Efter uppdelningen av Tyskland i kölvattnet på andra världskriget, och fram tills Öst- och Västtyskland återförenades 1990, lämnade cirka fyra miljoner östtyskar sitt land för att bege sig till Västtyskland.
De flesta – cirka 3,5 miljoner – reste före 1961, då de östtyska myndigheterna uppförde Berlinmuren för att sätta stopp för massutvandringen.
Men muren kunde inte hejda de frihetstörstande östtyskarna. Avfolkningen fortsatte – om än i mindre skala med omkring 620 000 emigranter fram till 1989.
Av dessa valde endast cirka 6,5 procent (40 000) att fly över gränsen till Västtyskland.
De flesta fick i stället antingen ett officiellt resetillstånd (382 000 personer) eller så flydde de till Västtyskland via ett tredje land (164 000 personer).
Resetillstånd var tidskrävande och svåra att få och gavs i regel åt pensionärer, som av östtyska myndigheter betraktades som en ekonomisk börda för samhället.
Invånare med ”ömmande familjeskäl” kunde också få resetillstånd, men var tvungna att lämna kvar till exempel en maka eller ett barn som garanti för att de skulle komma tillbaka.