Så vände USA utvecklingen i Koreakriget: Djärv invasion räddade Sydkorea

Kommunismen måste stoppas

Koreakriget inleddes den 25 juni 1950, när Nordkorea anföll Sydkorea. Utrustade med sovjetiska stridsvagnar och sovjetiskt artilleri avancerade nordkoreanerna söder­ut, medan amerikanska styrkor ilade till undsättning från baser i Japan.

Kommunistisk aggression skulle mötas med vapenmakt, annars skulle hela världen snart ligga för Stalins fötter, ansåg amerikanerna.

Året dessförinnan hade ”de röda” vunnit inbördeskriget i Kina, och USA:s regering har inte för avsikt att låta ännu ett asiatiskt land falla i kommunisternas händer.

🎬 Se Nordkoreas stridsvagnar mullra fram:

Koreakrigets första veckor avslöjade en amerikansk militär i djup kris. Fem år efter andra världskriget hade garvade krigsveteraner ersatts av rekryter som bara kände till det bekväma livet som ockupationsstyrkor i Tokyo.

Vid fronten i Korea blev de överkörda av Kim Il-Sungs pansarstyrkor, som de inte var vare sig utbildade eller rustade att stå emot.

Gång på gång flydde amerikanska soldater så snart de fick syn på nordkoreanernas pansarfordon. De flydde, tills det öppna havet hindrade dem från att fly längre.

Amerikanerna hade nu valet mellan att slåss eller att dö, så de grävde ned sig runt staden Pusan, och där försvarade de sig med rädslans desperation.

Natt efter natt angrep nordkoreanerna fickan vid Pusan, som efter en månads strider var den enda icke ockuperade delen av Sydkorea. Varje dag skeppades förstärkningar in till hamnstaden, men de räckte bara precis för att hålla linjen, för general Douglas MacArthur höll på att bygga upp styrkor för en motoffensiv.

Hjälten från andra världskriget satte aldrig in soldater för att avvärja nederlag, utan för att segra stort. Ett överraskningsanfall vid Inchon skulle vända kriget.

MacArthur intog scenen

USA:s högsta militära ledning satt kring MacArthurs mötesbord i Tokyo, när han den 23 augusti 1950 presenterade sin vision för en seger.

Cheferna för armén, flottan och flygvapnet hade flugit in från Washington, och åtskilliga andra generaler och amiraler hade lämnat sina poster, så att de skulle kunna delta i det avgörande strategimötet. Samtliga blev förfärade av vad de fick höra.

MacArthur krävde att få grönt ljus för en stor landstigningsoperation mot kusten långt bakom de nordkoreanska linjerna.

Målet var hamnstaden Inchon, tre mil väster om Sydkoreas huvudstad Seoul – därifrån skulle amerikanerna kunna skära av landet på mitten. Fiendens armé vid Pusan skulle bli omringad, om den inte omgående flydde norrut.

Samtidigt var Inchon en av de värsta tänkbara platserna i världen för att sätta iland styrkor. Smala fjordar, föråldrade sjökort och extremt tidvatten på nästan nio meter gjorde området till en potentiell dödsfälla. Argument efter argument mot planen framfördes, medan MacArthur lugnt bolmade på sin majspipa.

”I bästa fall är Inchon inte omöjligt”, konstaterade en av amiralerna, men en invasion från havet kunde flottan inte rekommendera.

Då tog MacArthur till orda. Med djup röst berättade han långsamt om forna tiders storhet, när den amerikanska flottans fartyg under andra världskriget hade transporterat hans soldater till strider och segrar.

”Jag hade aldrig trott att den dagen skulle komma då flottan visade sig oförmögen att stötta arméns operationer”, suckade han bedrövat. Flera tyckte sig se en tår i MacArthurs ögonvrå. De följande 45 minuterna pratade generalen om den kommunistiska faran och historiens stora fältherrar. Han avslutade med orden:

”Jag kan nästan höra ödets vänstra hand trumma med fingrarna. Vi måste agera nu eller dö. Vi ska gå iland vid Inchon, och jag ska krossa dem”, lovade den gamle krigaren med en dramatisk viskning.

Flottans chef reste sig och utbrast med en röst, som nästan inte bar: ”General, flottan ska ta dig till Inchon”.

Första delen av MacArthurs plan hade lyckats. Generalen hade fått löfte om att hans djärva invasion i ryggen på nordkoreanerna skulle genomföras vid Inchon.

Generalerna ångrade sitt stöd

Dagen efter mötet i Tokyo vaknade amiralerna och generalerna gradvis ur MacArthurs förtrollning och alla deras farhågor uppenbarade sig på nytt. Nu var det emellertid för sent att säga ifrån. Inget kunde stoppa den beslutsamme gamle krigaren, som alltid krävde att få sin vilja igenom – in i minsta detalj.

De militära cheferna bad president Harry Truman att godkänna planen. Enligt de regler som gällde 1950 behövdes det egentligen inte, men alla ville ha ryggen fri, om MacArthurs operation utvecklades till en katastrof.

Under tiden pågick en kapplöpning med tiden, för amerikanerna hade ynka tre veckor på sig för att förbereda allt. Tidvattnets cykel innebar att landstigningen skulle äga rum den 15 september, då havet utanför Inchon var djupt nog för invasionsflottan.

Annars skulle allt behöva skjutas upp nästan en hel månad till den 11 oktober, och då kom den hårda koreanska vintern för nära. Tre veckor var väldigt kort tid för att planera en komplicerad operation med ­tiotusentals soldater.

Den skulle dessutom genomföras av förband som i stort sett inte existerade ännu, för Kim Il-Sungs Nordkorea hade i princip överraskat USA med byxorna nere.

Sedan andra världskrigets slut hade armén skurits ned från 89 divisioner till endast tio. Av dessa omfattade åtta endast 11000–13000 man i stället för de nästan 19000, som utgjorde en full styrka i krigs­tid. I marinkåren, som skulle gå i bräschen under landstigningen vid Inchon, såg det ännu mörkare ut.

Även om kåren samlade ihop alla sina förband räckte det inte. Reservister fick snabbinkallas och skickas till Japan, där två divisioner försökte göra sig klara för landstigningen.

Till och med de marinkårssoldater som bevakade USA:s ambassader runt om i världen beordrades till Japan. Långsamt började invasionsstyrkans två divisioner ta form.

Spaning skulle rädda liv

Samtidigt försökte den 39-årige löjtnanten Eugene Clark från marinkåren samla information, som skulle kunna förvandla invasionen från ambitiös idé till en potentiellt framgångsrik operation.

Clark visste vad han skulle titta efter. Under andra världskriget hade han deltagit i amfibieanfallet mot ön Okinawa, men det visade sig omöjligt att få tag i exakta data om den svåra inseglingen till Inchon. Han var tvungen att bege sig in bakom fiendens linjer och se efter.

Till sin hjälp fick Clarke två sydkoreanska officerare – en från flottan och en överste från underrättelsetjänsten. Tillsammans begav de sig till öhavet utanför Inchon.

Den 1 september satte en liten patrullbåt av männen på ön Yeong­heung-do, endast 15 kilometer från Inchon. Från denna bas hade de två veckor på sig att utforska havskanalen Flying Fish Channel, som invasionsflottan behövde passera. Clark skulle observera bojar, minor, tidvatten, kanonställningar och mycket annat, så att operationen inte skulle sluta i en katastrof.

På Yeongheung-do beväpnade Clark en liten milis av öbor, så att de skulle kunna hålla nordkoreanerna på avstånd. Därefter satte han och medhjälparna igång med sin uppgift.

De insåg snabbt att fienden lade alla sina krafter på striderna nere vid Pusan, medan farvattnet utanför Inchon i stort sett ignorerades.När Clark begav sig ut i Flying Fish Channel fann han inga minor.

Några få minor i seglingsrännan in till Inchon skulle kunna försinka invasionsflottan i dagar eller rent av veckor. Clark kände sig ännu mer upprymd, när han en natt smög iland på ön Palmi-do, vars fyrtorn guidade fartygstrafiken i det trånga farvattnet.

Ön var obevakad, och när Clark undersökte fyren visade det sig att nordkoreanerna inte hade förstört den, utan endast släckt lampan. Det skulle inte bli några problem för Clark att tända fyren, når MacArthurs flotta stävade in i sundet.

Gräl hotade uppdraget

Palmi-do låg endast elva kilometer från Inchon, och ön utgjorde en perfekt utkikspost, men Clark ville komma närmare än så – ända in till staden. En mörk natt gav han sig iväg i en liten båt med en grupp lokala medhjälpare, som alla var utklädda till fiskare.

Spionerna tog sig ända fram till Inchon utan att väcka uppmärksamhet, och där lade Clark märke till höga stenvallar, som höll tidvattnet ute ur staden.
Diskret mätte han bredden och höjden av hindren, så att uppgifterna skulle kunna skickas tillbaka till MacArthurs högkvarter.

Medan han höll på med det började hans medhjälpare gräla med ett par lokala sjömän, och nordkoreanska vakter närmade sig. Lyckligtvis tappade de intresset och gick sin väg. Först då såg Clark att hans amerikanska uniform låg synlig i båten.

Om nordkoreanerna fått syn på den hade han varit dödens. Clark kunde återvända till Yeongheung-do, och allt var klart, när den 14 september inföll. Samma natt slog nordkoreanerna till mot hans lilla ö.

Efter att några av Clarks män hade beskjutit de nordkoreanska spanarna ryckte fiendens huvudstyrka fram. Löjtnanten gav sina kulspruteskyttar order att vara redo. Sedan bröt en timslång eldstrid ut.

Medan skriken från sårade män fyllde luften drog Clarks styrka sig gradvis tillbaka och gick ombord i små båtar. Clark tog sig iland på den obevakade ön Palmi-do, där han tände fyren. Snart gled mörka skuggor förbi på väg mot Inchon. MacArthur var på väg.

⚔️ Följ invasionen, angrepp för angrepp:

Mötte svagt motstånd

De fartyg Clark såg i Flying Fish Channel utgjorde den största anfallsstyrkan sedan andra världskriget: 261 jagare, kryssare, hangarfartyg och transportfartyg av alla de slag deltog. Tack vare fyren på Palmi-do kunde förtruppen försiktigt segla upp genom farleden, tills Inchon var i sikte.

Medan dagen sakta grydde kastade tre kryssare och sju jagare ankar, och snart inledde deras kanoner slaget.

🎬 Se det förödande bombardemanget:

Några sekunder senare slungades kaskader av jord och sand upp kring de nordkoreanska kanonställningarna på ön Wolmi-do, som försvarade Inchons hamn.

Bomber och napalm från amerikanska flygplan hade några dagar tidigare mjukat upp nordkoreanerna på Wolmi-do. Granaterna från fartygen slog ut det sista lilla motstånd som fanns kvar.

Klockan halv sju på morgonen närmade sig landsättningsbåtar med marinkårssoldater Wolmi-do. Längre ut i sundet iakttog MacArthur dem från sitt flaggskepp.

Han var omgiven av sin stab och en skara journalister, som han hade bjudit med ombord. Generalen försäkrade sig därmed om att han skulle vara slagets huvudperson, när de amerikanska tidningarna rapporterade.

Reportrarna tog mängder av bilder av MacArthur sittande på bryggan med majspipan i munnen och blicken riktad mot land. Han såg att allting gick som planerat.

”Det var det, nu tar vi en kopp kaffe”, sa han lugnt, när en amerikansk flagga hissades på Wolmi-do. Striden hade pågått mindre än en halvtimme, och de amerikanska förlusterna uppgick till 17 sårade.

Efter den lyckade första fasen följde en lång väntan, medan flod blev till ebb, och havsbottnen dök upp. Först när havet steg igen sent på dagen var vattnet så djupt att angreppet mot fastlandet kunde inledas.

Ung löjtnant offrade sig

Solen stod lågt på himlen, när en armada av landsättningsbåtar satte av mot Inchons hamn. Inom några timmar skulle mörkret sänka sig, och innan dess skulle invasionsstyrkan ha kontroll över staden.

Trästegar stack upp i fören på de flatbottnade båtarna. De var till för att soldaterna skulle kunna ta sig över den stenvall som Clarkes spaningar hade avslöjat.
En fotograf tog en av dagens mest minnesvärda bilder, precis när hans båt nådde land.

Han förevigade när den 25-årige löjtnanten Baldomero Lopez från marinkåren rusade över en stenvall, medan hans män tvekade ett ögonblick.

Eld från en kulspruta slog mot stenarna, och Lopez kastade sig ned i en granatkrater, där andra amerikaner redan tog skydd. Den unge löjtnanten insåg att någon måste tysta kulsprutan. Han slet upp en handgranat, ryckte ut säkringssprinten och hoppade upp ur sitt skydd. Precis när Lopez skulle kasta granaten träffades han emellertid av kulor.

Han föll och tappade granaten, som landade nära andra amerikaner. Löjtnantens nästa handling nedtecknades i marinkårens rapport från dagen:

”Han kröp framåt i ett försök att nå granaten och kasta den. Men Lopez orkade inte kasta iväg granaten. Han valde att offra sig själv i stället för att försätta sina mäns liv i fara, och med en snabb rörelse stoppade han in granaten under sig och absorberade explosionens kraft”, stod det att läsa i rapporten.

Lopez och hans pluton hade otur, för på båda sidor om dem mötte andra amerikaner nästan inget motstånd alls. Nordkoreanerna bemannade endast ett fåtal ställningar i staden, och Inchons snirklande och labyrintlika gator utgjorde det största hindret för marinkåren.

Soldaterna visste emellertid att de skulle uppåt. Angreppets viktiga mål var stadens tre kullar, och samtliga hade erövrats innan solen gick ned den dagen.

MacArthur hade segrat

Medan en del styrkor angrep Inchons hamn, sattes andra iland på kusten söder om staden. Soldaterna färdades i bepansrade amfibiefordon, som fortsatte upp över stranden och genom den sanka terrängen längre in.

Anfallsstyrkan mötte nästan inget motstånd längs vägen. När amfibiefordonen stannade berodde det på att deras larvband inte längre kunde forcera slammet och gyttjan.

Marinkårssoldaterna hoppade ur och fortsatte till fots. Innan mörkret hejdade deras framryckning nådde de en kulle, och från den kunde de beskjuta vägen in till Inchon. Nordkoreanerna skulle få ett varmt mottagande om de försökte återta staden på natten.

Bakom de amerikanska marinkårssoldaterna kom stora landsättningsfartyg, som var fyllda med stridsvagnar, lastbilar, kanoner och förnödenheter. Amerikanerna med sin överlägsna slagkraft var iland, och morgonen därpå skulle de inleda marschen mot Seoul.

Ute på flaggskeppet kunde MacArthur vara mer än nöjd med hur dagen gått. Hans magkänsla hade visat sig stämma. Pessimisterna hade inte fått fog för sina farhågor, för Inchon hade visat sig vara nästan helt oskyddad.

Det var uppenbart att nordkoreanerna inte väntade sig en invasion just där. Endast 21 amerikaner stupade under anfallet, medan 174 sårade fördes till de väntande sjukhusfartygen.

Ingen brydde sig om de många civila koreanska liv som flygplanen, fartygskanonerna och handeldvapnen krävde vid invasionen.

”Flottan och marinkåren har aldrig lyckats med större bravur än i dag”, signalerade MacArthur till sina styrkor. Han behövde inte säga något, för alla – även kritikerna – visste att triumfen var helt och hållet den femstjärnige generalens.

Landstigningen vid Inchon skulle garanterat få en plats bland den gamle generalens största segrar.