Just när man kan börja urskilja linjerna på fotbollsplanen i det första späda gryningsljuset hörs det skarpa ljudet av tvåtaktsmotorer på högvarv i idrottsarenan Britzer Mühle i södra Västberlins sovande förorter.
Sekunden därpå börjar träpropellrarna snurra på de båda ultralätta flygplan som bröderna Holger och Ingo i skydd av natten fört in på planen i delar och monterat ihop på plats.
Exakt klockan 4.22 den 26 maj 1989, efter 50 meters skumpig resa över den ojämna marken, tvingar Ingo upp sin tvåsitsiga, lätt ombyggda Ikarus Fox II/C22 över de höga lövträden.
Lillebror Holger följer honom några sekunder senare. Stolen bredvid Ingo är tom; den är reserverad för brodern Egbert. Ingo och Holger är på väg över till andra sidan av Berlinmuren för att hämta honom.
Färglösa hyreshus tornar upp sig mot den grå morgonhimlen under de flygande bröderna och längre fram skymtar de ett kantigt, lysande område som slingrar sig som ett glödande ärr i sicksack genom storstaden.
Berlinborna kallar den ”dödsremsan” – många DDR-medborgare har fallit offer för vakternas kulor i sina försök att korsa detta starkt upplysta ingenmansland mellan Öst- och Västberlin.
Ingo och Holger sätter kurs rakt mot den illavarslande ljusremsan. Båda två har tidigare flytt från DDR; Ingo på en luftmadrass och Holger med hjälp av en pilbåge och en linbana.
Nu är de på väg tillbaka in över gränsen. Om de åker fast kan de räkna med minst 15 år i något av Östtysklands beryktade fängelser.
Bröderna Bethke flydde från Östberlin i två ombyggda lättviktsplan av typen Ikarus Fox II/C-22.
Luftmadrass över Elbe
Det är exakt 14 år sedan Ingo Bethke själv flydde från DDR. Han var son till trogna partimedlemmar och år 1973 utsågs han till att göra värnplikt som vakt vid floden Elbe på gränsen till Västtyskland.
Trots att han hade partitrogna föräldrar hatade den unge mannen kommunistregimen och hans högsta dröm var att fly till väst.
Under sina drygt två år i militärtjänst studerade Ingo gränsen noga och lärde sig säkerhetsprocedurerna in i minsta detalj för att senare kunna förverkliga sin dröm.
På kvällen den 22 maj 1975, ett halvår efter att han lagt av sig uniformen, är 21-årige Ingo redo för sitt flyktförsök över Elbe.
Tillsammans med sin vän Wolfgang smyger han sig i skydd av nattmörkret genom den fem kilometer breda spärrzonen längs floden där ingen östtysk får vistas utan tillstånd.
De har med sig två avbitartänger, två uppblåsbara madrasser och en hemmagjord stamp som består av en trästock med en kloss i ena änden.
Ingo och Wolfgang lyckas smyga sig fram till gränsstängslet.
De klipper ett 30 gånger 30 cm stort hål och kryper igenom. Ingos hjärta bultar men det finns inget som tyder på att de blivit upptäckta.
Försiktigt slår Ingo med sitt hemmagjorda redskap på marken omkring en meter framför sig.
Om det finns minor i marken kommer de att explodera om han träffar dem.
Minorna är tillräckligt kraftfulla för att slita bort ett ben, men på en meters håll hoppas Ingo att en eventuell explosion inte kommer att göra så stor skada.
Ingos bankande utlöser turligt nog inga minor. Varje gång han säkrat en yta stor som ett fotspår tar han försiktigt ett steg framåt.
Wolfgang sätter sina fötter exakt där Ingo trampat.
De båda unga männen tar sig oupptäckta fram till floden och börjar blåsa upp luftmadrasserna. Ute på floden lurar de snabba östtyska patrullbåtarna.
Just nu syns dock ingen båt. Ingo och Wolfgang vadar ut i det kalla vattnet, lägger sig på luftmadrasserna och paddlar som besatta mot friheten.
Paddlingsturen känns evighetslång, trots att floden bara är cirka 200 meter bred på den plats de har valt ut.
Ingo är hela tiden livrädd för att bli upptäckt, men efter en halvtimme på luftmadrassen får han äntligen syn på den andra stranden. Genomblöta men lyckliga kravlar sig de båda flyktingarna i land. De är fria.
Med linbana över muren
Åren efter Ingos flykt börjar även hans lillebror Holger att drömma om att ta sig ut till friheten.
Han försöker tänka ut en hållbar flyktplan men det är inte enkelt: Under 1970- och 1980-talen bygger DDR ständigt ut sin gränsbevakning med allt ifrån vakthundar och vakttorn till elektriska stängsel.
I november 1982 ler lyckan äntligen mot 24-årige Holger Bethke. En av hans bästa vänner, Michael Becker, presenterar en flyktplan som har ”80 procents chans att lyckas”. Holger lyser genast upp: ”Räkna med mig – jag hänger med!”
Snart får brodern Ingo i Västtyskland ett utsmugglat brev där Holger beskriver sin våghalsiga plan. På Bouchéstrasse, där muren kilar sig in mellan två hyreshus, ska Holger och Michael med hjälp av en pilbåge skjuta en lina från Östberlin till Västberlin.
Ingo ska vänta på västsidan, plocka upp linan och använda den för att dra en stålvajer över muren. Ingo ska fästa vajern vid sin bil och spänna den.
Holger och Michael har byggt var sitt hjul med handtag på, och hängande i dessa ska de rulla på linbanan över den fruktade dödsremsan på 20 meters höjd.
Medan Holger och Michael övar bågskytte i Berlins parker lyckas Ingo få en walkie-talkie insmugglad i Östberlin. Via den ska de kommunicera under flykten. Den 30 mars 1983 är allting förberett.
Den första Berlinmuren från 1961 var enkel och bestod av cementblock krönta med taggtråd.
I ett getingbo av angivare
Klockan två på eftermiddagen börjar Holger Bethke och Michael Becker, utklädda till elektriker, att bära sin kamouflerade flyktutrustning uppför trapporna till ett vindsutrymme i den noga utvalda byggnaden på Bouchéstrasse.
De båda unga männen har verkligen tänkt på alla detaljer: För att inte höras under den kommande, nattliga aktionen har de tagit med sig ljudisolerande mattor till golvet och ullsulor att klistra under skorna.
Det visar sig vara ett smart drag. Utan att veta om det har de hamnat mitt i ett getingbo av potentiella angivare.
DDR-regimen har för länge sedan sett till att alla som bor intill Berlinmuren är trogna partimedlemmar som inte tvekar att meddela gränsvakterna om de upptäcker något misstänkt.
Klockan tre på natten, efter nästan 13 timmars väntan uppe under taket, sätter Holger igång sin walkie-talkie.
Ur apparaten kan de höra Ingos röst: ”Jag är på plats.
Är ni redo?”
Försiktigt öppnar Michael Becker ett av takfönstren och sticker ut huvudet. Inga poliser eller gränsvakter syns till – förutom en ensam vakt i tornet vid husgaveln, men han ser ut att ha somnat. Holger spänner bågen, sticker ut pilen genom fönstret och skjuter.
Pilen flyger iväg med fiskelinan efter sig, men fastnar i ett träd.
Männen på vinden är livrädda att någon ska ha hört dem.
Vakten i tornet rör inte en fena. Ny pil, ny lina.
Den här gången prickar Holger taket på fyravåningshuset på västsidan. Pilen skulle ha flugit över det huset.
De har bara två pilar kvar. Holger spänner bågen på nytt. Äntligen kommer pilen hela vägen fram, men Ingo lyckas inte hitta den.
Holger och Michael väntar oroligt vid walkie-talkien.
Minuterna känns som evigheter.
Det tar en hel timme innan Ingo rapporterar att han hittat pilen. Sakta firar männen ned en tjockare lina och därefter själva stålvajern hela vägen över till huset på andra sidan muren.
De båda östtyskarna fäster stålvajern vid den kraftiga skorstenen inne i huset och ger signal till Ingo att strama åt vajern. Murbruk och små tegelstensbitar flyger kring dem när Ingos BMW 525 drar åt vajern. Oväsendet tycks öronbedövande men ingen reagerar.
Holger är den förste som klättrar ut genom fönstret. Han vet inte om stålvajern har tillräcklig lutning för att han ska komma hela vägen fram.
Han riskerar till och med att bli hängande mitt över Dödsremsan.
Med blicken stelt riktad mot Västberlin fäster han sitt hjul på vajern och kastar sig ut.
Den första sträckan glider han obehindrat iväg mot friheten – men tre-fyra meter från hustaket på andra sidan stannar hjulet plötsligt.
Resolut svingar han upp benen över vajern och hoppas innerligt att det skarpa skenet från strålkastarna ska blända vakterna så att de inte upptäcker honom.
Några ögonblick senare sätter han fötterna på taket i Västtyskland. Ingen reagerar.
Några sekunder senare är även Michael Becker över gränsen, och de båda männen jublar: ”Vi klarade det! Vi klarade det!”
Klockan halv fem på morgonen den 31 mars 1983 kan Holger Bethke återförenas med sin bror efter nästan åtta år. Men en person fattas fortfarande: Egbert.
Helikopter från Playboy föder idé
Idén att rädda mellanbrodern ur Östberlin via luften föds när Ingo och Holger år 1984 råkar få syn på en artikel om en minihelikopter i en Playboy-tidning.
En västtysk vän, Peter Jende, skickas genast till Östberlin för att ta kontakt med Egbert och berätta för honom om planen.
Avhopparna Ingo och Holger kan inte resa in i DDR, men västberlinare kan relativt lätt ta sig fram och tillbaka över gränsen. Peter Jende hittar snart Egbert. ”Vill du att dina bröder ska flyga dig ut ur DDR?” frågar Jende nästan direkt.
”Ja!” utbrister Egbert Bethke spontant, men tillägger snart bekymrat: ”Men mina bröder kan ju inte flyga ...”
Det har de emellertid börjat lära sig. Helikoptern i Playboy-tidningen visar sig vara en obrukbar prototyp, men 1987 bestämmer sig bröderna efter moget övervägande för två så kallade ultralätta flygplan av typen Ikarus Fox.
Planen tillverkas av den västtyska flygplansfabriken Comco Ikarus Gmbh som specialiserat sig på små, lätta flygplan som kunden själv kan montera. Ingo tar en snabbkurs i flygning.
Resten av träningen försiggår i största hemlighet på ett privat område i Belgien.
Sakta men säkert lär sig även Holger att behärska flygplanet.
De båda bröderna väljer ut en stor gräsmatta i Treptower Park som bästa platsen att plocka upp Egbert – alldeles intill Östberlins största minnesmärke över alla de sovjetiska soldater som stupade under andra världskriget.
För att start och landning ska kunna göras så snabbt som möjligt förser de Ingos flygplan med en extra stark motor som förkortar startsträckan med 30 meter.
Landningsförhållandena måste undersökas, och bröderna har inget annat alternativ än att skicka in Holger i Östberlin.
De känner en man från Hamburg som är på pricken lik Holger. De övertalar honom att ”råka tappa” sitt pass och skickar därefter in ett foto på Holger till passkontoret när han ska beställa ett nytt pass.
Planen fungerar: Med det falska passet kan Holger obehindrat resa till Östberlin och tillsammans med Egbert studera alla små detaljer som mullvadshögar och andra tänkbara faror i Treptower Park. Holger kan därefter återvända till Västberlin utan problem.
Inför flygaktionen målar Ingo och Holger vingar och stjärtroder på de små flygplanen i militärfärger, och klistrar den röda ryska stjärnan på stjärten och undersidan av vingarna så att flygplanen liknar sovjetiska militärplan.
Ingo som tjänstgjort som gränsvakt är övertygad om att de röda stjärnorna kan ge dem livsviktiga extraminuter.
Om en gränsvakt upptäcker flygplanen kommer han inte att skjuta, i stället kommer han att sätta igång en lång kedja av telefonsamtal som i slutänden hamnar hos centralkommandot i Röda armén.
Det kommer att ta evigheter, och bröderna behöver bara några minuter på sig för att hämta ut Egbert – hoppas de.
En pil, en bue og en fiskesene var blant ingrediensene da Michael Becker (t.v.) og Holger Bethke flyktet over Berlinmuren i 1983.
Ödel-Dödel, hör du mig?
Klockan 4.25 på morgonen den 26 maj närmar sig Ingo och Holger Berlinmuren i sina små flygplan.
”Ödel-Dödel?” ropar Ingo i sin walkie-talkie, det är broderns gamla smeknamn.
”Ödel-Dödel, hör du mig?”
Egbert Bethke sitter hopkrupen i ett buskage i Treptower Park när han hör Ingos röst i sin walkie-talkie.
”Ja!” viskar han, rädd att bli upptäckt av någon patrullerande polis eller förbipasserande hundägare. ”Jag är här.”
”Okej”, raspar det i apparaten, ”vi är på väg.”
Ingo känner sig lättad när han hör Egberts röst. Räddningsaktionen går som den ska – så här långt.
Men just när Ingo svänger in över Treptower Park dyker något oväntat upp i ena änden av ”landningsbanan”: en kringresande cirkus har ställt sina vita husvagnar i en fyrkant kring ett stort cirkustält. Ingo fattar ett snabbt beslut: Han påbörjar inflygningen och hoppas att artisterna inte ska vakna innan han hunnit lyfta igen – med Egbert ombord.
Medan Ingo cirklar ned mot gräsmattan kretsar Holger över parken.
Om Ingo landar fel och knäcker landningsstället – vilket inte är omöjligt eftersom gräsmattan är full med mullvadshögar – måste Holger landa och plocka upp sina bröder.
Han vet dock inte om det lilla planet orkar lyfta med tre män ombord.
Ingo svävar en stund nästan nere vid marken innan han försiktigt landar. Landningsstället håller! Han stannar planet med snurrande propeller alldeles intill det sovjetiska minnesmärket över fallna soldater, redo att strax lyfta igen.
Egbert får syn på det lilla ultralätta planet, rusar ut ur buskaget och fram till sin storebror. De har inte träffats på 14 år. ”Spring inte in i propellern!” ropar Ingo.
Egbert kastar sig in på passagerarplatsen och sätter sig ned.
”Starta, Ingo, starta!” skriker han.
”Lugn!” ropar Ingo och trycker Egberts huvud mot sin hjälm som en välkomsthälsning.
Han tecknar till Egbert att spänna fast säkerhetsbältet. Men Egbert är alltför uppjagad för att kunna tänka på att spänna fast sig. ”Skynda dig!” ropar han bara.
Medan Ingo ger gas, släpper handbromsen och accelererar över den ojämna gräsmattan klamrar sig Egbert fast vid styrspaken för att inte ramla omkring inne i cockpiten.
När det lilla planet kommit upp i starthastighet blir Ingo tvungen att vrida loss styranordningen ur sin lillebrors händer. Beslutsamt drar han reglaget bakåt. Hjulen lättar från marken.
Dödsremsan skyddar bröderna
Det lilla flygplanet är nu cirka 80 kilo tyngre än vid förra starten.
Träden i slutet av gräsmattan kommer allt närmare medan Ingo försöker få tillräckligt med luft under vingarna. Med tio meters marginal klarar han precis att tvinga upp planet över trädtopparna.
Klockan är exakt 4.30. Ingo sätter kurs mot Berlinmuren.
In mot centrum följer Ingo och Holger noga murens sicksackmönster.
Paradoxalt nog är det här, i luften ovanför världens hårdast bevakade gräns, som de tre bröderna Bethke kan känna sig tryggast:
De östtyska gränsvakterna under dem kommer inte att våga skjuta innan de är helt säkra på att flygplanen inte tillhör Röda armén, och eventuella helikoptrar eller flygplan från västländernas militärbaser i Berlin skulle aldrig våga närma sig muren av rädsla för sovjetisk luftvärnseld.
Medan det lilla flygplanet svävar in över den morgongrå staden väller känslorna upp inom Egbert.
Den plötsliga insikten att han aldrig mer kommer att få se sina kära vänner och släktingar i Östtyskland blandas med lyckan över att han äntligen är på väg mot friheten.
Efter några minuters vinglig flygning kan de urskilja den hårt bevakade Brandenburger Tor längre fram. Ingo och Holger svänger västerut och börjar förbereda för landning.
Klockan 4.38 nuddar landningsstället vid det västtyska gräset på det stora fältet bakom riksdagshuset och nu känner Egbert enbart lycka.
Han kan inte längre hålla tillbaka jublet: ”Jag tror inte det är sant!” halvt skrattar, halvt gråter han. Han hoppar ur planet, kysser marken och börjar gråta av glädje.
När en grupp förbryllade polismän senare samma morgon hittar de två ultralätta flygplanen övergivna vid riksdagshuset, är bröderna Bethke redan långt därifrån. De har begett sig direkt till närmaste krog för att fira – som fria män i Västtyskland.