskij befordras till chef för KGB:s politiska sektion.

Den nya positionen ger honom tillgång till dokument från KGB:s övriga sektioner, till exempel kontraspionageenheten samt sektionen för illegala KGB-agenter, som opererar under falsk identitet och utåt framstår som helt vanliga brittiska medborgare.

Att det finns en grupp ”illegala” agenter är nytt för MI5, men Gordievskij förser dem med all information om dem som han kan snappa upp.

Alla instruktioner från Moskva anländer via diplomatpost, som inte får öppnas av någon myndighet i samband med flygtransporten.

I regel fotograferar Oleg själv dokumenten, men det händer att han smugglar ut hela sändningar i sin portfölj och beger sig till lägenheten i Bayswater, där en MI6-sekreterare fotograferar innehållet snabbt och effektivt.

Dokumenten är viktiga, men en lika stor tillgång är Gordievskijs goda minne.

Han har en otrolig förmåga att snappa upp telefonsamtal och småprat på rezidenturan, och tack vare hans minutiösa genomgångar av dessa samtal får britterna gradvis en djupare och mer korrekt insikt om fienden bakom järnridån, en insikt som MI6 beslutar sig för att inviga landets premiärminister i.

Margaret Thatcher får stor respekt och hyser stor beundran för den idealistiska ryssen.

Hon inser hans värde såväl som den stora personliga risk som han tar för hennes lands skull, för KGB straffar förräderi med döden.

Britt förråder dubbelagenten

Gordievskijs chef på KGB:s rezidentura i London är Arkadi Vasiljevitj Guk. Chefen är vänligt inställd till Oleg Gordievskij, men hans instinkt säger honom att det är något underligt med agenten.

Hans ställföreträdare, Igor Titov, håller med: Gordievskij dricker inte, och han presterar avundsvärt bra.

När den misstänksamme Titov börjar syna Gordievskij lite för nära i sömmarna, kastar britterna emellertid ut honom ur landet med motiveringen att de misstänker honom för att bedriva spionage.

Hotet från Titov är avvärjt, men en morgon i april 1983 sticker någon in ett brev under dörren till Guks privata lägenhet.

Avsändaren kallar sig ”Koba”, ett av Stalins smeknamn, och bakom det döljer sig en misslyckad och avundsjuk MI5-agent vid namn Michael Bettaney. Han är en av de få personer som känner till Gordievskijs hemlighet.

I brevet erbjuder Koba sig att ge det egentliga skälet till Titovs utvisning. Guk är skeptisk.

Han tror att brevet är en fälla och väljer att ignorera det. I juli sticker Koba in ett nytt brev under Guks dörr.

Kuvertet innehåller fotokopior av två MI5-dokument, som visar tjänstegraderna för samtliga KGB-agenter i London, samt de korrekta namnen på samtliga tjugotre anställda på rezidenturan.

Guks intresse är väckt. ”Vill du se något exceptionellt?” frågar han den intelligente Gordievskij, vars åsikt han vill höra.

Det svartnar nästan för ögonen på dubbelagenten, när han känner igen sin egen information.

Han håller med Guk om att det nog är en fälla, och hastar ut för att kontakta MI6 via det hemliga direktnummer som tjänsten skapat endast för honom.

NOCTON-gruppen är skakad, men ingen grips av panik, och man börjar genast jaga Koba.

MI6:s spion får toppost i London

Antalet personer som känner till Gordievskijs arbete som dubbelagent är väldigt begränsat. Redan i september 1983 kan MI6 och MI5 därför gripa den för­smådde Michael Bettaney.

Åtalet mot honom förbereds noga, och 1984 ställs Bettaney, alias Koba, inför rätta, anklagad för att ha erbjudit hemlig information till KGB.

Han döms till tjugotre års fängelse och hängs ut offentligt, när de engelska tabloidtidningarna under rättegången publicerar stora bilder av förrädaren på sina förstasidor.

Tidningarna publicerar även gryniga bilder av den KGB-man som avböjde förrädarens erbjudande. Guks dagar som KGB-chef i London är därför över, och hemma i Moskva står han lågt i kurs.

Brevet med listan över KGB-personal i London tyder på att det finns en mullvad på rezidenturan i den brittiska huvudstaden, men Guk har slarvat bort ett gyllene tillfälle att avslöja förrädaren, ett oförlåtligt misstag i Kremls ögon.

I London är posten som chef för rezidenturan ledig. Trots att det nu ryktas internt i KGB om en mullvad i London beslutar Gordievskij att söka posten.

Det finns ännu inget som pekar på honom, och han skulle få möjlighet att få tillgång till KGB:s största hemligheter. Hans rival till posten är rezidenturans chef för kontraspionage, Leonid Nikitenko.

I sitt stilla sinne misstänker Nikitenko att Gordievskij är mullvaden, men han har inga bevis.

Lägligt nog för Gordievskij tar motståndarens treåriga stationering snart slut, och medan Nikitenko kämpar för att få sin tjänst förlängd passar hans konkurrent på att överglänsa honom.

Gordievskij utnyttjar det faktum att London den 15 december 1984 får besök av Sovjetunionens blivande ledare, Michail Gorbatjov.

Med hjälp av MI6 levererar Gordievskij detaljerad information om brittisk politik och aktuella frågor, bland annat en pågående strejk bland brittiska gruvarbetare.

Tack vare Oleg är Gorbatjov väl förberedd under sitt möte med Margaret Thatcher.

KGB i Moskva är imponerat, och i april 1985 tilldelas Gordievskij chefsposten på rezidenturan.

På MI6 är man i extas; Gordievskijs befordran överträffar deras vildaste fantasier.

Men den 16 maj anländer plötsligt ett illavarslande telegram: Gordievskij kallas hem till Moskva med 48 timmars varsel.

Dörrlås varskor dubbelagenten

Gordievskij går den 18 maj 1985 ombord på ett Aeroflot-plan mot Moskva.

Vad spionen inte vet är att en CIA-agent vid namn Aldrich Ames redan i april har tagit kontakt med KGB:s rezidentura i Washington.

Ames har erbjudit information om högt uppsatta ryska agenter, som spionerar mot KGB. Och Ames känner till Gordievskijs identitet.

Han har själv avslöjat den brittiske dubbelagenten för sina chefer i CIA, som velat veta varifrån britterna fått sin information om förhållandena i Sovjetunionen.

När Gordievskij tre dagar senare landar på Sjeremetevoflygplatsen har Ames dock sannolikt inte gett KGB sin lista ännu.

Trots att Gordievskij inte känner till Ames är han nervös över att vara avslöjad. Spänd går han genom flygplatsen och tar en taxi, som kör honom genom huvudstadens grå gator till familjens lägenhet på Leninskij Prospekt.

Att dubbelagenten inte drogats och förts bort på flygplatsen tar han som ett gott tecken, och lite lugnare tar han hissen upp till åttonde våningen.

Utanför lägenhetsdörren stelnar Gordievskij till. Dörren har tre lås, varav ett är gammalt och aldrig används. Han har inte ens någon nyckel till det.

Nu är det låst.

I uppgångens halvmörker börjar Gordievskij kallsvettas. Hans egen livsfarliga organisation har varit i lägenheten. Han vet att KGB nu avlyssnar och bevakar honom dag som natt.

Serum ska avslöja förrädaren

För Gordievskij är de följande veckorna som en mardröm. Rädslan för att bli likviderad plågar honom, och han börjar röka och dricka stora mängder ren vodka. Nätterna är sömnlösa.

Varje dag går han till sitt kontor, där han väntar på att kallas till möte med KGB:s högsta chefer.

När hans telefon till slut ringer den 27 maj är det chefen för KGB:s avdelning för kontraspionage, ukrainaren Viktor Grusjko: ”Här är två män som gärna vill tala med dig om en agentsak i Storbritannien.”

I nästa ögonblick står Grusjko i dörren. Med bultande hjärta låter Gordievskij sig föras ut ur byggnaden och in i en bil. Efter en halvtimmes färd stannar chauffören vid ett inhägnat hus.

I ett stort rum med sparsam, men elegant möblering väntar två män, KGB-generaler specialiserade på förhör.

Efter att ha satt sig i en mjuk fåtölj plockar Grusjko fram en flaska. ”Armenisk konjak”, förklarar ukrainaren glatt, medan han häller upp till alla.

Oleg sveper flera glas, och efter en stund känner han effekten av alkoholen – rummet snurrar runt, och allting glider ihop för hans blick.

Oleg förvånas av att han påverkas så. Han har trots allt druckit hårt i flera veckor, och byggt upp en avsevärd tolerans.

Plötsligt inser han vad som hänt: Grusjko har hällt sanningsserum i glaset! Strax därefter börjar de båda förhörsspecialisterna överösa Oleg med anklagelser:

”Vi vet att du är brittisk agent. Vi har vattentäta bevis. Erkänn!”

Gordievskij svettas och drabbas av illamående, stapplar ut i badrummet och kräks i badkaret.

De följande timmarna glider han in och ut ur medvetande.

Mot alla odds lyckas han förneka alla de misstankar och bevis som KGB har sammanställt mot honom, sannolikt mot bakgrund av den information de har fått från Aldrich Ames.

Innan Gordievskij tuppar av slutgiltigt satsar han desperat på att få in en träff på rätt ställe:

”Ni är inte bättre än Stalins bödlar, som hämtade oskyldiga människor på natten och mördade dem.”

Hänvisningen till diktatorns blodiga utrensningar på 1930-talet blir Olegs räddning, för KGB-agenterna har sin heder. Ingen ska kunna säga att de likviderar människor utan ordentliga bevis.

Och de är övertygade om att de ska kunna knäcka Oleg.

Tid har de gott om. Ingen slipper ur KGB:s klor.

Lämnar fru och barn i Sovjetunionen

När KGB i slutet av maj 1985 beordrar hem Gordievskijs fru Lajla och deras båda döttrar till Moskva, möter de en make och far som är ett vrak.

Att familjen nu befinner sig innanför järnridån får snaran att dras åt ännu hårdare om halsen på den utmattade spionen.

Han har aldrig berättat för Lajla om sitt dubbelliv, för innerst inne har han fruktat att hon skulle ange honom.

”Det är en konspiration mot mig”, ljuger han för sin oroliga fru, ”folk är avundsjuka för att jag befordrats. Men jag är oskyldig, tro inte på något som du får höra om mig.”

Gordievskij älskar sin hustru, och beslutet att fly utan henne är hans livs svåraste.

I sitt desperata tillstånd skickar han den 16 juli Lajla och döttrarna på sommarsemester i sin svärfars datja (lantställe) i Azerbajdzjan, väl medveten om att han kanske aldrig kommer att få se dem igen.

Sedan åker han tillbaka till den tomma lägenheten, plockar fram en grå keps och en plastpåse från butikskedjan Safeway och ställer sig utanför brödbutiken på Kutuzovskij Prospekt.

Hans uppdykande följs av ett dubbelkrypterat telegram från de brittiska agenterna i Moskva till MI6 i London natten till den 17 juli: ”PIMLICO initierad. Massiv övervakning. Hemkallelse på väg.”

Britternas högt skattade spion ska föras ut, men MI6 vet inte att han är ensam.

De förbereder sig för att föra ut hela familjen. Flykten, med kodnamnet PIMLICO, ska gå genom Finland, och MI6 i Helsingfors alarmeras.

Landets flygplatser bevakas av ryssarna, så familjen kan inte flygas ut. I stället ska två bilar transportera familjen över gränsen till Finland.

Flyktplanen sätts i verket

MI6-agenterna i Moskva behöver en förevändning, och sätter upp ett skådespel för att lura det ständigt lyssnande KGB.

Arthur Gees fru Rachel simulerar ryggsmärtor, och paret tänker konsultera en specialist i Helsingfors. Hennes väninna Caroline tycker synd om henne:

”Vad sägs om att vi följer med och så får vi en helg i Helsingfors tillsammans?” säger hon högt till KGB:s dolda öron i väggen.

Caroline och hennes make Roy Ascot, som är chef för MI6-gruppen i Moskva, förbereder därför också en weekendresa till den finska huvudstaden.

Västerländska diplomater i Moskva gör ofta shoppingresor till Finland, och ingen hos KGB fattar misstankar, när Ascot vänder sig till den särskilda KGB-bilverkstad, som ska förse hans Saab och Gees Ford Sierra med de diplomatskyltar som krävs.

På eftermiddagen fredagen den 19 juli 1985 är bilarna klara, och sällskapet rullar ut ur Moskva med den sedvanliga svansen av KGB-män i bilar av märket Lada efter sig.

Hjälp av armén

Gordievskij ska plockas upp på en rastplats i skogen utanför Viborg vid den finska gränsen. På utsatt dag, knappt tre dygn efter signalen vid brödbutiken, lämnar han klockan 16.00 sin lägenhet, springer genom en park och går ner i Moskvas tunnelbana.

Den följande timmen kliver Gordievskij på och av tåg i olika riktningar, tar rulltrappan upp till ytan, korsar gator och gränder och gömmer sig i porten till en skola, innan han smyger ner i tunnelbanan igen.

Först när han är säker på att han skakat av sig KGB:s övervakningsteam, kliver han ombord på tunnelbanelinje ett till Leningradstationen i Moskva.

Där byter han till ett nattåg mot Zelenogorsk, fem mil sydost om den finska gränsen. Vid ankomsten ska han ta en buss mot Viborg.

Medan Gordievskij med tåg och buss förflyttar sig mot den avtalade rastplatsen vid kilometersten 338 på vägen mot Viborg, närmar MI6-personalen sig också mötesplatsen i sina bilar.

Trots att de har kört hela natten utan paus har deras svans av KGB-agenter trofast följt med. För att kunna plocka upp Gordievskij är britterna tvungna att göra sig av med sin skugga.

En perfekt möjlighet uppenbarar sig några kilometer från mötesplatsen, när en rysk militärkonvoj – på väg till en övning – plötsligt blockerar vägen.

Processionen av MI6- och KGB-bilar får snällt stanna och vänta, medan de militära fordonen passerar vägen.

När konvojens bakre del har passerat trampar britterna omgående gasen i botten i sina motorstarka, västerländska bilar och susar iväg i nattmörkret.

Precis som de hoppats kan KGB:s bilar inte hänga med, och ryssarna skakas av.

Så snart de kommer fram till rastplatsen kör Gee och Ascot in bilarna bakom några träd så att de inte syns från vägen. En kort stund senare skramlar fyra Lada-­bilar förbi i full fart.

Från löven och mossan på marken reser sig en smutsig figur: Oleg Gordievskij. För ett kort ögonblick står alla stilla.

Sedan öppnar Gee bakluckan på sin bil, och dubbelagenten kryper ner i det mörka bagageutrymmet.

Några timmar senare nås Olegs öron av toner från bilens kassettspelare: tonsättaren Sibelius verk Finlandia.

Halvt vid medvetande förstår Gordievskij att de har kommit in i Finland. Han har kommit undan KGB.