Det är alltid samma ämne på dagordningen när vännerna Peter Strelzyk och Günter Wetzel träffas mellan fyra ögon: flykt.
Men bara när de känner sig hundra procent säkra på att ingen lyssnar till deras förbjudna tankar.
Oavsett om de jobbar, njuter av en kall Rosenbräu-öl på värdshuset eller är på söndagsutflykt med sina familjer – när de är tillsammans pratar de om hur de ska ta sig ut ur DDR.
År 1978 arbetar Peter Strelzyk som elektriker, är gift och har två barn. Günter Wetzel är egentligen utbildad murare men arbetar på samma elektrikerfirma och har också hustru och två barn.
Även om båda på många sätt känner sig nöjda med livet i Östtyskland hyser de en stark avsky mot landets kommunistiska regim som i männens ögon systematiskt förtrycker sina egna invånare.
Båda har en känsla av att de hamnat på fel sida om gränsen mellan de två olika Tyskland. Därför har de ställt in sina teveantenner för att ta in västtyska kanaler.
Och varje gång de sätter på apparaten sugs de in i en värld de hellre skulle vilja leva i – en värld av färg och överflöd, där invånarna kan välja och vraka mellan varorna på butikshyllorna, där fisk och kött inte är en ovanlig lyx och där något så vardagligt som ett par strumpor inte tar flera dagar att hitta i affärerna.
”Att se på västtysk teve är som att bjuda in en hungrig man till en festmåltid – och så förbjuda honom att äta”, konstaterar Peter Strelzyk som liksom sin vän Günter drömmer om friheten att resa dit han själv vill.
Men hur vännerna ska ta sig från hemstaden Pössneck och DDR är en fråga de inte har något svar på. Än.
En fantastisk idé tar form
Den givna lösningen – att fly över land – har de redan på förhand avskrivit. Den knappt 140 mil långa gränsen till Västtyskland är den kanske hårdast kontrollerade i världen.
Från norr till söder skyddas gränsen av höga staket, taggtråd, minfält och vakter som har en stående order om att skjuta alla flyktingar.
Att ta sig ut den vägen är rena självmordet. Istället har Peter Strelzyk och Günter Wetzel övervägt att fly i helikopter eller i ett litet flygplan.
”Men hur tusan ska vi få tag på ett plan eller en helikopter? Ingen av oss kan ju manövrera ett flygplan”, suckar Peter när ämnet diskuteras för tusende gången.
Men tanken på en luftburen flykt biter sig fast och som en blixt från klar himmel kommer idén till dem den 7 mars 1978 medan de sitter med sina matlådor under lunchpausen.
”Men om vi bygger en luftballong?” utbrister Günter.
”Ja, varför bygger vi egentligen inte bara en ballong?”, nickar Peter instämmande. Ingen av dem har någon aning om hur luftballonger fungerar, men det bekymrar dem inte.
Både Peter och Günter är händiga typer som älskar att pyssla med motorer och tekniska prylar. När de träffas samma kväll i Günters vardagsrum har de i tankarna redan lyft från marken.
De tar den ena Nordhäuser-snapsen efter den andra medan Peter läser högt ur ett uppslagsverk om de franska ballongpionjärerna bröderna Montgolfier som år 1783 uppfyllde mänsklighetens urgamla dröm om att flyga då de som de första i historien skickade upp en varmluftsballong.
”Gode gud, Günter … Om de kunde göra det för 200 år sedan borde vi kunna göra det idag”, viskar Peter extatiskt och räcker över boken till sin kamrat så att han kan se illustrationerna av den epokgörande ballongfärden.
De entusiastiska östtyskarna har just tagit de första stegen mot att tillverka den farkost som ska ta dem över gränsen och in i det förlovade landet.
Flera hundra meter tyg skulle sys ihop med hjälp av en gammal manuell, trampdriven symaskin.
Hustrurna är skeptiska
”Har du mist förståndet?”, frågar Doris Strelzyk misstroget när Peter senare samma kväll berättar om idén.
”Hur i hela friden har ni tänkt er att ni ska bygga en jätteballong i hemlighet, utan att någon lägger märke till det?” fortsätter hon.
Doris avvisar dock inte idén helt och hållet. Också Günters hustru Petra är skeptisk men lyssnar tålmodigt till sin man när han radar upp anledningarna till att de snarast borde fly.
”Jag vet mycket väl att det inte är något paradis där borta i väst. Men där kan vi åtminstone göra allt det vi drömt om. Vi kan resa till Italien, till Spanien, vart som helst. Men det viktigaste är våra barn och deras framtid. Det finns inte något jag högre önskar än att de kan växa upp i ett fritt land”, förklarar Günter och i samma andetag försäkrar han sin fru att en varmluftsballong inte är ett dugg farlig om den tillverkas på rätt sätt.
”Och gränsvakterna kan inte skjuta ner den eftersom den flyger alltför högt”, garanterar han.
”Och skulle de träffa händer ingenting. Ett par hål i tyget räcker inte för att sänka ballongen. Den kommer bara att flyga vidare”, poängterar han och för att lugna sin fru tillägger han att det kommer ta flera månader, kanske år, innan ballongen är färdig.
”Jag och barnen följer med dig om du verkligen tycker att det är det bästa”, säger Petra tveksamt.
Arbetet inleds i det hemliga syrummet
Med hustrurnas samtycke fortsätter Peter och Günter att planera flykten. Till och med ett par glada amatörer kunde inse att ballongen behövde vara riktigt stor om den skulle kunna bära fyra vuxna och fyra barn.
Enligt deras uppskattningar ska ballongen ha en volym av ungefär 2800 m³ – och det kräver knappt 1000 m² tyg. De är oroliga för att det kan bli svårt att skaffa så många rullar med tyg – och det har de rätt i.
Nästan varje dag efter arbetet skumpar vännerna iväg i Peters 18 år gamla, orange Moskwitsch för att leta efter tyg men återvänder tomhänta hem från närliggande orter som Rudolstadt, Saalfeld och Jena.
Först i staden Gera har de till slut turen med sig. De hittar ett varuhus med massvis av bruna tygrullar, kvalitén verkar vara god och det är precis en meter brett.
”Är materialet vattentätt?”, frågar Peter.
”Ja, det är inte bara vattentätt, det är också omöjligt att sälja och därför har vi satt ner priset. Hur mycket ska ni ha?” frågar expediten.
Peter flackar nervöst med blicken för att försäkra sig om att ingen lyssnar. ”850 meter”, svarar han.
”850 meter!?” upprepar expediten förbluffat. ”Vad ska ni göra med så mycket tyg?”
”Det är till vår campingklubb. Till tält”, svarar Peter lugnt och de 2400 mark som tyget kostar tar han från sina sparpengar.
Först när mörkret faller vågar Günter och Peter släpa in tygrullarna från bilens bagageutrymme till familjen Wetzels hus på Tuchmacher Strasse 22 där sovrummet under följande veckor blir till ett syrum.
Av sin svärmor har Günter fått låna en gammal symaskin med fotpedal och medan Peter klipper till tyget syr Günter outtröttligt, tills både händer och anklar svullnar.
Vissa dagar och nätter sliter männen i tolv timmar utan paus och Petra försöker hela tiden hålla vakt och försäkra sig om att inga oväntade gäster kommer in i huset.
”Jag beklagar men vi kan dessvärre inte ta emot besök eftersom vi håller på att renovera huset och allt är i oordning just nu”, ursäktar hon när en granne ringer på.
Efter ett par veckor kan Peter och Günter lägga sista handen vid själva ballongen och gå över till nästa uppgift: att bygga en korg för passagerarna.
De totalt åtta personerna får stå tätt ihop på en plattform som mäter 140 x 140 cm. I mitten ska det vara plats för gasflaskorna och en brännare som värmer upp luften i ballongen. Brännaren bygger de fingerfärdiga männen ihop av rör från en kamin.
Svetslågan döljs med hjälp av mörkläggningsgardiner och de ser till att dölja ljudet från borrmaskinen genom att höja volymen på radion.
Fler än 950 miste livet under flykten från DDR. Bland dem fanns Willi Block som dog i ett kulregn år 1966.
Ballongen går upp i rök
En timme före midnatt den 28 april 1978 ska ballongen provfyllas med luft. Peter och Günter har vikt ihop duken, tryckt in den i bilen och kört en mil söderut till en skog där de sett ut en dunge omgiven av höga pinjeträd – välskyddat från nyfikna blickar.
De enda levande själarna i närheten är vilda kaniner som hoppar ner i sina hålor när Moskwitschen kommer körande i mörkret.
Männen rullar ut ballongen på marken och medan Günter ser till att ballonghalsen är fri tänder Peter gasbrännaren med en fackla.
I två timmar kämpar männen med stelfrusna fingrar för att få luft i ballongen men den förblir platt som en hopsjunken sufflé.
Nedstämda kör de hem men snart väcks hoppet igen.
”Vi ska bara hänga upp ballongen i ett träd och värma upp luften underifrån”, föreslår Günter.
Sagt och gjort: de väljer de en gran som är så hög att den över 20 meter höga ballongen kan hänga i sin fulla längd och i flera dagar undersöker de området för att försäkra sig om att de är ensamma.
Tågen som passerar dungen slutar köra vid midnatt och ljusen i husen som ligger i det kuperade landskapet släcks vid 23-tiden.
När männen till slut vågar testa ballongen tar de med sig en fläkt som kan fylla ballongen med luft.
Som allt annat har de själva konstruerat den: Fläkten består av en propeller som drivs av motorn från Günters gamla MZ-motorcykel – en motor på 14 hk – kopplad till en ljuddämpare från en gammal bil av märket Wartburg.
En mörk vårnatt ger sig Günter och Peter återigen ut på utflykt och denna gång är både Petra och Doris med.
De ska hålla ballongen öppen nertill medan Günter och Peter leder luftströmmen från fläkten över gasbrännaren för att ballongen ska värmas upp.
Nu lyckas de få ballongen att fladdra till i natten. Men i samma ögonblick som de stänger av fläkten och gasbrännaren pyser all luft ut och tyget hänger återigen slappt ner från granen. Då inser männen var problemet ligger:
Tyget är helt enkelt inte tillräckligt tätt för att hålla luften inne. Insikten slår Peter och Günter som ett knytnävsslag men som tur är har Petra tagit med en flaska hembryggt vinbärsvin som de kan stärka sig med medan de ännu en gång packar ihop sin ballong.
Och när de kommer hem börjar männen städa bort alla spår efter fiaskot – de klipper sönder tyget i småbitar som de sedan bränner bit för bit i Peters källare.
Redan medan männen stirrar på tyget för 2400 mark som går upp i rök börjar de planera för nästa steg: De ska bygga en ny och bättre ballong och om de lägger ihop alla sina sparpengar borde de har råd med det tyg de behöver.
Jakten på textil återupptas
I maj 1978 besöker Peter och Günter ännu en gång textilavdelningen på ett varuhus. De har kört 15 mil till Leipzig, DDR:s näst största stad, för att köpa taft – en lätt och glansig textil – som de tror kommer vara perfekt till ballongen.
De förklarar för expediten att de kommer från seglingsklubben i Gera och behöver 850 meter taft till nya segel.
”Så mycket har vi dessvärre inte. Men vi kan beställa hem det till imorgon”, säger expediten efter att ha pratat med sin chef. Peter och Günter känner sig osäkra. De har en gnagande oro av att ha avslöjats och fruktar att bli tagna på bar gärning av polisen då de dyker upp nästa dag.
Å andra sidan har de inget val. Och när de dagen därpå återvänder till varuhuset kan de andas ut och konstatera att det inte står några poliser redo att gripa dem.
Tyget för 4800 mark ligger och väntar på dem och på hemvägen spenderar vännerna ännu en summa pengar när de köper en gammal, men välfungerande, motor som de kan koppla till symaskinen för att slippa trampa.
Denna gång har de syrummet i Peters hus och för att dölja vad de håller på med ställer männen färgburkar och stegar både utanför och inne i huset.
Med tiden lär sig ballongbyggarna att sy ordentligt och det går riktigt fort: Symaskinen surrar och den nya ballongduken tar snabbt form.
För att inte tappa tempo hjälper Peter och Doris 14-årige son Frank till. Paret har annars försökt hålla honom utanför men pojken låter sig inte luras.
Han har inte kunnat undgå att märka att hans pappa låser in sig – och motvilligt har föräldrarna invigt honom i flyktplanen även om de fruktar att han ska försäga sig i skolan.
Myndigheterna hade inlett jakten, men det sista försöket skulle lyckas för familjerna Strelzyk och Wetzel.
En ballongbyggare mister hoppet
Medan Frank entusiastiskt hjälper till drar sig Günter och Petra alltmer undan från projektet. De har tappat tron på att det går att sy en ballong som håller för åtta personer.
Petra har återkommande mardrömmar om att ballongen störtar och att de alla omkommer. Paret meddelar med sorg sitt beslut till Peter och Doris.
De kommer överens om att lägga vänskapen på is så att familjen Strelzyk inte riskerar att dra med sig de andra i fallet om de skulle bli upptäckta.
”Lycka till med ballongen”, säger Günter när han och Peter skakar hand och tar avsked. ”Lycka till”, upprepar han och går sakta ut genom dörren till Peters hus.
Familjen Strelzyk börjat leva ett dubbelliv. Utåt sett ser allt ut som det brukar:
Peter fortsätter arbeta som elektriker och Doris sköter sitt jobb på banken medan sönerna Frank och hans elvaårige lillebror Andreas är duktiga i skolan.
Men under de flesta av dygnets vakna timmar sliter Peter och Frank bakom fördragna gardiner med att konstruera ballong, korg och gasbrännare för att allt ska fungera den dag ballongen står inför sitt avgörande prov.
Dagen inträffar i början av juli 1979. I ett skogsbryn långt ifrån trafikerade vägar, nära byn Unterlemnitz, parkerar Peter vid midnatt bilen och med den yngste sonen Andreas lugnt sovande i baksätet börjar de andra rigga ballongen.
Men samtidigt som Peter startar MZ-motorn som ska driva fläkten väcks oron.
I den stilla natten dånar motorn nästintill infernaliskt och de ser sig ängsligt omkring, beredda på att få se en polispatrull komma stormande emot dem med skarpladdade vapen.
Men inget händer – ingen verkar ha märkt det öronbedövande oväsendet och medan pulsen sjunker fylls duken med luft och reser sig: Ballongen lyser som en gigantisk lampa i natten och sträcker sig upp mot himlen. Den hålls bara nere av de fyra spikarna som slagits ner i marken.
Ballongen stiger mot nya höjder
”Kom, skynda er, nu ska vi åka”, manar Peter. Doris väcker Andreas och som den första kravlar den sömndruckne pojken upp i korgen.
Strax därefter sitter alla fyra runtom gasflaskorna och medan gasbrännaren väser som en orm i mörkret kapar Frank och Peter förtöjningslinorna.
Klockan är 01.30 onsdagen den 4 juli och då ballongen stilla och långsamt stiger uppåt kryper de fyra flyktingarna ihop i korgen – både oroliga och fulla av förväntan.
De fyra flygande östtyskarna tittar ner och ser gatlyktornas sken i städerna och några enstaka ljuspunkter från billyktor som rör sig över asfalten.
Doris märker hur Andreas skakar och hackar tänder på grund av kyla, och kanske också av skräck.
Medan hon håller om sin son och försäkrar honom om att allt är precis som det ska stirrar Peter koncentrerat på brännaren för att försäkra sig om att flamman sitter exakt under ballongöppningen.
Hans största skräck är att duken ska fatta eld. I sin fantasi har han flera gånger sett hur korgen faller som en sten mot marken.
Han kastar en blick mot klockan. Det har gått tio minuter sedan de lämnade marken. 15 minuter, 20 minuter och så 25 minuter.
Sen inträffar katastrofen: På omkring två kilometers höjd kommer ballongen in i ett molntäcke och på ett ögonblick blir duken alldeles genomblöt.
Turbulenta luftströmmar virvlar runt ballongen så att den roterar som en karusell. Ögonblickligen minskar Peter gastillförseln för att farkosten ska sjunka.
Manövern lyckas och alla kan andas ut – tills det går upp för dem att ballongen fortsätter att tappa höjd.
”Pappa, jag kan se träd”, varnar Frank med panik i rösten. Sedan hörs ljudet av tyg som rivs sönder av grenar – och så faller korgen mot marken.
Granarna stoppar som tur är upp fallet och landningen blir någorlunda mjuk. Omtumlade kommer ballongresenärerna på fötter och ser sig förvirrat om i hopp om att få syn på något som tyder på att de kommit till Västtyskland.
Men det går inte att urskilja någonting i mörkret och av rädsla för att upptäckas avvaktar Peter med att tända sin ficklampa.
”Hur länge var vi luften?”, frågar han.
”Exakt 34 minuter”, svarar Andreas efter en snabb blick på sin självlysande urtavla.
”Så då finns det en god chans att vi har klarat det. Stanna här medan jag försöker ta reda på var vi är”, instruerar fadern och försvinner in i skogen.
Efter den lyckade flykten ställde båda familjerna gladeligen upp sig för fotografering i den trånga ballongkorgen.
Fel sida om gränsen
När han några minuter senare kommer tillbaka är det med en dyster min. Han har hittat en tom brödpåse på marken och som släckt allt hopp. På påsen står det att brödet bakats på det folkägda bageriet i Wernigerode i DDR.
Men vad som är ännu värre är att familjen landat bara 200 meter från ”dödsranden” – den extremt hårt bevakade gränsen mellan öst och väst – bestående av höga staket, taggtråd och minor.
Från västtysk teve vet de att staketet är försett med den självavfyrande anläggningen SM-70 som skjuter metallbitar i samma ögonblick som någon rör vid stängslet.
Inte heller området bakom ”dödsranden” är säkert. Där finns ett fem kilometer brett bälte som fungerar som en ”säkerhetszon” och det krävs ett särskilt tillstånd för att få beträda området.
Dessutom är zonen full av snubbeltrådar hopkopplade med larm till gränssoldaterna.
Peter förväntar sig att vilket ögonblick som helst höra en helikopter eller få ett gevär uppstucket i ansiktet.
Men inget händer – som genom ett mirakel har vakterna i de närmaste tornen inte upptäckt flyktförsöket och försiktigt börjar familjen ta sig tillbaka. Den förstörda ballongen måste de lämna kvar.
Med bankande hjärta och sinnena på helspänn leder Peter sin familj genom törnsnår och tät skog, över bäckar och sankmarker hela den långa vägen tillbaka till utgångspunken.
”Försiktigt! En snubbeltråd, gå inte på den”, varnar han gång på gång med förställt lugn.
Till slut, klockan sex på morgonen, står familjen vid ett rött och gult hus. Det har en varningsskylt med texten Grenze.
Så vet de att de kommit ut ur den farliga säkerhetszonen. Tre timmar senare kommer de till den dunge de lättade från under natten. Bilen står precis där de lämnade den.
Den ena dörren står fortfarande öppen, som om Doris precis lyft ut Andreas ur baksätet.
”Sådan tur får man knappt ha”, suckar Peter. Han känner sig dock fortfarande orolig för att någon upptäckt flyktförsöket – kanske väntar polisen i Pössneck.
Peters gnagande oro avlöses av en ofantlig lättnad när familjen kör upp vid hemmet i Moskwitschen.
Allt står orört, ingen har genomsökt huset och de utmattade föräldrarna kommer på att de måste sjukanmäla sig innan folk börjar undra över deras frånvaro.
Jakten på flyktingarna inleds
”Volkpolizei ber om hjälp”, lyder en överskrift i den lokala partitidningen Volkswacht tio dagar senare.
”Dessa föremål har lämnats vid brottsplatsen för ett allvarligt brott”, heter det i artikeln. På bilden syns bland annat en barometer, en fickkniv och en klocka av märket Ruhla.
”Vem har information om den person som äger dessa föremål”, frågar tidningen och hänvisar till polisen i Gera. När Peter lägger ifrån sig tidningen skakar händerna på honom.
”Nu jagar de oss”, konstaterar han. I artikeln står inget om vilket brott det rör sig om eller om de hittat någon ballong.
Men Peter behöver bara kasta en snabb blick på bilden för att känna igen föremålen som sina egna och Günters.
Han och Doris har länge haft en känsla av att de är övervakade – nu känner de hur marken gungar under dem.
Peter skyndar sig med hjärtat i halsgropen till sin gamle vän Günter Wetzel som knappt hinner kasta en blick på artikeln förrän han tar en snaps.
”Det är bara en fråga om vem som är snabbast: de eller vi”, konstaterar Günter. ”Nu finns det ingen återvändo. Vi måste bort. Snarast.”
Redo för sista försöket
I en 28 meter hög varmluftsballong i regnbågens alla färger stiger fyra vuxna och fyra barn upp i luften klockan 02.24 den 16 september 1979.
Ballongen är sydd av 1250 m² tyg som köpts in i mindre partier i olika affärer över hela Östtyskland.
Resan går från ett skogsbryn nära Oberlemnitz – samma plats som familjen Strelzyk endast två månader tidigare lyfte ifrån vid det misslyckade flyktförsöket.
Denna gång ser det ljusare ut: Himlen är klar, vinden blåser från norr – in över Bayern i södra Västtyskland – och deras nya ballong är både större och mer solid än de båda föregångarna.
”Mamma, mamma, lyfter ballongen oss till himlen?”, frågar Günter Wetzels femårige son Peter ett par minuter efter det att korgen lättat från marken.
Han får inget svar för i samma ögonblick sker det som de vuxna fruktat allra mest: Flamman från gasbrännaren slickar duken som fattar eld.
Skräckslagen greppar Peter Strelzyk skumsläckaren och riktar den mot elden. De lyckas avvärja katastrofen.
Det har bara blivit ett litet hål i ballongen som fortfarande stiger uppåt med sina åtta tysta passagerare.
När ballongen efter en kvart nått knappt 2000 meters höjd bryter Günter tystnaden: ”Se där nere! Det lyser under oss! De letar efter oss!”
Bländande sökljus från vakttornen längs gränsen böljar över himlen men ballongen är alltför högt upp för att ljuset ska nå den.
Lugnt seglar farkosten vidare i luften tills flamman från gasbrännaren börjar flämta för att till sist dö ut.
Trots ihärdiga försök lyckas inte Peter och Günter tända den igen – och utan lyftkraft kan det bara gå en väg: nedåt.
Ballongen tappar snabbt höjd och korgen gungar häftigt. Plötsligt smäller grangrenar i ansiktena på de oroliga ballongresenärerna som klänger sig fast vid korgen och tvättlinan som fungerar som räckverk.
Med våldsam kraft slår korgen i marken och håller precis på att tippa över och slunga sin mänskliga last överbord. Precis 28 minuter har flygturen varat men hur långt de båda familjerna kommit vet de inte.
”Är vi i väst?” frågar Doris hoppfullt. Men ingen vet säkert. Medan mödrarna stannar med barnen utforskar Peter och Günter försiktigt området.
Ganska nära ligger en gård och när männen får upp dörren till ladan kan de i ficklampans sken se en glänsande ny traktor av ett märke de aldrig hört talas om.
Så hör de en bil komma närmare på landsvägen, men om det är en östtysk Trabant kan de inte avgöra. När bilen kommer närmare bromsar den och ut kommer två poliser i uniform.
”Är vi i väst?”, frågar Peter snabbt.
”Självfallet är ni det! Var skulle ni annars vara?”, säger de oförstående poliserna. De åtta omfamnar varandra – de är i säkerhet.