Kennedy, Berlin, berlinare, 1963

John F. Kennedy: ”Jag är en munk!”

Sommaren 1963 besökte den amerikanske presidenten Västberlin. För att uppmuntra de isolerade invånarna sa han ”Ich bin ein Berliner” – men råkade han säga att han var ett bakverk med kristyr och syltfyllning?

Sommaren 1963 besökte den amerikanske presidenten Västberlin. För att uppmuntra de isolerade invånarna sa han ”Ich bin ein Berliner” – men råkade han säga att han var ett bakverk med kristyr och syltfyllning?

American Photo Archive/Imageselect & Ullstein Bild/Getty Images & Shutterstock

Torget framför Västberlins rådhus, Schöneberg Rathaus, var proppfullt med människor den 26 juni 1963, för den amerikanske presidenten John F. Kennedy var på officiellt besök i Berlin, som endast två år tidigare hade murats in mitt i DDR.

Medan Berlinmuren sköt upp dagarna efter den 13 augusti 1961, hade protesterna från de västallierade varit påfallande spaka, och den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer gjorde inte heller något – han gick i kyrkan, som han gjorde varje söndag. Västberlins invånare kände sig svikna, men nu stod Kennedy framför dem.

”Muren är den starkaste och mest uppenbara manifestationen av det kommunistiska systemets misslyckande, och som står där inför hela världens blickar”, sa han.

”Ish bin ein Baerliener!” President John F. Kennedy i Västberlin, 26 juni 1963.

Kennedy lovade Berlinborna obrottslig solidaritet, och som avslutning bytte han till tyska:

”Alla fria människor, oavsett var de bor, är medborgare i denna stad, och därför är jag som en fri man stolt över att kunna säga: Ish bin ein Baerliener!”

Åhörarna brast ut i ett öronbedövande jubel – för sa Kennedy inte att han var en liten, fettdrypande kaka!?

©

Det speciella bakverket har varit känt i det tyskspråkiga Europa sedan 1500-talet. Det görs av en jäst deg, som formas till bollar och kokas i fett. Fyllningen består ofta av hallonsylt.

Varje region gav bakverket sitt eget namn, till exempel ”Kreppel” i Hessen och ”Krapfen” i Österrike. ”Berliner” eller ”Berliner Pfannkuchen” har använts i nordvästra Tyskland sedan 1800-talets slut.

Receptet tog tyska utvandrare med till USA, där bakverket fick namnet ”doughnut”. Med tiden ändrade det form, men alla visste varifrån originalet kom. Därför blandade Kennedy ihop Berlin och syltmunk, när han försökte ingjuta mod i Västberlins invånare.

©

Kennedy fick hjälp av en skicklig tolk inför talet, så att han kunde öva. Den handskrivna lappen med de ljudhärmande orden förvaras i National Archives i USA.

Ordet ”Berliner” används om både en invånare i Berlin och om bakverket på flera håll i Tyskland – men inte i Berlin. Där kallas det ”Pfannkuchen”. Om du på ett konditori i Berlin beställer ”ein Berliner” låtsas personalen som om de inte förstår vad du talar om.

Mytens ursprung är känt. Första gången myten om Kennedys blunder fick spridning på allvar var i The New York Times 1988. Då skrev journalisten William J. Miller en artikel med rubriken: ”I am a Jelly-Filled Doughnut”.

En myt för personer som inte talar tyska

Denna myt är troligen den dummaste som vi hittills har tagit oss an. Det finns ingen som helst anledning att anta att den amerikanske presidenten i sitt stapplande försök att tala tyska råkade påstå att han var en syltmunk.

Myten bygger helt och hållet på att ordet ”berliner” har två betydelser. Åhöraren behöver inte kunna tala tyska eller känna till något om kalla kriget för att kunna skratta åt den.

I själva verket var det så att Kennedy under sitt besök i Västberlin blev djupt berörd. Därför bad han en tolk att översätta talets effektfulla avslutning till tyska.

Det är också talande att myten började spridas först 25 år efter händelsen. Under presidentens besök 1963 fanns det ingen anledning att göra narr av hans försäkringar om att USA skulle komma Västberlin till undsättning. Staden var omringad av Röda armén, och invånarna var i skriande behov av vänner – inte minst under de mörka år, då flyktingar sköts vid muren.

Mytkrossarnas dom: Rent nonsens!