CIA-man var angivare åt KGB

Dricker sig modig inför mötet

I mitten av 1980-talet känner sig Ames osäker på sin framtid inom CIA. Han upplever att cheferna ignorerar hans underrättelser om de inte passar in i deras världsbild – och är amerikanerna egentligen alltid the good guys när allt kommer till kritan?

Som en del av sitt arbete för CIA har han på våren 1985 möten med personer på Sovjetunionens ambassad i Washington.

Aldrich Ames opererar under falskt namn. Han utger sig för att vara anställd i en tankesmedja med intresse för Sovjetunionen, men hans dolda agenda är att rekrytera personer som vill spionera för CIA.

När han kommer till ambassaden den 16 april, för att träffa den person han har avtalat tid med, har han druckit ett par glas för att fatta mod.

Diskret överlämnar han ett kuvert till en vakt i lobbyn, adresserat till KGB-chefen på ambassaden. I brevet avslöjar Ames namnen på flera ryssar som står på CIA:s lönelista. Han begär 50 000 dollar för informationen.

En månad senare, vid nästa besök på ambassaden, förs han in i ett rum där en ryss under tystnad skakar hand med honom och överlämnar ett brev.

Ryssen är påtagligt nervös för att ambassaden är avlyssnad. ”Vi är mycket glada över att kunna acceptera ditt erbjudande”, lyder budskapet i brevet.

Senare får Ames sina 50 000 dollar under ett lunchmöte i staden – inlindade i brunt papper och gömda längst ned i en kasse.

Ames har blivit kvitt sina skulder, men rädsla och girighet drar honom snart allt djupare in i rollen som dubbelagent.

Bara ett fåtal känner till hans namn

Ryssarna i KGB:s högkvarter i Moskva tror knappt sina ögon. Redan från början tas Ames om hand av personer på högsta nivå inom KGB. Och med största diskretion.

För att skydda honom på bästa sätt är det bara sju personer inom KGB som får veta vem han är. Den allra största riskfaktorn för spioner är att avslöjas av förrädare inom de egna leden.

För KGB blir det snart helt klart att Ames verkligen är den han utger sig för att vara. Det är alltså inte frågan om något CIA-trick för att sprida desinformation.

Hans första upplysningar är ovärderliga och redan i juni 1985 kommer han självmant tillbaka till KGB med en lista över sovjetiska diplomater, underrättelsefolk och forskare som avlönas av amerikanerna.

Det är en katastrof för CIA. Med ett enda slag krossar Ames det nätverk som det tagit amerikanerna massor med år att bygga upp.

Ames har lämnat ut listan med namn för att skydda sig själv. Några veckor ­tidigare hade FBI gripit den amerikanske officeren inom flottan, John Anthony Walker, som spionerat för Sovjetunio­nen i många år.

Ames fruktar att någon för­rädare inom KGB har skvallrat om John Anthony Walker – och att han nu själv står i tur att bli avslöjad.

Hans resonemang är iskallt. Ju mer värdefull information han lämnar till KGB, desto bättre kommer ryssarna att skydda honom.

Samtidigt vill han röja CIA:s spioner ur vägen innan de får möjligheten att avslöja honom. För att rädda sitt eget skinn blir han bödel för CIA:s kontaktpersoner inom KGB.

Möter KGB i Bogota

I Sovjetunionen försvinner många av personerna på Aldrich Ames namnlista spårlöst under det följande året. Deras amerikanska kontakter, de så kallade underrättelseofficerarna, hör aldrig mer av dem.

I största hemlighet kallas flera av dem hem från sina tjänster i utlandet, de förhörs av KGB-agenter och sedan likvideras de.

KGB informerar partichefen Michail Gorbatjov om att de har en viktig mullvad inom CIA som avslöjar förrädare högt upp inom de sovjetiska leden. Men inte ens Gorbatjov får veta Ames riktiga namn.

Medan KGB rensar ut förrädarna får Ames för första gången träffa sin underrättelseofficer med kodnamnet Vlad ansikte mot ansikte.

I vanliga fall kommunicerar de via en mellanhand i Washington, men när Ames besöker flickvännen Rosarios ­familj i Colombia i november 1985 stämmer de båda männen träff i ett köpcentrum i Bogota.

Som avtalat har Ames ett exemplar av Time Magazine under armen, när han hör en röst bakom ryggen:
”Ursäkta mig, men träffades inte vi i Paris för ett tag sedan?”
”Nej, men det var kanske i Wien vi sågs”, svarar Ames enligt den överenskomna koden.

Lögndetektor avslöjar ingenting

Underrättelseofficeren Vlad är en erfaren generallöjtnant inom KGB, drygt 50 år, muskulös och gråhårig. Han placerar Ames i baksätet på en bil, maskerar honom med keps och halsduk och kör honom till den sovjetiska ambassaden.

I ett litet rum på ambassaden ger officeren honom en kram och en kyss på vardera kinden innan de skålar i vodka för världsfreden och talar om sina gemensamma affärer.

Ames får 50 000 dollar i kontanter av Vlad när de skiljs åt. Han och Rosario använder pengarna till att köpa en lägenhet på en colombiansk ­semesterort. De börjar få smak för det ljuva livet.

Hemma i Washington väntar det obligatoriska lögndetektortestet som alla CIA-anställda måste genomgå vart femte år. Ames börjar bli nervös och frågar sin KGB-officer om råd.

Det sägs att KGB har en metod för att lura lögndetektorer. Ames tänker att det kanske är en magisk tablett av något slag, men han blir be­sviken.

”Håll dig lugn, se till att sova gott, ät en rejäl frukost och övertyga den som frågar om att du gärna svarar på alla slags frågor”, blir rådet från ryssen.

Ames klarar sig igenom testet – ända tills han får frågan om han ”någonsin blivit tillfrågad om att arbeta för en utländsk underrättelsetjänst”.

Lögndetektorn ger utslag. Den kvinnliga frågeställaren ger honom ett par minuters paus innan hon ställer frågan på nytt.

Ames hinner tänka att KGB faktiskt aldrig har tagit kontakt med honom – det var han som uppsökte dem. När han får frågan för andra gången ger lögndetektorn inget utslag. Han har klarat testet och känner sig osårbar.

KGB lägger ut dimridåer

Medan amerikanernas sovjetiska spioner försvinner en efter en, sätter CIA in en grupp utredare för att finna en förklaring.

De siktar länge in sig på CIA-mannen Edward Lee Howard, som under hösten 1985 hoppat av till Moskva, men samtidigt är alla rädda för en förrädare hemma i Washington.

Samtidigt skickar KGB ut desinformation för att leda bort uppmärksamheten från Ames.

En anonym person kontaktar en CIA-officer i Bonn med falska uppgifter om att KGB har hittat en metod för att snappa upp CIA:s interna korrespondens som går via ett centralt kommunikationscenter i Virginia.

KGB låter även uppgifter sippra ut som säger att avhopparen Edward Lee Howard avslöjat många av CIA-spionerna.

Ames fortsätter att förse KGB med de hemliga CIA-rapporter som landar på hans skrivbord, och får tiotusentals dollar för besväret. Sommaren 1986 blir Ames utstationerad på amerikanska ambassaden i Rom.

Här börjar han och Rosario att spendera stora summor pengar, och Aldrich Ames förklarar för Rosario att tillskottet i kassan kommer från en gammal studiekamrat som han hjälper med lite investeringar.

Paret äter på stadens dyraste restauranger, Ames köper skräddarsydda kostymer och skjortor med monogram, bär en Rolex på armen och kör omkring i en sportbil.

Hans tänder är gula efter många års rökning men en tandläkare ger honom en gnistrande vit tandrad. Samtidigt inreder Rosario deras fashionabla våning med exklusiva möbler.

Rosario kommer från en respekterad men inte särskilt rik släkt i Colombia. Hennes framlidne far var provinsguvernör och utåt sett bygger Ames upp en täckmantel om att pengarna kommer från Rosarios mor.

Han öppnar ett bankkonto i svärmoderns namn och kanaliserar pengarna från KGB via kontot.

Sänder gamla vänner i döden

På sommaren 1987 träffar Ames sin KGB-officer i Rom. Han smugglas in i ett sovjetiskt bostadskvarter i staden och in i ett specialinrett rum.

”Vi har byggt detta rum bara för din skull”, förklarar officeren. Rummet har dubbla väggar med musik emellan så att det inte går att avlyssna rummet utifrån.

”Det är en sak jag måste fråga dig om, som en professionell underrättelseofficer till en annan. Var snäll och ta inte ­illa upp”, ber officeren. Ames lovar honom att han inte ska ta illa vid sig.

”Vi har märkt”, fortsätter KGB-officeren, ”att folk inte berättar allt de vet – i synnerhet inte om personer som betyder något för dem.”

Officeren har träffat huvudet på spiken. Ames känner fortfarande till två CIA-spioner som han inte har avslöjat. Sergej Fedorenko, en före detta sovjetisk diplomat i New York, som Ames blev nära vän med på 1970-talet över många flaskor rödvin, och som avskydde KGB:s makt och metoder.

Den andre personen är en rysk forskare med CIA-täcknamnet Byplay, som Ames var underrättelseofficer åt under en period i slutet av 1970-talet. De blev vänner.

”Säg mig, min vän”, fortsätter officeren, ”finns det någon du vill nämna nu?”

Ames tänker en stund. Han vet att KGB har gripit och avrättat de flesta personer som han avslöjat.

”Det finns två spioner till”, säger han och lämnar ut namnen.

Ames får en bunt dollarsedlar, åker hem och super sig redlös. Dagen därpå fortsätter han att dricka och faller ihop på gatan i Rom, så att polisen kommer och tar hand om honom.

Under tiden som Ames är utstationerad i Italien når summan av hans utbetalningar från KGB över en miljon dollar, och ett lika stort belopp ska finnas på hans konto i Moskva.

KGB skickar bilder på en bit mark i Sovjet. ”Bilderna föreställer den tomt som är din för all framtid”, lyder texten. Här kan Ames bygga sig en liten datja om han en dag bestämmer sig för att hoppa av till Sovjetunionen.

Vid det laget har amerikanerna förlorat 13 man bakom fiendens linjer, och i USA famlar CIA och FBI i blindo efter en förklaring. De utlovar en belöning på en miljon dollar till den som kan avslöja vem som läcker information till KGB.

När KGB-cheferna i Moskva hör talas om belöningen år 1988 bestämmer de sig för att ge amerikanerna vad de vill ha.

En högt uppsatt KGB-officer väljs ut för att anmäla sig som spion för amerikanerna, och han ger dem en stor hög med förfalskade dokument som visar hur KGB avslöjat många av CIA-spionerna genom eget detektivarbete, ren tur och misstag från spionernas sida.

Men Ames går inte säker. Inom CIA fruktar man fortfarande en förrädare. Förlusterna är helt enkelt för omfattande, och Ames slösaktiga leverne drar blickarna till sig.

När Aldrich och Rosario återvänder till USA år 1989 ­köper de en pampig villa för 540 000 dollar och betalar kontant. Huset sägs vara en gåva från Rosarios mor, men en av parets närmaste vänner – CIA-kollegan Diana Worthen – börjar undra.

Hon har känt paret länge och minns hur de bara några år tidigare klagat över ekonomiska problem. Nu har Rosario plötsligt mer än 500 par skor, Aldrich kör en helt ny Jaguar XJ-6 och det nya huset ska renoveras.

Trots svåra samvetskval kontaktar Diana Worthen CIA:s internutredare, som börjar granska Ames ekonomi.

CIA skickar en man till Colombia för att undersöka om Rosarios familj verkligen är så rik som det verkar, men den utsände gör ett uselt jobb och baserar sin rapport på rykten och skvaller. Ames går fri och klarar dessutom ytterligare ett lögn­detektortest.

Gamla bankutskrifter blir avgörande

År 1991 tillsätter CIA och FBI en gemensam grupp av rutinerade utredare för att få tag på den eventuella förrädaren.

De börjar från grunden och Ames är bara en av många misstänkta. Men en intervju med Ames väcker utredarnas intresse. Han är för hal och för väl förberedd på varje fråga, tycker de.

Utredarna går systematiskt igenom ­alla viktiga datum i hans liv och karriär och får detaljerade kontoutdrag från banken. De upptäcker ett konstigt sammanträffande år 1985.

Då har Ames rutinmässigt rapporterat från ett antal möten med en kontakt på sovjetiska ambassaden i Washington – en helt naturlig del av hans arbete – men omedelbart efter mötena har han satt in stora belopp på sitt bankkonto. För första gången har CIA och FBI en konkret misstanke mot Aldrich Ames.

”Man behöver inte vara professor för att se vad som pågår här”, utbrister en av utredarna. ”Aldrich är en förbannad rysk spion!”

Nu inleder FBI en intensiv bevakning av Ames. Agenterna vill ta honom på bar gärning när han lämnar över dokument och tar emot pengar.

Men ingenting händer på flera månader. De undersöker soporna i hans soptunna men hittar ingenting. De installerar spårningsutrustning i hans bil och övervakningskameror på hans kontor.

De avlyssnar telefonen och skuggar honom i Bogotá. Men inte på något ställe lyckas de registrera något misstänkt. De saknar helt enkelt bevis.

Under samma period utväxlar Ames och hans KGB-kontakt i Washington ­dokument och pengar vid en så kallad död brevlåda – ett överenskommet gömställe i en park – men FBI:s bevakning råkar glappa just när Aldrich beger sig till den döda brevlådan.

En rysk hjälte in i det sista

Under 1992 avslöjar Aldrich Ames för Rosario att han spionerar åt ryssarna. Först blir hon chockad, men det dröjer inte länge förrän hon återgår till att spendera pengarna.

Året därpå får utredarna inom FBI och CIA äntligen ett genombrott när de hittar ett uttjänt färgband från en skrivare i Aldrichs och Rosarios sopor.

Med hjälp av färgbandet kan de rekonstruera åtskilliga brev som Ames skrivit till sina kontakter inom KGB.

Utredarna hoppas dock fortfarande kunna ta honom på bar gärning – inte minst för att samtidigt kunna avslöja hans kontaktperson – men när Ames ska åka på en tjänsteresa till Ryssland i början av 1994 vågar utredarna inte vänta längre. De är rädda att han tänker hoppa av.

Klockan 9.30 på morgonen den 21 februari 1994 sätter sig Aldrich Ames i sin Jaguar och kör till kontoret.

Han har precis tänt en cigarrett när en bil med röda lampor på taket kör upp bakom ­honom i full fart, och en annan svänger ut framför honom. FBI-män hoppar ut ur bilarna.

”Du är anhållen för spionage”, fräser en av agenterna.

Strax därefter bankar FBI-agenter på hemma hos Rosario och anhåller henne som medbrottsling. Under rättsprocessen som följer döms hon till fem års fängelse, medan Aldrich får livstid.

När Aldrich Ames korthus av lögner och falskspel rasar efter nio år finns inte Sovjetunionen längre.

De sista åren är Ryssland hans arbetsgivare och ända in i det sista betraktas han som en hjälte inom landets nya underrättelsetjänst SVR.

Under sina nio år som dubbelagent har han kostat fler CIA-spioner livet än någon annan amerikansk spion i ryssarnas tjänst genom tiderna.