Under andra världskriget hade sovjetiska soldater kämpat på samma sida som britterna och fransmännen, men redan kort efter kriget hade relationen mellan de tre länderna blivit iskall. Ett sovjetiskt angrepp på Västeuropa verkade överhängande, och 1947 undertecknade Storbritannien och Frankrike därför ett fördrag som förpliktigade länderna att komma varandra till undsättning om ryssarna angrep.
Året därpå utökades alliansen till att även omfatta Belgien, Nederländerna och Luxemburg, och i april 1949 lades grundstenen till Nato, när även USA, Kanada, Italien, Portugal, Danmark, Norge och Island anslöt sig till försvarssamarbetet.
Med ett medlemskap i Nato försäkrade medlemsländerna sig om att de inte stod ensamma om Sovjetunionen angrep.
Även östblocket gick samman
Sovjetunionen hade dock inte för avsikt att stå ensamt, medan rivalerna gaddade ihop sig. Motdraget blev Warszawapakten, som i maj 1955 samlade de kommunistiska länderna i Europa under Sovjetunionens vingar. Därmed hade kalla krigets fronter dragits upp. Lyckligtvis behövde Nato-länderna aldrig rycka ut och hjälpa varandra, innan Sovjetunionen – och därmed även Warszawapakten – löstes upp 1991.
Först 45 år efter grundandet sattes Nato-styrkor för första gången in i strid, när fyra serbiska flygplan 1994 sköts ner efter att ha brutit mot FN:s flygförbud över Bosnien och Hercegovina.