I dag är vi vana vid att Nato deltar i militära operationer runtom i världen. Så har det emellertid inte alltid varit.
Från att ha varit en allians som skulle försvara Västeuropa har Nato åtagit sig nödhjälpsinsatser runtom i världen och har till och med gått i krig. Följ Nato här genom alliansens många förvandlingar.
- Två fiender: Sovjetunionen och kommunismen
- Samtliga 30 Natoländer
- Striden om Västtysklands medlemsskap i Nato
- Samtliga medlemmar av Warszawapakten
- Kubakrisen
- Frankrike drar sig delvis ur Nato
- Förlorar krigen i Vietnam och Afghanistan
- Nato återuppfinner sig själv på 1990-talet
- Vad står det i Natos artikel fem?
- Natos 13 generalsekreterare
- Trump hotar att lämna Nato
1945: andra världskrigets slut
Efter det förödande andra världskriget uppstår en ny maktdynamik i världen. Sovjetunionen, USA och Storbritannien har stridit på samma sida mot Nazityskland, men redan före världskrigets slut står det klart att alliansen lever på lånad tid.
Den 5 mars 1946: Churchills järnridåtal
Winston Churchill år 1946, året då han höll sitt så kallade järnridåtal.
Winston Churchill håller sitt berömda järnridåtal i Fulton i den amerikanska delstaten Missouri. I talet uttrycker han en stark oro för att en järnridå håller på att sänka sig i Europa mellan de östeuropeiska staterna, som kontrolleras av Sovjetunionen, och Västeuropas demokratiska stater.
Den 21–25 februari 1948: Pragkuppen
Efter en kupp tar kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Under landets parlamentariska kris tiden före kuppen hängde hotet om en sovjetisk militär intervention i luften, vilket underlättade för kommunisterna.
Den 24 juni 1948–den 12 maj 1949: luftbron till Västberlin
Barn i Västberlin jublar åt flygplanen som bidrar till luftbron åren 1948–1949.
Den 24 juni 1948 inleder Sovjetunionen en blockad av Västberlin för att ta full kontroll över Berlin, som sedan andra världskrigets slut varit uppdelat mellan de allierade segrarmakterna. Som svar på blockaden tar västmakterna initiativ till en luftbro som ska frakta förnödenheter till det isolerade Västberlin. Året efter, den 11 maj 1949, ger Sovjetunionen upp blockaden.
Den 12 mars 1947: Trumandoktrinen
I ett tal till den amerikanska senaten formulerar president Harry S. Truman sin regerings nya så kallade containmentpolitik. Syftet är att ge stöd åt länder som riskerar att invaderas av Sovjetunionen. Samma tanke är central för grundandet av Nato.
Två fiender: Sovjetunionen och kommunismen
Tre nyckelfigurer vid bildandet av Nato: Churchill, mannen som uppfann begreppet järnridån, Truman, mannen bakom försvarsdoktrinen, och Stalin, ledaren för huvudfienden Sovjetunionen, som Nato riktades mot.
Nato (North Atlantic Treaty Organization)
Nato bildades med två tydliga syften i åtanke: att motverka dels Sovjetunionens expansion, dels kommunismens spridning.
Alliansen var med den dåvarande brittiske utrikesministern Ernest Bevins ord nödvändig efter andra världskriget för att ”västländerna behöver organisera sig i ett försvar mot Josef Stalins expansion och strävan efter sovjetisk militär styrka”.
I väst befarade man att Sovjetunionen med sin enorma storlek och militära styrka lätt skulle kunna invadera Västeuropa om västländerna inte organiserade sig.
USA:s president Harry S. Truman redogjorde för alliansens syfte i den så kallade Trumandoktrinen: ”Att bevara vänskapliga relationer och ekonomiskt samarbete med varandra. Att konsultera varandra när en medlems territorium eller frihet hotas. Och att komma till varandras hjälp om en medlem angrips.”
Resultatet blev den nordatlantiska försvarsalliansen Nato.
Den 4 april 1949: Nato grundas
År 1949 blir Nato en realitet. Försvarsalliansen ratificeras av de tolv medlemsländerna den 4 april 1949.
Ursprungligen bestod Nato av tolv länder. År 2022 består organisationen av hela 30 länder.
1950: Natos första generalsekreterare, Hastings Lionel Ismay
Churchills tidigare stabschef, Hastings Lionel Ismay, utses till Natos första generalsekreterare, den officiella beteckningen för Natos ledare.
Hastings Lionel Ismay, som ingick i den brittiska generalstaben, hade under kriget deltagit i de flesta större konferenserna mellan de allierade ledarna, i bland annat Casablanca, Moskva, Kairo, Teheran och Jalta.
1950: Eisenhower, Natos militära överbefälhavare
Från år 1952 var Dwight D. Eisenhower (till höger) Natos förste överbefälhavare. Hastings Lionel Ismay (till vänster) var Natos förste generalsekreterare åren 1952–1957.
General Dwight D. Eisenhower, som senare blev amerikansk president, utses till Natos första militära överbefälhavare, en position som under åren därpå var förbehållen amerikanska fyrstjärniga generaler.
Samtliga 30 Natoländer
Natos logotyp tolkad i järn av den belgiske arkitekten Raymond Huyberechts. Skulpturen står utanför Natohögkvarteret i Bryssel. I bakgrunden syns de nuvarande 30 Natoländernas flaggor.
Natoländerna och året då de blev medlemmar i alliansen
Sedan grundandet har Natos medlemsländer bara blivit fler. Utvidgningen har för det mesta skett gradvis. Här är de allihop, utan undantag.
1949
Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA
1952
Turkiet och Grekland
1955
Västtyskland
1982
Spanien
1999
Tjeckien, Ungern och Polen
2004
Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Bulgarien, Rumänien och Slovenien
2009
Kroatien och Albanien
2017
Montenegro
2020
Nordmakedonien
1950–1953: Koreakriget – utan Nato
Efter andra världskriget delades Korea i två ockupationszoner längs 38:e breddgraden. Sovjetunionen administrerade Nordkorea och USA Sydkorea.
Med tiden ökade spänningarna och år 1950 bryter kriget ut när nordkoreanska styrkor passerar gränsen till Sydkorea.
Angreppet fördöms i Säkerhetsrådet och samtidigt intervenerar USA i kriget på Sydkoreas sida. På den andra sidan stöttas Nordkorea av Sovjetunionen och Kina. Kina engagerar sig senare även militärt i kriget med hundratusentals soldater på Nordkoreas sida.
Amerikanska soldater stiger i land i Inchon i Sydkorea i september 1950.
Flera länder deltar i kriget genom att bistå med antingen vapen eller militära enheter.
En internationell makt lyser dock med sin frånvaro: Nato. Det kommer att dröja många år innan Nato bestämmer sig för att skicka stridande enheter till ett konfliktområde.
Koreakriget slutar med att gränsen mellan de två staterna återupprättas längs 38:e breddgraden.
1952: Grekland och Turkiet blir medlemmar i Nato
Den första utvidgningen av Nato skedde år 1952, då Grekland och Turkiet släpptes in i organisationen.
Turkiet, som gränsar till Sovjetunionen, ville åstadkomma säkerhet genom att gå med i försvarsalliansen. Det samma gällde Grekland, som inte ville riskera att som neutralt land hamna i kläm mellan ett Turkiet i Nato och ett Balkan under sovjetisk inflytande.
1953: Nikita Chrusjtjov, en ny sovjetisk ledare
Den 3 mars 1953 dör Josef Stalin. Efter en kort övergångsperiod tar Nikita Chrusjtjov den 14 september 1953 över posten som kommunistpartiets generalsekreterare.
Därmed blir han Sovjetunionens verklige ledare, en post som han behåller tills han år 1966 tvingas gå i pension.
Striden om Västtysklands medlemsskap i Nato
Den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer (1949–1963) undertecknar Atlantpakten.
Ett potentiellt medlemsland blev en vattendelare i Nato: Västtyskland.
Efter andra världskriget hade Tyskland delats i två länder, Öst- och Västtyskland, och tvingats dra ner kraftigt på sin militära förmåga.
Det gjorde Västtyskland i princip försvarslöst i händelse av en väpnad konflikt med Sovjetunionen.
År 1950 diskuterade Natos medlemsländer om Västtyskland borde tas med i alliansen, men motstånd från bland annat Frankrike gjorde att landet stängdes ute.
Några år senare började Natoländerna befara att Sovjetunionen skulle ta tillfället i akt att invadera Västtyskland under det pågående Koreakriget. Frankrike bytte då fot, varefter Nato skyndsamt kunde släppa in landet i organisationen.
1954: Sovjetunionen vill bli Natomedlem
Sovjetunionen protesterade mot planerna på att låta Västtyskland ingå i Nato genom att påpeka att en utvidgning av alliansen skulle bidra till att destabilisera balansen i Europa.
I ett försök att, enligt egen utsago, garantera fred i Europa föreslog den sovjetiska ledningen därför år 1954 att även Sovjetunionen borde släppas in i Nato.
Förslaget avvisades snabbt av alliansens partner, som befarade att Sovjetunionen ansökte om medlemskap i syfte att förstöra alliansen inifrån.
Den 23 oktober 1954: Västtyskland blir medlem
I Paris undertecknar förbundskansler Konrad Adenauer Atlantpakten å Västtyskland vägnar. Därmed blir Västtyskland medlem i Nato.
Den 14 maj 1955: Warszawapakten bildas
Warszawapaktens första överbefälhavare, marskalk Ivan Konev (till vänster), och general Aleksej Antonov, ledare av paktens generalstab (till höger). Båda två var från Sovjetunionen.
Warszawapakten upprättades som en reaktion på Nato. Pakten undertecknades av åtta länder år 1955. Antalet medlemsländer i Warszawapakten utökades aldrig. Däremot föll vissa länder med tiden ifrån.
Samtliga medlemmar av Warszawapakten
Warszawapaktens logotyp
Warszawapakten: 1955–1991
1955
Warszawapakten bildas med följande stater som medlemmar: Sovjetunionen, Albanien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Ungern, Polen och Rumänien.
1960
Albanien lämnar Warszawapakten.
1969
Rumänien upphör att delta aktivt i Warszawapakten, dock utan att formellt lämna pakten.
1990
Östtyskland lämnar Warszawapakten.
Den 1 juli 1991
Warszawapakten upplöses.
1956: Ungernrevolten
Den 23 oktober uppstår oroligheter i Ungern i protest mot landets kommunistiska regering och Sovjetunionens dominerande inflytande över Ungerns politik.
Regeringen störtas och den moderata kommunisten Imre Nagy tillsätts som regeringschef. Den 1 november tillkännager han att Ungern vill lämna Warszawapakten.
Den 4 november intervenerar Sovjetunionen militärt. Efter efter en veckas hårda gatustrider i Budapest slås revolten ner. Ungern blir kvar i Warszawapakten och Imre Nagy avrättas.
Den 20 januari 1961: John F. Kennedy blir president
John F. Kennedy svärs in som president i USA efter att ett par månader tidigare ha besegrat Richard Nixon i presidentvalet.
Den 13 augusti 1961: Muren delar Berlin
En del av Berlinmuren i ett tidigt skede år 1962.
Officiellt hette det i östblocket att Berlinmuren uppfördes som en ”antifascistisk skyddsmur”, som skulle hindra främmande makt från att angripa arbetar- och bondestaten Östtyskland. I själva verket var den riktad mot landets egen befolkning, för att hindra en massflykt till väst.
Oktober 1962: Kubakrisen
Under Kubakrisen försätts hela världen i högsta larmberedskap. Händelserna är av allt att döma det närmaste Nato och Warszawapakten kommer en militär konfrontation.
Kubakrisen
Det sovjetiska fraktfartyget Anesov lämnar Kuba år 1962, lastat med robotar. Fartyget eskorteras av amerikanska flygplan och en jagare.
Kubakrisen försvagar Natos kärnvapenförsvar
Under 13 dagar i oktober 1962 kom världen nära ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen.
Krisen uppstod när ett amerikanskt spaningsflygplan upptäckte att ballistiska medeldistansrobotar var på väg att placeras ut på Kuba.
Det kortaste avståndet mellan Kuba och det amerikanska fastlandet är inte mer än cirka 350 kilometer. Därför skulle utplaceringen av robotarna ge Sovjetunionen en stort taktisk fördel. Dessutom var robotarna på Kuba, sett ur ett sovjetisk perspektiv, ett lämpligt svar på de kärnvapenrobotar som USA placerat ut hos sina Natoallierade Turkiet och Italien.
För att deeskalera krisen och undvika kärnvapenkrig kom USA och Sovjetunionen efter ett par nervösa veckor överens om att avlägsna sina robotar i Italien och Turkiet – och på Kuba.
Nedmonteringen var en försvagning av Natos kärnvapenstyrka i Europa, men avtalet skyddade samtidigt USA mot ett blixtanfall med kärnvapen från den kommunistiska östaten.
Den 22 november 1963: JFK mördas i Dallas
Under ett besök i Dallas i den amerikanska delstaten Texas skjuts John F. Kennedy av Lee Harvey Oswald medan han kör genom staden i en bilkortege. Vicepresident Lyndon B. Johnson blir ny president i USA.
Augusti 1964: Tonkinbuktintermezzot
Efter en militär konfrontation i Tonkinbukten i Vietnam, där två amerikanska militärflygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga av nordvietnameserna, ger kongressen i USA presidenten bemyndigande att utöka den amerikanska militära närvaron i Vietnam och möta allt fientligt agerande med våld.
Nato deltar inte vid någon tidpunkt officiellt i Vietnamkriget.
November 1964: stöd till Nordvietnam
Både Sovjetunionen och Kina utökar sitt stöd till den kommunistiska regimen i Nordvietnam med rådgivare och vapen.
Frankrike drar sig delvis ur Nato
Presidenterna Charles de Gaulle och John F. Kennedy i Paris år 1961
Den franske presidenten Charles de Gaulle hade i flera år protesterat mot USA:s dominanta ställning i Nato.
Han ansåg att USA, Storbritannien och Frankrike i egenskap av alliansens största medlemsländer borde dela mer jämnt på makten i alliansen. Dessutom ville de Gaulle att Nato skulle försvara franska kolonier som låg utanför det geografiska insatsområde som avtalats länderna emellan.
Under de Gaulle distanserade sig Frankrike i flera steg från Nato. År 1959 tillät Frankrike inte längre förvaring av främmande makters kärnvapen – det vill säga robotar från USA – på fransk mark. Samma år drog Frankrike ut sin medelhavsflotta ur den gemensamma Natoledningen. År 1963 gjorde det samma sak med atlantflottan.
Från år 1966 tillät Frankrike inte längre några Natobaser alls på fransk mark. Därför flyttades högkvarteret för Natos militära planering, som tidigare legat i Paris, till Bryssel.
Samma år lämnade Frankrike även Natos militära kommando. Först år 1993 blev Frankrike återigen fullvärdig medlem av Nato.
Nato har för övrigt alltid haft två officiella språk: engelska och franska.
Förlorar krigen i Vietnam och Afghanistan
USA i Vietnam och Sovjetunionen i Afghanistan
1955–1975: Vietnamkriget
Varken Nato eller Warszawapakten var direkt inblandade i Vietnamkriget. Endast de respektive försvarsalliansernas två dynamor, Sovjetunionen och USA, var involverade, men på var sitt sätt.
Vietnamkriget var en förlängning av Indokinakriget åren 1946–1954, då Frankrike stred för att behålla sitt herravälde som kolonialmakt i regionen. Med tiden drog sig Frankrike ur, medan USA engagerade sig i allt högre grad, i syfte att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam.
USA stöttade regimen i Sydvietnam, till en början bara med rådgivare och senare med reguljära trupper, som år 1969 uppgick till över en halv miljon stationerade soldater.
Sovjetunionen hjälpte Nordvietnam ekonomiskt och med militär utrustning, men inte med trupp.
Den amerikanska insatsen kunde inte stoppa kommunisternas frammarsch. År 1975 återförenades Nord- och Sydvietnam.
1979–1989: Sovjetunionens krig i Afghanistan
Vietnamkriget fick en motsvarighet i Afghanistan, fast med ombytta roller. Inte heller nu var vare sig Warszawapakten eller Nato direkt involverade.
Sovjetunionen marscherade in i Afghanistan för att hjälpa den kommunistiska regimen där. Den sovjetiska styrkan uppgick som mest till drygt 100 000 soldater. Den islamiska motståndsrörelsen mujahidin fick vapen från bland annat USA och Storbritannien, men inte från Nato.
Efter tio års strider tvingades Sovjetunionen dra sig ur Afghanistan år 1989, varefter de fundamentalistiska talibanerna tog makten.
1981: Spanien blir medlem i Nato
År 1975 dör Spaniens diktator Francisco Franco, varefter en demokratisering av landet inleds. År 1982 blir Spanien medlem i Nato och år 1986 ratificeras det politiska beslutet genom en folkomröstning.
1985: Gorbatjov tar över makten i Sovjetunionen
År 1985 tillträder Michail Gorbatjov ämbetet som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP).
Han vill reformera sitt land med perestrojka (omstrukturering) och glasnost (offentlighet).
Han blir populär i väst, men hans strävanden leder till kaos i Sovjetunionen och länderna i Warszawapakten börjar fatta beslut som inte har stämts av med Moskva.
Den 9 november 1989: Berlinmuren öppnas
På en presskonferens i Östberlin nämner politbyråmedlemmen Günter Schabowski i förbigående att östtyska medborgare nu kan resa fritt till Västtyskland.
Vid midnatt korsar de första östtyskarna gränsen till Västberlin. Sedan finns det ingen återvändo. Östtyskland går sakta men säkert mot sin undergång.
Ronald Reagan och Michail Gorbatjov på toppmötet i Reykjavík år 1986.
1989 – Nato ger ett muntligt löfte om att hålla ett enat Tyskland ute ur alliansen
År 1989 inleder Sovjetunionens reformvänlige ledare Michail Gorbatjov förhandlingar med andra världskrigets västeuropeiska segrarmakter om en återförening av Tyskland.
Som ett led i förhandlingarna ger Natoländerna ett muntligt löfte om att inte utvidga alliansen österut genom att inlemma det återförenade Tyskland i alliansen.
Tyskland ska i stället utgöra en neutral zon mellan de två allianserna.
Det muntliga löftet leder emellertid aldrig till något skriftligt, bindande avtal mellan Nato och Sovjetunionen.
Till slut ger Gorbatjov med sig i förhandlingarna och godkänner att Tyskland blir en del av Nato.
Några månader senare upplöses Warszawapakten.
1990: Natos hemliga partisanarmé
År 1990 avslöjar Italiens regeringschef Giulio Andreotti att Nato i hemlighet har tränat hemliga paramilitära miliser i de europeiska medlemsländerna.
Dessa så kallade stay behind-grupper skulle fungera som välutbildade och välutrustade motståndsgrupper bakom fiendens linjer ifall Västeuropa skulle erövras av Warszawapakten.
Nyheten väckte stor debatt i Italien, framför allt när det avslöjades att stay behind-grupper under kalla kriget varit inblandade i nyfascistiska terrorattacker mot kommunistiska organisationer.
Den 3 oktober 1991: Tysklands återförening
Återföreningen mellan Västtyskland och Östtyskland är en realitet och Östtyskland upphör att existera.
1992: Nato i krig i före detta Jugoslavien
På FN:s uppmaning patrullerar Natofartyg i Adriatiska havet för att upprätthålla ett vapenembargo mot Serbien.
Nato återuppfinner sig själv på 1990-talet
Trupper på marken – en italiensk Natostyrka i aktion i Sarajevo i Bosnien år 1996.
Efter Sovjetunionens sönderfall år 1991, då Ryssland blev mer välvilligt stämt mot väst, ifrågasatte många politiker i Natoländerna om Nato över huvud taget behövdes längre.
Medlemsländerna valde emellertid att behålla alliansen, fast med nya mål i form av humanitära insatser utanför medlemsländernas område, genom exempelvis fredsbevarande insatser i konfliktdrabbade områden och som medlare i svårlösta konflikter.
Det var just vad alliansen gjorde vid utbrottet av inbördeskriget i före detta Jugoslavien. När beslutet att gå in militärt i Bosnien fattades år 1995 var det första gången alliansen utförde aktiva krigshandlingar.
Sex år senare, efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001, aktiverades Natotraktatens femte artikel för första och hittills enda gången.
Efter angreppet deltog Natostyrkor i patrulleringen av USA:s luftrum och farvatten. Nato deltog även aktivt i ockupationen av Afghanistan efter den amerikanskledda invasionen av landet.
Den 12 april 1993: Nato upprättar flygförbudszon i Bosnien
Nato går aktivt in i inbördeskriget i före detta Jugoslavien. Insatsens officiella syfte är att skydda civilbefolkningen. En flygförbudszon upprättas i vissa delar av Bosnien och Hercegovina.
I samband med detta kommer Nato vid flera tillfällen i direkt konfrontation med serbiska styrkor. I februari 1994 skjuts fyra serbiska stridsflygplan ner av Nato.
Nato har egna spaningsflygplan. På den här bilden, tagen år 2021, visas ett plan av typen Boeing E-3 Sentry AWACS (Airborne Warning and Control System).
1995: Massakrer och flygbombningar
Kriget i före detta Jugoslavien trappas upp. Den serbiska armén använder FN-soldater som sköld för att undvika flyganfall.
I juli 1995 äger folkmordet i Srebrenica rum. Över 8 000 muslimska bosniaker dödas. Från augusti får Nato ytterligare befogenheter att bomba serberna.
December 1995: Daytonavtalet
Kombinationen av Natos offensiv och bosniakernas och kroaternas militära offensiv tvingar de bosniska serberna till förhandlingsbordet.
I december 1995 ingår krigets parter ett fredsavtal. Det sker på flygbasen Wright-Patterson i Dayton i den amerikanska delstaten Ohio, med president Bill Clinton som värd.
Natos bombkampanj i Bosnien och Serbien är kontroversiell, eftersom den inte har FN:s stöd – och för att det visar sig vara omöjligt att undvika att ett stort antal civila faller offer för bomberna.
Skotthål i bostadshus i Sarajevo.
Från mjölkpulver till granater
Den 28 augusti 1995 besökte bosniske Sulejman Crncalos fru marknaden Markale i Sarajevo.
”Vi hade hört att det gick att köpa mjölkpulver där”, berättade Sulejman senare.
Den förmiddagen vid elvatiden bröts marknadens lugn plötsligt av ljudet av granatexplosioner. Sulejman rusade ner till marknaden, där hans fru befann sig.
”Bara några steg därifrån såg jag stor uppståndelse. Det var blod överallt; det rann på gatorna. Här och där låg bitar av människor. Överallt låg det tygstycken.”
Granatanfallet dödade 43 personer, av vilka en var Sulejmans fru. Ytterligare 75 skadades. Utifrån vinkeln på granaternas nedslag kunde man senare slå fast att angreppet skedde från serbkontrollerat territorium.
Under de föregående åren hade Nato försökt bevara den sköra freden i området med hjälp av blockader och förhandlingar. Nu rådde emellertid inte längre något tvivel hos alliansens medlemmar om att endast en militär intervention kunde förhindra ännu en massaker.
Två dagar efter attacken mot marknaden inledde Natoplan angrepp mot serbiska ställningar och innan året var slut hade tiotusentals Natosoldater skickats in i Bosnien för att garantera freden.
För första gången under alliansens 46-åriga historia hade Nato gått i krig.
1999: Nato går i krig i Kosovo
När det återigen utbryter krig i före detta Jugoslavien, nu i Kosovo, behövs återigen fredsbevarande styrkor. Den här gången lägger emellertid Ryssland in sitt veto i Säkerhetsrådet.
För första gången väljer därför Natoländerna att gå i krig utan en FN-resolution i ryggen. I 78 dagar bombar Nato serbiska ställningar och militära installationer.
Den 12 mars 1999: Tre nya länder i Nato
Den fjärde utvidgningen av Nato är ett faktum när Tjeckien, Ungern och Polen blir medlemmar. Alliansen har därmed växt från 16 till 19 länder.
Den 11 september 2001: Terrorattackerna
Muslimska fundamentalister utskickade och finansierade av Usama bin Ladin utför självmordsattacker mot dels Twin Towers i New York, dels Pentagons högkvarter i Washington.
9/11
Ruinerna av World Trade Centers torn 6, som var den tredje byggnaden att kollapsa efter det att tvillingtornen fallit.
Efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 aktiveras Natos artikel fem för första gången någonsin.
Den påbjuder alla alliansens länder att komma till undsättning i händelse av att en medlem angrips.
En amerikanskledd koalition invaderar Afghanistan och Irak och slår ner motståndet.
Den 11 augusti 2003: Nato tar över ledningen i Afghanistan
År 2003 tar Nato över ledningen av den internationella militära styrkan i Afghanistan (Isaf). Det är första gången Nato involverar sig militärt och operationellt utanför Europa.
Vad står det i Natos artikel fem?
2004: Sju nya länder blir Natomedlemmar
Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien blir medlemmar i Nato.
2005 – Nato skickar humanitär hjälp till Afrika
När Afrikanska unionen ber Nato om hjälp med sin fredsbevarande insats i den inbördeskrigshärjade regionen Darfur i Sudan inleds ett nytt kapitel i Natos historia.
Alliansen skickar humanitär hjälp till Darfur och senare samma år även till det jordbävningsdrabbade Pakistan.
När orkanen Katrina i augusti 2005 drar in över södra USA och medför stora översvämningar i New Orleans, engagerar sig Nato även där.
Natos 13 generalsekreterare
Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg.
Genom åren har Nato letts av 13 olika generalsekreterare, som utsetts från de olika medlemsländerna.
I flera fall har det rört sig om tidigare regeringschefer, vilket är fallet med den nuvarande generalsekreteraren, norrmannen Jens Stoltenberg. Det samma gällde med hans föregångare, dansken Anders Fogh Rasmussen.
2009 – piratjakt utanför Afrikas horn
På senare år har Nato deltagit i flera insatser i Afrika.
Det har rört sig om både humanitära insatser och expeditioner av mer militär karaktär, bland annat i form av en bombkampanj mot Libyens Muammar al-Khadaffi år 2011 och eskortering av fartyg i farvattnen utanför Afrikas horn, som har härjats av sjöröveri.
Nato jagar pirater utanför Afrikas kust under benämningen Task Force 508.
Trump hotar att lämna Nato
President Donald Trump talar på en presskonferens under ett Natotoppmöte i Bryssel i Belgien år 2018.
Under sin presidentperiod mellan åren 2017 och 2021 hotade USA:s president Donald Trump vid flera tillfällen att dra ut USA ur Nato.
Presidenten anklagade de övriga medlemsländerna för att inte uppfylla sina förpliktelser i alliansen, bland annat genom att inte lägga de överenskomna två procenten av ländernas bruttonationalprodukt på sitt försvar.
Konflikten kunde till en början avvärjas, och eftersom Trump inte återvaldes år 2020 försvann hotet om ett amerikanskt utträde.
”I en andra mandatperiod med Trump tror jag att vi hade dragit oss ur Nato”, sa John Bolton, president Trumps dåvarande säkerhetsrådgivare. ”Och jag tror att Putin väntade på det”, tillade han.
Kriget mellan Ryssland och Ukraina
2014: Rysslands annektering av Krim
Nato bidrog huvudsakligen med moraliskt stöd under det första ukrainsk-ryska kriget år 2014, som slutade med att [Ryssland] erövrade Krim.
2021: Nato drar sig ur Afghanistan
Efter 20 års närvaro i Afghanistan drar Nato ut sina styrkor ur landet och överlämnar landets försvar åt den afghanska armén, som Nato har hjälpt till att utbilda.
En kort tid efter Natos utdragande tas landet över av de talibanstyrkor som alliansen i två årtionden utan framgång försökt bekämpa.
Den 24 februari 2022: Ryssland invaderar Ukraina
Nato spelar en betydligt större roll före Rysslands angrepp mot Ukraina år 2022 än under det föregående ukrainsk-ryska kriget.
Före kriget hade starka krafter i Ukraina, däribland president Volodymyr Zelenskyj, uttryckt en önskan om Natomedlemskap.
Det fungerade som ett rött skynke på Putin och Ryssland, vilket framgick tydligt av Rysslands Natofientliga retorik före krigsutbrottet.
Med vapen som Natoländerna ställt till deras förfogande nedkämpade ukrainarna ryska stridsvagnar utanför Kiev.
Efter Rysslands invasion bidrar både Nato och de enskilda Natoländerna med såväl vapen som annat militärt stöd till Ukraina. Nato har även tagit på sig en roll som samordnare av det humanitära biståndet.
För Natos del är det emellertid fortfarande ett ombudskrig, det vill säga ett krig i vilket Nato inte är direkt involverat med militära styrkor.
Nato ger själv officiellt uttryck för att detta är i överensstämmelse med Natos självbild som en försvarsallians.
