Kullarna kring 38ºN liknade under krigets två sista år sönderskjutna jordhögar. Tiotusentals granater hade bränt ned träd och buskar.  

© Polfoto/Corbis

Koreakriget: När kalla kriget blev glödhett

Mänsklighetens framtid stod på spel i Korea. Såväl USA som Sovjet och Kina var rädda att förlora kampen om världsherraväldet på slagfältet. Koreakriget kostade två miljoner civila livet och var en hårsmån från att sluta i värsta tänkbara scenario – ett tredje världskrig och ett globalt kärnvapenkrig.

20 juni 2018 av Ib Salomon

Mitt i juni år 1950 lyckades den amerikanska underrättelsetjänsten CIA komma över information som tydde på att Nordkorea tänkte invadera Sydkorea och göra halvön till en enda kommunistisk nation.

Uppgifterna visade sig vara korrekta. Knappt två veckor senare, den 25 juni 1950, gick mer än 200000 nordkoreanska soldater över gränsen. Korea­kriget var ett faktum och det kalla kriget blev plötsligt mycket hett. 

För första gången handlade det om en väpnad konfrontation mellan öst och väst. Även om det rent formellt var fråga om ett inbördeskrig visste alla att det var en konflikt mellan västvärlden och de kommunistiska länderna Kina och Sovjetunionen som låg bakom.

Makthavarna i USA tvivlade inte på att en kommunistisk annektering av hela­ Korea kunde hota USA:s säkerhet. 

 Edwin W. Pauley, en av president Trumans närmaste rådgivare, hävdade att ”kommunismen inte kunde få bättre villkor för att breda ut sig än i Korea”, och general MacArthur som senare ledde FN-styrkorna i Korea var beredd att satsa allt:

”Jag tänker försvara Korea precis som jag skulle ha försvarat mitt eget land”, sade generalen.

En halv miljon till Korea

De nordkoreanska soldaterna mötte knappt något motstånd alls – inom bara tre dagar hade­ de intagit Sydkoreas huvud­stad ­Seoul. Efter en flygstrid över staden hade­ 37 sydkoreanska och 9 nordkoreanska flygplan skjutits ned.

Amerikanerna visste i stort sett ingen­ting om de nordkoreanska truppförflyttningarna och måste därför skicka ut spaningsflyg. Samtidigt tvingades de utspridda amerikanska trupperna i söder att dra sig allt längre söderut, undan de framstormande nordkoreanerna. 

Plötsligt befann sig de amerikanska soldaterna i en dammig malström av koreanska flyktingar som förtvivlade drev bort sin boskap från de framryckande nordkorea­nerna. Amerikanerna blev tvungna att följa med och lämna kvar mycket av sin egen utrustning. 

Om de försökte göra motstånd gick det illa. Den 8 juli kunde en pluton höra nordkoreanska stridsvagnar i fjärran och snart kom de rullande i morgondiset. 

En amerikansk löjtnant riktade en bazooka mot en av dem – ett par sekunder senare var han död, träffad av en fullträff från stridsvagnen.

Snart var de sydkoreanska trupperna inträngda i ett litet hörn vid staden Pusan i landets sydöstra del. Det var uppenbart att Nordkorea bokstavligen tänkte tvinga ut dem i havet.

Kriget i Korea var det första där helikoptern spelade en viktig roll. I första fasen flög de på rekognosceringsuppdrag och senare användes de för trupptransport och evakuering av sårade. 

© Polfoto/Corbis

Kriget blir internationellt

Redan några timmar efter invasionen krävde USA att FN:s säkerhetsråd skulle sammanträda men även FN präglades av kalla kriget. 

Kina var ännu inte medlem i säkerhetsrådet och som protest hade Sovjetunionen beslutat att bojkotta rådets arbete. Därför kunde landet heller inte lägga in sitt veto mot den resolution som amerikanerna föreslog, och resultatet blev ett fördömande av ”den nord­koreanska aggressionen”.

USA:s president Harry S. Truman jämförde invasionen med Hitlers angrepp under 1930-talet och hävdade att ”om Sydkorea får falla kommer kommunistiska ledare sporras till att inta länder som ligger närmare våra egna kuster”.

Samtidigt gav FN mandat att sätta in trupper och under perioden som följde bidrog 16 länder med trupper till Sydkorea. De allra flesta kom från USA som skickade 480000 man till Korea. 

Bland de övriga länderna sände Storbritannien den överlägset största kontingenten, 63000 man. 

Sverige, Norge och Danmark bidrog med lastfartyg samt medicinsk personal och utrustning. Sverige bidrog också med ett fältsjukhus i Röda korsets regi med upp till 600 bäddar.

Canada och Australien, Sydafrika och Turkiet sände iväg tusentals soldater. Samtliga anlände till hamnen i ­Pusan som genljöd av rösterna från tusentals soldater och brummande lastbilar som transporterade trupper, ammunition och proviant bort från kajen. 

Varje gång nya trupper anlände stod koreanska skolbarn på rad och viftade med flaggor medan de på nästan obegriplig engelska försökte sjunga ”God save the King”.

Gevären fungerade inte

Styrkorna, i synnerhet de amerikanska, växte för varje dag. Både soldater och utrustning kom från Japan där USA fortfarande hade 100000 soldater. 

De flesta visste inte alls varför de plötsligt befann sig i Korea­ – andra världskriget var ju slut. Hemma i USA fick president Truman frågan om nationen åter befann sig i krig.

”Nej, det handlar om en polisinsats för att hjälpa FN”, svarade han.

I Korea var budskapet ett helt annat. ”Detta är inte ett polisuppdrag. Detta är ett krig”, löd beskedet till alla ny­anlända soldater som snabbt insåg allvaret. De hann knappt sätta sin fot på främmande mark förrän de hamnade i strid. I första omgången skulle en mind­re amerikansk styrka vilseleda nordkoreanerna vid Osan. 

Koreanerna skulle få intrycket av att en stor styrka stod beredd att försvara Sydkorea. De anlände den 1 juli. Bara var tionde av dem hade erfarenhet av strid och de hann knappt få någon träning alls innan de ett par dagar senare skickades ut för att försvara staden Osan söder om Seoul. 

De var beväpnade med gevär men det var bara ett fåtal vapen som fungerade, och deras pansarvärnsvapen var omoderna. Svärmar av blodtörstiga myggor kastade sig över soldaterna och snart började regnet att vräka ned. 

Det var omöjligt att göra upp eld och soldaterna fick äta sina fältransoner kalla. Nordamerikanska stridsvagnar kunde dyka upp när som helst. 

En del soldater försökte fly, men förgäves. Den 5 juli 1950 blev en svart dag för amerikanerna vid Osan. När solen gick ned låg 1416 amerikaner döda eller sårade, 785 hade tagits till fånga.

På det hela taget stod de sydkoreanska och amerikanska trupperna under ständig press. De saknade utrustning och det mesta var gammalt hopplock som blivit över efter andra världskriget. 

Men flygplanen var nya och med dem genomfördes bombräder in över den koreanska halvön. USA:s B-29-bombplan siktade in sig på raffinaderier och broar. Kilometer­höga rökpelare från brinnande oljelager steg upp över hela halvön.  

Tusentals oskyldiga män, kvinnor och barn brännskadades till oigenkännlighet av USA:s napalmbomber som uppfanns under andra världskriget. Under Koreakriget bombade amerikanerna skoningslöst med den geléliknande oljeblandningen som fattar eld och klistrar fast vid hud och materiel. 

© Polfoto/Corbis

Korea får sin egen D-dag

Läget var trängt och chefen för FN-styrkorna, USA:s general Douglas MacArthur, planerade en djärv aktion. Han tänkte överraska de nordkoreanska styrkorna och genomföra en storstilad landstigning vid staden Inchon på den koreanska halvöns västra sida. 

Det var långt från det sydöstra hörnet av Korea där trupperna nu var hopträngda. Både Pentagon och Koreas militära ledare var skeptiska men situationens allvar krävde extraordinära lösningar. MacArthur fick som han ville.

Inchon var omringat av fiender och staden har världens högsta tidvatten. Skillnaden mellan ebb och flod är tio meter och med de kraftiga tidvattensströmmarna är det oerhört svårt att manövrera. 

En landstigning skulle kunna göras under några få dagar med särskilt högt tidvatten, sedan blev stranden ett oframkomligt gyttjebad: stridsvagnar och män skulle sjunka ned och fastna som måltavlor i vattenbrynet.

I september 1950 seglade en flotta om 260 fartyg från Pusan med kurs mot Inchon, 13000 man fanns ombord. De hade två dagars sjöresa runt den koreanska halvön framför sig, en seglats som gick hårt åt trupperna – fartygen gick in i tio meter höga vågor orsakade av en tropisk orkan. 

Landstigningen var planerad att ske vid högvatten och klockan 06.30 den 15 september stormade ett hundratal soldater ön Wolmi-Do utanför inseglingen till själva Inchon. 

Dessförinnan hade amerikanskt flyg lagt bombmattor över ön, bland annat med napalm. Klockan 06.55 vajade Stars and Stripes högst upp på en kulle.

Vid nästa högvatten sattes huvud­angreppet in. Motorbullret från hundratals fartyg fyllde bukten utanför Inchon. Trettontusen man och all utrustning fördes i land – exakt i tid. MacArthur kunde belåtet konstatera att nordkoreanerna inte var förberedda på invasionen. 

De få nordkoreanska soldaterna eliminerades snart. Flera soldater blev levande begravda när amerikanska bulldozrar täckte­ över den grotta som de hade gömt sig i.

Bara tre mil från Inchon ligger Seoul och tolv dagar senare var huvudstaden åter i sydkoreanska och amerikanska händer. General Douglas MacArthur förklarade staden ”befriad i Guds namn” och anordnade en segerparad. 

Amerikanerna hade räknat med att deras överraskningsanfall skulle demoralisera trupperna från Nordkorea men nordkoreanerna fick aldrig veta någonting om landstigningen och striderna fortsatte. Efter hand spred sig drabbningarna till stora delar av halvön. Kriget var långt­ifrån över.

FN-soldater tvingar bönder att arbeta

I det fattiga landet fanns bara ett fåtal järnvägslinjer. Asfalterade vägar var sällsynta och grusvägarna blev gyttjiga när höstregnen kom. 

De flesta av Koreas 30 miljoner invånare var risbönder med små jordlotter. Bara runt en femtedel av marken var uppodlad, resten bestod av oframkomlig skog och berg.

Det var mycket materiel som skulle bäras. FN-trupperna tvångsrekryterade ofta traktens bönder för det tunga slitet. 

Under andra världskriget hade man lärt sig att herraväldet i luften var avgörande och därför tvingades många civila att bära­ sten och jord när FN anlade landningsbanor.

Kina fruktar amerikanskt anfall

Den 7 oktober 1950 uppmanade en stor majoritet i FN:s generalförsamling till en återförening av landet, fria val och att FN-trupperna skulle dras tillbaka. Men USA hade inga planer på att kalla hem en enda soldat.

Dagen därpå konsulterade Kinas ledare Mao Zedong den sovjetiske diktatorn Josef Stalin. Mao var rädd att USA skulle ockupera hela Korea och därifrån rycka in över gränsen till Kina. 

Han bad Stalin om hjälp. Sovjetiska MiG-plan började patrullera luftrummet över Nordkorea på spaning efter eventuella anfallsstyrkor – men det var inte alls den hjälp Kina­ hade hoppats på. 

Flygplanen höll sig långt bakom fronten men där flög de å andra sidan så tätt att amerikanska ­piloter kallade området för MiG-dalen.

Ingen ser kinesisk frammarsch

Nere på marken medförde FN-resolutionen ingen förändring. Kriget fortsatte och de USA-ledda trupperna var på offensiven. Dag för dag ryckte de fram norrut och den 25 oktober 1950 kom de till Yalufloden på gränsen mellan Korea­ och Kina. Ordförande Maos mardröm var på väg att bli verklighet.

Upphetsade sydkoreanska soldater fyllde en flaska med vatten från floden och skickade den söderut till Syngman Rhee, Sydkoreas ledare, som en segersymbol. Amerikanska soldater var mer prosaiska – de ställde sig demonstrativt och urinerade i floden.

De segervissa soldaterna visste inte att en kinesisk frammarsch pågick på andra sidan floden. Inte ens den amerikanska underrättelsetjänsten hade minsta aning om det helvete som väntade. 

Ingen räknade med att kineserna skulle lägga sig i kriget, men från Beijings synvinkel var USA:s trupper vid floden ett otvetydigt hot mot Kinas suveränitet. Mao Zedong uppmanade frivilliga att stödja ”de trängda nordkoreanerna i kampen mot de imperialistiska angreppen”.

Den kinesiska armén var mycket olik den amerikanska. De flesta amerikanska soldaterna var oerfarna unga män medan Kinas armé bestod av soldater som var vana vid strid. 

De hade vuxit upp under inbördeskriget och revolutionen, var oerhört noggranna och vana att strida i oländig terräng. En kinesisk soldat klarade sig med en packning på 4-5 kilo medan en amerikansk bar på 25-30 kilo. 

Kineserna var experter på kamouflage och kunde marschera tre mil på en natt. Och de var många – omkring 130000. Men trots det stora antalet upptäcktes de inte av den amerikanska underrättelsetjänsten förrän det var för sent.

Den första konfrontationen mellan amerikanska och kinesiska soldater ägde rum den 1 november. Amerikanerna överrumplades av kineser som smugit sig över Yalufloden under natten. 

”Vi bara sprang – och kastade vapnen”, berättade en amerikan efter kriget. Snart hade FN-trupperna tvingats tillbaka söder om 38ºN. All mark de vunnit hade gått förlorad. 

Amerikanska soldater försöker hålla de stora nordkoreanska styrkorna borta från Seoul.

© Topfoto

MacArthur hotar med atombomber

General Douglas MacArthur kallade det kinesiska anfallet ”en av världshistoriens mest laglösa offensiver”. Alternativet att bomba kinesiska städer med atombomber nämndes för första gången offentligt. Kineserna hävdade att de inte var rädda för kärnvapenangrepp.

Kärnvapenhoten framfördes av Doug­las MacArthur och hans närmaste med­arbetare höll med honom. ”Jag förordar att vi släpper en atombomb. Avfyra den så att kommunisterna kan förstå det”, sade överste Ellis­ Williamson.

För att betona allvaret iscensatte Mac­Arthur en rad övningsflygningar med B-29-bombplan som öppet och med pressen som vittne försågs med atombombs­attrapper. Från Japan dirigerades de in över norra Korea. 

Informationen skrämde USA:s allierade som fruktade att övningarna kunde få Sovjetunionen att angripa Västeuropa med kärnvapen. Mac­Arthurs självsvåldiga stil kostade honom året därpå, i april 1951, tjänsten som general.

Medan USA och Kina krigade verbalt tvingade de vältränade kinesiska soldaterna amerikaner och övriga FN-trupper till reträtt. 

För att ge sken av att läget var under kontroll verkställde amerikanerna en storslagen och ambitiös plan: Alla amerikanska soldater skulle få fint kalkonkött på Thanksgiving Day, den 24 november. Tack vare en svärm av flygplan och tusentals lastbilar lyckades man få fram kalkon åt alla. Trupperna från de övriga 15 länderna var förbluffade.

Festen fick ett abrupt slut följande morgon. I Chongchon-dalen nordöst om Seoul väcktes de amerikanska soldaterna av en kakofoni av signalhorn, trummor, flöjter – och skott. Deras läger inva­derades av kinesiska trupper. Allt var kaos.­ De som inte dödades flydde och lämnade kvar all utrustning.

Amerikanerna attackerades i hela Sydkorea. Tre amerikanska divisioner kollapsade och de överlevande soldaterna tvingades klara sig på egen hand och försöka ta sig söderut. ”Every man for himself”, var och en får klara sig själv, löd ordern. 

Den kalla luften som strömmade ned från Sibirien överraskade de amerikanska soldaterna. Deras kängor var för tunna­ och många fick plågsamma förfrysningsskador på fötterna.

Amerikanernas 2:a division var fortfarande någorlunda intakt men under reträtten måste den gå genom ett tio kilometer långt bergspass. 

Kineserna låg i bakhåll på bergssidorna och marschen genom passet blev till en massaker – divisionen förlorade 3000 man och i stort sett all materiel. De sårade lämnades kvar på vägen och ett par hundra amerikaner togs till fånga och fördes till en stor grotta­ i bergen.

Nästan som första världskriget

FN-trupperna och de amerikanska styrkorna avbröt inte sin reträtt förrän de tvingats långt söder om Seoul.

Efter hand blev försörjningslinjerna långa och sårbara – även för de hårdföra kinesiska soldaterna. En ny front uppstod mitt i landet där FN-trupperna påbörjade den ena operationen efter den andra – de fick namn som ”Operation Roundup”, ”Operation Killer” och ”Operation Ripper”. 

Ännu en gång flyttades fronten något­ norrut. Vid 38ºN – utgångspunkten för hela konflikten – låg den stilla.

Kriget utvecklades nu till ett blodigt ställningskrig om kullar och byar – ömsom hamnade de i amerikanska händer, ömsom i nordkoreanska eller kinesiska. 

Sydkoreas huvudstad bytte ”ägare” fyra gånger under ett år. Seoul låg i ruiner, invånarna svalt och en stor del av befolkningen hade antingen flytt eller dödats. Antalet invånare minskade från 1,5 miljoner till mindre än 200000 och Seoul liknade mest en spökstad.

Ett år efter krigsutbrottet rådde nästan totalt dödläge. Från år 1951 till vapenstilleståndet 1953 flyttades fronten i stort sett inte alls. 

Militäranalytiker har jämfört situationen med skyttegravsstriderna i Europa under första världskriget – även i Korea stod parterna mittemot varandra, bara skilda åt av ett smalt ingen­mansland fullt av bombkratrar. 

En enstaka kulle kunde bombar­deras med mer än 20000 granater under några timmar – men ändå visa sig vara omöjlig att erövra.

När våren kom 1951 blev höstens offer synliga i Koreas smältande snö. 

© Ullstein Bild

Propaganda och utväxling

Med hjälp av högtalare, stora plakat, flygblad och telådor med vänliga hälsningar försökte Nordkoreas ledare övertyga de sydkoreanska soldaterna och ­civila om kommunismens många fördelar men ordkriget förbyttes ofta till mer handfasta strider. 

Båda sidor försökte ­befästa sina positioner för att stå starka under de fredsförhandlingar som alla förväntade sig skulle komma. Ingen av parterna visade sig dock vara villig att ta ini­tiativet.

I början av 1953 tog Indien på sig rollen som medlare och föreslog att nord och syd skulle utväxla fångar. 

Det ledde till en kommission där bl.a. Sverige var medlem. Kommissionen förberedde utväxlingen som efter långa och nervpirrande förhandlingar bestämdes till den 20 april 1953.

Under det som kallades ”Little Switch”, den lilla utväxlingen, bytte nord och syd fångar. I första skedet lämnades bara sjuka och sårade fångar ut – många av dem hade fruktansvärda skador efter napalmangrepp. 

Senare arrangerades ”Big Switch” då 88000 fångar utväxlades. De allra flesta var nordkorea­ner och kineser som tagits till fånga av amerikaner och FN-styrkor.

Krigströttheten längs fronten var påtaglig. De flesta amerikanska soldater drömde mer om att få komma hem än om att slåss och trots många förvecklingar kom en vapenvila sakta närmare.

Den 27 juli 1953 undertecknade parterna i konflikten ett avtal som trädde i kraft samma kväll klockan 2200. Därefter hade parterna 72 timmar på sig att dra sig två kilometer tillbaka från fronten.

I Nordkorea talar man om kriget som ”befrielsekriget för fäderneslandet” och i Kina heter det officiellt ”kriget för att trotsa Amerika och hjälpa Korea”.

Kraftmätningen mellan öst och väst, mellan kapitalism och kommunism, hade sitt ursprung i rädslan för att den ena samhällsordningen skulle utplåna den andra. Tre miljoner människor miste ­livet – två miljoner av dem var civila män, kvinnor och barn.  

Kriget är inte över än

Världens hårdast bevakade gräns delar Korea än i dag. Den demilitariserade zonen är 248 kilometer lång och cirka fyra kilometer bred och följer i stort sett den 38:e breddgraden. 

Mitt i zonen löper den militära demarkationslinjen som visar exakt var fronten befann sig när vapen­vilan ingicks 1953. Den militära närvaron är ännu stark på båda sidor.

Sedan 1953 har en rad sammandrabbningar kostat minst 500 soldater livet och Sydkorea har enligt uppgift flera gånger ertappat Nordkorea med att anlägga tunnlar in under den de­militariserade zonen. Enligt officiella nordkoreanska källor var tunnlarna kolgruvor.

Sydkorea har använt 800000 ton cement, 200000 ton stål och 3,5 miljoner kubikmeter sand och grus för att befästa sin sida av gränsen. 

Sätt nutiden i historiskt perspektiv

I VÄRLDENS HISTORIA ägnar vi oss alltid åt ämnen som kan nyansera och förklara nutidens storpolitiska konflikter, kulturer och fenomen.

Just nu har vi ett väldigt bra erbjudande om en helårsprenumeration, som rustar dig för att förstå nutiden ännu bättre.

Se erbjudandet här

Läs mer

Max Hastings: The Korean War, Pan Books, 1987. Michael Hickey: The Korean War – The West Confronts Communism, The Overlook Press, 1999. Gordon L. Rottman & Peter Dennis: Inchon 1950, Osprey Publishing, 2006.

Kanske är du intresserad av...