John F. Kennedy och Fidel Castro

Castros och Kennedys stora kraftmätning: Invasionen i Grisbukten

I april 1961 landsätter CIA cirka 1 400 exilkubaner på Kuba för att erövra det socialistiska landet. Men när Fidel Castros trupper närmar sig vägrar amerikanerna att leverera ammunition och ge flygunderstöd. Exilkubanerna är dödsdömda.

I april 1961 landsätter CIA cirka 1 400 exilkubaner på Kuba för att erövra det socialistiska landet. Men när Fidel Castros trupper närmar sig vägrar amerikanerna att leverera ammunition och ge flygunderstöd. Exilkubanerna är dödsdömda.

Polfoto/Corbis & Scanpix & Shutterstock
Demonstration mot Kubas regering 2021 i Naples, Florida.

Protesterna har även spridit sig till utlandet. Här en demonstration i Florida, en delstat med många kubanska flyktingar och ättlingar.

© P,TO 19104

STATUS: Folket demonstrerer mot den kubanska regeringen

I mitten av juli gick många kubaner ut på gatorna och protesterade.

Orsaken: Årtionden av fattigdom, korruption och dåliga livsvillkor – och till råga på det en covid-19-pandemi, som har kört landets viktiga turistindustri i botten.

Kubas statligt styrda planekonomi har lett till omfattande råvarubrist och höga priser på livsmedel. Sedan 1960 har Kuba dessutom omfattats av hårda handelsrestriktioner från USA, vilket har lett till stor brist på kläder, elektronik och läkemedel.

Sammantaget utgör det en cocktail som det kubanska folket nu försöker förmå den kommunistiska regimen att ändra på. Men det blir inte lätt.

Till exempel tillämpar regimen skrämseltaktiker för att stoppa protesterna i landet. de gångna veckorna har flera demonstranter fängslats, övervakats och trakasserats av landets polis och militär.

Samtidigt anser FN att USA måste upphäva sina handelsrestriktioner, så att Kuba kan få sin ekonomi på fötter.

Den amerikanske presidenten Joe Biden har fördömt den kubanska regimens behandling av demonstranter. Han har inte kommenterat FN:s uppmaning att häva handelsembargot mot Kuba.

USA:s och Kubas infekterade relation går långt tillbaka. Läs eller läs om historien om USA:s misslyckade invasion av Kuba 1961 här:

Den 29 augusti 1960, kl. 13.00, exilkubanska ledningens hus i Miami.

CIA håller på att rekrytera frivilliga bland kubanska invandrare i Miami. Gustavo Ponzoa lägger omsorgsfullt ihop sina personliga papper.

Runt omkring honom sjuder huset av liv och exalterade röster som ropar, talar och diskuterar på spanska. Samtliga män i huset har flytt undan Castros revolution.

En del av dem har, likt Ponzoa, anmält sig till den brigad som CIA upprättat för att störta Castro.

Alla ställer sig i kö för att få sin utrustning – kakibyxor, skjorta, keps, en hoprullad matta – och ett kuvert för papper som skulle kunna avslöja deras identitet. Ponzoa lägger sitt pilotcertifikat i kuvertet.

En gång i tiden var han pilot i det stora kubanska flygbolaget Cubana. Nu tänker han utnyttja sin utbildning för att bomba Castro och befria sitt fosterland.

Ett par lastbilar kör upp framför huset. Flaket är täckt med en tjock presenning. Varken lastbilarna eller den personbil som följer efter har några kännetecken.

Ponzoa klättrar upp på flaket och sätter sig längst bak i mörkret.

Den exilkubanska ledningens högkvarter i Miami

Utanför den exilkubanska ledningens högkvarter i Miami samlas frivilliga. Alla vill kämpa mot Fidel Castro.

© Polfoto/AP

Den 4 april 1961, kl. 18.00, möteslokal i utrikesdepartementet.

Kennedy har just tillträtt som president och ärvt planen på att invadera Kuba av sin företrädare. Presidenten är villrådig och hans rådgivare oeniga.

Presidenten ber sina män att i tur och ordning ta ställning till CIA:s plan. I Nicaragua står 1 400 exilkubaner redo och behovet av ett beslut är överhängande. Ska de invadera Kuba eller ska CIA kalla hem dem?

Presidenten behöver stöd för det beslut han är tvungen att fatta men rådgivarna är spända och tittar på varandra. Trots att de utgör landets utrikespolitiska elit är de flesta unga och oerfarna i regeringsfrågor.

Till och med Adolf A. Berle, utrikesdepartementets erfarne specialist i Latinamerikafrågor, verkar pressad. Han inleder en lång, trevande utläggning. Presidenten avbryter honom.

”Men Adolf, vad röstar du?!”

Berle drar efter andan. ”Ja, men då säger jag – kör för fullt”, utbrister han.

Den 15 april 1961, i gryningen, luft­rummet över Santiago de Cuba.

Invasionen är planerad till den 17 april men innan dess ska Castros flygplan förstöras genom två flygattacker.

Det första pastellfärgade dagsljuset lyser upp havet bakom honom medan Gustavo Ponzoa glider in över flygplatsen utanför Santiago de Cuba. Via ett reglage öppnar han luckorna i flygplanets bombrum.

Ponzoa spanar ivrigt ned mot marken och ser den välkända konturen av en Cubana DC-3. Hjärtat bultar i bröstet när han ser flygplansnumret: 172.

En gång i tiden, före Castros tid, var Ponzoa stolt över att flyga just det planet.

VIDEO – Möt soldaterna i den exilkubanska brigaden:

Nu ska han bomba sönder det. Han hinner inte tänka mycket mer på det förrän bomberna slår ned under honom. DC-3:ans vingar slungas upp i luften.

Som i ett rus flyger Ponzoa ut över klipporna, vänder om och angriper gång på gång med bomber och kulsprutor.

På väg hem till basen hör han den kubanske försvarsministern Raúl Castros röst över radion. Det är svårt att urskilja orden men rösten låter upphetsad och uppgiven. Ponzoa känner sig segerrusig och yr av glädje.

Den 15 april 1961, 30 minuters flygtid från Miami.

För att dölja CIA:s inblandning har två exilkubaner utsetts att flyga till Miami och påstå att det är de som ligger bakom bombningen av Castros flygplan.

På 1 500 fots höjd öppnar Mario Zúñiga cockpiten och tar sikte på planets ena motor. Gång på gång avfyrar han sin pistol, helt enligt CIA:s instruktioner.

Efter landningen möts Zúñiga av en förundrad skara journalister och tjänstemän från immigrationsmyndigheterna.

Exilkubanen kommer ihåg sin inlärda historia och säger att han är pilot i Kubas flygvapen men att han tillsammans med några andra har bestämt sig för att störta Castro. De har bombat flygplatserna och söker nu asyl i USA.

Zúñiga ska dölja ansiktet så att han inte blir igenkänd och avslöjad som exilkuban men när fotografernas blixtar smäller av hinner han inte få upp handen för ansiktet.

Några journalister lägger också märke till att planets nos är av metall. Castros plan har plastnosar

CIA-träning i Floridas sumpmarker

Brigadens medlemmar får militär utbildning i bland annat Floridas öde våtområden. Bakom förberedelserna står underrättelsetjänsten CIA.

© Polfoto/Topfoto

Den 16 april 1961, Havanna.

Offren för angreppet på flygplatsen i Santiago de Cuba har begravts.

Fidel Castro är tvärsäker på vem som ligger bakom angreppet. Framför det stora begravningsföljet ropar, fräser och spottar han ut sin ilska:

”Förenta Staterna ligger bakom attacken. De kommer inte över att vi har genomfört en socia­listisk revolution mitt framför näsan på dem!”

”Krig! Krig!” ropar folkmassan.

”USA levererade flygplan, bomber och utbildade legosoldaterna”, ropar Castro.

”De där yankees försöker föra världen bakom ljuset men alla vet att attacken utfördes med yankee-plan, flugna av legosoldater med lön från CIA.”

Det sjuder i folkhavet. Upphetsningen från revolutionens dagar brusar åter i ådrorna.

Den 16 april, 1961, sen kväll, fartyget Río Escondido, söder om Cuba.

Den exilkubanska invasionsstyrkan är på väg mot Grisbukten på Kubas sydkust. Styrkan åtföljs av ett amerikanskt hangarfartyg och fem jagare.

Kapten Gus Tirado studerar radarn på sitt fartyg, Río Escondido. Gång på gång visar skärmen den betryggande konturen av ett stort fartyg ur amerikanska flottan.

Tirados fartyg är i ett bedrövligt skick – gammalt, slitet och mycket smutsigt. De kanoner som CIA utrustat skeppet med är inte ordentligt fastsvetsade.

Tunnorna med bränsle står löst ute på däcket och gör fartyget till en tickande bomb. Men Tirado känner sig ändå trygg.

”Good luck”, säger en djup och myndig stämma över radion. Tirado sträcker stolt på sig. Brigaden är i trygga händer.

Den 16 april 1961, eftermiddag, Glen Ora, Virginia.

USA har kritiserats av FN där flera medlemsländer är skeptiska till historien om de deserterade piloterna. Utrikesminister Dean Rusk ringer till president Kennedy.

Gradvis börjar Kennedy förstå vad rösten i telefonluren försöker förklara för honom. Pressen har genomskådat ”desertörernas” berättelse. FN hotar med ett fördömande och Sovjetunionen stödjer ett sådant förslag.

Läget är utom kontroll. Om exilkubanerna bombar igen kommer alla att förstå att USA ligger bakom invasionen.

”Det här vet jag ingenting om”, säger presidenten med hänsyn till risken för att USA så lätt kan bli avslöjat.

Den andra omgången flygattacker har avlysts såvida inte ”avgörande omständigheter talar emot det”, säger Kennedy innan han lägger på luren och stirrar tomt framför sig.

Människors ryggar vid kust

Den 17 april går de första exilkubanerna i land i små båtar. Snart stöter de på Castros flygplan och stridsvagnar.

© Scanpix

Den 16 april 1961, sen kväll, flygbasen Puerto Cabezas, Nicaragua.

Exilkubanernas flygplan står klara för den andra och avgörande flygattacken. Gar Teegan, CIA-chef på flygbasen, lägger sig på sin koj med en suck. Han är dödstrött efter de senaste dagarnas febrila aktivitet.

Nu är allt klart inför det andra och avgörande flygangreppet. Snart är Castros flygvapen utslaget och exilkubanerna kommer att ha fria händer. Planen står redan och värmer upp.

Teegan avbryts i sina tankar av en officer som kommer in och ger honom en papperslapp. Ett ord sticker Teegan i ögonen: ”Avlyst.”

CIA-mannen förstår ingenting. Washington har avblåst alla flyganfall. Snabbt skriver han ihop en protest och begär att få fortsätta enligt planen. Svaret kommer omedelbart: ”Negativt.”

Den 17 april 1961, midnatt, farvattnet utanför Girón, Grisbukten.

I små båtar är de första exilkubanerna på väg mot stranden utanför byn Girón. Omkring 80 meter från stranden skär ett skorrande ljud genom nattens tystnad.

Motorn stannar och den lilla svarta plastbåten gungar ljudlöst på vågorna. Grayston Lynch, den ene av två CIA-agenter som följer med brigaden i Kuba, svär.

I flera timmar har hans folk studerat flygfoton av stranden och kommit fram till att skuggorna under vattenytan var tång. Men det är korallrev.

Lynch kryper ihop i stäven med sitt automatgevär. De andra männen svingar sig ut över relingen och glider ned i vattnet som når dem till midjan. Ett brummande ljud får dem alla att hejda sig.

En jeep dyker upp på stranden och stannar med skrikande bromsar. CIA-agenten kikar upp över stäven. I samma ögonblick träffar skenet från jeepens strålkastare honom rakt i ansiktet.

Utan att tveka klämmer Lynch åt avtryckaren och skjuter rakt mot jeepen. De första skotten under invasionen av Grisbukten har avlossats.

VIDEO – Ett amerikanskt nyhetsinslag direkt efter angreppet:

Den 17 april 1961, kl. 03.15, Castros lägenhet i Havanna.

Kubanska vakter har larmat ledningen i Havanna via en radio på stranden. Fidel Castro sover helst på dagen. När telefonen ringer strax efter kl. 03 är han klarvaken. Han lyfter luren och lyssnar uppmärksamt.

Det militära högkvarteret rapporterar om en landstigning vid Girón. Castro blir inte förvånad. Som gammal gerillasoldat inser han fördelen med att gå i land just där. Området ligger avskilt och omgivet av träskmarker.

Castro vet också att brohuvudet måste slås ut omedelbart. Han ringer till chefen för kadettskolan.

”De är redan här”, säger han. Rösten i andra änden av telefonledningen är sömndrucken och förvirrad.

”Legosoldaterna – de har kommit! De har gått i land vid Zapata-träsket”, ropar Castro.

Skolchefen ska ta med sig en bataljon kadetter från skolan och köra söderut mot stränderna, beordrar Castro.

”Kör så snabbt ni kan!”

Den 17 april 1961, kl. 04.00, San Antonio-flygbasen, Kuba.

Endast hälften av Kubas flygvapen är förstört. Castro vill ha upp resten av flygplanen i luften så fort som möjligt.

Kapten Enrique Carreras sitter redo i sitt Sea Fury-jaktplan med bältet hårt åtdraget när han får order om att gå till kontrolltornet.

Fidel Castro vill tala med honom. Carreras springer snabbt de 150 meterna bort till tornet. Han tar telefonen på väggen:

”Ge mig mina order, comandante.”

Den välkända, hesa rösten i andra änden svarar:

”Just i detta ögonblick går de i land vid Girón. Jag vill att du ska sänka skeppen. Låt inte de där fartygen komma undan.”

Fidel Castro tränar med det bulgariska basketlaget

Trots alla mordförsök höll Castro hög profil. Här tränar han med det bulgariska basketlandslaget.

© Scanpix

Den 17 april 1961, i gryningen, luftrummet mellan Nicaragua och Kuba.

Exilkubanerna vet inte att Kennedy har stoppat flygangreppen. Det första av sex exilkubanska flygplan transporterar fallskärmssoldater från Nicaragua till Kuba.

Det är nästan för bra för att vara sant. Djupt nere under dem plöjer ett amerikanskt hangarfartyg och två jagare fram genom vågorna. Piloten Raúl Solís är säker på att fartyget har kurs direkt mot Kubas stränder.

Han vänder sig till sin kamrat och börjar vissla den amerikanska flottans signaturmelodi.

”För helvete! Vi kan bara inte förlora”, säger kamraten.

När det exilkubanska planet sveper över hangarfartyget vippar det triumferande med vingarna. Även fallskärmssoldaterna har sett fartygen. De ska minsann sparka kommunisterna i röven, lovar de och hoppar ut.

Innan han kan återvända till flygbasen måste Solís kontrollera en landningsbana vid Girón. Planet cirklar två gånger på bara 150 meters höjd. Allt ser perfekt ut. På väg ut över havet ser Solis en B-26:a närma sig snabbt.

”Titta, där kommer en av de våra”, säger kamraten glatt. Solís vänder sig mot honom. Hans ansikte är förvridet av skräck.

”Nej”, ropar han. ”För helvete, det är Castros B-26:a. Nosen är av plast!”

Kamraten tittar en gång till och ser nu hur skurar av kulspruteeld sprutar ut från B-26:ans vingar. I ren panik flyger Solís rakt mot fiendeplanet som dyker tvärt.

Medan Solís flyger in i ett moln för att gömma sig ser han ett av de andra planen som ska släppa ut fallskärmstrupper. Förföljt av en Sea Fury störtar det i havet.

Solís kamrat försöker tända en cigarrett men hans händer skakar för mycket.

Den 17 april 1961, kl. 06.30, transportfartyget Houston utanför Kuba.

Den exilkubanska flottan är under kraftigt angrepp från Castros plan.

Kaptenen på Houston har precis ställt ifrån sig kaffekannan när ett väldigt brak skakar hela fartyget och får skrovet att skälva. Ovanför fartyget tar en Sea Fury till flykten.

Vattnet forsar in genom ett stort hål i fartygssidan. Det brinner.

”Stanna där du är”, ropar kaptenen över radion till sin maskinist. ”Ge henne full maskin.”

Han är fast besluten att nå stranden så att han kan landsätta exilkubanerna. Den ena livbåten sätts i vattnet. Den andra är full med hål orsakade av tidens tand och Castros projektiler.

Runt om skeppet hoppar den ene mannen efter den andre i vattnet. Några grodmän och en CIA-agent kommer i gummibåt från ett av de närliggande fartygen.

”Se till att komma iväg, era skitstövlar. Det är ert förbannade krig”, vrålar agenten till de exilkubaner som hoppar ned i gummibåten. Stäven på Houston sjunker ned i vågorna.

Militär operation

Utan amerikanskt flygunderstöd kan kubanerna skjuta ner de exilkubanska planen och bomba invasionsstyrkan.

© Polfoto/Corbis

Den 17 april 1961 kl. 09.30, transportfartyget Rio Escondido.

Kubanska plan har sänkt Houston och angriper nu Rio Escondido, ett av den exilkubanska flottans viktigaste fartyg.

”Sea Fury! Sea Fury!” Besättningen på Rio Escondido är skräckslagen och förvånad över att Castro fortfarande har flygplan i luften.

Kapten Gus Tirado retar sig på att han inte har hunnit lossa fartygets dyrbara last – kommunikationsutrustning, 145 ton ammunition och proviant för tio dagar – när han ser ett flygplan närma sig på styrbords sida.

Raketerna blixtrar från det lilla planet. En av dem slår ned på däcket nära bryggan och antänder bränsletunnorna med ett väsande ljud. Tirado ger order om evakuering.

Klädda i orange flytvästar betraktar besättningsmännen eldens härjningar från sina livbåtar. Ett eldklot stiger upp mot skyn, följt av ett svampmoln. Tirado ser sig omkring.

De andras läppar rör sig men han hör ingenting. Han har förlorat hörseln på båda öronen.

Den 17 april 1961, eftermiddag, på landstigningsfartyget Blagar.

Lynch har landsatt en grupp exilkubaner och återvänt till fartyget Blagar. Där får han veta att alla fartyg ska segla ut utanför kubanskt farvatten och återvända igen efter mörkrets inbrott.

Lynch är tveksam. Han vet att brigaden bara har ammunition för en enda dag – fartygen blir tvungna att lossa. Men Castros flygplan svärmar överallt och skeppen kan inte sätta i land någonting över huvud taget.

Lynch lutar sig över mikrofonen i den lilla radiohytten.

”Pepe, vi måste ge oss iväg”, förklarar han för brigadchefen Pepe San Roman.

”Okej, men lämna oss inte i sticket.”

Lynch lovar att återvända med ammunition när solen gått ned. Med adress till ett av amerikanska flottans fartyg säger han: ”Vi kommer ut nu.”

Tillsammans med resten av fartygen i brigaden seglar han ut i full fart – bort från Grisbukten, bort från brigaden.

Den 18 april 1961, natt, nära stranden Playa Larga.

Castros milis är på väg söderut för att kasta ut brigaden från stränderna. Exilkubanerna har gått i ställning i en rondell som Castros trupper måste passera.

Castros Stalin-stridsvagnar dundrar ned mot stranden. De skjuter mot allt som rör sig och kör till och med över skadade. Kubanskt flyg fäller oavbrutet bomber från luften.

Erneido Oliva, näst högste befäl i brigaden, har länge ransonerat sina granater men nu ger han eld för fullt. Granater och vit fosfor slungas mot Castros ryska stridsvagnar.

De kubanska soldaterna skriker när fosforn fräter sig in i huden. Men stridsvagnarna kan inte hejdas.

Till sist ställer sig Oliva med ett raketgevär mitt på vägen för att stoppa en stridsvagn. Föraren kliver ut med händerna över huvudet och ger upp.

Oliva vet att fristen blir kortvarig för brigaden har snart slut på ammunition.

”Skicka flyg, annars klarar vi oss inte!” hörs Pepe San Romans röst över radion.

Fidel Castro slåss själv vid fronten

Fidel Castro skyndar själv till fronten och uppmuntrar sina män i kampen mot ”legosoldaterna” från USA.

© Polfoto/AP

Den 18 april 1961, kl. 08.45, på stranden Playa Girón.

Oliva lyckas avvärja angreppet från Castros stridsvagnar men vet att ett nytt är att vänta. Han tar sig till Playa Girón för att konferera med andra ledare i brigaden.

Palmerna susar i vinden över den lilla cementbungalow som Pepe San Roman gjort om till sitt högkvarter. Där inne är stämningen allt annat än idyllisk.

Nu när Oliva har lämnat Playa Larga ligger brohuvudet öppet för Castros trupper. Bara på ett enda ställe fortsätter exilkubanerna att kämpa.

Oliva är nedstämd. Kampen är inne i en avgörande fas och nederlaget är nära. Han föreslår att exilkubanerna ska fly upp i bergen.

”Bättre än att dödas”, suckar Oliva uppgivet.

Pepe säger nej. Bergen är för långt bort. I stället försöker Pepe hålla huvudet kallt. Brigaden är trängd från alla håll och himlen är ett inferno av eld och flygplan.

Ovanför de exilkubanska trupperna svärmar Castros MiG-15 och T-33 – snabba, moderna jetplan. Brigaden har snart ingen ammunition kvar.

Gång på gång tar Pepe mikrofonen och anropar de amerikanska fartygen för att be om flygunderstöd. Han blir mer uppfordrande ju senare på dagen det blir.

Den 18 april 1961, eftermiddag, luftrummet söder om Grisbukten.

På hangarfartyget Essex står några amerikanska jetplan men de får bara användas för rekognoscering. Piloten Jim Forgy patrullerar kusten längs Grisbukten.

Jim Forgy får plötsligt syn på en strimma svart rök. Han är en erfaren pilot och förstår genast att det pågår en luftstrid.

När han kommer närmare kusten ser han en kubansk Sea Fury som enträget jagar ett av brigadens långsamma B-26-plan. Snart kommer det att vara slut med det exilkubanska planet. Forgy fattar sin radio.

”Jag har en Sea Fury som är på väg att skjuta ned en B-26:a. Anmodar om tillstånd att agera.”

Det brusar och skrapar.

”Var god dröj”, säger en röst.

Sekunderna känns som timmar. Forgy flyger mot det kubanska planet i hopp om att distrahera det. Det klickar till i radion. Äntligen svarar Essex.

”Svar nej”.

Kubansk militär firar segern över USA 1961

Jublet och glädjen vill aldrig ta slut; imperialisternas plan att störta Castro har misslyckats.

© Polfoto/Ullstein Bild

Den 18 april 1961, kl. 22.l5, Vita huset, Washington D.C.

Kennedy håller galamiddag. Under hela kvällen strömmar det in dåliga nyheter om invasionen. Efter festen kallar presidenten till sig sina närmaste män.

De flesta är fortfarande klädda i frack. Richard Bissel, CIA:s chef för invasionen, berättar att läget i Grisbukten är desperat.

Han och amiral Burke vädjar till presidenten om att låta hangarfartyget Essex skicka upp två jaktplan för att skjuta ned fiendens plan.

”Bara två jetplan!”, ber amiralen.

”Burke, vi kan inte riskera att bli indragna i det här”, svarar en trött Kennedy.

Amiralen kan inte längre behärska sig. ”För helvete, Mr President. Vi ÄR indragna i det.” Men Kennedy ger inte med sig.

Den 18 april 1961, sen kväll, farvattnet utanför Girón.

Pepe San Roman och fyra andra män har gett sig ut i en liten båt för att leta efter skeppen med ammunition. De vet inte att fartygen har flytt undan kubanska flygattacker.

Männen turas om att tala i den lilla radio som de har ombord. Desperationen växer medan de upphetsade rösterna gång på gång anropar de stora fartygen. Så småningom blir ropen till skrik.

”Men för satan! Var i helvete är ni?!”

De får inget svar. Bara motorbullret och vågornas kluckande hörs i nattmörkret.

Den 19 april 1961, kl. 02.00 ombord på landstigningsfartyget Blagar.

Lynch har precis fått veta att flottan fått tillstånd att evakuera brigaden. På land pågår striderna fortfarande.

Hettan är olidlig i det lilla radiorummet. Fönstergluggarna är täckta och endast några små ventiler släpper in lite frisk luft. Lynch svettas trots att han har kastat av sig både skjorta och undertröja.

Han är smutsig och orakad. Sotet som han kamouflerade sig med under landstigningen sitter kvar på hals, öron och handleder. Framför honom står en stor kopp med en skvätt starkt, kubanskt kaffe.

Han plågas av tanken på att behöva meddela Pepe om en evakuering. Han tänker noga igenom vad han ska säga och lyfter sedan mikrofonen.

”Lyssna nu noga”, börjar han. ”Jag vill att du ska veta att om det går riktigt, riktigt illa så är vi redo att komma och hämta ut er därifrån.”

”Nej.” Pepe låter trött men bestämd i den raspiga högtalaren. ”Vi vill inte evakueras. Vi kom hit för att kämpa. Om det ska ta slut, så låt det ta slut just här.”

Fidel Castro berättar om USA:s nederlag

I detalj redogör Fidel Castro för hur hans män har tillfogat USA landets första militära nederlag i Latinamerika.

© IBL Bildbyrå

Den 19 april 1961, stranden nära Girón.

Castros trupper har pressat Olivas män in i Girón. Där upptäcker de att Pepe San Roman i desperation har förstört all sin kommunikationsutrustning och flytt mot bergen.

Vrede och desperation avspeglas tydligt i männens ansikten när de stirrar ut över havet där det fortfarande inte syns några fartyg. Flera av dem skjuter ut mot vågorna.

Sedan riktar de gevären mot däcken på sina lastbilar och mot siktena på stridsvagnarna så att Castro inte kan använda dem.

Därefter går de i en lång kolonn österut mot staden Cienfuegos. De hinner inte gå många meter förrän Castros flyg vrålar över huvudet på dem och kulorna börjar hagla.

Vettskrämda försvinner brigadens sista kämpande män ut i träskmarkerna.

Den 22 april 1961, flygbasen Puerto Cabezas, Nicaragua.

Gus Ponzoa – piloten som bombade flygplatsen i Santiago de Cuba – har fått sin sista order. Han ska gå igenom sina döda kamraters kvarlämnade tillhörigheter.

Gus Ponzoa ser sig omkring i det välbekanta rummet. Här brukade han stappla in på eftermiddagen, slänga sig på sängen och sova mitt i allt oväsen och ståhej. Nu är det mycket tyst.

Ponzoa öppnar skåpen vid sängarnas fotändar och sorterar innehållet. Uniformer och underkläder läggs på golvet. Id-kort och officiella papper läggs i en hög som han bär ut och bränner.

En liten hög blir kvar vid varje skåp. Ponzoa tar ett djupt andetag och börjar sortera. Han plockar upp föremålen, ett i taget: en bibel, en hög med brev, en liten kubansk flagga.

Han lägger sakerna i en grön tygpåse och går vidare till nästa hög.

Den 26 april 1961, Havanna.

Hela världen vet nu att USA ligger bakom in­vasio­nen. I direktsänd tv berättar Castro för sitt folk om vad som hänt.

Fidel Castro talar i fyra timmar. Beväpnad med karta och pekpinne redogör han för vad som skett i Grisbukten. Rösten höjs och sänks. Den uttrycker förakt, hån, ilska och självsäkerhet.

”Imperialisten undersöker terrängen och analyserar antalet kanoner, flygplan och stridsvagnar. Revolutionären undersöker befolkningen”, ryter han.

Gatorna ligger öde i hela landet. Alla sitter hemma vid tv:n och hejar på sin hjälte. På militärbaserna står män tålmodigt i flera timmar för att se sin ledare. Hela Kuba sjuder och jublar av stolthet.

Av brigadens 1 400 man togs cirka 1 200 till fånga vid Grisbukten. Flera avrättades för förräderi.

I december 1962 frigav Castro 1 113 fångar i utbyte mot medicin och livsmedel till ett värde av 53 miljoner dollar. Bland de frigivna fanns Pepe San Roman och Erneido Oliva.

New York Times förstasida under Kubakrisen 1962

Hela världen höll andan under Kubakrisen 1962. I värsta fall skulle jorden ha kastats ut i ett förödande kärnvapenkrig.

© Scanpix/Granger

Kubakrisen gjorde en ny invasion omöjlig

I oktober 1962 stod världen på randen till ett kärnvapenkrig. Efter 13 dagar stod Castro som segerherre.

Den misslyckade invasionen 1961 gjorde Castro populärare än förut men Kennedy hämtade sig aldrig riktigt efter nederlaget. En viss balans i förhållandet mellan de båda ledarna infann sig dock efter Kubakrisen 1962.

Ett amerikanskt spionplan avslöjade att Sovjet höll på att placera kärnvapenrobotar i Kuba. Robotarna, som skulle kunna utplåna delar av USA, rubbade maktbalansen i kalla kriget.

Många militära och politiska ledare i USA röstade för ett militärt ingripande men Kennedy föredrog en sjöblockad och diplomati. Presidentens försiktighet lönade sig och en diplomatisk lösning kom till stånd.

Sovjetunionen avlägsnade missilerna men USA måste lova att aldrig angripa Kuba. Kennedy måste leva sida vid sida med ärkefienden Castro.

VIDEO – Se president Kennedy försvara det misslyckade angreppet.