Kärnvapenkatastrof hotar: sovjetisk ubåt i skärgården

Sturkman stirrar häpet in i den mjölkvita dimman: Det är en ubåt! Halva förskeppet ligger uppe på klippan. Sturkman ser konturerna av människor i ubåtstornet – och de ser honom. En man gestikulerar häftigt med armarna och Sturkman förstår att han nog borde lämna platsen.

Fiskaren vänder båten och seglar tillbaka till bryggan på Sturkö. Där berättar han för en kollega vad han har sett. Vid tiotiden kontaktar de tillsammans militären.

En veteran skickas ut på uppdrag

Den 76 meter långa kolossen på Torhamnaskär är den sovjetiska ubåten U 137. Sex veckor tidigare, den 16 september, stävade fartyget ut från den sovjetiska Östersjöflottans bas i Baltijsk utanför Kaliningrad. Befälhavare ombord är örlogskapten Anatolij Gusjtjin, en ung ubåtskapten i den sovjetiska ubåtsbrigaden med en fläckfri karriär bakom sig.

Näst högsta befäl ombord är den politiska officeren Vasilij Besedin, som vid fartygets dyk i Gdańskbukten klockan 20.15 Moskvatid i sin dagbok noterar: ”Till sjöss påminner ljudet av en arbetande dieselmotor om en hönas högljudda kackel.”

Den 24 år gamla ubåten är något av ett tekniskt museiföremål. Inte desto mindre ska den patrullera i området utanför Bornholm fram till den 5 november.

Den 17 september anländer U 137 till sin destination. ”Allt lugnt”, noterar Besedin 40 meter under ytan öster om Bornholm.

För de 56 männen ombord är dygnet indelat i vakt och vila. Natt och dag existerar inte. Den 2 oktober har ubåten lurat i bornholmska farvatten i drygt två veckor när en intet ont anande fiskebåt kommer i närkontakt med det sovjetiska fartyget och en vajer från en trål hakar fast i ubåtens torn. Ryssarna kommer loss utan att dra ner fiskebåten, men det står klart att navigationsantennerna har gått sönder.

Ubåten uppsöker hamnen i polska Świnoujście, där manskapet konstaterar att antennerna inte kan repareras med en gång. Därmed ställs Gusjtjin inför ett dilemma.

Före avseglingen har ubåten utrustats med ett annat navigationssystem, Decca, som de bör kunna använda för att navigera, men manskapet har inte använt systemet tidigare. Efter viss tvekan bestämmer sig kapten Gusjtjin för att fortsätta med uppdraget. Han är fast besluten att hans karriär inte ska få lov att påverkas negativt av en liten olycka.

”Ett ytterst riskabelt beslut”, skriver den politiska officeren Besedin i sin dagbok.

Ubåten går på grund

Den 17 oktober stävar ryssarna återigen ut i Östersjön med kurs mot Bornholm. När ubåten närmar sig den danska ön får de enligt Besedin ett telegram om att Nato har inlett en övning i området. Kapten Gusjtjin bestämmer sig för att segla längre norrut för att undvika upptäckt.

Ubåten lägger Bornholm bakom sig och allt är lugnt – tills den 27 oktober, då Besedin vaknar tvärt efter att ha legat och sovit. Motorerna är tysta och ubåten har bottenkontakt, inser han. Han skyndar till manöverrummet, där överstelöjtnant Persjin förklarar: ”Vi har lagt oss på bottnen. Stabschefens order.”

Enligt Besedins egen dagbok, som han publicerar år 2009, tycker han att det låter märkligt. Ubåten bör hålla sig 10–15 meter ovanför havsbottnen. Allt annat kan vara farligt på grund av risken för att gå på djuphavsminor.

Under tiden försöker stabschef Avrukjevitj, som inte känner sig trygg med Deccasystemet, fastslå ubåtens position. Det gör han genom att noga jämföra det djup på vilket fartyget befinner sig med djupangivelserna på sjökorten som han har med sig. På eftermiddagen samma dag stävar ubåten in på svenskt territorialvatten.

På natten går U 137 upp till ytan, där dimman ligger tät. Fartygets batterier måste laddas – det görs med fartygets dieselmotor – och manskapet får sig en nypa frisk luft. Under tiden driver ubåten sakta framåt. Uppe i tornet står Besedin och röker när ubåten plötsligt lyfts upp med stor kraft.

Alla i tornet slungas framåt och fartyget stannar abrupt. Hela skrovet vibrerar. Kapten Gusjtjin hörs vråla i sin mikrofon: ”Stoppa maskinen!”

Efter det ger han order om att backa, men ubåten rör sig inte ur fläcken.

Hela natten försöker U 137 komma loss, men klockan sex på morgonen den 28 oktober tvingas kaptenen ge upp. Med skakande händer tar Gusjtjin sin sista cigarett. Han har rökt ett helt paket den här natten. Sedan kallar han till sig radiotelegrafisten och meddelar med hjärtat i halsgropen den sovjetiska Östersjöflottans högkvarter.

Svenskarna når fram

Några timmar senare har även svenskarna informerats, även om ledningen på örlogsbasen i Karlskrona till en början tror att fiskaren i telefonen är berusad. Gåsefjärden ligger bara tio kilometer från basen, men det där om en strandad sovjetisk ubåt låter som om någon fått sig en rejäl brännvinsfylla.

Å andra sidan har svenskarna i många år faktiskt misstänkt att sovjetiska ubåtar spionerar i landets farvatten. Sjöbevakningscentralens chef Lars Hellstedt och örlogsbasens stabschef Karl Andersson går ombord på vedettbåten Smyge – och vid Torumskär ser de beviset framför sig likt en strandad val i den vinterkalla skärgården.

De båda männen seglar alldeles intill. Andersson hoppar över på ubåten och klättrar upp i tornet, där fyra personer befinner sig.

På sin fråga om huruvida någon ombord talar engelska får han inget svar. Han försöker i stället med tyska, ett språk som stabschef Avrukjevitj talar lite grand.

Andersson vill veta hur ubåten har hamnat här. Ryssen pekar på en illa tilltygad antenn: ”Kaputt.”

Avrukjevitj vill ta reda på ubåtens exakta position, så från fartygets inre dyker en matros upp med ett detaljerat sjökort över Blekinge skärgård.

Stabschefen höjer rösten på ryska, varefter matrosen försvinner ner och kommer tillbaka med en översiktskarta över södra Östersjön, varefter ryssarna påstår sig ha tappat orienteringen.

Örlogsfartyg närmar sig

Medan Andersson och Avrukjevitj tittar på sjökortet får Sveriges överbefälhavare Lennart Ljung i Stockholm klockan 11.30 ett meddelande med den chockerande informationen att en sovjetisk ubåt står på grund i Karlskrona skärgård.

Den systematiske Ljung ringer genast Utrikesdepartementets kabinettssekreterare. Därefter lyfter han luren igen och ringer statsminister Thorbjörn Fälldin. Diplomatin kan börja.

Efter ytterligare samtal kallas Sovjetunionens ambassadör i Sverige, Michail Jakovlev, till Utrikesdepartementet, där han tar emot en formell svensk protestnot. Jakovlev lovar att vidarebefordra meddelandet, men understryker att han personligen är övertygad om att det måste ha skett ett tekniskt fel.

Ett par timmar senare återkommer han med Sovjetunionens officiella svar: Orsaken till den olyckliga kränkningen av svenskt territorialvatten är ett fel på ubåtens navigationsutrustning.

Det är en föga övertygande förklaring. U 137 har trots allt inte seglat fem eller sju sjömil fel, utan hela 57 sjömil in på svenskt territorialvatten.

Svenskarna är bekymrade. Samma morgon har flera slagkraftiga sovjetiska örlogsfartyg och ett par bogserfartyg stävat ut från flottbasen i Baltijsk, och de har satt kurs rakt mot Karlskrona. Om fartygen hinner fram innan det svenska försvaret är på plats kommer den sovjetiska styrkan i princip att kunna segla rakt in i skärgården och ta med sig ubåten hem.

Snart lättar därför två spaningsflygplan från Norrköpings flygplats. På kvällen den 28 oktober kan piloterna meddela att den sovjetiska konvojen befinner sig precis vid territorialgränsen. Fyra stridsflygplan förbereds genast för att sättas in.

I gryningen den 29 oktober lättar planen. Avsikten är att avskräcka och i morgonljuset syns de fyra planen tydligt på himlen. De svenska piloterna konstaterar att den sovjetiska konvojens position är oförändrad, vilket får dem att avvakta. Nu begär svenskarna att få förhöra ubåtskaptenen och undersöka U 137.

Hotande kärnvapenkatastrof

Den 29 oktober klockan 17.20 Moskvatid tar den inspärrade ubåtsbesättningen emot ett kodat meddelande från marinbasen i Baltijsk. Budskapet är tydligt. Om svenskarna försöker ta över ubåten ska den sprängas i luften.

Eftersom U 137 har med sig kärnvapenbestyckade torpeder med en styrka motsvarande atombomberna som släpptes över Hiroshima vore ett svenskt angrepp katastrofalt för alla parter. Överstelöjtnant Persjin bleknar när han läser ordern. Tillsammans med sina män gör han sig beredd att starta Ragnarök där i skärgården.

Minsta missförstånd riskerar att eskalera situationen – vilket nästan sker när en lysraket vid tiotiden på kvällen plötsligt stiger upp från ubåten.

Raketen har sänts upp för att Besedin har upptäckt en gummibåt alldeles intill fartyget och han behöver ljus för att kunna se. Han vet inte att svenskarna i största hemlighet har skickat ut tekniker för att mäta förmodad radioaktivitet vid torpedtuberna.

Med hjälp av radar ser svenskarna två ekon i den sovjetiska fartygskonvojens riktning. Är raketen en signal inför det räddningsförsök som det svenska försvaret befarar är nära förestående?

Ett spaningsflygplan lättar. Samtidigt ringer överbefälhavare Ljung till statsminister Fälldin, som är mycket tydlig: ”Håll gränsen!”

Ljung förstår. Lyckligtvis går den akuta krisen över, för det rör sig inte om någon räddningsinsats. Radarn visade inte på rörelser hos de sovjetiska örlogsfartygen, utan två västtyska handelsfartyg.

Svenskarna vill förhöra kaptenen

På krisens tredje dag, den 30 oktober, kommer ambassadör Jakovlev till det svenska Utrikesdepartementet med både en halvhjärtad ursäkt och en avsnäsning från Moskva. Han beklagar visserligen det som inträffat, men hänvisar till att ubåten befann sig i nöd.

Han påpekar också att ubåten och dess besättning omfattas av diplomatisk immunitet. Fartyget har ju gått på grund i fredstid och var inte ute i något aggressivt syfte. Ett förhör av ubåtskapten Gusjtjin, som svenskarna har begärt, kan därför inte komma på tal.

I detta diplomatiska dödläge diskuterar de högsta ansvariga bland svenskarna att ge upp sina krav på att förhöret ska ske på svenskt territorium, utan i stället hålla det ombord på ubåten.

Innan de hinner komma fram till något beslut meddelar emellertid Moskva att kaptenen trots allt får lov att förhöras, till och med på svensk mark. Anledningen är att Sovjetunionen under de dagar som gått har varit föremål för en våldsam internationell kritik och nu vill lägga krisen bakom sig så snabbt som möjligt.

Den 2 november äger förhöret av kapten Gusjtjin rum. Den politiska officeren Besedin och örlogsbasens stabschef Andersson följer med honom i en helikopter till basen i Karlskrona. Kaptenen mår inte alls bra. Han är deprimerad, rädd och apatisk.

Besedin får inte tillgång till förhöret, så han är nervös för hur den skärrade kapten ska klara det två timmar långa förhöret.

Gusjtjins förklaringar är dock de väntade. Ubåten var bara ute på en rutinmässig övning. Att allt inte stod rätt till insåg han först när ubåten gick på grund. Han trodde för övrigt att de hade gått på Christiansø, norr om Bornholm.

Till slut ger de svenska utredarna upp och ryssarna återförs till U 137. Under tiden har svenskarna dragit loss ubåten från skäret och bogserat den längre in i fjärden.

Ubåten bogseras hem

Nu håller Moskvas tålamod på att tryta. Den svenske ambassadören i Moskva, Carl De Geer, kallas till utrikesministeriet, där han i tydliga ordalag får veta att de sovjetiska myndigheterna kräver att få tillbaka ubåten.

Svenskarna vill mer än gärna bli av med den kärnvapenbestyckade skrothögen efter att ha fått sitt krav på ett förhör uppfyllt. Överbefälhavare Ljung insisterar dock på att ubåten ska bogseras ut av svenska bogserbåtar. Att släppa in fler ryska fartyg i skärgården är inte aktuellt.

På morgonen den 6 november följs ubåten ut ur svenskt farvatten, varefter den ansluter sig till den sovjetiska konvojen.

I Moskva överlämnas den förödmjukande affären snabbt åt glömskan, men under de följande åren jagar svenskarna gång på gång sovjetiska ubåtar i skärgården. Andra länders okränkbarhet har ryssarna fortsatt att sätta sig över.