Ronald Reagans tal vid Berlinmuren har gått till historien som ett av 1900-talets mest ikoniska.

© Ronald Reagan Library & Shutterstock

Trotsig Reagan ville riva Berlinmuren

Efter murens fall har Ronald Reagans ikoniska tal vid Berlinmuren år 1987 fått i det närmaste kultstatus i historien om kalla krigets sista år. Det var emellertid nära att de berömda orden aldrig yttrades. Onödiga provokationer riskerade att förstöra den sköra relationen med Sovjetunionen, men det brydde sig inte presidenten om.

9 september 2019 av Jónas Terney Arason

Ett grått molntäcke ligger över Berlin. Fukten i luften täcker de västtyska åhörarna som en osynlig matta. Tusentals människor har samlats på den västtyska sidan av Brandenburger Tor för att höra talarna. Med anledning av Berlins 750-årsfirande har en speciell gäst klivit upp på podiet.

Den gamla stadsporten Brandenburger Tor syns bakom den amerikanske presidenten Ronald Reagan. Skottsäkert glas bakom podiet ser till att stadsporten syns, trots att den ligger i Östberlin.

Vid den här tidpunkten är det ingen av åhörarna som vet att Reagans tal om ett ögonblick ska komma att cementera hans roll i Berlinmurens historia. Efter att ha vänt sig till invånarna i både Väst- och Östberlin riktar Reagan ett budskap direkt till Sovjetunionens ledare:

”Generalsekreterare Gorbatjov, om du vill ha fred, om du söker framgång för Sovjetunionen och för Östeuropa, om du vill se liberalisering: Kom hit till denna port! Herr Gorbatjov, öppna denna port!”

Efter det att applåderna har lagt sig yttrar Reagan vad som ska visa sig bli några av 1900-talets mest berömda ord:

”Herr Gorbatjov, riv denna mur!”

Folkstämningen testades i Berlin

När Ronald Reagan skulle resa till Europa i juni 1987 var det från början inte tänkt att han skulle besöka Berlin. Det var egentligen meningen att han bara skulle åka till Rom och Venedig med anledning av ett ekonomiskt toppmöte.

Den västtyska regeringen bad emellertid Reagan att göra en blixtvisit i Berlin och hålla ett tal med anledning av stadens 750-årsfirande. Därför planerades hemresan om, så att Reagan fick några timmar i Berlin.

En stor grupp bestående av amerikanska underrättelseagenter, logistiker och pressekreterare skickades till Berlin för att förbereda presidentens besök. Talskrivaren Peter Robinson, som var med i Berlin, diskuterade det kommande talets innehåll med bland andra en amerikansk diplomat.

Diplomaten, som var märkbart nervös inför presidentens besök, talade mest om vad han tyckte att talet inte skulle innehålla. Peter Robinson minns diplomatens varnande ord.

”Presidenten skulle hålla låg profil, absolut inte slå sig för bröstet – inga utfall mot Sovjetunionen och inga uppeldande uttalanden om Berlinmuren. Västberlinarna hade för länge sedan vant sig vid muren.”

Senare befann sig Peter Robinson på en stor middagsbjudning med västberlinare från olika samhällsskikt. Han frågade middagsgästerna om det stämde att de hade vant sig vid muren. Det blev alldeles tyst runt bordet.

Efter en stund reste sig en av männen vid bordet och pekade mot Östberlin. ”Min syster bor drygt 30 kilometer åt det hållet. Jag har inte träffat henne på över två årtionden. Tror du att jag kan vänja mig vid det?”

En annan man reste sig och berättade att han blev utstirrad av en östtysk gränsvakt varje dag på sin väg till jobbet: ”Den där soldaten och jag talar samma språk. Vi delar samma historia. Men den ene av oss är djurskötare och den andre ett djur, och jag känner mig aldrig säker på vem som är vad.”

Den som gjorde störst intryck på Robinson var värdinnan: ”Om nu Gorbatjov menar allvar med sitt prat om glasnost och perestrojka (öppenhet och reformer) får han gärna visa det. Han kan väl låta riva muren.”

Talen inför den stundande Europaresan gås igenom tillsammans med Ronald Reagan. I mitten i soffan längst bort sitter Peter Robinson.

© Ronald Reagan Library

Berlinmuren skulle ner ... fast inte just nu

Flera utkast till talet i Berlin avvisades. De var inte starka nog. Peter Robinson försökte med flera olika formuleringar för att uttrycka önskan att riva Berlinmuren. Det tog lång tid innan han kom fram till orden som skulle gå till historien: ”Mr. Gorbachev, tear down this wall!

Först en månad innan talet skulle hållas nåddes Ronald Reagan av ett utkast. Utan att göra någon större sak av det hela sa Reagan att han gillade talet. Särskilt förtjust var han i uppmaningen till Gorbatjov.

När Reagan fick frågan om det var något han ville säga direkt till östtyskarna, som kunde höra radioutsändningen av talet, svarade han kort: ”Ja, det är ju den där passagen om att riva muren. Den där muren måste bort. Det vill jag gärna säga till dem.”

När talet cirkulerade internt i regeringen väckte det emellertid ett ramaskri. Nationella säkerhetsrådet avrådde starkt från att rikta en så uppenbar provokation mot Gorbatjov.

Även de amerikanska diplomaterna i Berlin vände sig mot formuleringen. Talet kallades både naivt, klumpigt, fyllt med falska förhoppningar och onödigt provocerande mot Sovjetunionen.

Peter Robinson minns att det kom minst sju alternativa utkast från kritikerna. Inget av dem innehöll någon uppmaning om att riva Berlinmuren.

Säkerhetsrådet motsatte sig egentligen inte själva tanken att riva Berlinmuren, men deras formuleringar var försiktigare. En av dem som föreslogs var: ”En dag kommer den här fula muren att vara borta.”

Diskussionen pågick fortfarande när det bara var en vecka tills talet skulle hållas. Kenneth Duberstein, Vita husets vice stabschef, var den siste som skulle försöka övertala Reagan att hålla ett försiktigt tal. Duberstein hade instruerats av inrikesministern att säga att uttalandet kunde framstå som provocerande och alltför hårt mot Gorbatjov.

Duberstein medgav att han själv tyckte att den kontroversiella meningen lät bra. Han avslutade med att säga att presidenten hade sista ordet i frågan. Duberstein minns tydligt presidentens reaktion: ”Han sprack upp i sitt fantastiska, illmariga leende och sa: ’Vi behåller den.’”

En del av manuskriptet till Ronald Reagans tal vid Berlinmuren den 12 juni 1987.

© Ronald Reagan Library

Därmed blev de ikoniska orden kvar i Reagans tal, som väckte starkt bifall bland de västtyska åhörarna.

I Sovjetunionen betraktades uppmaningen till Gorbatjov som en öppen, krigisk provokation. Reaktionerna från Sovjetunionen sträckte sig emellertid inte längre än till uttalanden i medier. Farhågorna om att talet skulle förstöra den sköra relationen mellan öst och väst var med andra ord obefogade.

I dag är Ronald Reagans ord världsberömda, men i samtiden var det faktiskt inte många som hörde talet. Verkligt uppmärksammat blev talet först efter Berlinmurens fall. Trots dess sena genomslagskraft har talet gjort att Reagans namn är för evigt förknippat med Berlinmurens historia.

Kanske är du intresserad av...