Stalin tittar på Gorbatjov genom reva i röd flagga

Gorbatjov fälldes av Stalins smutsiga hemlighet

År 1985 blir Michail Gorbatjov Sovjetunionens ledare. Han vill reformera diktaturen, medan marken brinner under kommunismen. Stalin har lämnat efter sig en tickande bomb under supermakten.

År 1985 blir Michail Gorbatjov Sovjetunionens ledare. Han vill reformera diktaturen, medan marken brinner under kommunismen. Stalin har lämnat efter sig en tickande bomb under supermakten.

Peter Turnley/Getty Images, Shutterstock

Michail Gorbatjov sitter i sin datja på Krim. De senaste två veckorna har sovjetledaren firat semester på sitt lantställe, medan han har filat på ett tal som han ska hålla i Moskva. Dagen innan han ska flyga tillbaka till huvudstaden sätter han sig vid skrivbordet med utsikt över Svarta havet och börjar arbeta med talet.

Det ska besegla det nya unionsavtalet, som ska ge Sovjetunionens republiker ökat självstyre.

Klockan 16.50 knackar det på dörren. Gorbatjovs livvakt kommer in och säger: ”En grupp kamrater har kommit för att hälsa på, Michail Sergejevitj.”

Gorbatjov, som är klädd i badkappa, tittar irriterat upp.

”Vilka kamrater? Jag väntar inte besök”, svarar nationens ledare. Datjan är familjens fristad, så oväntade besök är sällsynta.

”De kom tillsammans med Plechanov”, svarar livvakten. Plechanov är chef för den del av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB som ordnar med livvakter åt nationens ledare.

”Be dem vänta lite”, säger Gorbatjov, som anar oråd. Han lyfter telefonluren.

Linjen är död. Han lyfter snabbt luren på nästa telefon. Även den är död.

Nu är Gorbatjov säker på sin sak: Han är utsatt för en kupp. Nationens ledare skyndar ut på verandan och berättar för sin hustru Raisa. ”Jag tänker inte dra mig tillbaka. Jag vägrar att ge mig för utpressning och hot”, säger han.

Gorbatjov vet att konservativa krafter inom kommunistpartiet umgås med planer på att avsätta honom, men trots att han fruktar för sitt liv tänker han inte göra det enkelt för kuppmakarna. De följande timmarna och dagarna lär visa om hans reformer kommer att släppas fram eller om han kommer att bli avrättad, så att Sovjetunionen kan återgå till Stalinårens förtryck.

Glasnost började i Kanada

År 1983, då eran Gorbatjov kan sägas ha börjat, hade Sovjetunionen varit en diktatur i 66 år. Supermakten styrdes med järnhand av kommunistpartiet, som var det enda tillåtna partiet. Kritiker fängslades, pressen censurerades och ingen fick lov att lämna landet utan statens tillstånd.

Michail Sergejevitj Gorbatjov var med sina 52 år yngst i politbyrån, kommunistpartiets främsta organ, som fattade alla viktiga beslut.

Kom i kalla krigs-stämning

I maj 1983, mitt under kalla kriget , sändes Gorbatjov på officiell resa till Kanada för att dra lärdomar av landets effektiva jordbruk. På flygplatsen i Ottawa togs han emot av den sovjetiske ambassadören Aleksandr Jakovlev. De hade bara träffats ett par gånger på 1970-talet, men det uppstod snabbt en öppenhjärtig relation dem emellan.

Medan de flög över Kanadas stora vidder i ett litet chartrat propellerplan och vandrade på landets bördiga åkrar, fann Gorbatjov och Jakovlev att de båda var intresserade av att förändra kommunismen. De ville se ett slut på terrorn, tystnaden och eländet. Framtidens kommunism skulle bygga på god moral och rättvisa, tyckte de båda männen.

Efter hemkomsten fick Gorbatjov ambassadör Jakovlev hemkallad till en position som chef för en tankesmedja, så att den driftige politikern skulle finnas nära till hands när Gorbatjov försökte ta makten.

Jakovlev hjälpte till att skriva de första talen som skissade upp perestrojka (omvandling) och glasnost (öppenhet), som Gorbatjov ville bygga framtidens Sovjetunionen på. I mars 1985, då den åldrande ledaren Konstantin Tjernenko dog, öppnades dörren till makten.

© Sportsphoto/Ritzau Scanpix

Michail Gorbatjov

Född: 1931
Titel: Sovjetunionens ledare mellan åren 1985 och 1991
Roll: Med sina reformer perestrojka (omvandling) och glasnost (öppenhet) drömde Gorbatjov om att ge kommunismen ett mänskligt ansikte.

© Sportsphoto/Ritzau Scanpix

© Kazuhiro Nogi/AFP/Ritzau Scanpix

Aleksandr Jakovlev

Född: 1923 (död 2005)
Titel: Medlem av politbyrån, kommunistpartiets verkställande utskott
Roll: Jakovlev var Gorbatjovs vapendragare. Han motsatte sig väpnad intervention i Polen och andra östblocksländer, där oppositionen på 1980-talet hotade kommunisternas maktmonopol.

© Kazuhiro Nogi/AFP/Ritzau Scanpix

© Andre Durand/AFP/Ritzau Scanpix

Boris Jeltsin

Född: 1931 (död 2007)
Titel: Moskvas borgmästare, senare Rysslands president
Roll: Stöttade till en början Gorbatjovs reformer, men blev otålig över det långsamma tempot. I stället började han verka för kommunismens avskaffande.

© Andre Durand/AFP/Ritzau Scanpix

© TASS/Getty Images

Vladimir Krjutjkov

Född: 1924 (död 2007)
Titel: Chef för säkerhetstjänsten KGB
Roll: Krjutjkov kämpade envist mot Gorbatjovs reformer. Han tänkte försvara kommunistpartiets maktmonopol in i det sista – med vapen i hand, om så krävdes.

© TASS/Getty Images

Utrikesminister Andrej Gromyko offentliggjorde att politbyrån enhälligt hade valt Gorbatjov till generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti. Därmed blev Gorbatjov den yngste sovjetiske ledaren sedan Lenin. Gorbatjov gav genast Jakovlev en plats i politbyrån, så att han kunde förverkliga deras gemensamma planer.

Den nye generalsekreteraren lät pensionera flera konservativa medlemmar av politbyrån och ersatte dem med yngre, reformvänliga förmågor, däribland den georgiske partiledaren Eduard Sjevardnadze. Gorbatjov hämtade även hem Boris Jeltsin, den sibiriske bulldozern från Sverdlovsk, till Moskva.

Framför sig hade de en hård kamp mot konservativa krafter inom partiet, för deras reformer gick bland annat ut på att införa viss demokrati och att avskaffa presscensuren.

Ny ledare vågade möta folket

Sovjetunionens invånare märkte direkt att deras nye ledare var annorlunda. I Leningrad (Sankt Petersburg) tog han sig tid att stanna och prata med sitt hårt prövade folk.

”Vad tycker ni?” ropade han ut över folkmängden.

Vissa av dem svarade: ”Vi lyssnar på dig. Fortsätt som du har börjat.”

© Dean Conger/Getty Images

Planekonomin kvävde alla initiativ

På 1930-talet var Sovjetunionen världens största exportör av naturtillgångar som olja och järnmalm. Snart började det emellertid gå sämre. År 1970 var Sovjetunionens ekonomi bara hälften så stor som USA:s. Den främsta orsaken till det var den kommunistiska toppstyrningen.

När paret Gorbatjov landade i Nisjnevartovsk för att besöka den sibiriska oljeindustrin samlades arbetarna för att få en skymt av generalsekreteraren och hans eleganta fru. Tv-kameror följde dem överallt.

Under sina resor insåg Gorbatjov hur illa ställt det var med levnadsstandarden i Sovjetunionen.

En kort tid efter Sibirienresan sjönk oljepriserna kraftigt, vilket förvärrade den ekonomiska krisen. Det såg illa ut för Gorbatjov. Hans första stora reform blev en jätteflopp. Gorbatjov ville nämligen lösa ett av Sovjetunionens största problem: fylleriet.

Sjuttio procent av alla lagöverträdelser var alkoholrelaterade. Fylleriet låg bakom frånvaro på arbetsplatserna, människor skilde sig och män dog i ung ålder. Gorbatjov skar resolut ner på alkoholproduktionen, men det ledde till att statskassan gick miste om enorma intäkter från avgifterna på vodka.

Eftersom den djupt alkoholiserade befolkningen i stället kastade sig över hembränning blev det ökad brist på socker, och tusentals alkoholister dog när de i ren desperation drack allt från rengöringsmedel till eau-de-cologne. I folkmun döptes den nye generalsekreteraren till mineralvattensekreteraren.

Tjernobyl blev kostsamt för Gorbatjov

Årtionden av ackumulerade problem fortsatte att ansätta Gorbatjov. Nästa katastrof var inte hans eget fel, men olyckan på kärnkraftverket Tjernobyl i sovjetrepubliken Ukraina kom att kosta generalsekreteraren all den trovärdighet han mödosamt försökt bygga upp under sitt första år vid makten.

Ett porträtt av Lenin stirrade strängt ner från väggen i Kremls mötessal när Gorbatjov den 3 juli 1986 läxade upp Sovjetunionens ledande kärnforskare.

”I 30 år har ni sagt att kärnkraft är säkert. Det låter som om ni har försökt mörka”, skrek Gorbatjov medan forskarna svettades av nervositet.

Kornig bild av unge Rust och hans propellerplan

Flygturen till Moskva kostade västtysken Mathias Rust fyra år i fängelse. Efter 14 månader bakom galler blev han emellertid benådad.

© Patrick Piel/Getty Images

Ett år senare fick generalsekreterarens anseende sig ännu en knäck. En västtysk student vid namn Mathias Rust flög hela vägen från Finland till Röda torget i Moskva, utan att bli stoppad av det lovordade sovjetiska flygvapnet.

Gorbatjov avskedade försvarsministern och 150 officerare, medan kommunistpartiets reformmotståndare fick medvind. I mars 1988 försökte de pejla stämningarna i partiet med en perestrojkakritisk artikel i tidningen Sovjetskaja Rossija.

Gorbatjov svarade med ett två dagar långt möte i det plyschklädda auditoriet i Kreml: ”Jag tänker inte slåss för mitt ämbete, men så länge jag innehar den här posten tänker jag hålla fast vid tanken på perestrojka.”

Församlingen fick bråttom att rätta in sig i ledet. Den åldrande betongkommunisten Gromyko skyndade sig att släta över. ”Naturligtvis stöttar vi glasnost allihop”, sa den tidigare utrikesministern.

Den starkt antivästlige Andrej Gromyko, här på officiellt besök hos USA:s president Ronald Reagan, var Sovjetunionens utrikesminister i närmare 30 år. Gorbatjov avskedade honom år 1985.

© Shutterstock

Gorbatjov vann slaget, men beslutade samtidigt att det hädanefter skulle bli svårare för betongkommunisterna att sätta sig emot hans reformer. I detta syfte inrättade han den nya lagstiftande församlingen De folkdeputerades kongress.

Gorbatjov lyckades få majoritet i partiet för att göra De folkdeputerades kongress till Sovjetunionens högsta lagstiftande församling. Enbart den kunde till exempel genomföra författningsändringar.

Alla sovjetrepubliker skulle skicka delegater till kongressen, som hade 2 250 platser, så att folkets vilja kunde komma till uttryck på ett bättre sätt. För att garantera uppbackning av sin idé tvingades emellertid Gorbatjov gå med på att urvattna den demokratiska ansatsen; den stora majoriteten av platserna i De folkdeputerades kongress skulle innehas av delegater som utsågs av kommunistpartierna i de 15 sovjetrepublikerna.

I det första fria demokratiska valet i Sovjetunionens historia fanns det bara knappt 700 valbara delegater.

När De folkdeputerades kongress sammanträdde i Moskva i mars 1989 visade det sig snart att det var svårt för Gorbatjov att kontrollera demokratin. Många delegater hade helt andra planer än att diskutera socialismens utmaningar och reformer som skulle stimulera ekonomin.

Brödkön var alltid lång och ”kötturism”, det vill säga att ryssar gav sig ut på upp till tio mil långa utflykter för att köpa kött, var ett utbrett fenomen. Ett ryskt skämt löd: ”Vad är långt, grönt och luktar korv? Spårvagnen till Moskva.”

© Peter Turnley/Getty Images

Butikshyllorna gapade tomma

På 1970-talet drabbades Sovjetunionen av en ekonomisk kris. Befolkningens missnöje ökade.

På 1970- och 1980-talet kunde de sovjetiska statskollektiven inte leverera livsmedel så att det räckte till hela befolkningen. Industrin producerade inte heller längre till konkurrenskraftiga priser. Endast genom statsstöd och inköp av bland annat vete från väst kunde man förhindra att befolkningen drabbades av hungersnöd.

Det rådde brist på allt, så livsmedlen behövde ransoneras. För att köpa kött och andra förnödenheter tvingades Sovjetunionens 280 miljoner invånare köa i timmar.

När Aleksandr Jakovlev år 1983 återvände hem efter tio år som ambassadör i Kanada märkte han att stämningen hade förändrats.

”Befolkningen har fått nog. Vi kan inte leva så här längre. Allt måste göras om. Vi måste förändra våra koncept, våra mål och vår syn på både det förflutna och framtiden”, skrev han i sina memoarer.

När Gorbatjov och Jakovlev två år senare inledde sina reformer förvärrades emellertid krisen. Bruttonationalprodukten sjönk med över tio procent och priserna på konsumtionsvaror och livsmedel steg med över 50 procent.

Sjukhus rapporterade om läkemedelsbrist och ända fram till år 1991 fanns det varken mjölk, te, kaffe, tvål eller kött att köpa i de statsägda butikerna.

Nu togs de första stapplande stegen i riktning mot verklig demokrati. Med den nyligen garanterade yttrandefriheten i ryggen sköljde en våg av avslöjanden bort all välvilja mot kommunistpartiet. Tidningarna fylldes av fruktansvärda avslöjanden från Stalinåren, medan kritiska teaterföreställningar och filmer fick folket att vända kommunisterna ryggen.

Gorbatjov kände sig emellertid övertygad om att Sovjetunionens medborgare skulle visa sin tacksamhet och stötta partiet så snart reformerna hade genomförts. På den punkten misstog han sig.

Stalins kohandel ingav hopp

Medan reformerna tog fart spreds oron i Östeuropa. Polens fria fackförening Solidaritet, som var först med att utmana kommunisternas maktmonopol, tvingade igenom demokratiska val på våren 1989. Till skillnad från förr skickade Sovjetunionen nu inte ut några soldater som kunde stoppa fanflykten från kommunismen med stridsvagnar och automatvapen.

I Kaukasus genljöd Tbilisis gator av demonstranternas slagord: ”Vi kräver ett självständigt Georgien!” Där, inom Sovjetunionens gräns, tillät emellertid kommunistpartiet i Moskva inte att oroligheterna spreds. Soldater gav sig på demonstranterna med batonger och fältspadar. Tjugoen demonstranter miste livet under den så kallade Massakern i Tbilisi den 9 april 1989.

Som den brutala kväsningen av dels Ungernrevolten år 1956, dels Pragvåren år 1968 visat var det farligt att avsätta kommunister och vända Sovjetunionen ryggen. Utbrytning och självständighet måste uppnås på ett listigare vis, även under Gorbatjov.

Stalin ler nöjt bakom utrikesminister Molotov, som är i färd med att underteckna icke-angreppspakten.

© National Archives and Records Administration

Arvet efter Stalin blev en bomb under Gorbatjov

Några dagar före andra världskrigets utbrott gjorde de ideologiska ärkefienderna Nazityskland och Sovjetunionen en cynisk kohandel. Stalins utrikesminister Vjatjeslav Molotov förhandlade fram detaljerna i den så kallade icke-angreppspakten med sin tyske motpart Joachim von Ribbentrop.

Pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, som skulle få långtgående konsekvenser för de båda stormakternas grannländer. I protokollet stod det att Hitler gav Stalin tillstånd att annektera Estland, Lettland och Litauen samt östra Polen.

I gengäld fick Tyskland klartecken av Sovjetunionen att erövra västra Polen. En vecka senare inledde tyskarna ett blixtkrig mot Polen, vilket utlöste andra världskriget.

Året efter annekterade Sovjetunionen de baltiska länderna och var senare med och besegrade Nazityskland. Efter kriget försökte Stalin dölja detaljerna i Molotov–Ribbentrop-pakten, men innehållet blev känt i väst under Nürnbergprocesserna, som hölls mot flera av de ledande nazisterna.

Stalin hävdade bestämt att det rörde sig om en förfalskning. I nästan 50 år kunde hemligheten hållas, men under Gorbatjov kom sanningen ut. Den skulle visa sig krevera som en bomb under Sovjetunionen.

Estland försökte i stället använda sig av en list. Landets representanter i De folkdeputerades kongress krävde att den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten från år 1939 skulle studeras mer ingående. Esterna hävdade att icke-angreppspakten mellan Stalin och Nazityskland hade haft ett hemligt protokoll.

I protokollet preciserades inte bara hur Polen skulle delas år 1939. Det gav även Stalin tillstånd att annektera de baltiska länderna, som då var självständiga.

Frågan var infekterad, för trots att alla i väst visste att det var så Stalin och Hitler delade upp världen mellan sig, var den officiella sovjetiska versionen helt annorlunda.

Enligt Kreml hade de undertryckta massorna i Baltikum gjort uppror, precis som i Ryssland år 1917. Av egen kraft hade de kastat ut kapitalisterna och infört kommunism. Därefter hade de ansökt om att få ingå i Sovjetunionen. Under ett halvår granskade en kommission frågan.

Kommissionen hittade aldrig Sovjetunionens kopia av avtalet, men man fann något nästan lika bra.

Den tyska kopian av Molotov–Ribbentrop-pakten hamnade i det statliga amerikanska arkivet. Dokument från den ideologiska ärkefiendens arkiv var emellertid ointressanta i Sovjetunionen.

© Public domain

Avslöjandet kom i december 1989, då Jakovlev gick upp i talarstolen och invigde de 2 250 ledamöterna i hemligheten. Han berättade att det var kommissionens fasta övertygelse att det fanns ett hemligt protokoll till Molotov–Ribbentrop-pakten.

Därefter tog han fram ett tungt bevis i form av ett telegram från det sovjetiska utrikesministeriet, som år 1949 bekräftade att man fortfarande hade det hemliga protokollet i Kremls arkiv.

De folkdeputerades kongress slog sedan fast att inlemmandet av Estland, Lettland och Litauen i Sovjetunionen under andra världskriget hade skett på illegal väg.

Gorbatjov blev rasande

Med beslutet i De folkdeputerades kongress i ryggen – och framburna av efterdyningarna av Berlinmurens fall strax dessförinnan – krävde de baltiska länderna sin självständighet.

”Om människorna i Litauen har den inställningen kan de räkna med hårda tider.” Michail Gorbatjov, januari 1990

För Gorbatjov var självständighetskravet ett slag i ansiktet. Hans goda avsikter hade inte gett väntad effekt. I stället för att stärka Sovjetunionen riskerade hans reformer nu att fälla supermakten. Generalsekreteraren bestämde sig för att resa till Baltikum för att hindra utbrytningsplanerna.

Vid ankomsten i Vilnius i Litauen den 11 januari 1990 talade han med arbetare på gatan. En av dem ropade oförsonligt: ”Före kriget hade Litauen hårdvaluta. Ni tog den ifrån oss 1940! Och vet du hur många litauer som sändes till Sibirien och hur många som dog där?”

Gorbatjov blev arg: ”Jag vill inte tala med den mannen mer. Om människorna i Litauen har den inställningen kan de räkna med hårda tider.”

En kort tid senare införde Gorbatjov sanktioner mot Estland, Lettland och Litauen. Sovjetunionen stängde av oljeförsörjningen mitt i vintern och hotade med att sätta in armén.

När reformerna gick över styr och Gorbatjov började tappa greppet om supermakten lyssnade han alltmer på hökarna i kommunistpartiet, som med maktmedel ville förhindra alla planer på utbrytningar. Den tiden var dock över. Kommunistpartiet kunde inte längre förmå sovjetrepublikerna att rätta in sig i ledet.

Bara ett halvår senare förde Boris Jeltsin ut Sovjetunionen på avgrundens rand när han och det ryska parlamentet förklarade sovjetrepubliken Ryssland självständig. Samtidigt avgick den sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze i protest mot Gorbatjovs nya vänner i partiets konservativa flygel: ”Vi är på väg att glida tillbaka in i den förfärliga historien. De reaktionära krafterna blir starkare. Reformvännerna har stuckit huvudet i sanden. En diktatur är på väg. Ingen vet vare sig vad den diktaturen kommer att innebära eller vilken sorts diktator som kommer att ta makten.”

”Gorbatjov är de baltiska ländernas Saddam Hussein.” Ryska demonstranter i Moskva, januari 1991

Sjevardnadzes varningar för historiens män bekräftades när Gorbatjov en kort tid senare utsåg Boris Pugo till inrikesminister. Pugo kom från posten som KGB-chef i Riga, och det blev han som fick leda angreppet på balternas frihetsrörelse.

Demonstrant kördes över

Angreppet började söndagsmorgonen den 13 januari 1991. Fyra sovjetiska stridsvagnar av typen T-72 och 16 pansarfordon körde uppför den vindlande vägen till tv-tornet i Vilnius. Gorbatjovs ultimatum hade gått ut och balterna hade fortfarande inte dragit tillbaka sitt krav på självständighet.

Stridsvagnarna svängde hotfullt med kanonerna och avfyrade lösa skott medan de närmade sig de tusentals demonstranterna. ”Frihet, frihet”, hördes det från folkmängden.

En 22-årig man slängde sig ner på asfalten framför stridsvagnarna, medan sovjetiska specialstyrkor kastade chockgranater för att skingra demonstrationen. Ögonblicket därpå krossades den unge mannen under ett pansarfordon.

Soldaterna riktade sina kalasjnikovar mot folkmängden och sköt. Elva litauer föll döda till marken och ytterligare 53 skadades. Blodsutgjutelserna ledde till fördömanden runtom i Sovjetunionen. I Moskva strömmade folk ut på gatorna och ropade: ”Gorbatjov är de baltiska ländernas Saddam Hussein.”

Gorbatjovs porträtt överkorsat på plakat

Gorbatjovfientliga demonstrationer gav sig ut gatorna i flera större städer. Så öppet hade sovjetmedborgarna aldrig tidigare vågat kritisera sina ledare.

© Sergei Guneyev/Getty Images

Trots generalsekreterarens nya, hårdare linje var KGB-chefen Krjutjkov desperat. Han var övertygad om att Sovjetunionen snart inte längre gick att rädda.

Att Gorbatjov hade fått Nobels fredspris för sina nedrustningsavtal med USA:s president Reagan gjorde bara KGB-chefen ännu mer rasande. Krjutjkov bestämde sig för att Gorbatjov måste stoppas. Kuppmakarna planerade att slå till medan sovjetledaren var i sin datja.

Kuppmakarna pressade Gorbatjov

”Vem har skickat er?” morrade Gorbatjov, som kastade en fientlig blick på de fem männen i hans datja. Augustivärmen fick svettpärlor att tränga fram i ansiktet på männen, som nervöst närmade sig.

”Kommittén”, svarade en av dem.

”Vilken kommitté?” frågade Gorbatjov.

”Kommittén som har upprättats för att hantera nödläget i landet”, sa mannen, som även berättade att KGB-chefen Krjutjkov, försvarsminister Jazov och vicepresident Janajev var några av kuppmakarna.

Deras ärende, förklarade han, var att få Gorbatjov att förklara undantagstillstånd, så att armén kunde skickas ut på gatorna. Gorbatjov vägrade. Så lätt skulle de inte få stoppa hans nya avtal om ökat självstyre åt unionens republiker.

”Då måste du avgå. Det blir inget unionsavtal. Jeltsin kommer att gripas.”

Gorbatjov vägrade fortfarande, så delegationen fick återvända till Moskva med oförrättat ärende.

Familjen Gorbatjov var emellertid inspärrad. Datjan bevakades av soldater som var trogna kuppmakarna. De hade stängt av alla flyktvägar och skurit av generalsekreteraren från all kontakt med omvärlden.

Gorbatjov fick nu förlita sig på att Rysslands president Boris Jeltsin kunde mobilisera folket och förhindra kuppförsöket.

I Moskva förklarade kuppmakarna att de högst motvilligt hade tagit över kontrollen över landet, eftersom Gorbatjov var stressad och sjuk. Vicepresident Janajev skulle tillfälligt ta över makten. På mötet med pressen möttes lögnen av skratt av journalisterna på Sovjetunionens nya fria medier.

Jeltsin tog på sig skottsäker väst

På morgonen den 19 augusti tittade Boris Jeltsins dotter på tv. Hon fick höra om Gorbatjovs påstådda sjukdom.

”Pappa, du måste upp! Det har skett en kupp!” utbrast hon. Jeltsin rusade fram till tv:n, fortfarande klädd i pyjamas.

I egenskap av president för sovjetrepubliken Ryssland hade Jeltsin en stab av ansenlig storlek. Han gav sina mest betrodda män i uppdrag att ringa runt till kasernerna i Moskva. Via telefon skulle de övertala officerarna att vägra ta order av kuppmakarna.

Därefter tog Jeltsin på sig en skottsäker väst och satte sig i sin ZIL-limousin, medan han lugnade sin fru med orden: ”Vi har den ryska flaggan på. Oss stoppar de inte.”

På vägen in mot centrala Moskva körde Jeltsins chaufför om hundratals militärfordon, som kommenderats ut av kuppmakarna. De var på väg mot Vita huset, Rysslands 19 våningar höga parlamentsbyggnad. Från sitt kontor på femte våningen såg Jeltsin snart stridsvagnar omringa byggnaden. Civila ryssar diskuterade upprört med soldaterna i militärfordonen.

Jeltsin skyndade sig ner.

Svart sovjetisk limousin av modell Tjajka

Sovjetunionen producerade bara drygt 3 000 Tjajkalimousiner av typen GAZ-13. De var förbehållna partitoppen.

© Bundesarchiv, Bild 183-J1113-0302-001/Sturm, Horst/CC-BY-SA 3.0

Hyckleriet gjorde ledarna impopulära

Enligt kommunismen är alla människor jämlikar. Verkligheten i Sovjetunionen var dock en helt annan.

Medan sovjetiska arbetare och husmödrar dagligen stod i ändlösa köer för att handla – och ofta återvände tomhänta hem – levde kommunistpartiets topp i lyx.

Endast högt uppsatta ämbetsmän hade utländsk valuta att handla för i de så kallade dollarbutikerna, där alla sorters lyxvaror från väst fanns att köpa.

Varje steg som en sovjetisk politiker tog uppför den byråkratiska trappan gav ytterligare privilegier. Medan gemene man i Sovjetunionen tvingades vänta i 10–15 år på att få lov att köpa en bil av tvivelaktig kvalitet hade folk högre upp i systemet enkel tillgång till lyxmodeller, till exempel en Volga eller en Tjajka.

Med topposter följde andra extraförmåner, som en datja vid havet. Faktum är att det sovjetiska hälsoministeriet hade en specialavdelning vars enda syfte var att se till att partitoppen släpptes förbi i sjukhusköerna och togs om hand av de skickligaste läkarna.

På trapporna till parlamentet tog folkmassan emot honom med taktfasta tillrop: ”Jeltsin, Jeltsin!” och ”Ner med kommunistpartiet!”

Omgiven av livvakter gick han fram till en stridsvagn. Tv-kamerorna rullade när han skakade hand med stridsvagnens befälhavare.

”De har uppenbart inte planerat att skjuta Rysslands president för tillfället!” ropade Jeltsin till folkmassan.

”Användning av maktmedel är fullständigt oacceptabelt. Vi vädjar till militären: Delta inte i denna reaktionära kupp!” fortsatte han.

Kuppen misslyckades

Dagen efter började kuppmakarnas planer falla samman. Alltfler kaserner gav sitt stöd åt Jeltsin och moralen sjönk bland de 5 000 soldater som fått i uppgift av kuppmakarna att garantera lugnet på Moskvas gator.

Jeltsin fick det ryska parlamentet att utfärda arresteringsorder mot kuppens ledare – och att utse honom till högsta befälhavare över alla sovjetiska styrkor på ryskt territorium.

Jeltsin utanför Vita huset i Moskva

Jeltsin höll sitt mest berömda tal på en stridsvagn som kuppmakarna hade kommenderat ut.

© AP/Ritzau Scanpix

Kuppmakarna låg på för att få soldaterna att storma Vita huset och gripa Jeltsin, men vid det här laget hade 50 000 civila slagit en ring runt parlamentsbyggnaden och byggt barrikader. Utsikten till ett blodbad på obeväpnade civila fick de flesta soldater att backa.

Efter hand som timmarna gick blev situationen alltmer kaotisk och nervpirrande för kuppmakarna – och för Jeltsin. Sedan kom dock det meddelande som Jeltsin hoppats på: Den sovjetiska militärens ledning bekräftade att soldaterna inte skulle anfalla.

I KGB:s högkvarter väntade Krjutjkov otåligt på besked om det förväntade angreppet. Klockan två på natten kom Jazov med nyheten om militärens beslut. Kuppförsöket hade misslyckats.

© Shutterstock, Presidential Press and Information Office

I dag avskyr ryssarna både Gorbatjov och Jeltsin

Michail Gorbatjov
Generalsekreteraren gav ryssarna frihet, men förstörde samtidigt nationens storhet. Befolkningens stöd minskade i takt med att den ekonomiska krisen förvärrades och köerna utanför butikerna växte. Vid det ryska presidentvalet 1996 fick han bara 0,5 procent av rösterna. Det är bara utanför Ryssland som Gorbatjov har hjältestatus.

Boris Jeltsin
Med stort personligt mod räddade Jeltsin ryssarna från betongkommunisternas kuppförsök. Han blev Rysslands första demokratisk valda president, men körde ekonomin i botten. Statligt ägda företag gav han bort till oligarker, medan befolkningen levde i armod. Efter en rad skandaler trädde han tillbaka 1999.

När kuppmakarnas soldater lämnade Krim flög Gorbatjov till Moskva. Vid sin ankomst till huvudstaden såg han märkbart lättad ut. Gorbatjov lät gripa kuppmakarna, som åtalades för högförräderi. Endast inrikesminister Boris Pugo slapp hamna i fängelse, eftersom han tog sitt eget liv. Det var emellertid inte mycket mer Gorbatjov kunde göra än att låta spärra in kuppmakarna. Hans maktlöshet blev nu tydlig.

Det misslyckade kuppförsöket fick dock antikommunistiska politiker att inse att de genast måste bryta sig ut ur Sovjetunionen innan fler kuppförsök inträffade.

Fem månader senare undertecknade Jeltsin, tillsammans med Ukrainas och Belarus presidenter, Sovjetunionens dödsdom å Rysslands vägnar. I stället för en centralstyrd kommunistisk union med säte i Moskva bildades nu OSS, Oberoende staters samvälde.

Helt i linje med den öppenhet som Gorbatjov stod för, tog han den 25 december 1991 farväl i ett tal som direktsändes på tv.

”Vårt samhälle har uppnått frihet – politisk och mental frihet – och med dessa omvälvningar måste vi nu förlika oss”, sa Gorbatjov, som inte riktigt lyckades dölja sin förbittring över Sovjetunionens undergång.

En kort tid senare halades den röda flaggan med hammaren och skäran från flaggstången ovanför Kremls tak. I dess ställe hissades Rysslands trikolor. Efter 70 år av kommunistiskt förtryck delades Sovjetunionen upp i 15 stater.