Stasiagenter jagade DDR:s största människosmugglare

Wolfgang Welsch var en av kalla krigets effektivaste människosmugglare. Från 1972 till 1984 hjälpte han 220 av DDR:s -medborgare att fly till väst och hamnade därför på den östtyska säkerhetstjänstens dödslista. Snart var Welsch en jagad man, och till och med hans bästa vän försökte mörda honom.

Tre år efter Berlinmurens fall sitter Wolfgang Welsch och väntar oroligt i en grå lä­se­sal i Berlin. Om några ögonblick ska han få läsa de hemligstämplade dokument som den östtyska säkerhetstjänsten Stasi sammanställde om honom, medan han var en Flucht-helfer (flyktinghjälpare, red.).

Welsch tappar hakan, när en tjänsteman kommer ut från Stasihög­kvar­te­rets arkiv med ett rullbord belamrat med akter. Försiktigt lyfter han över travarna på Welschs bord – pa­ppersberget är så högt att Welsch inte kan se över det.

”Så mycket papper hade jag inte kunnat föreställa mig att de hade om mig. De tidigaste akterna var från 1974 och bar kodnamnet Skorpion. Det tog mig tre dagar att läsa allt, och när jag hittade en skiss som visade att Stasi till och med viss­te vilken fåtölj jag helst satt i, när jag var hemma, blev jag illamående och fick gå ut och plaska kallt vatten i ansiktet”, berättar Welsch i sina memoarer.

År 1992 är alla Stasiagenter i akterna anonymiserade med förkortningar eller alias. Först senare avslöjades det vilka de är. Riktigt illa berörd blir Welsch, när han får reda på att hans närmaste vän, Peter, var den Stasiagent som vid tre tillfällen försökte döda honom.

Welsch gav 2001 ut sina memoarer, ”Ich war Staats­feind Nr. 1” (Jag var statens fiende nr. 1).

© Getty Images

Flygresor perfekta flyktvägar

Mellan 1964 och 1971 satt östtysken Wolfgang Welsch inspärrad i DDR:s fängelser i sammanlagt 2430 dagar. Hans brott var att han hade försökt bekämpa landets totalitära styre med dikter och en kritisk dokumentärfilm om förtrycket i Östtyskland.

År 1971 fick Welsch lov att utvandra till Västtyskland, och där fortsatte han sitt motstånd mot DDR-regimen. Welsch skickade insändare till tidningar i hela Europa och deltog flitigt i debatter på västtyska universitet, men ingen trodde på hans berättelser om tortyr av systemkritiker i DDR:s fängelser.

Besviken och frustrerad slog han omgående till, när möjligheten att bekämpa den kommunistiska regimen på annat vis uppenbarade sig. En vän, som precis som Welsch hade suttit i östtyskt fängelse, frågade om han ville hjälpa en professor att fly från DDR.

Welsch var entusiastisk inför möjligheten att göra något konkret, även om hans enda uppgift var att göra en testresa längs den rutt som professorn skulle använda under sin flykt: från Aten i Grekland via Sofia i Bulgarien till Frankfurt i Västtyskland.

Professorn skulle delta i en internationell konferens i Aten, och där skulle Welschs vän ge honom ett förfalskat västtyskt pass och flygbiljetter, så att han kunde resa till väst.

Genom att flyga till och från Aten längs samma rutt några dagar tidigare skulle Welsch få rätt stämplar i sitt pass – stämplar som kunde förfalskas, så professorns pass kunde förses med dem. Professorn kunde med andra ord lämna Aten som östtysk och landa i Bulgarien som västtysk.

När den bulgariska passkontrollen i Sofia tittade i hans pass skulle de se en västtysk man med rätt stämplar och därmed dokumentation för att han några dagar tidigare hade rest från väst till öst och nu bara var på väg tillbaka hem till Västtyskland.

Flykten lyckades, och Welsch lärde sig en metod som han kunde tillämpa för att vålla DDR mesta möjliga skada: varje högt utbildad östtysk person som han kunde hjälpa att fly skulle försvaga den brutala regimen.

Utan professorer, läkare och ingenjörer kan ett modernt samhälle inte fungera, resonerade Welsch. Snart började han få beställningar på hjälp från personer som ville fly.

Inget lämnades åt slumpen, när en flykt skulle planeras, för Welsch hade egna smärtsamma erfarenheter av hur Stasi behandlade människor som uppfattades som ett hot mot kommunistpartiets makt.

De pass som Welsch tänkte förse sina ”kunder” med behövde därför inte bara vara bra förfalskningar utan äkta vara. Via mellanhänder skaffade han sig blanka pass från de västtyska myndigheterna, som antagligen visste mycket väl vad de skulle användas till.

Welsch fick emellertid lov att lämna tillbaka passen efter varje lyckad flykt. Att hjälpa östtyskar att fly var inget brott i Västtyskland – tvärtemot betraktades det som en patriotisk plikt att hjälpa östtyskar ut i friheten.

Welsch såg också till att alltid ta med sig väst­eu­ro­peiska kläder till de personer han hjälpte att fly, så att de förutom att de hade pass och västtysk valuta även såg ut att bo i väst. Barn som skulle fly försågs med de nyaste leksakerna – för att de inte skulle sticka ut.

Att fly med flyg var dyrt, ­eftersom det krävdes åtskilliga biljetter, och därför hade Welschs kunder alltid en sponsor i Västtyskland – antingen en släkting eller en nära vän som hade råd att betala de 20000 D-mark (motsvarande cirka 360000 kronor i dagens penningvärde), som det kostade att få ut en familj med två vuxna och två barn.

Kontakten med de som ville fly skedde via mellanhänder, för Welsch hade in­rese­förbud i DDR. Ofta mötte de flyende kurirer på överenskomna platser i Bul­ga­ri­en, Ungern eller Rumänien, där de fick flygbiljetter, falska pass och kläder. Welsch var framför allt organisatör.

I fyra år gick flykterna som smort, och Welsch hjälpte årligen i genomsnitt ett tjugotal personer ut ur DDR. År 1976 fick Stasi dock korn på honom.

Stasis fångar spärrades in i fängelset ­Berlin-Hohenschönhausen. Referat av de dagliga förhören lades i Stasis arkiv.

DDR spionerade på sina medborgare

Stasi, DDR:s säkerhetstjänst, hade 85000 medarbetare och 174000 angivare på avlöningslistan. Deras uppgift bestod i att spionera på de av DDR:s invånare som misstänktes för att inte helhjärtat stötta Östtysklands kommunistparti.

För den som hamnade i Stasis arkiv räckte misstanken för att han eller hon inte längre skulle bli befordrad på sitt ­arbete, och att barnen fick avslag, när de till exempel sökte till universitetet.

Hittade Stasi bevis för ”statsfientlig verksamhet” – som att skriva kritiska dikter om livet i DDR – förhördes den misstänkte och dömdes sedan till fängelse.

När muren föll 1989 förfogade Stasi över arton mil med hyllor med akter och arton miljoner kartotekskort med namn på misstänkta östtyskar och DDR-fientliga utlänningar. Efter återföreningen fick utsatta rätt att läsa sina akter.

Bomb i instrumentbrädan

Welsch hade vid det laget gift sig, och hans fru ställde upp som kurir, när ännu en familj från DDR skulle hjälpas att fly till väst under sin sommarsemester i det kommunistiska Bulgarien.

Hilde Welsch avslöjades emellertid och greps i Sofia. Stasi skickade agenter till Bulgarien för att förhöra henne och ta reda på vilken hemlig organisation hon tillhörde. För Wolfgang Welsch var tiden i det fördolda nu över.

Stasi gav fallet till en agent med täcknamnet ”Alfons”, och han fick i uppgift att infiltrera Welschs organisation och att komma på ett sätt att mörda ”den kriminella människohandlaren”, som Welsch kallades för i dokumenten i Stasiarkivet.

Welsch visste inte att Hilde hade erkänt allt för Stasi, för när hon efter några dagar släpptes bedyrade hon att hon inte hade berättat något. Av rädsla för Stasi eller för att Wolfgang skulle bli arg lät hon honom tro att han kunde fortsätta med sitt arbete.

När ”Alfons” kontaktade familjen under en semester i Grekland anade Welsch därför inte oråd. I stället uppstod en nära vänskap mellan ”Alfons” och Wolfgang, som trodde att hans nye vän hette Peter Haack och var en framgångsrik tysk fotograf, som hade slagit sig ner i London.

Under ett besök hos familjen Welsch i Västtyskland 1979 kunde Haack därför smyga ut i garaget och placera en bomb i instrumentbrädan på familjens bil. När Welsch dagen därpå susade fram i 140 kilometer i timmen på den tyska Autobahn exploderade laddningen.

Lyckligt­vis hade bomben testats på en östtysk Trabant med en florstunn instrumentbräda – i en stabil VW Golf hade den inte samma dödliga effekt. Welsch träffades av plastsplitter i händerna, armarna och i ansiktet, och kupén fylldes med rök, innan den chockade människosmugglaren ställde sig på bromsen.

Ett sällsynt foto från 1977 visar en Stasiagent i bil, som eskorterar en buss med ”sålda” DDR-fångar till gränsen.

DDR sålde sina oönskade

Kronisk brist på utländsk valuta fick DDR att sälja politiska fångar. Mellan 1962 och 1989 köpte Västtyskland loss över 33000.

Konstgödning var 1962 en bristvara i DDR, och ­eftersom inga andra länder ville ta emot östtyskarnas värdelösa valuta fick varorna betalas på andra vis. Lösningen blev att sälja politiska fångar i östtyska fängelser.

Västtyskland hade via in­officiella kanaler låtit förstå att landet var villigt att ­leverera råvaror som DDR saknade, om fängslade ­systemkritiker fick lämna DDR. För DDR-regimen var det en lockande affär.

Makthavarna löste ett ­försörjningsproblem, slapp fängelsekostnaderna och blev av med oppositionen. Ända fram till murens fall 1989 sålde DDR besvärliga medborgare till Västtyskland för varor eller västtysk valuta.

Priset var 40000 DM per person, vilket officiellt skulle kompensera DDR för kostnader för fångens utbildning och de skador som han eller hon hade vållat Östtyskland. Med tiden steg priset till 96000 DM.

Som jämförelse kan nämnas att en Mercedes-Benz Limousine modell 600 år 1964 kostade 56000 DM och 114000 DM år 1979. Utöver systemkritiker sålde DDR från 1977 årligen ­mellan 3500 och 30000 personer som officiellt hade ansökt om att få utvandra.

Människohandeln pågick i hemlighet, eftersom DDR:s ledning inte ville att landets befolkning skulle känna till den. Det uppdagades dock, och antalet sökande ökade. Ett östtyskt skämt löd: ”Erich (DDR-ledaren Erich Honecker, red.), kom ihåg att släcka ljuset när du går”.

Welsch misstänkte inget

Enligt den västtyska polisens tämligen oengagerade rapport hade bilen drabbats av en kortslutning, och intet ont anande fortsatte Welsch som ledare för ett ännu större nätverk av medhjälpare, som hjälpte DDR-medborgare att fly.

Nya metoder tillämpades, och trettiofyra personer kunde samma år fly till väst. Efter fiaskot med bomben fick Stasi komma på en ny plan. ”Alfons” skulle i stället se till att en östtysk prickskytt kunde få korn på Welsch.

Under förevändningen att han hittat en billig antik­vitetshandlare strax söder om London bjöd Haack år 1980 Welsch till England. Welsch var på jakt efter möbler till sitt hus och gick glatt med på att komma.

Männen hyrde en skåpbil i Tyskland och körde muntert småpratande genom Frankrike till Calais, där de ställde sig i biljettkön till färjan över Engelska kana­len. Medan de väntade lämnade Haack bilen en kort stund– för att försöka få tag på något att äta, som han sa.

I stället letade han upp en mynttelefon och ringde till Stasis högkvarter i Berlin. Utifrån färjans överfartstid och den maximala hastigheten på de brittiska motorvägarna kunde ”Alfons” beräkna en ungefärlig tidpunkt när han och Welsch skulle nå fram till trafikplatsen i Dartford strax söder om London.

Där skulle en östtysk prickskytt vänta, beredd att skjuta mot föraren av en vit skåpbil från uthyrningsfirman Hertz med ­registreringsnummer F TP 507 – information som ”Alfons” försåg Stasi med i telefonsamtalet från Calais.

Vid ankoms­ten till Dover i södra England började Welsch köra mot London med 120 kilometer i timmen – ovetande om att han hade ett möte med döden.

Räddad av tappad pipa

För att prickskytten lättare skulle kunna träffa skulle ”Alfons” se till att Welsch sänkte farten till 80 kilometer i timmen, när de närmade sig Dartford.

”Du kan lätta lite på gasen, vi ligger före tidsplanen”, sa Haack som i förbigående, och Welsch lydde och sänkte ­farten. Några hundra meter från trafikplatsen frågade Welsch plötsligt:

”Vet du var min tobak har blivit av?” Den inbitne piprökaren var röksugen, och medan Haack sträckte sig efter ett paket tobak i handskfacket lutade Welsch sig framåt för att plocka upp sin pipa från golvet, dit den glidit ner under färden.

I samma ögonblick hördes en kraftig smäll, och när Welsch satte sig upp med pipan i handen, stirrade han ut på vägen genom ett litet, cirkelformat hål i vindrutan, som var i full färd med att krackelera och bli mjölkvit.

”Såg du det? Hålet? Någon sköt på oss”, utbrast Welsch, som tvärbromsade och stannade i vägrenen. ”Kanske var det ett stenskott”, föreslog Haack, men förutom att hålet satt precis i Welschs ögonhöjd hade kulan även borrat sig tvärs genom bilen.

”Vi måste härifrån, innan galningen skjuter igen”, sa Welsch, som aldrig anmälde incidenten till polisen. Uppmuntrad av Haack antog han att en galen britt öppnat eld. Hos Hertz anmälde de ett stenskott, fick en ny bil och körde vidare.

Welsch hade lyckats överleva Stasis andra mordförsök – och han anade fortfarande inte oråd.

Hela familjen förgiftades

Året därpå gjorde Haack ett sista försök att likvidera den man som fortfarande trodde att de var nära vänner. Tillsammans med Wolfgang, Hilde och parets sjuåriga dotter reste Haack till Israel för att semestra i en husbil.

Efter en lång färd genom öknen från Tel Aviv till Aqabaviken erbjöd Haack sig att laga mat, så att familjen Welsch kunde ta ett dopp i havet. Medan de andra roade sig stod Haack i husbilens minikök och lagade köttbullar med tallium i.

Det giftiga grundämnet är helt lukt- och smaklöst – och i tillräckligt hög dos ger det sina offer en långsam och smärtsam död. Julivärmen i Eilat var så tryckande att Welsch vände bilen och körde norrut igen efter middagen.

Redan på natten blev Hilde och dottern illamående och kräktes. De hade inte ätit så mycket, och de små mängder gift som de fått i sig försvann, när de kräktes. Welsch kände sig inte dålig och fortsatte färden norrut.

Först ett dygn senare, när husbilen närmade sig Safed vid gränsen till Syrien började han känna märkliga darrningar i benen. Alla fyra tog in på ett hotell för natten, men på morgonen meddelade Haack att han dessvärre var tvungen att avbryta semestern – ett franskt tv-team hade anlitat honom för att snabbt fotografera något i Egypten.

Efter att Haack hade gett sig av blev Welsch sämre. Han drabbades av smärtor i hela kroppen och sökte läkarvård. Kliniken ställde diagnosen tromboflebit, det vill säga inflammation i en ven, och läkaren skrev ut läkemedel och smärtstillande tabletter.

Medan familjen väntade på första bästa flyg hem till Västtyskland drabbades Welsch av så svåra smärtor att han var tvungen att tillbringa hela dagen i hotellets pool, och han fick så kraftiga svettningar att han hällde i sig den ena iskalla ölen efter den andra.

Som genom en otrolig lyckträff är det precis rätt kur mot talliumförgiftning, eftersom rikligt med vätska lakar ut giftet ur kroppen. Hemma i Tyskland låg Welsch fyra dagar i koma på sjukhus, innan läkarna kom fram till att han fått i sig tallium, och kunde ge honom rätt behandling.

Welsch misstänkte fortfarande inte vare sig Haack eller Stasi. I stället antog han att en palestinsk terrorist hade förgiftat den köttfärs som Haack hade gjort köttbullarna av.

När Haack strax därefter skickade ett vykort och berättade att han inte mådde bra, inledde Welsch en intensiv jakt på honom. Welsch hoppades att om han bara hittade Haack i tid, skulle det gå att rädda vännens liv.

Åttioårige Erich Honecker (tvåa från väns­ter) led av levercancer, när rättegången inleddes 1992. Han avled två år senare.

© Tele-Press/Ullstein Bild/Ritzau Scanpix

Uppgörelsen rann ut i sanden

Efter Tysklands återförening 1990 krävde många offer för DDR-re­gi­men att de an­svari­ga skulle straffas. Endast 753 dömdes, och av dessa fick endast 46 ett icke villkorligt fängelsestraff.

  • Gränssoldaterna

    Tio års fängelse var den hårdaste domen under det rättsliga efterspelet. Den dömde var en gränssoldat som 1965 hade dödat en man genom att avfyra trettio skott på nära håll, trots att offret hade gett upp. Andra som skjutit flyende DDR-medborgare klarade sig med 6–24 månaders villkorliga fängelsedomar.

  • Generalerna

    Ordern att skjuta mot medborgare som ­försökte fly kom från DDR:s toppgeneraler. År 1994 åtalades tio av dem, men sex hann bli för gamla och svaga för att delta i rättegångarna. De fyra resterande dömdes till upp till tre år och tre månaders fängelse.

  • Toppolitikerna

    Många offer hade sett fram emot att DDR:s re­ge­rings­chef från 1971 till 1989, Erich Honecker, skulle straf­­fas, men 1992 var han för sjuk i cancer. Även Erich Mielke, ministern för statssäkerhet, var för svag för att ställas inför rätta. DDR:s siste regeringschef, Egon Krenz, dömdes därför till det hårdaste straffet – 6,5 års fängelse.

Förvåning övergick i misstanke

Haack var och förblev dock försvunnen. Vykortet var poststämplat i Argentina, men de ar­gen­tin­ska myndigheterna förnekade att någon vid namn Haack hade besökt landet sommaren 1981.

När Welsch kollade upp Haacks adress i London upptäckte han att vännen inte var någon fotograf, utan att han stulit sin brittiske grannes identitet. Förvåning övergick i misstanke, men i åratal fick Welsch leva med ovissheten.

Först efter murens fall och det stiftades en lag om att offer för Stasi får ta del av sina akter fick Welsch reda på att Haack var Stasiagenten med täcknamnet ”Alfons”, som tre gånger försökt döda honom.

Welsch tog sina bevis till polisen, och 1993 greps Peter Haack. Året därpå dömdes han till sex och ett halvt års fängel­se för mordförsök. En annan av de åtalade, Stasigeneralen Heinz Fiedler, som från Berlin hade styrt Haack och hans likvideringsförsök, hängde sig i sin cell, innan domen avkunnades.

Läs också:

Berlinmuren

Stort tema: 30 år sedan Berlinmurens fall

0 minuter
Greker

Orgier skyddade Aten mot inbördeskrig

10 minuter
Civilisationer

Världens äldsta skriftspråk hittat i Bulgarien

2 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!