Grundstött ubåt

Kärnvapenkatastrof hotar: sovjetisk ubåt i skärgården

I oktober 1981 går en sovjetisk ubåt på grund i den svenska skärgården. Moskva avvisar alla anklagelser om spionage – men förbereder sig samtidigt för att utlösa Ragnarök med kärnvapen.

I oktober 1981 går en sovjetisk ubåt på grund i den svenska skärgården. Moskva avvisar alla anklagelser om spionage – men förbereder sig samtidigt för att utlösa Ragnarök med kärnvapen.

Torbjörn Andersson/TT/Ritzau Scanpix

På morgonen den 28 oktober 1981 ligger Gåsefjärden i Blekinge skärgård insvept i tät dimma. Fiskaren Bertil Sturkman är ute i sin lilla båt för att vittja nätet han lade ut dagen innan.

Genom dimman ser Sturkman plötsligt konturerna av ett föremål som han aldrig tidigare sett. Han släpper nätet och tar sig närmare Torhamnaskär, som ligger i inloppet till fjärden.

”Ett ytterst riskabelt beslut.” Vasilij Besedin, om att kaptenen på U 137 seglade vidare med förstörda radioantenner

Sturkman stirrar häpet in i den mjölkvita dimman: Det är en ubåt! Halva förskeppet ligger uppe på klippan. Sturkman ser konturerna av människor i ubåtstornet – och de ser honom. En man gestikulerar häftigt med armarna och Sturkman förstår att han nog borde lämna platsen.

Fiskaren vänder båten och seglar tillbaka till bryggan på Sturkö. Där berättar han för en kollega vad han har sett. Vid tiotiden kontaktar de tillsammans militären.

En veteran skickas ut på uppdrag

Den 76 meter långa kolossen på Torhamnaskär är den sovjetiska ubåten U 137. Sex veckor tidigare, den 16 september, stävade fartyget ut från den sovjetiska Östersjöflottans bas i Baltijsk utanför Kaliningrad. Befälhavare ombord är örlogskapten Anatolij Gusjtjin, en ung ubåtskapten i den sovjetiska ubåtsbrigaden med en fläckfri karriär bakom sig.

Näst högsta befäl ombord är den politiska officeren Vasilij Besedin, som vid fartygets dyk i Gdańskbukten klockan 20.15 Moskvatid i sin dagbok noterar: ”Till sjöss påminner ljudet av en arbetande dieselmotor om en hönas högljudda kackel.”

Den 24 år gamla ubåten är något av ett tekniskt museiföremål. Inte desto mindre ska den patrullera i området utanför Bornholm fram till den 5 november.

Den 17 september anländer U 137 till sin destination. ”Allt lugnt”, noterar Besedin 40 meter under ytan öster om Bornholm.

Ubåt

År 1982 fanns det bara 60 ubåtar av whiskyklassen i den sovjetiska flottan. Av dessa var 45 i aktiv tjänst.

© Marinmuseum/digitaltmuseum.se

U 137 var en skrothög

Grundstötningen av U 137 gjorde att sovjetmakten togs med byxorna nere. Den föråldrade ubåten visade för omvärlden att ryssarna tuffade omkring med gammal uttjänt materiel.

Den sovjetiska ubåt som gick på grund i den svenska skärgården tillhörde den så kallade whiskyklassen, en konventionell fartygstyp med torpeder. Tekniskt sett var den en vidareutveckling av en tysk ubåtstyp från andra världskriget, som på den tiden ansågs vara mycket avancerad. Så här i början av 1980-talet var den dock färdig för skroten.

Under åren 1951–1957 byggde Sovjetunionen 215 ubåtar av whiskyklassen på ett varv i Leningrad. Av dessa var U 137 den sista. År 1981 hade alltså den 76 meter långa ubåten med en upp till 60 man stor besättning 24 år på nacken.

Skrovet var indelat i sju sektioner med torpedrum framtill och baktill – totalt sex torpedtuber. I mittsektionen låg manöverrummet med instrument för dyk och uppstigningar, hydrofon, kursgyro samt ett vapenlager.

Whiskyklassens ubåtar hade både diesel- och elmotorer och kunde gå ner till 125 meters djup. Vart tredje dygn var de tvungna att stiga upp till ytan för att ladda elmotorns batterier.

För de 56 männen ombord är dygnet indelat i vakt och vila. Natt och dag existerar inte. Den 2 oktober har ubåten lurat i bornholmska farvatten i drygt två veckor när en intet ont anande fiskebåt kommer i närkontakt med det sovjetiska fartyget och en vajer från en trål hakar fast i ubåtens torn. Ryssarna kommer loss utan att dra ner fiskebåten, men det står klart att navigationsantennerna har gått sönder.

Ubåten uppsöker hamnen i polska Świnoujście, där manskapet konstaterar att antennerna inte kan repareras med en gång. Därmed ställs Gusjtjin inför ett dilemma.

Före avseglingen har ubåten utrustats med ett annat navigationssystem, Decca, som de bör kunna använda för att navigera, men manskapet har inte använt systemet tidigare. Efter viss tvekan bestämmer sig kapten Gusjtjin för att fortsätta med uppdraget. Han är fast besluten att hans karriär inte ska få lov att påverkas negativt av en liten olycka.

”Ett ytterst riskabelt beslut”, skriver den politiska officeren Besedin i sin dagbok.

Sedan 1400-talet har de båda nordiska makterna vid otaliga tillfällen drabbat samman i kampen om territorier och ledarskapet i östersjöregionen. Som ett resultat av det har Sverige minskat i storlek.

Gammal karta
© www.npm.ac.uk

År 1495 – explosion skrämmer

Det här året belägrade tsar Ivan III den svenske riksföreståndaren Sten Stures fästning i Viborg. Sten Stures slottsförvaltare lät sätta eld på stadens krutförråd, och enligt svenska krönikor skrämde explosionen ”livet ur moskoviterna”, som gav upp belägringen.

Ivan den förskräcklige
© Tretyakov Gallery

År 1558 – legosoldater segrar

En önskan om tillgång till Östersjön fick Ivan den förskräcklige att invadera området Livland i Baltikum. År 1581 erövrade emellertid svenska legosoldater den viktiga staden Narva, varefter Ivan tvingades sluta fred.

Krig, Peter den store
© Hermitage Museum

År 1709 – kostsamt nederlag

I och med stora nordiska kriget bröt Peter den store den svenska dominansen i östersjöområdet. Vid Poltava i Ukraina besegrade han Karl XII:s invasionsarmé och krävde därefter att Sverige skulle göra stora territoriella avträdanden.

Sjöslag, krig
© Carl Gustaf Gillberg

År 1808 – Finland avträds

Alexander I angrep den finländska delen av Sverige för att flytta Rysslands gräns västerut. Vid krigsslutet året efter tvingades Sverige avträda Finland samt delar av Lappland, varefter svenskarna inte längre utgjorde något hot mot Ryssland.

Ubåten går på grund

Den 17 oktober stävar ryssarna återigen ut i Östersjön med kurs mot Bornholm. När ubåten närmar sig den danska ön får de enligt Besedin ett telegram om att Nato har inlett en övning i området. Kapten Gusjtjin bestämmer sig för att segla längre norrut för att undvika upptäckt.

Ubåten lägger Bornholm bakom sig och allt är lugnt – tills den 27 oktober, då Besedin vaknar tvärt efter att ha legat och sovit. Motorerna är tysta och ubåten har bottenkontakt, inser han. Han skyndar till manöverrummet, där överstelöjtnant Persjin förklarar: ”Vi har lagt oss på bottnen. Stabschefens order.”

Enligt Besedins egen dagbok, som han publicerar år 2009, tycker han att det låter märkligt. Ubåten bör hålla sig 10–15 meter ovanför havsbottnen. Allt annat kan vara farligt på grund av risken för att gå på djuphavsminor.

Under tiden försöker stabschef Avrukjevitj, som inte känner sig trygg med Deccasystemet, fastslå ubåtens position. Det gör han genom att noga jämföra det djup på vilket fartyget befinner sig med djupangivelserna på sjökorten som han har med sig. På eftermiddagen samma dag stävar ubåten in på svenskt territorialvatten.

”Håll gränsen!” Statsminister Thorbjörn Fälldin

På natten går U 137 upp till ytan, där dimman ligger tät. Fartygets batterier måste laddas – det görs med fartygets dieselmotor – och manskapet får sig en nypa frisk luft. Under tiden driver ubåten sakta framåt. Uppe i tornet står Besedin och röker när ubåten plötsligt lyfts upp med stor kraft.

Alla i tornet slungas framåt och fartyget stannar abrupt. Hela skrovet vibrerar. Kapten Gusjtjin hörs vråla i sin mikrofon: ”Stoppa maskinen!”

Efter det ger han order om att backa, men ubåten rör sig inte ur fläcken.

Hela natten försöker U 137 komma loss, men klockan sex på morgonen den 28 oktober tvingas kaptenen ge upp. Med skakande händer tar Gusjtjin sin sista cigarett. Han har rökt ett helt paket den här natten. Sedan kallar han till sig radiotelegrafisten och meddelar med hjärtat i halsgropen den sovjetiska Östersjöflottans högkvarter.

Karta över Östersjön, Bornholm, Sverige

1) Bornholm, 2) Christiansø, 3) Karlskrona, 4) Gåsefjärden

Ubåten gick på ett grund i skärgården cirka tio kilometer sydost om Karlskrona.

© Shutterstock

Svenskarna når fram

Några timmar senare har även svenskarna informerats, även om ledningen på örlogsbasen i Karlskrona till en början tror att fiskaren i telefonen är berusad. Gåsefjärden ligger bara tio kilometer från basen, men det där om en strandad sovjetisk ubåt låter som om någon fått sig en rejäl brännvinsfylla.

Å andra sidan har svenskarna i många år faktiskt misstänkt att sovjetiska ubåtar spionerar i landets farvatten. Sjöbevakningscentralens chef Lars Hellstedt och örlogsbasens stabschef Karl Andersson går ombord på vedettbåten Smyge – och vid Torumskär ser de beviset framför sig likt en strandad val i den vinterkalla skärgården.

De båda männen seglar alldeles intill. Andersson hoppar över på ubåten och klättrar upp i tornet, där fyra personer befinner sig.

Grundstött ubåt

När en sovjetisk ubåt gick på grund på svenskt farvatten år 1981 utlöste händelsen en diplomatisk kris.

© Torbjörn Andersson/TT/Ritzau Scanpix

På sin fråga om huruvida någon ombord talar engelska får han inget svar. Han försöker i stället med tyska, ett språk som stabschef Avrukjevitj talar lite grand.

Andersson vill veta hur ubåten har hamnat här. Ryssen pekar på en illa tilltygad antenn: ”Kaputt.”

Avrukjevitj vill ta reda på ubåtens exakta position, så från fartygets inre dyker en matros upp med ett detaljerat sjökort över Blekinge skärgård.

Stabschefen höjer rösten på ryska, varefter matrosen försvinner ner och kommer tillbaka med en översiktskarta över södra Östersjön, varefter ryssarna påstår sig ha tappat orienteringen.

Man i liten roddbåt

Många ubåtar har undsluppit svenskarna genom åren, så intresset för den grundstötta U 137 var stort år 1981, även bland lokalbefolkningen.

© Pressens Bild/NTB/Ritzau Scanpix

Sverige jagar spioner

På 1980-talet var nyheter om oidentifierade undervattensfarkoster i den svenska skärgården nästan vardagsmat. Gång på gång tvingas svenska marinen köra iväg fridstörarna.

År 1980 – ubåtskrisen vid Utö

En bogserbåt observerar ett ubåtstorn i Stockholms skärgård. Helikoptrar jagar fartyget i veckor – men utan resultat.

År 1982 – bomber släpps ner i djupet

I Hårsfjärden har den svenska marinen upprättat ett nätverk av hydrofoner, som i september registrerar ljudet av en främmande ubåt. Trots sjunkbomber, sjöminor och försök att spärra av fjärden undslipper fartyget.

År 1986 – fordon på havsbottnen

Vid Gotland observeras ett fordon som kör ner i vattnet. En undersökning av havsbottnen visar spår efter larvband.

År 1988 – torpeder träffar ingenting

Sonarsystem utanför Oxelösund, söder om Nyköping, registrerar ljud som är karakteristiska för en ubåts ventilation. Ett svenskt fartyg avfyrar torpeder, men träffar ingenting.

År 2014 – spänd ubåtsjakt

Långt inne i Stockholms skärgård registreras krypterade sändningar på en nödfrekvens som används av ryska enheter. Ögonvittnen stärker misstanken om en ubåt, men efter en veckas resultatlös sjunkbombfällning ställs jakten in.

Örlogsfartyg närmar sig

Medan Andersson och Avrukjevitj tittar på sjökortet får Sveriges överbefälhavare Lennart Ljung i Stockholm klockan 11.30 ett meddelande med den chockerande informationen att en sovjetisk ubåt står på grund i Karlskrona skärgård.

Den systematiske Ljung ringer genast Utrikesdepartementets kabinettssekreterare. Därefter lyfter han luren igen och ringer statsminister Thorbjörn Fälldin. Diplomatin kan börja.

Efter ytterligare samtal kallas Sovjetunionens ambassadör i Sverige, Michail Jakovlev, till Utrikesdepartementet, där han tar emot en formell svensk protestnot. Jakovlev lovar att vidarebefordra meddelandet, men understryker att han personligen är övertygad om att det måste ha skett ett tekniskt fel.

Ett par timmar senare återkommer han med Sovjetunionens officiella svar: Orsaken till den olyckliga kränkningen av svenskt territorialvatten är ett fel på ubåtens navigationsutrustning.

Det är en föga övertygande förklaring. U 137 har trots allt inte seglat fem eller sju sjömil fel, utan hela 57 sjömil in på svenskt territorialvatten.

Ryssar på ubåt

Med höjda händer poserade Vasilij Besedin för de svenska fotograferna i ubåtens torn.

© Str Scanpix Sverige/TT/Ritzau Scanpix

Svenskarna är bekymrade. Samma morgon har flera slagkraftiga sovjetiska örlogsfartyg och ett par bogserfartyg stävat ut från flottbasen i Baltijsk, och de har satt kurs rakt mot Karlskrona. Om fartygen hinner fram innan det svenska försvaret är på plats kommer den sovjetiska styrkan i princip att kunna segla rakt in i skärgården och ta med sig ubåten hem.

Snart lättar därför två spaningsflygplan från Norrköpings flygplats. På kvällen den 28 oktober kan piloterna meddela att den sovjetiska konvojen befinner sig precis vid territorialgränsen. Fyra stridsflygplan förbereds genast för att sättas in.

I gryningen den 29 oktober lättar planen. Avsikten är att avskräcka och i morgonljuset syns de fyra planen tydligt på himlen. De svenska piloterna konstaterar att den sovjetiska konvojens position är oförändrad, vilket får dem att avvakta. Nu begär svenskarna att få förhöra ubåtskaptenen och undersöka U 137.

Hotande kärnvapenkatastrof

Den 29 oktober klockan 17.20 Moskvatid tar den inspärrade ubåtsbesättningen emot ett kodat meddelande från marinbasen i Baltijsk. Budskapet är tydligt. Om svenskarna försöker ta över ubåten ska den sprängas i luften.

Eftersom U 137 har med sig kärnvapenbestyckade torpeder med en styrka motsvarande atombomberna som släpptes över Hiroshima vore ett svenskt angrepp katastrofalt för alla parter. Överstelöjtnant Persjin bleknar när han läser ordern. Tillsammans med sina män gör han sig beredd att starta Ragnarök där i skärgården.

Minsta missförstånd riskerar att eskalera situationen – vilket nästan sker när en lysraket vid tiotiden på kvällen plötsligt stiger upp från ubåten.

Soldater på väg uppför en sluttning

Ett stort antal poliser samt soldater från kustförsvaret mötte upp vid ubåtskrisen.

© Ingmar Johansson/Sydöstran

Raketen har sänts upp för att Besedin har upptäckt en gummibåt alldeles intill fartyget och han behöver ljus för att kunna se. Han vet inte att svenskarna i största hemlighet har skickat ut tekniker för att mäta förmodad radioaktivitet vid torpedtuberna.

Med hjälp av radar ser svenskarna två ekon i den sovjetiska fartygskonvojens riktning. Är raketen en signal inför det räddningsförsök som det svenska försvaret befarar är nära förestående?

Ett spaningsflygplan lättar. Samtidigt ringer överbefälhavare Ljung till statsminister Fälldin, som är mycket tydlig: ”Håll gränsen!”

Ljung förstår. Lyckligtvis går den akuta krisen över, för det rör sig inte om någon räddningsinsats. Radarn visade inte på rörelser hos de sovjetiska örlogsfartygen, utan två västtyska handelsfartyg.

Svenskarna vill förhöra kaptenen

På krisens tredje dag, den 30 oktober, kommer ambassadör Jakovlev till det svenska Utrikesdepartementet med både en halvhjärtad ursäkt och en avsnäsning från Moskva. Han beklagar visserligen det som inträffat, men hänvisar till att ubåten befann sig i nöd.

Han påpekar också att ubåten och dess besättning omfattas av diplomatisk immunitet. Fartyget har ju gått på grund i fredstid och var inte ute i något aggressivt syfte. Ett förhör av ubåtskapten Gusjtjin, som svenskarna har begärt, kan därför inte komma på tal.

I detta diplomatiska dödläge diskuterar de högsta ansvariga bland svenskarna att ge upp sina krav på att förhöret ska ske på svenskt territorium, utan i stället hålla det ombord på ubåten.

Innan de hinner komma fram till något beslut meddelar emellertid Moskva att kaptenen trots allt får lov att förhöras, till och med på svensk mark. Anledningen är att Sovjetunionen under de dagar som gått har varit föremål för en våldsam internationell kritik och nu vill lägga krisen bakom sig så snabbt som möjligt.

Kvällsposten om den ryska ubåten

Nyheten om den grundstötta ubåten slogs upp stort på löpsedlarna.

© Kvällsposten

Den 2 november äger förhöret av kapten Gusjtjin rum. Den politiska officeren Besedin och örlogsbasens stabschef Andersson följer med honom i en helikopter till basen i Karlskrona. Kaptenen mår inte alls bra. Han är deprimerad, rädd och apatisk.

Besedin får inte tillgång till förhöret, så han är nervös för hur den skärrade kapten ska klara det två timmar långa förhöret.

Gusjtjins förklaringar är dock de väntade. Ubåten var bara ute på en rutinmässig övning. Att allt inte stod rätt till insåg han först när ubåten gick på grund. Han trodde för övrigt att de hade gått på Christiansø, norr om Bornholm.

Till slut ger de svenska utredarna upp och ryssarna återförs till U 137. Under tiden har svenskarna dragit loss ubåten från skäret och bogserat den längre in i fjärden.

Ubåten bogseras hem

Nu håller Moskvas tålamod på att tryta. Den svenske ambassadören i Moskva, Carl De Geer, kallas till utrikesministeriet, där han i tydliga ordalag får veta att de sovjetiska myndigheterna kräver att få tillbaka ubåten.

Svenskarna vill mer än gärna bli av med den kärnvapenbestyckade skrothögen efter att ha fått sitt krav på ett förhör uppfyllt. Överbefälhavare Ljung insisterar dock på att ubåten ska bogseras ut av svenska bogserbåtar. Att släppa in fler ryska fartyg i skärgården är inte aktuellt.

På morgonen den 6 november följs ubåten ut ur svenskt farvatten, varefter den ansluter sig till den sovjetiska konvojen.

I Moskva överlämnas den förödmjukande affären snabbt åt glömskan, men under de följande åren jagar svenskarna gång på gång sovjetiska ubåtar i skärgården. Andra länders okränkbarhet har ryssarna fortsatt att sätta sig över.

LÄS MER OM DEN GRUNDSTÖTTA UBÅTEN:

  • Wilhelm Agrell, U 137 och ubåtskrisen, Historiska Media, 2021
  • Vasilij Besedin, Inifrån U 137: Min egen berättelse, Albinsson Sjöbergs bokförlag, 2009