Natten den 9 november 1989 exploderade Berlin i ett glädjerus. Tusentals östtyskar passerade genom öppningarna i den mur som i 28 år hade stått i vägen för den fria rörligheten i staden – och på andra sidan väntade västberlinarna med champagne och varma omfamningar.
”I natt är vi världens lyckligaste folk”, sa många, medan de lät champagnekorkarna ploppa. Det verkade som om tyskarna i öst och väst hade kastat av sig ett tungt ok och erövrat sin frihet.
Islossningen i det kalla kriget skedde blixtsnabbt och kom som en fullkomlig överraskning – inte minst för det enväldiga östtyska kommunistiska partiet, SED. De föregående månaderna var det inget som tydde på att DDR tänkte ge upp utan strid.
Tvärtemot. Partiet hade avvisat alla den sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjovs reformtankar om glasnost och perestrojka (öppenhet och omstrukturering).
I stället hade dåvarande vice statschefen Egon Krenz flugit till Peking för att uttrycka SED:s stöd för Kinas krossande av studentupproret på Himmelska fridens torg.
Bara några timmar före murens fall slog politbyrån, det högsta organet i SED, fast att muren skulle försvaras med alla medel. När det kom till kritan föll muren dock till följd av missförstånd, baksmälla i Moskva och en rådvill östtysk statschef.
Frånvaron av handlingskraftiga politiker innebar att tre underordnade tjänstemän blev tvungna att fatta snabba beslut för att undgå kaos och blodsutgjutelse. Utan att ha kännedom om varandra kom de tre att skriva världshistoria den 9 november 1989.
Missvisande rubrik
Under sommaren 1989 har omkring 50000 östtyskar lämnat landet via framför allt Ungern, som dragit ner på bevakningen av sin gräns mot Österrike. Flyktingströmmen väcker minnen av tiden innan muren uppfördes – och kräver åtgärder. DDR:s ledare beslutar att alla invånare som vill lämna landet får göra det. De får dock aldrig återvända.
Trafiken ut ur landet ska regleras med en ny bestämmelse kallad ”Förändring av situationen vid DDR-medborgares permanenta utvandring”. Arbetet med att formulera bestämmelsens exakta ordalydelse hamnar hos överste Gerhard Lauter, chef för passmyndigheten i det östtyska inrikesdepartementet.
På förmiddagen den 9 november träffar Lauter representanter från bland annat säkerhetstjänsten Stasi. Tillsammans ska de utforma den bestämmelse som tillåter östtyskar att utvandra. Lauter tycker dock att uppgiften är felaktigt formulerad:
Hur ska det bli med alla som bara vill besöka släkten i väst och sedan återvända hem? Ska de verkligen straffas med förlorat medborgarskap?
Vid mötesbordet kommer männen överens om att en ny utreselag ska omfatta alla. På eget initiativ lägger de till att ”privatpersoner kan anhålla om att resa till utlandet utan motivering” och helt fritt återvända hem till DDR igen.
Utan att tänka på det låter Lauter den nya, mer långtgående texten behålla sin ursprungliga rubrik om ”permanent utvandring”. Denna miss leder snart till flera – gynnsamma – missförstånd.
Vad gjorde du den 9 november?
På bilderna ser det ut som om hela DDR festade, men verkligheten var mer nyanserad. En del upptäckte inte ens att Berlinmuren föll.
Murprofessor Leo Schmidt
”Vi sydtyskar brydde oss inte så mycket om DDR – det var ju Preussen. Men jag drack ett glas champagne för att fira dagen”.
Reinhard Spiller, flyktinghjälpare
”Jag var på en mottagning hos Siemens i Västberlin. Någon sa att gränsen var öppen. Jag åt färdigt och åkte hem. Det berörde mig inte – jag vet inte varför”.
Ingrid Taegner, granne med muren
”Jag såg presskonferensen med Schabowski på tv och tog en sömntablett. Jag ville nämligen gå upp tidigt och hämta ett pass hos polisen. Klockan fem var jag där. Kön blev längre och längre. Medan vi väntade kom några unga kvinnor och berättade att de varit en sväng i Västberlin. De hade bara gått över – utan pass! Ingen av oss trodde på dem”.
Gränssoldaten Richard Hebstreit
”Gränsen är öppen, sa jag till min fru, men hon trodde mig inte. Jag tömde en flaska snaps den natten och sov inte en blund. Det var som om en tung börda lyfts från mina axlar. Nästa morgon körde
vi över gränsen”.
Ingen lyssnar ordentligt
En så genomgripande bestämmelse som införandet av resefrihet i DDR måste presenteras för sovjetledningen. Landets ambassadör i Östberlin skickar texten till Kreml, men där har man firat årsdagen för oktoberrevolutionen.
Som alltid har festen bjudit på stora mängder vodka – och de sovjetiska ledarna lider av baksmälla. Följaktligen är det tyst i Kreml.
Samtidigt håller SED:s centralkommitté (ZK) möte i Östberlin. Medlemmarna tillhör maktens innersta krets, men stämningen är dämpad på grund av de senaste månadernas massflykt och folkliga protester i alla större städer. Slagorden går inte att missförstå:
”Die Mauer muss weg!” (Muren måste bort, red.)
Inrikesminister Friedrich Dickel är 75 år gammal och har hela sitt liv kämpat för DDR och arbetarklassen. Han kan inte acceptera att allt ska gå förlorat:
”Muren är här, och gränsen ska försvaras!” säger han trotsigt.
Församlingen klappar entusiastiskt.
Att Gerhard Lauter, minister Dickels underlydande, flera timmar tidigare har skickat in sin nya lagtext för granskning i det byråkratiska systemet, är Dickel lyckligt ovetande om.
Framåt eftermiddagen har DDR:s nye statschef Egon Krenz ett möte med en högt uppsatt politiker från Västtyskland. Krenz hoppas att västtyskarna ännu en gång ska rädda DDR med ett miljardlån. Som motprestation erbjuder Krenz sig att öppna muren.
Förslaget möts inte av någon omedelbar entusiasm hos västtyskarna, och Krenz går tillbaka till mötet i ZK. På vägen dit får han Gerhard Lauters text, som han läser upp – uppenbarligen utan att förstå textens ödesdigra innebörd.
Inte heller åhörarna noterar att den nya lagen är mycket mer omfattande än man kommit överens om. DDR:s officielle talesman, Günter Schabowski, får i uppgift att presentera lagen på en tv-sänd presskonferens, som inleds klockan 18.00.
På ett medföljande papper står det information om när den nya bestämmelsen träder i kraft: Klockan tio dagen därpå – alltså den 10 november. Schabowski läser inte igenom texten, innan han stoppar på sig papperen.
Språkröret säger för mycket
Günter Schabowski inleder sin presskonferens i DDR:s internationella presscentrum. Han är tidigare chefredaktör för partiorganet Neues Deutschland och har varit partiordförande i Östberlin.
Han har varit officiell talesperson i mindre än en vecka – och det finns mycket att hålla reda på i dessa dagar, när SED försöker rädda kommunismen och staten DDR.
Efter en knapp timme ställer en italiensk journalist en generell fråga om östtyskarnas möjlighet att resa ut ur landet.
Günter Schabowski tittar förvirrat upp över kanten på sina glasögon:
”Jag har blivit informerad om att ett sådant meddelande redan har delats ut. Ni borde ha det i er ägo”.
Sedan läser han upp Lauters text om invånarnas rätt att återvända till DDR efter ett besök i väst.
”När träder lagen i kraft?” frågar de häpna journalisterna, som vet att fria utresor betyder farväl till muren – och i realiteten är DDR:s dödsdom.
”Såvitt jag känner till träder detta i kraft ...”. Schabowski bläddrar i sina papper, men missar stycket om att lagen träder i kraft den 10 november. ”Omedelbart, utan dröjsmål”.
Presskonferensen visas i östtysk tv och bevakas av flera västtyska medier. Inom loppet av några minuter har orden spridits i båda länderna.
Några ogenomtänkta ord från DDR:s talesperson Günter Schabowski räckte för att få Berlinmuren att börja krackelera.
Nervositet vid gränsen
Överstelöjtnant Harald Jäger är chef för gränsövergången Bornholmer Strasse i Östberlin. Vid 19-tiden sitter han i matsalen och åter kvällsmat. I ett hörn står en tv och visar presskonferensen.
Jäger uppfattar bara enstaka ord, men det räcker för att han ska tappa aptiten. Han rusar till kontoret för att ringa sin chef, överste Rudi Ziegenhorn, hos Stasi.
”Har du också hört Schabowskis nonsens”, frågar Ziegenhorn muntert.
”Ja, det är därför jag ringer!” svarar Jäger upprört. ”Vad händer nu?”
”Ingenting. Vad skulle kunna hända?”
”Du har ju själv hört det!”
”Precis! Det går ju inte”, konstaterar Ziegenhorn, och Harald Jäger kan andas ut, men löftet om resefrihet har uppmärksammats – och överallt i Östberlin vaknar reslusten till liv.
På Sovjetunionens ambassad är personalen så förbluffad att man väljer att tro att den nya lagen har tagits fram av statschefen Egon Krenz och Kreml. Ambassadören väljer därför att inte ingripa.
Klockan 20.00 börjar västtyskarnas populäraste nyhetsprogram, Tagesschau, som även kan ses i stora delar av DDR. Huvudnyheten är resefriheten. Nyheten får nyfikna östberlinare att ge sig ut på gatorna – de vill se om något sker vid gränsen.
Vid övergången vid Bornholmer Strasse samlas en grupp. Läget är lugnt, så Harald Jäger går ut för att tala till människorna:
”Kamrat Schabowski har meddelat en ny bestämmelse om resereglerna, men man måste ha tillstånd. Det får man hos folkpolisen, inte här!”
Västberlin höll öppet hela natten, så östtyskarna kunde uppleva bland annat varuhusen.
Undergångs-stämning
Ett nytt möte hålls i centralkommittén. Stäm-
ningen är tryckt. Medlemmarna, många till åren komna, försöker hitta en skyldig för DDR:s omöjliga situation.
Chefen för avdelningen för ekonomisk plane-
ring, Günter Ehrensperger, förkunnar att DDR de senaste sexton åren levt över sina tillgångar. Landet står inför en omedelbar kollaps, säger han.
Hans ord får ledamöterna att kippa efter andan; Ehrenspergers ord får aldrig yttras offentligt!
Strax före klockan nio bryter kommittémedlemmarna upp. Det finns inget att göra.
Egon Krenz ringer till Kreml, men kommer inte fram. ”Vad ska jag göra?” frågar han ett par ledamöter som arbetar över.
Vid Bornholmer Strasse väntar flera hundra människor på att få passera gränsen.
Harald Jäger ringer igen till sin närmaste chef i Stasi:
”Jäger, jag kan inte ge dig några anvisningar, för jag har inte heller hört något från ledningen”, lyder det undflyende svaret från Rudi Ziegenhorn.
Harald Jäger inser att gränsvakterna inte har någon hjälp att vänta. Vid elvatiden kallar han till sig sina officerare för ett rådslag. Han räknar upp de tre alternativ som han kan se:
Vakterna kan fortsätta att avvakta – och vänta på att folk krossas mot stängslet. Vakterna kan larma armén och låta soldaterna lösa problemet. Eller så kan de öppna gränsen.
”Ska vi låta folk resa?” frågar Jäger. Ingen säger något. ”Ska vi skjuta?” Samtliga befälen tiger. Utanför står nu tiotusen östberlinare och skanderar:
”Öppna grinden! Öppna grinden!”
På eget bevåg fattar Harald Jäger klockan 23.30 beslutet att öppna gränsen.
Med uttryckslösa ansikten ser hans män på, medan den jublande folkmassan väller igenom och försvinner ut i den förtrollade natten.
Västberlin och resten av världen har varit stängt för dem i 28 år. Strax därefter är alla gränsövergångar öppna – DDR:s tid är snart förbi.
Epilog
Östtysklands kommunistparti, SED, gav upp monopolet på makten den 1 december 1989. I februari året därpå inleddes förhandlingarna mellan de gamla ockupationsmakterna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike) samt de båda Tyskland om en återförening. Den ägde rum den 3 oktober 1990.
Återföreningens sanna hjältar fick inget erkännande för sina insatser: Gerhard Lauter slog sig ner som advokat i Leipzig. Günter Schabowski dömdes till tre års fängelse för sin medverkan till dödsskjutningarna vid muren. Han blev sedan lokaljournalist. Harald Jäger fick inget fast jobb efter återföreningen.
Hittills har den tyska återföreningen kostat 2000 miljarder euro, visar beräkningar från Freie Universität Berlin.