Flykten från DDR blev en god affär
I tio år lurade Hasso Herschel DDR:s gränsvakter. Med hjälp av en hemlig tunnel under Berlinmuren, falska pass och bilar med hemliga utrymmen hann människosmugglaren föra omkring tusen östtyskar till väst.
De östtyska myndigheterna blev allt bättre på att avslöja tunnlarna under Berlinmuren. Människosmugglarna fick därför hitta på nya metoder.
Tragedin började natten till den 13 augusti 1961. Då skickades östtyska soldater ut på gatorna för att rulla ut taggtråd och skära av förbindelserna mellan östra och västra Berlin.
Den morgonen bröts släktband, älskande par skildes åt och tiotusentals berlinare kunde inte längre ta sig till jobbet ifall deras arbetsplats låg på andra sidan muren.
Tankarna på att fly kom snabbt, drömmar som de beväpnade gränssoldaterna i vakttornen gjorde allt för att krossa.
Ändå lyckades omkring 100 000 östtyskar lämna DDR under 1960-talet. Många av dem passade på när de såg ett tillfälle, medan andra lade sin frihetsdröm i händerna på proffs: ”Har Ni problem med Era familjemedlemmar i DDR? Vi hjälper Er även med invandringsproblem”, stod det i en av de små radannonserna längst bak i Västberlins kvällstidning BZ.
Intresserade kunde vända sig till postbox AK 22 BZ.
”När regeringen vände gevären mot medborgarna var måttet rågat.” Hasso Herschel, om anledningen till att han flydde från DDR
Målgruppen var västberlinare som ville få släktingar eller nära vänner utsmugglade ur DDR.
Vem som låg bakom radannonsen i BZ är okänt. Västberlin var fullt av människosmugglare som erbjöd sina tjänster, förutsatt att de fick ordentligt betalt. En av de mest framgångsrika i branschen var Hasso Herschel, som inledde sin karriär som tunnelgrävare år 1962 och som med tiden blev en förmögen man.
En ung man på kant med DDR
Hasso växte upp i den östtyska staden Dresden. Som tonåring var han en lovande elitsimmare, men rollen som mönstermedborgare i DDR fick ett abrupt slut. År 1951 greps den 16-årige pojken för att ha tagit bilder av en av de långa köerna som ringlade utanför dagligvarubutikerna.
Den 17 juni 1953, då östtyska arbetare gick ut på gatorna och protesterade mot regimen, anslöt sig Hasso till upproret. Det så kallade folkupproret slogs ner med hjälp av sovjetiska stridsvagnar och den här gången hamnade Hasso Herschel i fängelse.
Han hade knappt hunnit släppas ut ur fängelset förrän han återigen hamnade i polisens sökarljus, nu för att ha sålt illegala varor från Västberlin, som östberlinarna fortfarande hade fri tillgång till. Straffet blev fyra och ett halvt år i ett arbetsläger.
Den 13 augusti 1961 stängde östtyska vakter gränsen som en förberedelse inför Berlinmurens uppförande.
Muren skulle hålla fascister ute
Berlinmuren bromsade den massiva strömmen av östtyskar som lämnade DDR. Den kommunistiska regimen hade emellertid en annan förklaring: Muren skulle hindra fascister från att invadera Östberlin.
Delningen av Tyskland efter andra världskriget gjorde att Västberlin, hälften av landets tidigare huvudstad, blev en ö mitt i det kommunistiska Östtyskland.
Öst- och Västberlin förenades fortfarande av gemensamma buss-, tåg- och telefonlinjer, men för att röra sig mellan de två stadsdelarna krävdes ett pass. Tusentals östtyskar arbetspendlade dagligen till Västberlin.
Från slutet av 1940-talet till 1961 flydde omkring 2,8 miljoner människor från öst till väst. Migrationen hotade DDR:s ekonomi, så i augusti 1961 tog landets statschef, statsrådets ordförande Walter Ulbricht, konsekvensen av detta.
Han stängde gränsen med tillfälliga avspärrningar och bara några timmar senare började utkommenderade murare bygga Berlinmuren.
DDR kunde emellertid inte medge att invånarna ville lämna det socialistiska paradiset. Därför kallade de muren antifaschistischer Schutzwall, antifascistisk skyddsmur.
Efter att ha sonat sitt straff fick Hasso Herschel en utbildningsplats vid den östtyska järnvägen, men när regimen byggde muren och började skjuta på flyende östberlinare fick Hasso Herschel nog.
”När regeringen vände gevären mot medborgarna var måttet rågat”, förklarade han senare.
Med hjälp av kontakter i Västberlin kom den unge östtysken över ett schweiziskt pass, vilket gjorde det möjligt för honom att obehindrat passera gränsövergången Checkpoint Charlie till Västberlin.
Tunnlar enda flyktmöjligheten
I väst kom han i kontakt med två italienska studenter, Domenico Sesta och Luigi Spina, som hade bestämt sig för att gräva en tunnel under muren till Östberlin och hjälpa en familj ut.
Fyrtio unga människor var med och grävde, men arbetet i den tunga lerjorden under Bernauer Straße drog ut på tiden. Om de inte hade fått kontakt med det amerikanska tv-bolaget NBC skulle tunneln kanske aldrig ha blivit klar.
Journalisten Reuven Frank på NBC ville göra en film om en av de många tunnlarna som grävdes under muren under de här månaderna. Herschel och de två italienarna ställde upp, men de krävde pengar, så att gruppen kunde köpa en liten lastbil, utrustning och mat. NBC gav dem 50 000 D-mark.
På kvällen den 14 september 1962 kom 29 östberlinare genom tunneln, bland dem Hassos syster Anita, hennes man Hannes och deras ettåriga dotter Astrid.
”Vissa var likbleka när de kom över till väst. De föll ihop och grät medan de utbrast: ’Äntligen!’”, berättade Herschel senare.
Aktionen var en framgång och tunneln kostade bara 25 000 D-mark att gräva. Resten av pengarna delade Domenico, Luigi och Hasso på. Han var visserligen fortfarande idealist, men han såg också en affärsmöjlighet.
Herschels Cadillac körde 80 personer till väst
Gränsvakterna i Tjeckoslovakien hade ingen aning om att det fick plats en passagerare bakom instrumentbrädan på den stora amerikanaren.
Ett av människosmugglaren Hasso Herschels mest kända påhitt var en Cadillac med ett hemligt utrymme bakom instrumentbrädan.
Där inne fanns det precis plats för en människa, som fick ligga med benen böjda över framhjulet och med huvudet vilande mot rattstången. Ställningen var allt annat än angenäm, men placeringen visade sig ha en viktig fördel.
Eftersom flyktingen låg så nära motorn hindrade lukten av bensin och motorolja gränsvakternas hundar från att känna vittring av fripassageraren.
Det kostade Herschel en förmögenhet i mekanikertimmar att få bilens elektronik och ledningar anpassade så att fripassageraren fick plats. I gengäld kunde gränsvakterna inte räkna ut hur de skulle titta in bakom instrumentbrädan: ”Man behövde trycka in cigarrettändaren och ställa in bilradion på en viss frekvens för att öppna den”, berättade Herschel för nyhetsmagasinet Spiegel, som år 1972 rapporterade om människosmugglarbranschen.
Cadillacen hann köra omkring 80 personer till väst via Tjeckoslovakien och Österrike innan den avslöjades.
Andra smuggelbilar hamnade på museet Haus am Checkpoint Charlie i Västberlin. Där kan besökarna bland annat se hur man gjorde plats för en flykting i minibilen BMW Isetta.
Torpeder och snälla farbröder
Under de första åren efter murens uppförande försökte tiotals grupper av grävare ta sig in under muren, men gränssoldaterna blev allt bättre på att avslöja dem. Under loppet av 1964 gav ”mullvadarna” upp. Nu behövdes proffshjälp.
Framför allt två metoder fick spridning bland människosmugglarna: flykt med hjälp av ”torpeder” (ombyggda bilar) och ”en snäll farbror” (falska eller lånade pass).
Hasso Herschel använde sig av båda metoderna. Han investerade i ett antal bilar som byggdes om så att de fick ett utrymme där en flykting kunde gömmas.
För den andra metoden krävdes falska pass. Flyktingen reste till ett av DDR:s socialistiska broderländer, Tjeckoslovakien eller Ungern, där en av Herschels män väntade med en bil.
Flyktingen satte sig i passagerarsätet, och sedan gick färden till en gränsövergång till Österrike. I regel ställde gränsvakterna inga frågor om de falska passen.
”Jag hade stora framgångar och gjorde många människor lyckliga. Det är tack nog för mig.” Hasso Herschel, om sina år som människosmugglare
Vid ett tillfälle använde sig Herschel av en arabisk diplomat, som aldrig stoppades vid gränsen. För denna kurirservice lär diplomaten ha fått 100 000 D-mark.
Under tiden hade Herschel blivit ett så känt ansikte vid gränsen att han inte längre själv kunde delta i smugglingen.
Nu blev han i stället arbetsgivare åt en grupp yngre, äventyrslystna män som ville tjäna pengar och som inte var rädda för att riskera fem till tio år i ett östtyskt fängelse för ”människohandel”.
Människosmugglare i motvind
I DDR var människosmuggling ett allvarligt brott. Landet försökte stoppa verksamheten med alla till buds stående medel.
I Västtyskland gick åsikterna isär. Överborgmästare Willy Brandt, som senare blev Västtysklands förbundskansler, menade att smugglarnas arbete var ”hedervärt”, skattemyndigheten godkände avdrag för flyktutgifter och underrättelsetjänsten BND kunde i många fall ordna ett falskt pass åt smugglarna.
Gränsen mellan öst och väst gick på en del ställen mellan husväggar och trottoarer. I augusti 1961 kastades fyraårige Michael Finder ut från ett östberlinskt fönster och landade säkert i ett nät i Västberlin. DDR lät kort därefter mura igen fönstren.
Gränsvakter fick order om att skjuta
DDR-regimen skydde inga medel. Gränsvakterna fick order om att skjuta på flyktingarna – även på kvinnor och barn.
Mellan åren 1961 och 1989 dog 140 personer vid Berlinmuren.
Omkring 100 personer sköts av gränsvakter, medan de övriga dog av antingen drunkning, fall från byggnader eller andnöd medan de gömde sig i bilar.
Vakterna hade fria tyglar när det gällde att stoppa flyktingarna.
Tillståndet att skjuta gällde ”personer som inte hörsammar gränsvakternas order om att stanna”.
Senare skärptes till och med ordern: ”Tveka inte att använda skjutvapen, inte heller när gränsöverträdelsen omfattar kvinnor och barn, vilket flera förrädare har använt sig av”, lyder en instruktion från säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi, daterad den 1 oktober 1973.
Nyheterna om människor som flytt genom tunnlar och framgångsrika människosmugglingar utgjorde emellertid en belastning för den spända relationen mellan de två tyska staterna.
Människosmugglarna, som själva föredrog beteckningen ”flyktinghjälpare”, var inte heller alltid Guds bästa barn.
De kände nog allihop en uppriktig avsky för DDR, men enligt polisen i Västberlin utgjordes gruppen till största delen av ”gamla kunder”, det vill säga tjuvar, bedragare, sutenörer och skattefuskare.
Priset för en flykt kunde smugglarna i princip sätta själva. Det varierade mellan ett par tusen D-mark till 25 000 och ännu mer. Om kunderna inte kunde betala erbjöd smugglarna avbetalningslösningar i form av skuldebrev, som flyktingarna fick betala med sin lön efter att de fått jobb i väst.
Flyktinghjälpare eller människosmugglare – Hasso Herschel förde ut tusen personer ur DDR.
Att pengar över huvud taget var inblandade i flyktinsatserna var någonting som kritiserades av många. För en lyckad flykt krävdes dock både betalning till medhjälpare, bilar och falska pass.
Dessutom tog alla inblandade en risk, vilket den rutinerade människosmugglaren Albert Schütz påpekade: ”Jag skulle vilja se den idealist som vågar sig in i lejonkulan för 150:e gången utan att få någonting för det.”
I branschen fanns även ryggradslösa svindlare som tog emot betalning från flyktingarna utan att hjälpa dem.
År 1965 dömdes en människosmugglare i Västberlin till nästan två års fängelse för bedrägeri. Hans Gehrmann, som han hette, hade tagit emot 120 000 D-mark från 40 personer. Pengarna skulle användas till att gräva en tunnel, men Gehrmann hade bara stoppat dem i egen ficka.
Hasso Herschel säger stopp
År 1971 beslutade Hasso Herschel att gräva en ny tunnel. Det hade gått så lång tid sedan någon använt sig av den gamla flyktmetoden att de östtyska gränsvakterna nog inte skulle upptäcka något – trodde han.
Stasi och vakterna var dock beredda, vilket gjorde att de kunde gripa 40 östtyska flyktingar. En kort tid senare drog sig Hasso Herschel tillbaka från flyktbranschen.
Han hade hjälpt omkring tusen flyktingar ut ur DDR och tjänat tillräckligt mycket för att kunna köpa en restaurang och ett par barer i Västberlin.
Murens fall kvällen den 9 november 1989 firade han med att bjuda alla på gratis drinkar i baren.
”Jag trodde aldrig att den där muren skulle falla”, sa han. ”Bortsett från mina döttrars födelse och mitt eget frisläppande ur fängelset var det den bästa dagen i mitt liv.”
Något officiellt tack från förbundsregeringen för sin insats har han aldrig fått: ”Det är oväsentligt. Min tid som flyktinghjälpare var en fantastisk tid. Jag hade stora framgångar och gjorde många människor lyckliga. Det är tack nog för mig.”