"Jag var elitsoldat i Sovjet"
Sergej Milich växte upp i Sibirien och kallades som artonåring in att göra värnplikten i VDV – Sovjets hårdföra fallskärmstrupper.
Sergej Milich under värnplikten i VDV – Sovjets elittrupper.
Sergej Milich föddes 1954 i en liten by i Amur-regionen som ligger i den sibiriska delen av Ryssland. Hans familj kom från Lettland och hade, liksom många andra familjer, tvångsförflyttats till Sibirien efter andra världskriget. 1967 återvände de till Riga i samband med att »rehabiliteringsprocessen» var över.
När Sergej hade fyllt 18 år var det dags att göra lumpen. I Sovjetunionen tillämpades det så kallade rotationssystemet som innebar att ingen värnpliktig skulle tjänstgöra i den republik där man var bosatt. Inte minst de som bodde i de baltiska staterna blev ofta tvungna att tjänstgöra i delar av landet som kunde vara belägna hundratals mil från hemorten.
Kom till elitförbandet VDV
Vid mönstringen valdes Sergej ut att tjänstgöra inom luftlandsättningstrupperna – VDV – vilka tillsammans med bland annat marininfanteriet tillhör de mest beryktade sovjetiska elitförbanden. Under värnplikten var han placerad i staden Gence i Azerbajdzjan under perioden 1971–73. I staden fanns två regementen som båda tillhörde 104. luftlandsättningsdivisionen.
Hur skulle du beskriva vardagslivet – en vanlig dag under din tjänstgöring?
– Det började med revelj. Efter det var det sex kilometer löpning och därefter 45 minuter av fysisk träning följt av ytterligare tre kilometer löpning. En dag i VDV grundar sig på fysisk träning, så att vi inte skulle vara sysslolösa eller göra något annat. Vi kunde till exempel marschera 16 kilometer endast för att ha utbildning i materieltjänst, som med kemisk utrustning, på platsen dit vi kom.
– Och efter det fick vi marschera tillbaka, så det blev 32 kilometer. De dagar då sådant inte ägde rum fick vi inom regementet, efter frukosten, hålla på med fysiska aktiviteter under fyra timmar. Sedan kunde vi ha fallskärmsutbildning i fyra timmar vilket också var en tung fysisk tjänst. Nästan hela ens liv från 6 på morgonen fram till 16 på eftermiddagen var fysisk träning.
– Efter 16.00 påbörjades den inre tjänsten. Allt från att arbeta med något fysiskt till att tjänstgöra i köket eller bevaka förläggningen. De som inte var upptagna med något fick vårda vapen. Vi fick inte röra oss utan vapen, vi skulle hela tiden ha dem med oss. Därför gjorde vi dem rena varje dag.
Politisk utbildning och mer träning
– Efter vapenvården väntade nya uppgifter. Vissa kunde skickas iväg på »politisk utbildning» vilken följdes av två timmars fysisk träning, även om det egentligen var fritid. Efter det skulle vi vårda vår personliga hygien samt våra kläder. Klockan 19.00 var det middag och efter den var det »ledig timme». Men den lediga timmen fanns egentligen inte. Det fanns nämligen sportredskap i vår kasern och varje kväll var du tvungen att visa vad du kunde göra. Så i praktiken grundade sig även den lediga timmen på fysisk aktivitet.
– På lördagar var det löpning i »obligatorisk ordning» upp till 25 kilometer. Ingen visste i förväg ifall vi skulle springa med full stridsutrustning eller endast med våra automatkarbiner. Här gällde det att få starta i första ledet. Eftersom regementet bestod av nästan 3 000 man och man startade med ett led i taget var det nästan lunch när sista ledet startade. De som startade sist gick i mål först på kvällen. Men då jag var chef inom kompaniet fick vi ofta starta först.
– Söndagar var den enda lediga dagen. Då tog vi det lugnt. Inom regementsområdet fanns ett kafé som man kunde gå till eller så kunde man ta sig ned till staden. Att konsumera alkohol var kategoriskt förbjudet.
– Men jag vill också säga att tjänstgöringen gick fort. Dagarna gick snabbt fram till klockan 16 och det fanns ingen tid att tänka eller reflektera över situationen. Unikt var det när vi hade vissa utbildningar, som två veckors överlevnadsutbildning.
Fysisk träning för VDV-soldaterna 1971.
Massiva stridsutbildningar
– Att känna till platser där man kan dricka vatten är viktigt i Azerbajdzjan. Om du hamnar i de varma sydländerna så kan du inte dricka vatten i naturen hur som helst. På grund av det hade vi kartor med vattenkällor utmärkta. Vi kunde efter frukost klockan 6 marschera fyra mil till en vattenkälla.
– Vi kunde också få stridsuppgifter om det ena eller andra objektet som skulle intas eller förstöras. Vi hade också massiva stridsutbildningar där 10–12 divisioner kunde delta.
Använde ni stridsfordon under övningarna?
– Ja, BMD, BMP och T-34. Stridsvagnen T-34 användes inom VDV eftersom den var lätt och snabb och kunde luftlandsättas. Tidigare brukade tekniken och besättningen luftlandsättas separat. Men redan när jag började min tjänstgöring kunde BMD luftlandsättas tillsammans med besättningen. En minut efter landning var man färdig till strid.
Hur ofta övade ni fallskärmshoppning?
– Det gjorde jag tre gånger fram till muck. Jag tilldelades utmärkelsen mästerhoppare av andra grad, som endast tilldelades officerare, trots att jag var sergeant.
Vilka är dina bästa minnen från tjänstgöringen i Azerbajdzjan?
– Jag fick gå till fots mycket, springa i bergen och se mycket natur. Där fanns många vackra platser. Jag tänkte till och med att tiden skulle komma då jag skulle bilda familj och visa dessa platser för mina barn. Men tyvärr, idag bör man inte åka dit. Till Kaukasus bör du endast åka om du ska till någon. Om du åker dit ensam kommer du inte tillbaka.
Uppdrag i Egypten
Under värnpliktstiden var Sergej Milich stationerad i Kaukasien. En av de mest minnesvärda händelserna var dock ett uppdrag i Egypten 1973 som hans förband skulle medverka i. Uppdraget var ingen tillfällighet med tanke på de nära politiska och militära relationerna mellan Sovjetunionen och Egypten. Samma år bröt oktoberkriget ut mellan Israel och Irak, Syrien, Jordanien samt Egypten. För Sergej Milich var uppdraget en överraskning men också något han var utbildad för. Han minns hur det en dag kom en order som från ingenstans.
Sovjetiska luftlandsättningssoldater rycker fram under en övning i början av 1970-talet.
Minns du den dagen då de sa till er att er stridsgrupp skulle sändas till Egypten?
– Ja, det kom bara en order om att vi skulle tilldelas nya vapen och uniformer. Sju soldater visades upp inför befälhavaren som sa »gott». Sedan sattes vi på ett flyg och det var allt. Ingen visste någonting inför uppdraget. De berättade om det först när vi hade landat.
– Sovjetunionen hade avtal med Egypten om militär hjälp. Vi var där på grund av god vilja.
Hur såg tjänstgöringen ut i Egypten?
– Det var som vanligt. Revelj, frukost och fysisk träning. Hela dagen var det fysisk aktivitet. Det fanns inget annat att göra i öknen.
Sa de till er var ni befann er på kartan?
– Nej. Vi var endast informerade om vilket land vi hade kommit till. Vi var i öknen och det fanns en stad någon kilometer bort. Men jag kan inte säga vad bebyggelsen hette. Bara tre till fyra timmar efter att vi hade anlänt till vår grupperingsplats observerades amerikanska gröna baskrar på tre till fyra kilometers avstånd.
När ni tjänstgjorde där så var det fortfarande fred mellan Israel och arabstaterna, men var det någon som berättade för er att den egyptiska armén förberedde krig mot Israel?
– På den tiden frågade ingen vem som förbereder något krig. Ordern skulle komma att framrycka och då skulle jag framrycka bland de första. Idag är det inte annorlunda, soldaten får veta väldigt lite. Han har inte tid att tänka igenom.
När avslutade du tjänstgöringen i VDV?
– Jag avslutade efter två år av obligatorisk tjänstgöring. Det var tufft men intressant.
Återvände du någonsin till tjänstgöring efter det?
– Nej, aldrig. Trots att det fanns förslag. Jag blev erbjuden att fortsätta vidare och utbilda mig på KGB-skolan i Moskva under sex år. Man jag avböjde. Helt enkelt därför att jag efter två års tjänstgöring inte hade träffat mina föräldrar, släktingar eller vänner. Men flera av grabbarna från min värnpliktskull fortsatte inom militären.
Idag är Sergej 61 år och arbetar på en liten skjutbana i centrala Riga.