Studerande planerade spektakulär flykt från Östberlin

En av Domenicos bästa vänner, Peter, bor i Östberlin tillsammans med sin fru Evelyne och parets nyfödda dotter.

Först tar Domenico för givet att Peter ska få fortsätta sina konststudier i Västberlin, men veckorna går och han inser att det inte kommer att ske. Tvärtom håller DDR på att avskärma sina medborgare totalt från omvärlden eftersom taggtrådsstängsel på flera ställen ersätts med två meter höga betongmurar med vassa glasskärvor på krönet.

Domenico är orolig för sin vän, så tillsammans med sin gamle gymnasiekamrat Luigi Spina, som också är vän med Peter, reser han den 19 augusti till Östberlin för att övertala Peter att fly medan tid är.

Avspärrningen är på en del ställen än så länge obevakad och dessutom är det relativt enkelt att ta sig över där det bara är taggtrådsstängsel. Den 15 augusti har gränssoldaten Conrad Schumann tagit det första språnget över taggtråden till Västberlin, så flykt är fortfarande en utväg.

Peter lyssnar tålmodigt till sina vänner men deras övertalningsförsök är förgäves. Han är övertygad om att DDR ganska snart kommer att inse att muren är ett misstag och att allting kommer att bli som förr.

Vännen vill ut från Östtyskland

Peter har fel. Gränsen till Västberlin förblir stängd och för varje dag blir det allt svårare att fly från Östberlin.

Fönstren i de hus som står intill gränsen mot Västberlin muras igen och de östberlinare som bor nära gränsen tvångsförflyttas till mer flyktsäkra bostäder.

Bara elva dagar efter det att muren påbörjats, skjuts den första flyktingen av gränsvakterna när han den 24 augusti 1961 försöker simma från öst till väst. I Östberlin inser invånarna sakta men säkert att döden lurpassar på var och en som försöker ta sig ut ur DDR.

Som italienska medborgare kan Domenico och Luigi utan större problem resa ut och in i Östberlin och när de i februari 1962 än en gång besöker Peter berättar han att han är dödstrött på att bo i Östtyskland.

Hans högsta önskan är att fly tillsammans med sin fru, sin dotter och sin mor men samtidigt antyder han att han inte har några illusioner om att drömmen ska gå i uppfyllelse.

Molokna över sin väns öde återvänder Dome­nico och Luigi till sina studentrum i Västberlin. Knappt har de stängt dörren bakom sig förrän de har bestämt sig för att göra allt de kan för att hjälpa sin vän och hans familj.

Under de följande veckorna vandrar de längs muren som omger Västberlin i hopp om att hitta hitta en lämplig flyktväg. Av en slump kommer vännerna i kontakt med en bulgar som bor på Rheinsberger Strasse i Östberlin, alldeles intill muren. Och när de blir hembjudna till sin nya kamrat ser de plötsligt en möjlighet.

På bakgården bakom huset ligger nämligen en källare som tycks vara som gjord för flykt. Från väst kan man – i alla fall i teorin – gräva en tunnel från Bernauer Strasse precis på andra sidan muren och vidare fram till källaren på Rheinsberger Strasse.

En plan börjar ta form hos de båda vännerna, men eftersom källardörren är låst med ett hänglås är det omöjligt att komma ner i den och se om den över huvud taget lämpar sig för vad de har tänkt. Men en inbjudan till bulgarens födelse­dagsfest blir deras räddning.

Domenico och Luigi tackar ja till festen på Rheinsberger Strasse och medan Luigi underhåller sällskapet med hela sitt förråd av vitsar, tar Domenico värdens nyckelknippa och smyger ner i källaren.

Belåtet konstaterar Domenico att källaren vetter ut mot gränsen, och snabbt gör han ett avtryck av nyckeln i modellera som han har haft med sig hemifrån. Obemärkt återvänder han till festen, lägger nyckelknippan där han tog den och går in till de andra gästerna.

Med en diskret nick låter han Luigi förstå att allt har gått enligt planerna.

Fullmakt göms i cigarett

Åter i Västberlin låter Domenico tillverka en kopia av källarnyckeln. Men när de unga männen studerar en stadskarta över Berlin och mäter avståndet mellan bulgarens hus och den plats på Bernauer Strasse där tunneln ska börja, tittar de uppgivet på varandra.

Den underjordiska flyktvägen måste vara minst 165 meter lång för att kunna knyta samman de båda punkterna. Ett byggprojekt av sådana enorma proportioner verkar helt oöverstigligt för två personer. Men tanken på en tunnel har etsat sig fast, så Domenico och Luigi jobbar envist vidare med planen.

På Bernauer Strasse hittar de en övergiven fabriksbyggnad som visserligen är helt förfallen men som har en stor källare. Och det bästa är att de kan låna källaren gratis. Ägaren – en herr Müller – har inte gått på deras historia om att de ska använda källaren som replokal för ett jazzband.

”Jag antar att ni har nånting emot kommunisterna på andra sidan muren”, säger Müller och önskar Domenico och Luigi lycka till med projektet.

”Ni behöver inte betala för lokalen och inte för elen heller”, förklarar han och ger dem nyckeln.

Glada över att de har en sådan tur börjar de båda vännerna fundera på hur de ska få fram pengar till tunnelbygget.

De behöver en lastbil med täckt flak så att de kan transportera de saker de behöver till källaren utan att det syns. Dessutom måste de köpa skyfflar, spadar och en skottkärra att köra bort jorden med.

De har sammanlagt 1 500 mark och det räcker inte ens till en begagnad lastbil – den billigaste de kan hitta är en folkvagnsbuss för 2 200 mark. I hopp om att Peter har några sparade slantar reser de till Östberlin – men nej, han kan inte bidra med någonting hur gärna han än vill, berättar han uppgivet.

Peters mor däremot har ett konto i en bank i Västberlin och hon vill gärna bidra med 3 000 mark. Problemet är bara att hon inte kan ta sig till Västberlin och hämta ut pengarna. Dess­utom är det enligt östtysk lag strängt förbjudet att ha ett konto i någon västtysk bank. Inne­havaren riskerar ett års fängelse om saken blir upptäckt.

Redan dagen därpå går Domenico och Luigi till banken och ber att få tala med direktören. Sedan han fått situationen klar för sig förklarar han att pengarna visst kan betalas ut.

Det behövs bara en fullmakt från kontoinnehavaren.

”Måste en sådan fullmakt ha någon specifik fysisk storlek?” frågar Domenico.

Bankdirektören tittar först frågande på honom men ler sedan lugnande och säger: ”Fullmaktens storlek spelar ingen roll alls.”

Upprymda skyndar sig vännerna hem till sina studentrum där Domenico tar fram en cigarett. Först petar han ut tobaken, sedan rullar han ihop en cirka fem gånger åtta centimeter stor papperslapp och stoppar omsorgsfullt in den i den tomma cigaretten. Till sist trycker han in lite tobak.

Nästa dag åker Domenico och Luigi åter till Östberlin och Peters mor skriver sin fullmakt på det lilla papperet i cigaretten. Kamouflaget fungerar perfekt så vännerna behöver inte oroa sig för att gränsvakten ska kroppsvisitera dem på återvägen. Och om det skulle ske, kommer Domenico genast att tända cigaretten och låta fullmakten gå upp i rök.

Fler grävare ansluter

Med fullmakten i handen kan vännerna hämta ut de 3 000 marken och i maj 1962 har de råd att köpa det mest nödvändiga för tunnelgrävandet. Redan första dagen i källaren upptäcker Domenico och Luigi att arbetet är tuffare än de väntat sig.

Tunneln måste gå minst två meter ner i marken så att den kan passera under husgrunderna, och den måste vara cirka en meter hög och 90 centimeter bred så att man kan arbeta och röra sig i den.

För att förhindra att den rasar in måste väggar och tak stöttas med träbjälkar. Arbetet kommer att ta längre tid än de åtta veckor som Domenico och Luigi först har räknat med.

Mycket längre, visar det sig redan efter två timmars grävande: På cirka en halv meters djup övergår sten- och gruslagret i hård lera som är tung, besvärlig och tidskrävande att gräva ut med spade.

Om Domenico och Luigi någonsin ska kunna få den 165 meter långa tunneln till Östberlin färdig måste de ha fler hjälpande händer.

Turen är med dem, de behöver inte leta särskilt länge efter medhjälpare – på studenthemmet och i kårhuset hittar de blixtsnabbt fem pålitliga unga män som utan att tveka erbjuder sig att hjälpa till.

Och innan de hunnit blinka består arbetsgruppen nu av en kärn­trupp av åtta unga män som gräver sig genom Berlins underjord likt mullvadar.

De flesta har anmält sig för att de vill hjälpa flickvänner, vänner och släktingar ut ur Östberlin, andra drivs av ett innerligt hat mot det kommunistiska syste­met i Östtyskland och en vilja att hämnas.

Det gäller framför allt den före detta mästaren i simning, Hasso Herschel, som har suttit i östtyskt fäng­else i fyra och ett halvt år – dömd för att sympatisera med den imperialistiska ärkefienden Västtyskland. Hans stora dröm är att hämta ut sin syster och svåger och deras lilla dotter till friheten.

Tv-bolag betalar tunneln

Männen börjar med att organisera ett trans­port­system så att de lätt kan forsla ut sand och lera ur tunneln och få in brädor och annat byggmaterial i den.

Systemet består i all sin enkelhet av en mekaniskt driven kärra som rullar längs en skena i golvet. Arbetet går nu märkbart framåt – männen sliter dag och natt i tolvtimmars arbetspass.

De kommer snart på att det är lättast att gräva sig framåt genom jorden om de ligger på rygg och pressar in spaden i leran med benmusklerna.

Men när de hunnit ungefär trettio meter märker de till sin stora fasa att det börjar bli ont om syre i tunneln.

Det är ett problem som ingen har tänkt på. Innan paniken bryter ut kommer dock Domenico på en lösning. Han köper ett stort antal en meter långa skorstensrör, som han fäster ihop med tejp. I ena änden av röret sätter han en elektrisk fläkt som hela tiden blåser in frisk luft i tunneln.

I början av juni 1962 har männen nått fram till gränsen mellan öst och väst och arbetsstyrkan består nu av ungefär ett dussin män. De flesta av dem har avbrutit sina studier eller sina arbeten för att gräva på heltid.

Ingen har några pengar och hungern börjar göra sig påmind. Dessutom behövs det mer virke till stöttor efter hand som tunneln blir allt längre.

Medan männen funderar på hur de ska lösa de ekonomiska problemen råkar de få syn på en tidningsartikel i Berliner Tageszeitung. I den står det att det amerikanska tv-bolaget NBC håller på att spela in en film som handlar om en grupp berlinare som gräver en flyktväg under Berlinmuren.

”Det är ju precis det vi håller på med – och de tänker bara använda kulisser”, utbrister Domenico när han läst artikeln.

Resolut tar han kontakt med tv-bolaget, som – efter att ha hört berättelsen om den verk­liga tunneln – erbjuder sig att finansiera grävandet och stå för alla utgifter för mat, dryck, arbetskläder, cigaretter och annat som tunnelbyggarna behöver.

I gengäld vill NBC ha ensamrätten till att göra en dokumentärfilm om den underjordiska flyktvägen.

Med filmkontraktet i hamn kan männen koncentrera sig på arbetet, men bara ett par veckor senare dyker ett nytt bekymmer upp. En natt i juli forsar stora mängder vatten plötsligt in i tunneln.

Försöken att pumpa upp det med en handpump visar sig vara förgäves. Centimeter för centimeter stiger vattennivån och det är bara en fråga om dagar innan tunneln är helt fylld med vatten.

De desperata männen tar kontakt med myndigheterna eftersom de utgår från att en trasig vattenledning i ett närliggande hus är orsaken till eländet. Några timmar senare stängs vattnet av på Bernauer Strasse.

”Det bor ju ändå inte någon i grannhusen”, konstaterar den vänlige mannen de talar med.

Sedan tunnelgrävarna i flera dagar har väntat på att vattnet ska sippra ut ur tunneln sätter de i gång med att reparera skadorna. Omsorgsfullt täpper de till hålen i väggarna med lera, och de spikar fast de brädor som har lossnat under översvämningen.

Förseningen är mycket irri­terande, eftersom männen hade siktat på att kunna genomföra flyktaktionen på årsdagen för Berlinmurens byggande – den 13 augusti 1962. Men det kan de glömma, för nu ligger de fyra veckor efter i förhållande till planeringen.

Förseningen retar inte bara tunnelbyggarna. Även Peter och hans familj i Östberlin håller på att förlora hoppet.

Peter tror inte längre på att han någonsin ska kunna lämna DDR, och gång på gång måste vännerna i Västberlin försäkra honom om att allt kommer att sluta lyckligt.

Oväntade gäster

Långt tidigare än förväntat får Peter plötsligt besked om att han och familjen ska göra sig redo för flykt.

En grupp människor har nämligen lyckats färdigställa en tunnel på en annan plats i Berlin, och även om både Domenico och Luigi har en känsla av att allt inte står rätt till är de glada å vännens vägnar. Men flykten är fruktansvärt nära att sluta i katastrof.

En angivare bland tunnelgrävarna har berättat för Stasi, DDR:s hemliga säkerhetstjänst, om flyktplanerna.

Flera timmar innan Peter och hans familj dyker upp har tungt beväpnade män i uniform stormat in i det hus i Östberlin där ingången till tunneln finns. Enbart tack vare att en av flyktmedhjälparna från ett fönster i Västberlin har sett poliserna och hunnit varna medhjälparna på andra sidan muren, kan man avbryta aktionen innan det är för sent.

Djupt besvikna tvingas Peter, hans familj och resten av flyktingarna avbryta flykten till väst. Mitt i besvikelsen kan de ändå trösta sig med att det åtminstone inte avlossades några skott.

Efter incidenten sliter Domenico, Luigi och de andra om möjligt ännu hårdare än förut. Kropparna värker, händerna är fulla med blåsor, men trots det jobbar de dygnet runt.

Arbetsstyrkan har nu vuxit till omkring fyrtio personer och med den misslyckade flykten i åtanke har Domenico och Luigi varit extremt noga med att granska alla medhjälpare innan de har släppts in till tunneln. Men hela tiden lurar skräcken för att det kan finnas en angivare mitt ibland dem.

En sen kväll i augusti 1962 står det plötsligt två främmande män nere i tunneln. En av tunnelgrävarna har varit ute och köpt cigaretter och glömt att låsa källardörren och släcka belysningen efter sig och därför har de objudna gästerna lätt kunnat ta sig in. Främlingarna ser sig nyfiket om i källaren och går sedan in i själva tunneln där de omedelbart blir upptäckta.

Efter visst tumult lugnar situationen ner sig men tunnelgrävarna vet inte vad de ska ta sig till med de båda männen. Själva säger främlingarna att de bara är på jakt efter en plats där de kan gräva en tunnel och få ut sina vänner och släktingar ur Östberlin.

Domenico och Luigi­ diskuterar situationen ingående. Oavsett hur man ser på saken så utgör de främmande männen en säkerhetsrisk.

Peter är nära att ge upp

Efter att ha övervägt att hålla männen fångna tills flykten genomförs, beslutar tunnelgrävarna att de ska få ingå i arbetsstyrkan. Dieter och Rolf, som främlingarna heter, verkar trovärdiga när de bedyrar att de inte är utsända av DDR.

Dieter berättar att han själv har försökt gräva en tunnel i närheten men tvingats ge upp efter tio meter eftersom lerjorden var för hård – en detalj som övertygar Domenico och Luigi.

Men för att vara på den säkra sidan bestämmer sig kärntruppen av grävarlaget för att ändra planerna i sista sekunden – utan att berätta det för Dieter, Rolf och andra i periferin. I stället för att mynna ut på Rheinsberger Strasse ska tunneln leda till Schönholzer Strasse, som ligger närmare muren.

Där finns en källare som är perfekt för ändamålet, har tunnelgrävarna fått reda på. Dessutom kan källaringången och stora delar av Berlinmuren övervakas från en obebodd hörnlägenhet på hörnet av Bernauer Strasse och Wolgaster Strasse i Västberlin.

I början av september 1962 är grävnings­arbetet i princip färdigt – nu sträcker sig tunneln hela vägen till Schönholzer Strasse. Men Domenico och Luigi låtsas som ingenting och ser till att Dieter, Rolf och de andra fortsätter att gräva vidare mot Rheinsberger Strasse, som ligger cirka tjugo meter längre bort.

Den 4 september reser Domenico till Öst­berlin för att informera Peter och Evelyne om de ändrade planerna. När han berättar att flykten nu ska genomföras den 14 september blir Peter alldeles blek. Efter det miss­lyckade flyktförsöket har han nerverna utanpå kroppen och han fruktar att även det här flyktförsöket ska gå illa. Peter är nära att hoppa av.

Domenico lugnar vännen och säger att han måste ta sig samman. Om han verkar för nervös kommer han att väcka misstankar. Han ska bete sig så normalt som möjligt och fortsätta med sina dagliga rutiner fram till dagen för flykten.

Dessutom betonar Domenico att familjen inte får ta med sig några resväskor – bara en handväska med det allra nödvändigaste. Om de kommer bärande på en stor väska skulle det väcka uppmärksamhet.

Och Peters mor får under inga omständigheter ha på sig sin stora pälskappa, vilket hon hade vid det misslyckade flyktförsöket några veckor tidigare, påpekar Domenico.

”Kaffe” är lösenordet

Tidigt på morgonen den 14 september 1962 bryter tunnelgrävarna igenom källargolvet på Schönholzer Strasse. Dieter och Rolf, som fortfarande misstänks för att vara an­givare, finns också på plats i tunneln vid det viktiga tillfället, och som vanligt håller man ett särskilt öga på dem.

Under natten har tunneln ännu en gång skadats av vatten från en läckande vattenledning men det får inte slå ner humöret – flyktingarna kommer visserligen att få vada i lervälling, men av erfarenhet vet männen att det inte finns någon risk för att tunneln vattenfylls på bara en enda dag.

Alltså finns det ingen anledning att avlysa operationen nu i elfte timmen.

Framåt morgonen är allt förberett för den stora flykten. Från ett fönster i lägen­he­ten i hörnet av Bernauer Strasse och Wolgaster Strasse i Västberlin håller några av männen uppsikt över ingången till källaren på andra sidan Berlinmuren.

De har hängt ut ett vitt lakan på vädring genom fönstret – en signal till dem som hjälper flyktingarna att kusten är klar. Om det plötsligt skulle uppstå någon fara, kommer det vita lakanet att bytas ut mot ett rött.

Med walkie-talkies har männen i lägenheten kontakt med Domenico, Luigi och Hasso­ Herschel, som är några av dem som ska ta emot flyktingarna i källaren i Östberlin och visa dem vägen genom tunneln.

I Östberlin finns också en ­kurir, Domenicos flickvän Ellen Schau. Hon är nu på väg för att hämta den första av totalt tre grupper med flyktingar som under dagens lopp ska infinna sig på tre olika barer. Hon har alldeles nyss försäkrat sig om att det vita lakanet fortfarande hänger i fönstret.

Klockan är lite över tio på förmiddagen när Ellen kommer in på den första baren. Där är det proppfullt med män, kvinnor och barn, och Ellen tycker att alla stirrar på henne när hon går fram till bardisken.

Under armen bär hon en tidning, BZ am Abend, och med hög och klar stämma ber hon om en ask tändstickor.­ Tidningen och tändsticksasken är de båda lösenord man tidigare kommit överens om. Det betyder att det är dags för flykt.

Efter en liten stund lämnar Ellen åter baren och när hon efter ett par minuter ser sig om, märker hon att Peter och hans familj just kommit ut och rör sig i riktning mot Schönholzer Strasse. Än så länge går allt enligt planerna, konstaterar hon lättad.

Den andra gruppen flyktingar ska hämtas klockan 14 och på den baren är lösen­orden ”ett glas mineralvatten”. Med vatten­glaset i handen blickar Ellen diskret ut i lokalen för att försäkra sig om att alla i rummet har lagt märke­ till henne. Bland gästerna finns en kostym­klädd man som nästan krampaktigt håller tag om bordskanten medan han stirrar intensivt på henne.

Sakta och med tillkämpat lugn tömmer Ellen sitt glas och går ut på gatan igen. Cirka en kvart senare börjar de första av sammanlagt cirka tio personer, bland dem – som förväntat – den kostymklädde mannen, att lämna baren i små grupper.

Även de rör sig mot Schönholzer Strasse. De småpratar och är till synes avspända som om de är på en familjeutflykt. Det vita lakanet fladdrar fortfarande betryggande i fönstret i Västberlin.

Klockan 16 dyker­ Ellen upp på den tredje och sista baren. Där beställer hon en kopp kaffe.

”Det har vi inte”, meddelar värden till Ellens stora förskräckelse.

”Kaffe” är lösenordet, så vad ska hon nu ta sig till? Hon tar sig samman och säger högt så att alla kan höra det: ”Har ni inget kaffe? Alltså inget kaffe alls? Ja, men i så fall skulle jag vilja ha ett glas konjak i stället.” Hon röker en cigarett medan hon i ögonvrån studerar gästerna.

De flesta av dem är unga män och det är inte svårt för Ellen att avgöra vilka av dem som är på språng mot friheten: med några sekunders mellanrum kikar de på henne – oroliga och med rädsla i blicken.

Glädjetårarna strömmar

Vid 11-tiden den 14 september 1962 är de första flyktingarna på väg genom tunneln. Peter­ med dottern på armen, hans mor och hans hustru går först och efter dem följer Hasso Herschels syster, hennes make och deras lilla barn.

Flera andra följer tätt efter den första gruppen. Trots förmaningarna har alla tagit på sig sina bästa kläder, men eftersom flyktingarna ska traska­ genom lera och sörja blir Dior-klänningar,­ högklackade skor och kostymer snart helt ned­sölade.

Det är det ingen som bryr sig om, för i samma ögonblick som flyktingarna kommer fram till källaren i Västberlin utbryter stora jubelscener. Återförenade par, äkta makar, familjer och vänner kastar sig i famnen på varandra inför NBC:s surrande filmkamera.

Glädjetårar strömmar nedför kinderna.

Men först när alla de tre flyktinggrupperna har krupit ut ur den mörka tunneln och upp i källaren, som badar i det starka ljuset från NBC:s strålkastare, vågar Domenico, Luigi, Hasso Herschel och alla de andra tunnelbyggarna tro på att deras stora dröm faktiskt har förverkligats.

När alla nu är i säkerhet får Rolf till sist lov att hämta sina fästmö och Dieter sin hustru och de båda barnen i Östberlin – de har talat sanning hela tiden. Vid 20-tiden kryper även de båda männen och deras familjer upp i källaren på Bernauer Strasse, och därmed har sammanlagt 29 flyktingar tagit sig genom tunneln den här dagen.

Följande morgon återvänder Domenico och Luigi till tunneln. De vill hjälpa ännu fler östberlinare till väst. Men de upptäcker att vattnet under natten har stigit till en farligt hög nivå. Det vore livsfarligt att gå ner i den.

Tunneln har spelat ut sin roll – men den kom att bli vägen till friheten för 29 personer.