Rysk atom-ubåt skickade CIA på mystiskt uppdrag

”Vi har hittat det vi söker”

Den 10 mars ger Moskva flottan tillstånd att inleda eftersökningar efter den försvunna ubåten. Sovjetiska fartyg, ubåtar och flygplan kryssar fram och tillbaka över K-129:s förmodade färdväg.

Samtidigt håller den amerikanska ubåten USS Barb ett öga på ryssarna. Befälhavaren Bernard Kauderer har aldrig sett sovjetiska ubåtar uppföra sig så obetänksamt:

”Fyra-fem ubåtar gick ut och började söka igenom havet med sina sonar. De försökte inte ens undgå att bli upptäckta”, berättar han.

Ryssarna har en omfattande uppgift framför sig. Området de ska söka igenom omfattar drygt 1.374.000 km2 upprört hav.

Efter fyra veckor finns det fortfarande inga spår efter K-129. Eftersökningen läggs ned och amiral Dygalo måste nöja sig med att konstatera att ubåten har förlist på okänd position med samtliga 98 besättningsmän ombord.

Men positionen är inte okänd för alla. Ryssarna har gett upp men amerikanerna är ubåten på spåren. USA:s flotta har ett nätverk av avlyssningsstationer under havsytan där hydrofoner (undervattensmikrofoner) registrerar ubåtsljud.

Hydrofoner i Stilla havet har uppfångat två distinkta ljud med sex minuters mellanrum. Eftersom ljuden registrerats av fyra olika hydrofoner antar amerikanerna att någonting dramatiskt – troligen en ubåtsförlisning – har skett inom ett tre km2 stort område 1.590 sjömil nordväst om Hawaii.

Just där är Stilla havet mer än fem km djupt. Amerikanska flottan bygger därför en tre och en halv meter lång, torpedliknande eftersökningsfarkost som får namnet Fisken. Den förses med sonar, strålkastare och kameror.

Fisken sänks ned i djupet och släpas efter atomubåten USS Halibut, som färdas runt i området i flera veckor. Var sjätte dag dras den 7.600 meter långa bogserlinan ombord på Halibut och filmerna från Fisken framkallas. En dag i september rusar en fotograf in i kaptenens hytt och ropar:

”Jag tror vi har hittat det vi söker!”

Ett foto visar K-129 som ligger på 5.120 meters djup. Dagarna därefter tar Fisken mer än 20.000 bilder av den havererade, sönderbrutna ubåten innan USS Halibut återvänder till flottbasen Pearl Harbor på Hawaii.

Ett skelett med kängor på

I Washington är flottans experter nästan i extas. Undervattensbilderna är visserligen av varierande kvalitet, men de bästa bilderna av ubåtsvraket är förvånansvärt skarpa.

”Ett av fotografierna visade en sjöman som låg på botten. Bara ett skelett. Inga kläder. Ingen räddningsutrustning. Bara ett skelett med kängor på”, berättar en av amerikanska flottans ingenjörer, Raymond Feldman.

På bilderna ser det ut som om ubåten rymmer en intakt missilsilo och kanske en R-21-missil – ett av Sovjetunionens mest avancerade kärnvapen.

USA:s säkerhetsrådgivare Henry Kissinger vill mycket gärna ha bättre information om den sovjetiska kärnvapenteknologin och är omåttligt intresserad av att få tag på K-129:s missiler.

Men för det krävs helt ny teknik. Ingen har någonsin bärgat en ubåt från mer än 80 meters djup, och K-129 ligger mer än 60 gånger djupare än så.

Läs mer: Är du nyfiken på att kliva ombord på en ubåt? Då kan du göra en djupdykning i vårt stora tema.

CIA skapar en täckmantel

I juli 1969 inleder underrättelsetjänsten CIA sitt topphemliga projekt ”Project Azorian”. Bärgningen av K-129 och dess kärnvapenmissiler måste till varje pris hållas hemligt för ryssarna.

Bolaget Global Marine har nyligen utfört havsborrningar på tre kilometers djup utanför New York, och den 3 november 1969 stiger två CIA-agenter in på vicedirektör Curtis Crookes kontor.

”De steg in genom dörren och stängde den efter sig – min dörr står alltid öppen annars. De ville veta om mitt företag kunde bygga någonting som kunde lyfta ett föremål på si och så många ton från fem eller sex kilometers djup”, minns Crookes.

Global Marine antar uppgiften och på våren 1970 skannar de havsbotten intill K-129. Ett sovjetiskt spaningsfartyg befinner sig i området men tycks inte ta någon notis om forskningsfartyget. Ryssarna är övertygade om att K-129 ligger alltför djupt för att kunna bärgas.

Efter förundersökningen börjar Global Marine rita ett avancerat bärgningsfartyg som påminner om en oljerigg.

Flera rör ska monteras ihop och sänkas ned i vattnet med en enorm, åttaarmad gripklo i änden. Bärgningsfartyget förses med en gigantisk inombordsdocka mitt i båten, för att ubåtsvraket ska kunna bärgas utan att någonsin bli synligt över havsytan.

Det är oundvikligt att det ovanliga fartyget drar till sig ryssarnas intresse. Därför måste man hitta på en trovärdig historia som täckmantel.

CIA får idén att låta den excentriske miljardären Howard Hughes gå ut och offentligt meddela att han tänker borra efter mineraler i djuphavet, och fartyget får namnet Hughes Glomar Explorer.

Hughes blir en perfekt täckmantel eftersom han redan är känd för sina spektakulära projekt. Ingen ­ifrågasätter historien.

Men många av de inblandade experterna har börjat tvivla på Project Azorian. De menar att det blir alldeles för dyrt, och är dessutom rädda för hur Sovjetunionen ska reagera om operationen avslöjas.

Argumenten för och emot slungas fram och tillbaka över president Richard Nixons bord, innan han den 11 september 1972 till sist godkänner projektet.

Sovjetisk helikopter över fartyget

På sommaren 1974 stävar Hughes Glomar Explorer ut på sitt topphemliga uppdrag.

Underrättelsetjänsten har sagt till presidenten att ”förvärvandet av kärnstridsspetsar och robotsystem, tillsammans med därtill hörande dokument, kommer att ge ett kraftigt förbättrat underlag för att värdera det strategiska hotet från Sovjetunionen”.

Den 4 juli kommer bärgningsfartyget fram till K-129:s viloplats och upptäcks genast av ryssarna. Det sovjetiska missilspårningsfartyget Tjesma övervakar det mystiska amerikanska fartyget och skickar upp en helikopter i luften för att ta bilder.

Men ett par dagar senare drar sig Tjesma tillbaka. Ryssarna misstänker ingenting.

Den 21 juli kommer det stora ögonblicket. De enorma slussportarna i botten på Hughes Glomar Explorer öppnas och gripklon sänks långsamt ned under fartyget.

Alla ombord tittar spänt på mätinstrument, räkneverk och tv-skärmar medan klon försvinner ned i djupet.

Succé – och förtvivlan

En vecka senare, den 28 juli, får ingenjör Raymond Feldman i kontrollrummet visuell kontakt med ubåten:

”Det var förstås mycket imponerande. Vi såg många av detaljerna på ubåten och kunde genast lokalisera bogseringsögat i bogen, som var en av våra fixpunkter.

Vi såg missilsilona – eller rättare sagt det som fanns kvar av dem, och någon tyckte sig kunna se något inuti ett av dem. Kanske en kärnvapenstridsspets.”

Klon förs försiktigt in över K-129 och på morgonen den 30 juli ligger den precis rätt. De åtta griparmarna sluter sig kring ubåten och sakta lyfts den värdefulla lasten loss från havsbotten.

Nu bör det ta ungefär en vecka att få ubåts­vraket ända upp till Hughes Glomar Explorer.

På morgonen den 4 augusti känns ett kraftigt ryck i det stora bärgningsfartyget. Det kan bara betyda en sak: En stor tyngd har lossnat.

I kontrollrummet sitter ingenjörerna lamslagna och stirrar på tv-skärmarna. Direktbilderna från kamerorna i klon – 2.000 meter under havsytan – bekräftar att större delen av K-129:s skrov är borta.

Endast den främre delen sitter kvar i klon, resten har sjunkit tillbaka ned i djupet tillsammans med de eftertraktade missilerna.

Ingenjörerna är villrådiga. De diskuterar om de ska sända ned gripklon efter den avbrutna delen av ubåten. Men eftersom två av klons armar nu är trasiga måste de rädda vad som räddas kan.

Vrakdel innehåller sex lik

Tre dagar senare lyfts gripklon med ubåtens för upp i dockan på Hughes Glomar Explorer. Vattnet i dockan pumpas ut och den 8 augusti börjar de första undersökningarna i resterna av K-129.

Ubåtens stäv är full med sand från havsbotten och det hela påminner om en arkeologisk utgrävning.

De som undersöker ubåten bär hermetiskt tillslutna skydds­dräkter och det är klokt: Vrakdelen innehåller krossade kärnvapentorpeder som läcker radioaktivitet.

När sanden spolas bort möts männen av en fasansfull syn. Sex mer eller mindre upplösta lik flyter ut ur vraket. En av de ryska sjömännen ligger fortfarande i sin koj och har en torpedavfyrningsmanual bredvid sig.

Han höll tydligen på att läsa när döden plötsligt kom. Liken har bevarats av det iskalla vattnet vid havsbotten men när de nu utsätts för luft ruttnar de blixtsnabbt.

Amerikanerna lyckas identifiera tre av de ryska besättningsmännen. Alla sex begravs därefter till havs i en officiell militär ceremoni som beskrivs och filmas i detalj i fall ryssarna skulle få nys om bärgningen.

Den 9 augusti är projektet officiellt avslutat. Bärgningsfartyget seglar till Maui där ett specialteam packar ned allt av värde.

Bärgningen imponerar på ryssarna

Ryssarna har inte sett något samband alls mellan Hughes Glomar Explorer och K-129. CIA:s påhittade historia håller – men inte i evighet.

Innan bärgningsaktionen började utsattes Howard Hughes-imperiets huvudkontor för ett inbrott. Några papper försvann, och ett av dem handlade om Project Azorian. CIA såg ingen annan utväg än att larma FBI och polisen i Los Angeles.

Några grävande journalister på tidningen Los Angeles Times har sedan ­tidigare vissa källor inom polisen, och lyckas så småningom gräva fram hela historien.

Den 8 februari 1975 hamnar bärgningen av ubåten K-129 på tidningens förstasida. Artikeln är full med fel men i stora drag är händelseförloppet korrekt. En bestört CIA-chef, William Colby, ber tidningsredaktionen att tysta ned hela historien.

Men det är för sent. Medierna har fått tag på en alldeles fantastisk nyhet och tänker inte ge upp den i första taget.

Frustrationen är stor hos både rege­ringen och CIA. Rent underrättelsemässigt har Project Azorian varit ett fiasko.

Det har inte inbringat något annat än två trasiga kärnvapentorpeder, ett par ointressanta dokument och lite baskunskaper om sovjetiskt ubåtsbygge.

500 miljoner dollar har spenderats på nästan ingenting, och nu är de amerikanska tidningarna fulla av mer eller mindre sanna historier om projektet. Den nyvalde presidenten Gerald Ford kommer överens med CIA-chefen om att lägga locket på, och vägrar kommentera fallet.

Nyheten sprids över hela världen. I Sovjetunionen vet flottan nu precis vad som inträffat och även om ryssarna är ursinniga över vad amerikanerna gjort, väcker själva bärgningen stor respekt.

År 2007, när kalla kriget för länge sedan är över, säger den före detta chefen för Stillahavsflottans ubåtar, amiral Dygalo:

”De lyckades bygga ett fartyg på 60.000 ton, installera utrustning för att hantera en tung ubåt, de kom på hur man kunde vrida vraket under fartyget och slutligen lyfta upp det i en invändig docka. För oss verkade det fullständigt orealistiskt och fantastiskt.

Jag kan jämföra det med en färd till ­månen när vi talar om teknik och omkostnader. Och dessutom:

Det tog två år att bygga fartyget – och vi blev lurade hela tiden. Des­informationen var ypperligt orga­niserad.”