De två första kameravagnarna anlände tidigt på morgonen den 11 februari 1986. Journalisterna parkerade på den västtyska sidan av Glienicker Brücke och hälsade hövligt på de tungt beväpnade vakterna.
Under de följande timmarna anlände hundratals fotografer, journalister och nyfikna. Klockan 10 var allt klart för historiens mest bevakade spionutväxling.
Vakter flyttade på stålkonstruktionen som spärrade av bron medan en polisbil följd av en guldfärgad Mercedes och tre skåpbilar svängde in framför bron.
Höga västtyska och amerikanska officerare klev ur den guldfärgade bilen medan soldater hämtade tjecken Karl Koecher och fyra östtyska agenter från en av skåpbilarna.
I flera år hade Koecher utgett sig för att vara en avhoppare från Östblocket som nu arbetade som översättare för CIA. I själva verket var han agent för den ryska underrättelsetjänsten KGB.
I Potsdam på andra sidan floden Havel parkerade ett par minuter senare tre svarta Lador och tolv män klev ur.
Karl Koecher och de fyra östtyska agenterna skickades nu ut på Glienicker Brücke samtidigt som fyra män började gå från den andra sidan. Tre av dem tittade ned i marken och gick rakt fram.
Den fjärde sicksackade demonstrativt från brons ena räcke till det andra. Ingen av de samlade journalisterna och åskådarna betvivlade att detta var den sovjetiske medborgarrättskämpen Natan Sjaranskij som västmakterna hade försökt få frigiven i flera år.
När Sjaranskij kom fram till Västberlin kastade sig journalisterna över honom och frågade varför han sicksackat över bron. Sjaranskij svarade att det var en sista trotsig handling: De östtyska soldaterna hade gett honom order om att ”gå rakt fram” mot friheten.
Efter utväxlingen slog sig Natan Sjaranskij ned i Israel där han senare blev minister. Karl Koecher belönades med en villa och en Volvo i Tjeckoslovakien.