John F. Kennedy, anfall mot Sovjetunionen

Kubakrisen – 13 dagar vid randen av kärnvapenkrig

Under två nervkittlande veckor år 1962 försöker USA:s president Kennedy och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov kontrollera en konflikt som ser ut att leda rakt mot Ragnarök. Castro och de amerikanska generalerna vill ha krig.

Under två nervkittlande veckor år 1962 försöker USA:s president Kennedy och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov kontrollera en konflikt som ser ut att leda rakt mot Ragnarök. Castro och de amerikanska generalerna vill ha krig.

ClassicStock/Imageselect, Pictorial Press Ltd/Imageselect, Maurice Savage/Imageselect & Shutterstock

Stämningen i kabinettsrummet i Vita huset är spänd. Kalendern visar den 16 oktober 1962 och på bordet framför president John F. Kennedy ligger tre korniga fotografier.

”Utrustning för avfyrningsramper, robottransportbilar, tält”, förklarar CIA:s fotoanalytiker Arthur Lundahl, medan han med en liten pekpinne visar de olika föremålen på bilden.

Bilderna har tagits ett par dagar tidigare av ett spaningsflygplan av typen U-2 med kraftfulla teleobjektiv i luftrummet ovanför Kuba. De visar ett stort antal långa robotrör, som underrättelsetjänsten känner igen från bilder av sovjetiska kärnvapenrobotar i Moskva.

”Om vi lyssnar på dem och gör som de säger kommer det inte att finnas någon som lever efteråt, som kan berätta för dem att de hade fel.” John F. Kennedy, om generalerna som förespråkar en militär eskalering av konflikten

Allt tyder på att Sovjetunionen håller på att placera ut massförstörelsevapen på Kuba. Öriket har varit en nagel i ögat på USA ända sedan revolutionsledaren Fidel Castro tog makten år 1959. Presidentens försvarsminister Robert S. McNamara har dock en positiv nyhet: ”Det finns anledning att tro att stridsspetsarna ännu inte är på plats och att robotarna därmed inte är klara att avfyras.”

Det är dock obestridligen så att det sovjetiska hotet mot USA nu är större än någonsin. Kuba ligger mindre än 150 kilometer från Floridas kust och kärnvapenrobotarna på ön kan nå Washington på endast tretton minuter och lägga den amerikanska huvudstaden i ruiner. Om konflikten eskalerar kommer världen att utplånas i ett kärnvapenkrig.

VIDEO: Se var robotarna som ledde till Kubakrisen placerades ut.

Kennedy ”står upp till halsen i skit”

Fredagen den 19 oktober 1962: Under de senaste dagarna har Kennedy hållit sig till sitt schema, allt för att pressen inte ska få veta att ett katastrofalt kärnvapenkrig mot Sovjetunionen hotar.

Klockan 9.45 är den amerikanske presidenten i färd med att gå igenom de senaste underrättelserna tillsammans med sina ministrar när de högsta officerarna från varje gren av det amerikanska försvaret samlas i kabinettsrummet. För varje dag har nyheterna från Kuba blivit värre. U-2-planen har upptäckt fler robotställningar på ön. Enligt CIA:s bedömning har Sovjetunionen redan placerat ut minst 24 medeldistansrobotar.

”För närvarande är två av robotarna operationella”, läser Kennedy högt ur en rapport.

Presidenten kan omöjligt acceptera sovjetiska kärnvapen så nära amerikanskt territorium. Han måste antingen få ryssarna att avlägsna robotarna eller själv oskadliggöra dem genom ett flyganfall eller en landstigningsoperation i Kuba.

”En sovjetisk soldat är alltid beredd att lida hjältedöden. Vi kommer inte att svika det kubanska folket och lämna det åt tortyr och lidande för imperialisternas händer.” En sovjetisk officer, som var stationerad på Kuba under krisen

De församlade generalerna menar att allt annat än ett offensivt svar vore att visa svaghet, men presidenten befarar att Chrusjtjov då skulle svara med ett kärnvapenanfall.

”Ni står upp till halsen i skit”, dundrar flygvapnets cigarrökande överbefälhavare, general Curtis LeMay, som aldrig har stått på god fot med Kennedy.

”Ja, men ni står där tillsammans med mig”, svarar presidenten, som förvånas över att LeMay och de övriga generalerna inte verkar oroa sig för Sovjetunionens fatala svar.

När Kennedy sitter i Ovala rummet en stund senare berättar han för sin sekreterare David Powers att det är lätt för generalerna att rekommendera ett offensivt svar: ”De har en stor fördel. Om vi lyssnar på dem och gör som de säger kommer det inte att finnas någon som lever efteråt, som kan berätta för dem att de hade fel.”

Se de sovjetiska robotställningarna som orsakade Kubakrisen.

Robotar görs klara under Kubakrisen

Lördagen den 20 oktober 1962: Amerikanska styrkor samlas i sydöstra USA, så att de är redo ifall Kuba behöver invaderas. Under tiden fortsätter ryssarna att placera ut sina kärnvapen.

En nöjd Issa Plijev befinner sig i sitt högkvarter i El Chico, två mil sydväst om Havanna. På en karta över Kuba med nålmarkeringar kan den 58-årige generalen, som är överbefälhavare för de sovjetiska styrkorna i landet, se att uppmonteringen av robotramperna på ön går planenligt.

Ända sedan Plijev kom till Kuba i juli har fraktfartyg under stort hemlighetsmakeri fört sovjetisk personal och robotutrustning till den karibiska ön inom ramen för Operation Anadyr. Fyra fartyg är på väg över Atlanten med kärnstridsspetsar och annan materiel, medan 40 000 sovjetiska soldater och ingenjörstrupper redan befinner sig i Kuba.

Kubakrisens tre huvudpersoner Chrusjtjov, Kennedy och Castro hade levt väldigt olika liv. Nästan det enda de hade gemensamt var att de blivit sina respektive länders ledare.

Kubakrisen, Nikita Chrusjtjov
© Granger/Imageselect & Shutterstock

Metallarbetare tog makten

Nikita Chrusjtjov, 68 år, var en bondeson. Efter oktoberrevolutionen blev han metallarbetare innan han gjorde politisk karriär. År 1953 utsågs han till Sovjetunionens ledare och tog avstånd från Stalins tyranniska regim.

Kubakrisen, Fidel Castro
© Tribune Content Agency LLC/Imageselect & Shutterstock

Revolutionär ville se nytt Kuba

Med pistoler i bältet tog gerillaledaren Fidel Castro makten i Kuba år 1959. Dessförinnan hade ön präglats av korruption och haft en USA-vänlig regering. Castro lovade befolkningen social rättvisa – och satte skräck i USA.

Kubakrisen, John F. Kennedy
© National Archives and Records Administration & Shutterstock

Rikemansson nådde toppen

Som den förste katoliken någonsin intog miljonärssonen John F. Kennedy Vita huset i januari 1961. Demokraten rustade upp USA militärt och inledde Apolloprojektet för att utmana Sovjetunionen i rymdkapplöpningen.

I månader har de obemärkt lossat avfyrningsramper och robotar från fraktfartyg och transporterat dem till ställningarna längs långa, snirkliga bergsvägar. Allt har skett nattetid och vägarna har spärrats av för att inte ens civila kubaner skulle upptäcka arbetet.

En officer i Plijevs stab uppmuntrar manskapet vid en av robotställningarna: ”Vi har uppnått våra mål för den första fasen. En sovjetisk soldat är alltid beredd att lida hjältedöden. Vi kommer inte att svika det kubanska folket och lämna det åt tortyr och lidande för imperialisternas händer.”

Bredvid officeren står åtta robotar riktade norrut. Enligt officeren är de ”redo för strid”.

En blockad införs

Lördagen den 20 oktober 1962: Den tillspetsade situationen innebär att Kennedy ställer in alla planerade aktiviteter på grund av ”förkylning”. I stället samlas presidentens rådgivare i Ovala rummet för att besluta vad USA ska göra åt situationen i Kuba.

Klockan 14.30 tar Kennedy ordet och påpekar hur fatala konsekvenser dagens beslut kan få: ”Mina herrar! I dag ska vi visa vad vi är värda. Ni bör alla önska att det inte är er plan som genomförs.”

Efter fyra dygn av hetsiga diskussioner har alternativen kokats ner till två förslag: flyganfall eller en blockad. Ett flyganfall skulle minska hotet från Kuba, men ingen kan vara säker på att alla robotställningar sätts ur spel – och vem vet vad Chrusjtjov kan få för sig att göra med resten av robotarna?

Därför slutar det med att presidenten efter ännu ett dygn av diskussioner bestämmer sig för en blockad av Kuba. Den ska säkerställa att ryssarna inte kan frakta mer materiel till ön och vinna tid för att förhoppningsvis komma fram till en diplomatisk lösning.

Kubakrisen, Kennedy, underskrift

Under stor press valde USA:s president John F. Kennedy att inleda en blockad av Kuba.

© Robert Knudsen. White House Photographs. John F. Kennedy Presidential Library and Museum, Boston

Framåt kvällen den 22 oktober förbereder flottan och flygvapnet blockaden, som ska ligga längs en linje 500 sjömil (926 kilometer) öster om Kubas kust. Samtidigt är Kennedys talskrivare i full färd med att formulera presidentens tal till nationen. Talet ska samtidigt meddela Sovjetunionen och Kuba att amerikanerna känner till utplaceringen av robotarna och att de kommer att svara.

”Kära medborgare”, inleder en allvarlig Kennedy klockan sju på kvällen. Sedan informerar han nationen och resten av världen om det kritiska läget. Presidenten varnar även USA:s ärkefiende: ”Alla former av robotanfall från Kuba med kärnvapen mot en stat på västra hemisfären kommer att betraktas som ett sovjetiskt angrepp mot USA och kommer att mötas av en fullständig vedergällningsattack mot Sovjetunionen.”

Nu vet hela världen att ett kärnvapenkrig hotar.

VIDEO: JFK berättar för amerikanerna om blockaden under Kubakrisen.

Kubakrisen når Moskva

Tisdagen den 23 oktober 1962: Sju tidszoner därifrån, i Moskva, har Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov och hans rådgivare hört Kennedys tal. Nu vet de att deras hemliga upprustning på Kuba har avslöjats.

Klockan är 02.30. Nikita Chrusjtjov avskyr nattliga möten, men det här går inte att undvika. Amerikanerna har upptäckt robotarna i Kuba och kräver att de ska avlägsnas. Ryssarna noterar dock att USA inte har angett någon tidsfrist, och hotet om en blockad tar Chrusjtjov relativt lugnt på.

Han vet nämligen att tre regementen med tillgång till medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar redan är på plats i Kuba. Däremot oroas sovjetledaren av att fraktfartyget Aleksandrovsk är på väg över Atlanten med lasten full av kärnstridsspetsar.

Varje stridsspets motsvarar 70 atombomber av det slag som släpptes över Hiroshima och den totala kärnvapenlasten på fartyget är tre gånger större än alla bomber från alla tidigare krig tillsammans. Den värdefulla lasten får inte falla i USA:s händer, så Chrusjtjov ger order om att Aleksandrovsk och övriga fartyg med militär last genast ska återvända till Europa.

”Det enda sättet de kan ta vår suveränitet ifrån oss är genom att utplåna oss från jordens yta.” Fidel Castros svar på Kennedys tal

Chrusjtjov vill inte se något kärnvapenkrig. Utplaceringen av robotarna i Kuba är huvudsakligen en manöver som syftar till att pressa USA och se till att den sovjetvänliga östaten förblir kommunistisk.

”Det är hög tid att USA får känna på hur det känns att vara hotat”, menar Chrusjtjov.

Situationen har dock blivit så spänd att Chrusjtjov efter Kennedys tal ger order om förhöjd larmberedskap för alla sovjetiska militära enheter. Exakt samma sak görs i Washington, där försvarsberedskapen övergår till det som kallas DEFCON 3, som bara är två steg från kärnvapenkrig.

Med DEFCON 3 förbereds alla USA:s flygplan med kärnvapen ombord, så att de kan lätta inom loppet av 15 minuter.

I USA gav myndigheterna exakta instruktioner om vad befolkningen skulle göra ifall landet utsattes för ett kärnvapenanfall. I praktiken hade emellertid råden knappast räddat särskilt många liv.

Kubakrisen, siren, illustration
© Shutterstock

1. Sök dig inomhus

”Om en siren hinner varna om ett kärnvapenanfall, släpp allt du har för händer och sök dig så snabbt som möjligt inomhus. Om du inte befinner dig på en bekant plats, titta efter närmaste S-skylt, som visar vägen till ett säkert rum.”

Kubakrisen, kärnvapenexplosion, illustration
© Shutterstock

2. Ducka

”Om det inte har kommit någon varning före angreppet vet du att en atombomb har exploderat när du ser det skarpaste ljussken du någonsin sett – ännu skarpare än solen. Då måste du genast hitta en plats att ducka och ta skydd.”

Kubakrisen, sök skydd, illustration
© Shutterstock

3. Stanna kvar i skyddet

”Du kan till exempel ta skydd under ett bord medan du rullar ihop dig, så att ditt ansikte inte är blottat. Om du befinner dig utomhus, lägg dig intill en mur och skydda huvudet med armarna. Stanna kvar på platsen tills du vet att faran är över.”

VIDEO: Se kortfilmen Duck and cover, som kom år 1952.

Kubas ledare manar till kamp

Tisdagen den 23 oktober 1962: I Havanna följer Fidel Castro utvecklingen noga. Han är övertygad om att amerikanerna kommer att stiga i land på Kubas kust inom loppet av några dygn.

I sitt tal vände sig den amerikanske presidenten till ”Kubas ofria folk” och kallade deras ledare för ”marionetter och agenter för en internationell sammansvärjning”.

De hånfulla orden gör den hetlevrade revolutionären ursinnig. Castro har höjt larmberedskapen och mobiliserat landets reserv, så att omkring 300 000 kubanska soldater står beredda att försvara öriket. Den amerikanska invasionen kommer att få ett varmt mottagande.

”Vi står alla – män och kvinnor, gamla och unga – tillsammans i denna farans stund”, förklarar Castro och slår fast att hans folk är berett att dö i kampen mot amerikanerna: ”Det enda sättet de kan ta vår suveränitet ifrån oss är genom att utplåna oss från jordens yta.”

VIDEO: Se Castros folk förbereda sig inför krig under Kubakrisen.

Washington får dåliga nyheter

Fredagen den 26 oktober 1962: Kennedy vet ingenting om Chrusjtjovs order om att fraktfartygen ska vända om. Amerikanerna förväntar sig att de sovjetiska fartygen när som helst kommer att bryta blockaden, men hittills har bara en oljetanker stoppats.

Vid lunchtid studerar Kennedy noga de senaste rekognosceringsbilderna, som CIA:s fotoanalytiker Arthur Lundahl hänger upp i Ovala rummet. De nya bilderna, som har tagits av lågtflygande plan, visar att sovjetiska trupper med stridsvagnar finns på plats för att hjälpa kubanerna.

Mer skrämmande är emellertid det faktum att fotografierna även visar att de sovjetiska robotenheterna har tillgång till kärnvapenrobotar med kort räckvidd, som kan förgöra en amerikansk invasionsstyrka på några sekunder. Om krisen förvärras och en landstigning blir nödvändig ser det illa ut för USA.

”Det är mycket otäcka saker de har där. De kan göra det hett om öronen för en invasionsstyrka”, sammanfattar CIA:s generaldirektör John McCone.

Att de sovjetiska ställningarna i Kuba redan är väl utbyggda får Kennedy bekräftat när ett meddelande från Moskva tickar in senare under dagen.

Chrusjtjov skrev meddelandet redan tio timmar tidigare, men all kommunikation mellan Kreml och Vita huset sker via en instabil teleprinter. I början av 1960-talet har USA och Sovjetunionen ingen möjlighet att kommunicera direkt med varandra. I stället skickas meddelanden mellan de båda fienderna via flera mellanstationer.

I sin långa skrivelse anklagar den sovjetiske ledaren USA för att med blockaden använda ”piratfasoner som hör medeltiden till”.

Dessutom är amerikanerna för sent ute. ”Vapnen som krävs för Kubas försvar är redan på plats”, skriver sovjetledaren, som beskyller USA för att vara den aggressiva parten som ”hotar med krig”.

Chrusjtjov kräver att USA ska dra tillbaka sin flotta och lova att inte anfalla Kuba. Om amerikanerna visar tecken på att gå till anfall kommer Moskva att tvingas svara: ”Om det blir krig står det inte i vår makt att förhindra det.”

VIDEO: Se den amerikanska arméns mobilisering under Kubakrisen.

Castro vill trappa upp Kubakrisen

Fredagen den 26 oktober 1962: I flera dagar har USA sänt in lågtflygande plan över Kuba och Castro håller på att tappa tålamodet. Flygplanen måste stoppas!

Vid sextiden på kvällen har Fidel Castro fått nog av amerikanernas rekognosceringsflygplan. Tillsammans med sin stab skriver han ett utkast till en kommuniké till FN: ”Kuba accepterar inte något jaktflygplans vandaliserande och piratliknande kränkning av vårt luftrum. Det hotar Kubas säkerhet och banar väg för angrepp mot kubanskt territorium. Därför riskerar alla jaktflygplan som inkräktar på kubanskt luftrum att möta vår försvarseld.”

Senare på kvällen besöker en rasande Castro den sovjetiska kommandoposten i El Chico, där han talar med Issa Plijev.

”Slå på radarutrustningen. Ni kan inte fortsätta i blindo”, uppmanar den kubanske ledaren, som vill att man tar i med hårdhandskarna med de amerikanska flygplanen: ”Ge dem vad de tål!”

Chrusjtjov ställer nya krav

Lördagen den 27 oktober 1962: Amerikanerna har börjat tala om att lösa krisen i FN. För Chrusjtjov visar det att USA inte tänker anfalla. Han föreslår ett byte för Kennedy.

”De kommer inte att invadera nu”, säger Chrusjtjov till presidiet, även om han senare påpekar att det naturligtvis ”inte finns några garantier”.

Chrusjtjov vill använda situationen för att ställa hårdare krav på Kennedy, så att USA inte bara avhåller sig från ett anfall mot Kuba. Amerikanerna har nämligen placerat ut kärnvapenrobotar i Turkiet, endast fem minuters flygning från sovjetledarens sommarresidens i Sotji vid svartahavskusten. Dem vill Chrusjtjov ha bort.

”Ni oroar er för Kuba, som ligger bara 150 kilometer från USA:s kust, men Turkiet ligger precis intill oss. Tror ni att ni har rätt att kräva säkerhet för er själva och att få bort vapen som ni betraktar som offensiva utan att ge oss samma rätt? Därför föreslår jag följande: Vi går med på att avlägsna dessa vapen från Kuba, som ni uppfattar som offensiva, om USA väljer att avlägsna motsvarande vapen från Turkiet”, formulerar Chrusjtjov sitt utspel.

Kubakrisen, lågtflygande plan och fartyg

Amerikanska militärflygplan markerade sin närvaro genom att flyga alldeles intill sovjetiska fartyg som var på väg till Kuba.

© Dictionary of American Naval Aviation Squadrons Volume 2: The History of VP, VPB, VP(H) and VP(AM) Squadrons

Chrusjtjovs meddelande till amerikanerna sänds på Radio Moskva klockan fem på eftermiddagen lokal tid – klockan tio på kvällen i Washington – för att förhandlingsprocessen inte ska sinkas av den långsamma teleprintern.

Efter att ha sänt villkoren till Kennedy får Chrusjtjov ett brev från Castro. Den kubanske ledaren räknar med att amerikanerna kommer att anfalla ”inom de närmaste 24–72 timmarna”.

Castro antyder också att Sovjetunionen bör överväga att sätta in kärnvapen mot USA innan ”imperialisterna genomför ett inledande kärnvapenanfall mot Sovjetunionen”.

Chrusjtjov förfäras av Castros förslag och avfärdar det med att ett sådant angrepp skulle starta ”ett termonukleärt världskrig”.

För att undvika att krig bryter ut av en olyckshändelse skickar Chrusjtjov ett brådskande telegram till Plijev: ”Det är absolut förbjudet att använda kärnvapnen utan tillstånd från Moskva.”

Trots det kommer en avfyrad robot en kort tid senare att eskalera Kubakrisen ytterligare.

VIDEO: USA:s försvarsminister talar i FN under Kubakrisen.

Amerikanskt flygplan skjuts ner

Lördagen den 27 oktober 1962: Amerikanska spaningsflygplan kränker fortfarande kubanskt luftrum – och i dag går det illa.

I den underjordiska kommandoposten i El Chico följs ”mål nummer 33”, ett amerikansk U-2-plan uppmärksamt på radarn. Planet har garanterat fotograferat tidigare okända sovjetiska robotar med taktiska kärnstridsspetsar och nu har det satt kurs tillbaka till USA.

Plijev befinner sig emellertid inte i kommandorummet den här förmiddagen. I generalens frånvaro är det två underordnade som är ansvariga.

”Vi kan inte tillåta att våra militära hemligheter faller i Pentagons händer”, menar den ene av dem.

De försöker ringa Plijev vid flera tillfällen, men får inget svar.

”Utmärkt. Då tar vi själva ansvar för detta”, säger generallöjtnant Stepan Gretjko. Klockan 10.16 sänder han en kodad order till en sovjetisk luftvärnsdivision på ön: ”Eliminera mål nummer 33.”

Kubakrisen når sin kulmen

Lördagen den 27 oktober 1962: USA har höjt beredskapen till DEFCON 2 och sänt upp 60 bombflygplan av typ B-52 i luften. De befinner sig i dygnetruntberedskap för att angripa mål i Sovjetunionen.

Den här eftermiddagen är Kennedy och hans rådgivare i full färd med att diskutera Chrusjtjovs villkor när försvarsminister McNamara får veta att ett U-2-plan har blivit nedskjutet.

Presidenten, som under loppet av dagen har velat gå Chrusjtjov till mötes, blir chockad över ryssarnas eskalering.

”De har avfyrat det första skottet”, utbrister vice försvarsminister Paul Nitze, som hela tiden har förespråkat en hård linje.

Flera av generalerna som omger presidenten vill omgående svara med ett angrepp mot Kuba, men Kennedy är fortfarande rädd att utlösa ett kärnvapenkrig. Kärnvapenrobotarna i Turkiet är ändå bara ”gammalt skräp”, påpekar McNamara. Varför riskera att miljontals människor dör för att behålla några robotar i Europa som det ändå är dags att skrota?

John F. Kennedy, anfall mot Sovjetunionen

I oktober 1962 diskuterade John F. Kennedy och hans generalstab om de skulle anfalla Sovjetunionen.

© ClassicStock/Imageselect, Pictorial Press Ltd/Imageselect, Maurice Savage/Imageselect & Shutterstock

Kennedy försöker lösa konflikten med diplomatiska medel genom att skriva till Chrusjtjov.

”Jag välkomnar er önskan att hitta en omedelbar lösning på krisen. Det första steget är dock att arbetet med robotställningarna i Kuba upphör och att alla offensiva vapensystem i Kuba monteras ner”, lyder skrivelsen.

I gengäld lovar Kennedy att USA ”inte kommer att invadera Kuba” samt att amerikanerna ska upphöra med blockaden och arbeta mot en överenskommelse enligt vilken robotarna i Turkiet nedmonteras.

Presidenten ber sin bror, justitieminister Robert F. Kennedy, överlämna brevet till den sovjetiske ambassadören i Washington. Robert ska varna ambassadören för att tiden håller på att rinna ut och att ”ytterligare amerikanska åtgärder är oundvikliga” om Chrusjtjov inte går med på överenskommelsen.

Chrusjtjov lovar att lämna Kuba

Söndagen den 28 oktober 1962: Vid blockadlinjen har amerikanska fartyg tvingat upp den ryska ubåten B-59 till ytan. Ubåtens kapten har tillsammans med sina officerare diskuterat att avfyra kärnvapenbestyckade torpeder mot amerikanerna. Som tur är valde de att avstå.

För att komma bort från Kremls kalla murar samlar Chrusjtjov den sovjetiska ledningen i sin regeringsdatja en bit utanför Moskva, där de ska ta ställning till Kennedys utspel.

Egentligen har Chrusjtjov redan bestämt sig, för amerikanerna har ju i princip godtagit hans villkor. Nu handlar det bara om att säkra världsfreden innan fler oförutsedda händelser som nedskjutna flygplan och blockadkonfrontationer förhindrar en lösning.

”För att rädda världen måste vi dra oss tillbaka”, säger Chrusjtjov till kretsen av kommunistiska toppar. Han förklarar att USA:s löfte om att inte invadera Kuba bör betraktas som en seger för den sovjetiska diplomatin.

I en officiell förklaring till Kennedy skriver Chrusjtjov att ”den sovjetiska regeringen har gett order om att nedmontera de vapen som ni beskrev som offensiva” mot att amerikanerna i gengäld inte riktar ”något angrepp mot eller genomför en invasion av Kuba”.

Kubakrisen, demonstranter

I USA gick kvinnor ut på gatorna för att uppmana president Kennedy att hitta en fredlig lösning på konflikten.

© Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

En kort tid senare dikterar den sovjetiske ledaren ett brev till Castro och ber den hetlevrade revolutionsledaren att ”inte låta sig ryckas med av sina känslor”, utan ”visa tålamod, självkontroll och ännu mer självkontroll”.

Chrusjtjov medger att kubanerna visserligen har rätt att vara missnöjda med amerikanernas blockad och överflygningarna, men att öriket trots allt måste glädja sig åt att en hotande invasion har avvärjts.

Den sista skrivelsen denna intensiva dag skickar Chrusjtjov till Plijev i El Chico: ”Vi anser att det var ett förhastat beslut att skjuta ner det amerikanska U-2-planet i ett skede då en överenskommelse om att undvika ett angrepp mot Kuba redan var på väg att utarbetas. Vi har beslutat att montera ner robotarna och evakuera dem. Påbörja arbetet genast.”

Världen överlever Kubakrisen

Söndagen den 28 oktober 1962: För att amerikanerna inte ska bli otåliga har den ryske utrikesministern informerat den amerikanske ambassadören i Moskva om att Washington kan förvänta sig ett viktigt meddelande.

Träden utanför Vita huset glittrar i gult, orange och rött inför vad som kommer att bli en solig och vacker höstdag i den amerikanska huvudstaden.

Klockan nio står Kennedy i sitt sovrum på tredje våningen i Vita huset och klär sig för att gå i kyrkan när interntelefonen ringer. Det är presidentens säkerhetsrådgivare, som läser upp Chrusjtjovs garantier i luren. Presidenten fylls av en enorm lättnad.

Kubakrisen, sexdagarskriget

Den så kallade heta linjen användes för första gången år 1967, under sexdagarskriget, som utkämpades mellan Israel och en koalition av arabiska stater.

© World History Archive/Imageselect

Heta linjen skulle säkra freden i framtiden

Kubakrisen var det närmaste världen har kommit ett kärnvapenkrig, men den slutade med att föra supermakterna närmare varandra. Konflikten medförde nämligen att en särskild kommunikationsväg upprättades.

Under Kubakrisen tog det drygt tio timmar för Chrusjtjovs första telegram att ticka in på teleprintern i Washington den 26 oktober 1962, detta på grund av gamla telegrafkablar och komplicerade kodningsprocedurer. Med så lång väntetid riskerade många fatala beslut att fattas på dålig grund, vilket fick USA och Sovjetunionen att inse att den långsamma kommunikationen utgjorde ett hot mot freden.

Lösningen blev att installera en direkt fjärrskrivare, den så kallade heta linjen, mellan Vita huset och Kreml. Från början var heta linjen en telegrafkedja via London, Köpenhamn, Stockholm och Helsingfors, som i augusti 1963 var installerad och klar för användning.

Det fanns aldrig någon röd telefon, som i vissa filmer och böcker. Heta linjen moderniserades dock med en satellitförbindelse på 1970-talet, och på 1980-talet började kommunikationen ske via fax. Den senaste uppdateringen av heta linjen gjordes år 2008, då den övergick till e-post.

Om den sovjetiske ledaren inte hade gett med sig skulle amerikanernas nästa steg ha varit ett flyganfall med oöverskådliga konsekvenser, men efter tretton dygn med åtskilliga sömnlösa nätter tycktes Kubakrisen och hotet om kärnvapenkrig vara över.

Strax efter det att Kennedy lagt på luren träffar han sin sekreterare i ämbetsbostaden. Han säger: ”Jag känner mig som en ny människa. Vet du att vi hade ett flyganfall förberett till på tisdag? Tack gode Gud för att det är över.”

VIDEO: De sovjetiska fartygen seglar hem med kärnvapnen. Kubakrisen är över.

LÄS MER OM KUBAKRISEN

  • Michael Dobbs, One minute to midnight: Kennedy, Khrushchev, and Castro on the brink of nuclear war, Vintage, 2009
  • Serhii Plokhy, Nuclear folly: A history of the Cuban missile crisis, W. W. Norton & Company, 2021