Ögonvittnesskildringar från 28 år i Berlinmurens skugga

Tusentals östtyskar flydde från DDR via Berlin. De kommunistiska ledarna visste att om landet skulle överleva, så måste trafiken stoppas. År 1961 spärrades invånarna in bakom en 43 kilometer lång mur.

Ullstein Bild/Getty Images

Det hade blivit sent, när den tjugofemåriga läraren Ingrid Taeg­ner återvände hem från ett besök hos gamla kolleger i Västberlin. Det sista kvällens värd hade sagt var:

”Varför stannar du inte här?”

På tunnelbanestationen Treptow i Öst­­ber­lin lade Ingrid märke till att det inte stod någon soldat där det brukade. Ingrid vandrade genom de mörka gatorna till sitt hem vid Landwehrkanalen. Inte heller där stod det några vakter.

Ingrid tänkte inte mer på det, medan hon låste upp dörren till den tvårums­lägenhet som hon, hennes man och deras lille son hade haft turen att få. Den lilla familjen kunde gå till sängs.

Morgonen därpå var det söndagen den 13 au­­gusti 1961. När Ingrid drog isär gardinerna såg hon att det stod soldater uppställda nere vid kanalen. De hade spänt en lina längs brädden och försökte hålla människor borta från vattnet.

Ingrid såg hur desperata öst­­ber­­li­­na­­re trängde sig förbi och hoppade i för att komma över till västra stranden. Där stod massor av upprörda människor, som hjälpte de flyende upp.

I folkmassan stod även Ingrids far, som bodde i väst. Med rop och gester kom de överens om att mötas vid en bro en bit bort. Vid bron stod en ensam östtysk soldat. Ilskna berlinare överöste honom med skällsord, så att han kröp ihop av skam. Soldaten hade ingen möjlighet att hindra alla dem som trängde sig fram och tog sig över gränsen.

Ingrid övervägde situationen.

”Ska jag också fly?” undrade hon.

”Nej, låt bli”, svarade hennes far. ”Det här finner Amerika sig inte i!”

Han misstog sig. Den 13 augusti 1961 blev början på en tjugoåtta år lång mardröm, då Berlin delades av en nästan ­oöverstiglig mur med beväpnade vakter. Omkring tvåhundra personer kom att mista livet i försöket att forcera den.

Tidigare östberlinare berättar om muren

  • Granne med muren

    Läraren Ingrid Taegner bodde vid Landwehrkanalen mellan stadsdelarna Kreuzberg och Treptow, där muren stod.

  • Flyktinghjälparen

    Östberlinaren Reinhard Spiller studerade i Västberlin. När muren kom var han tvungen att fly. Sedan hjälpte han 50 andra över.

  • Vakt vid muren

    Som tjugoårig värnpliktig soldat stationerades Richard Hebstreit vid gränsstyrkorna i Östberlin.

  • Murforskaren

    Leo Schmidt är professor i byggnadsminnesvård vid BTU i Cottbus. År 2007–2010 deltog han i ett forskningsprojekt om muren.

Hårt tryck på centralkommittén

För den östtyska staten var muren ett livs­nöd­vän­digt redskap för att stoppa den kon­stan­ta utvandring som hotade att tömma det socialistiska landet på invåna­re.

Sedan grundandet 1949 hade drygt 2,7 miljoner flytt – många av dem högt kvalificerade hantverkare, läkare och ingenjörer. Och det verkade inte som om strömmen skulle sluta.

Sommaren 1961 slog flykten nya rekord med 30000 fall av ”re­pu­blik­flykt” i månaden – den östtyska lagbokens hot gjorde uppenbarligen inget intryck: ”Den som utan tillåtelse lämnar Tys­ka demokratiska republikens område straf­fas med fängelse i upp till tre år”.

Problemet var att det var så lätt att fly. Även om gränsen mellan de båda tyska staterna redan 1952 stängts i och med etableringen av järnridån, var Berlin öppet för flyktingar: där fanns ingen kon­troll vid övergångarna mellan de fyra ockupations­zo­ner som staden delats in i efter andra världskriget – vem som helst kun­de spat­se­ra över till väst, anmäla sig som flykting och bli västtysk.

Att DDR hade ett problem var uppenbart för landets ledare, Walter Ulbricht. Sedan 1954 hade han vädjat till Sovjet­unionen om att få lov att strypa den fria rörligheten mellan Öst- och Västberlin, men den sov­je­tiske ledaren Nikita ­Chrusjtjov avfärdade honom varje gång.

I stället fick DDR försöka ge sina invånare samma höga levnadsstan­dard som västtyskarna hade. År 1958 klubbade den östtyska regeringen en sju­års­plan, som skulle ge skjuts åt utveck­lin­gen. ”På 1200 dagar ska vi komma ikapp och gå om Västtyskland”, lovade regimen.

Efter tre år stod det klart att den op­ti­mi­stiska sjuårsplanen aldrig skulle hålla. DDR halkade i början av 1961 efter mer än när planen godkändes, och massflykten bara fortsatte. Varje vecka försvann 3000–5000 invånare.

Äntligen fanns det emellertid hjälp att få från Chrusjtjov. Han ville locka bort västmakterna från Västberlin med ett löf­te om att respektera om­­rå­­det som ett särskilt, de­mi­li­ta­­­ri­se­rat område – en så kallad fri stad.

Vare sig USA, Stor­­bri­tan­ni­en eller Frankrike nappade dock, för om staden lämnades som en försvars­lös ö vore det endast en fråga om tid, innan den inlemmades i DDR.

För att lägga press på västmakterna tillät Chrusjtjov nu bygget av en mur ge­nom staden, och ett tag hotade han även med att överlåta ansvaret för DDR:s grän­ser till östtyskarna.

Hade det skett hade DDR kunnat stoppa all land- och flygtrafik till Väst­ber­lin – och hindrat västmakterna från att få dit styrkor.

Berlinmuren byggs

Förberedelserna för bygget av muren skedde i största hemlighet. Endast en handfull inom den östtyska ledningen var invigd, och o­pe­ra­tio­nen hade inte ens ett kodnamn.

Först kvällen innan informerades befälen i den östtyska armén, och klockan ett på nat­ten satte man igång: spårvagnsräls revs upp, tunnelbanetåg slutade gå, och soldater rullade ut taggtråd på gatorna. I gryningen började de första byggarbetarna jobba.

”Inledningsvis restes muren endast inne i stadens centrum – där pressfotograferna från väst var”, för­­kla­­rar professor Leo Schmidt vid universitetet i Cottbus.

Tillsammans med en stor grupp kollegor har han fors­­kat på murens historia – ett arbete som mynnade ut i ett verk i åtta band om dess tillblivelse, konstruktion och drift.

”Militären föredrog att rulla ut taggtråd, men taggtråd såg för temporärt ut för Ulbricht”, säger Leo Schmidt.

En riktig mur behövdes. Till en början nöjde regimen sig med att uppföra åtta kilometer mur längs gränsens totalt fyr­tio­tre kilometer. Resten spärrades med tillfälliga lösningar – av det slag som Ingrid ­Taegner såg vid Land­wehrka­na­len:

”Första dagen bestod muren bara av ett rep, som soldaterna spände upp. Efter ett par dagar kom ett trästaket, som sedan ersattes med taggtrådsstängsel. När åskådare samlades på västra sidan började en öst­tysk officer med megafon gorma om att Västberlin skulle förvandlas till en ’fri stad’”, minns hon i dag.

På Bernauer Strasse stod husen i ­Öst­berlin, medan trottoaren låg i väst. Många flyktingar hoppade därför från fönstren – och tre personer omkom. Under hösten murades fönstren igen, och sedan revs husen.

© Ullstein Bild/Getty Images

Desperat student satsar allt

Tjugoårige Reinhard Spil­ler behövde veta exakt var hålen i muren fanns. Han bodde med sina föräldrar i Östberlin, men studerade till in­ge­njör i Västberlin.

Efter att gränsen stängts var han plötsligt förhindrad från att gå klart sin utbildning. På morgonen måndagen den 14 augusti gick han till polisen för att höra vad han skulle ta sig till:

”De sa åt mig att bege mig till ett lant­bruks­kol­lek­tiv och hjälpa till med årets skörd, därefter skulle jag tillbringa tre år i armén! Det kunde jag inte acceptera och bestämde mig för att fly”, berättar Reinhard Spiller.

Nästa dag strövade han omkring längs gränsen på jakt efter en lämplig plats. I närheten av övergången Checkpoint Charlie smög han nedför en sidogata och närmade sig försiktigt ett par gränsvakter. Den första lyckades Reinhard slinka förbi – nu stod bara en vakt mellan honom och friheten.

”Vad skulle du ha gjort?” frågar Rein­hard Spiller och gör en paus i sin berättelse. ”Jag klippte till honom på sidan av huvudet, och medan han var omtöcknad rusade jag över gränsen”.

De beväpnade vakterna kunde inte göra något. Hade de skjutit skulle kulorna ha träffat en grupp nyfikna västberlinare, som stod längs gränsen.

”Klockan var 16. Jag var över, och jag var lycklig!” minns Reinhard Spiller.

Att vakterna hade skjutit om de kunnat råder det ingen tvekan om. Drygt en vecka ef­ter Reinhard Spillers flykt dödades den första flyktingen.

Det var en ung skräd­dare, som försökte ta sig över till sin arbetsplats i väst. Han hoppade i kanalen vid tågstationen på Friedrichstrasse, där gränsvakterna upptäckte honom. Liket fiskades upp och begravdes utan att familjen underrättades.

DDR:s bluff misslyckas

DDR hade visat världen att muren var på allvar – men samtidigt sig­na­le­ra­de den östtyska regimen att det fanns en enkel väg ut ur situationen: västmakterna behövde bara dra tillbaka sina styrkor och göra Väst­­ber­­lin till en ”fri stad”.

Det lät lockan­­de, men västmakterna sa nej. De hade inte ens reagerat på uppförandet av muren; officiellt betraktade västmakterna den som en östtysk angelägenhet.

Som i ett parti poker hade östtyskarna sat­­sat allt på sin bluff – nu var regimen tvun­gen att leva med konsekvenserna. Un­der ett antal möten i oktober 1961 skulle ramarna för färdigställandet och förvaltningen av muren avtalas:

”DDR hade inget långsiktigt koncept. Först med uppförandet av muren började landets le­­­dare fundera på vilka kon­­se­­kven­­ser den hade”, påpekar pro­fes­sor Leo Schmidt.

Under tiden höll Reinhard Spiller på att göra sig hemmastadd i sin nya tillvaro. Till skillnad från de flesta av sina landsmän, som inte kände sig säkra i Västberlin och reste vi­da­re till Västtyskland, stannade Spiller kvar i stad­en för att fortsätta med sina studier. I januari 1962 fick han ett brev från sin mor:

Hon berättade att hans far som straff för sonens flykt avskedats som kon­tor­s­arbetare. Nu jobbade han på ett lager.

”Han kla­­rar inte det hårda arbetet”, klagade mamman.

Reinhard insåg att hans föräldrar måste ut ur landet, men hur? Sextioåringarna var för skröpliga för att klara det på egen hand.

Reinhard gjorde en lista över allt han behövde ordna för att rädda dem: tjäna pengar, ta körkort, köpa en bil, lära sig engelska och få kontakt med några västerländska diplomater, som inte ställde för många frågor.

Studenter öppnar en ”resebyrå”

Ilskan över muren sjöd i Västberlin – i synnerhet bland ungdomar, som upplevt en kraftig begräns­ning av sin frihet, och sam­ti­digt hade många av deras kam­ra­ter blivit fångar bakom muren. I ett nätverk som kallades ”Resebyrån” försökte u­ni­ver­si­tets­stu­de­ran­de hjälpa varandra att smuggla över familjemedlemmar, kamrater och flick- eller pojkvänner.

De grävde tunnlar, tog sig genom klo­ak­er­na och byg­g­de hålrum i bilar.

Reinhard Spiller höll sig för sig själv. Så få som möjligt skulle få reda på hans planer. Via några bekanta fick han tag i tre österrikiska diplomatpass, och ett gam­malt familjefoto kunde användas för att göra pas­sfoton av hans föräldrar.

Han tog bort de ursprungliga fotona från passen och klistrade in sina föräldrars. De stämplar som krävdes åstadkom han själv, och så köpte han sin första bil – en gammal Cadillac: ”Den var tillräckligt prålig för att kunna passera för en ambassadbil. De falska num­mer­plåtarna tillverkade jag själv”.

I kvällsmörkret den 8 maj 1962 körde Spil­ler över gränsen. Han ansträngde sig för att se ut som en vanlig chaufför, som skulle hämta sitt ambassadörspar i Östberlin. Spiller par­ke­ra­de bilen ett par gator från föräldrahemmet och knackade på. De satt mitt i kvällsmaten, när han kom, och visste inget om flykten.

”Min mor tog av sig förklädet, och så körde vi. De kunde inte ta med sig något – in­ga personliga dokument, ingen väska med kläder, för det hade kunnat avslöja oss i en gränskontroll”.

Föräldrarna satte sig i det breda baksätet, och Reinhard körde mot ö­­ver­­­­­gången Checkpoint Charlie mitt i staden. När en gränspolis vinkade åt dem att stanna, rul­­la­de Reinhard ner sidorutan och räckte honom de tre diplomatpassen som den naturligaste sak i världen. Vakten tittade hastigt på dem och vinkade igenom bilen. Allt gick som smort.

”Jag var inte det minsta nervös, för jag kände att jag stod över gränsvakterna. Moraliskt sett hade jag rätten på min sida!” säger Reinhard Spiller i dag.

Berusad av framgången beslutade han att detta inte skulle vara sista gången han smugglade ut människor ur Östberlin. Han hade ju skaffat sig alla de färdigheter en flykthjälpare behövde.
”Jag visste att muren hade skurit av många från möjligheten att få en utbildning. De ville till Västberlin – och jag kunde hjälpa dem”.

Hinderbana i dödsremsan

Till en början bestod gränsen av en enda mur. Med åren byggdes gränsanläggningen ut så att den fick två murar och en bred remsa jord – ”dödsremsan”.

Där fanns det larm, hundar och soldater, som hade order att skjuta. Totalt 12000 soldater samt passkontrollanter, Stasipersonal och tullare arbetade vid Berlinmuren.

Kom nära Berlinmuren i galleriet:

1. Spärrzonen

Flera hundra meter före själva gränsen stod vaktposter och patruller, som höll män­niskor borta från den så kallade säkerhetszonen. Alla som bodde i zonen hade en passersedel, så att de kunde komma till sitt hem.

Claus Lunau/Historie

2. Inre mur

En cirka två meter hög mur dolde anläggningen och gav arbetsro vid gränsen.

Claus Lunau/Historie

3. Vakttorn

Vakttorn bemannat med två gränssoldater.

Claus Lunau/Historie

4. Vakthundar

Cirka 800 hundar var dygnet runt kopplade till långa löplinor. Hundarna bodde i området och kopplades sällan loss från löplinan.

Claus Lunau/Historie

5. Skjut för att döda!

Om en flykting inte kunde stoppas med andra medel skulle gränssoldaterna använda vapen – en Kalasjnikov-automatkarbin.

Claus Lunau/Historie

6. Marken skvallrar

En bred remsa jord krattades regelbundet. Varje morgon ­letade vakterna efter fotspår – om någon hade flytt under natten.

Claus Lunau/Historie

Ingrid förhörs av Stasi

Ingrid Taegner bodde fortfarande i lägenheten vid Landwehrkanalens östra del med sin make och son.

Hen­nes familj hade varit ber­­­li­­­na­­­re i fem generationer med släktingar utspridda över hela staden. När lärarna på hennes skola uppmanades att skriva under ett uttalande till stöd för uppförandet av muren, vägrade Ingrid:

”Jag sa att det skulle vara hyckleri, om jag skulle hälsa den stängda gränsen väl­­kom­­men. Med min familjehistoria kun­­de jag inte göra det”.

Hennes ställningstagande fick kon­se­kven­ser. Kort därefter kom personal från säkerhetstjänsten Stasi och vände upp och ner på lägenheten. Givetvis hittade Stasimännen de bilder som hon året innan hade tagit av gräns­sol­da­ter­nas arbete med muren vid kanalen. Hon satt i förhör till långt in på natten:

”Under förhöret sa jag att jag ville hem till mitt barn. ’Åh’, sa officeren, ’honom behöver ni inte bry er om. Vi tar hand om ho­nom’. Då fick jag gåshud”.

Hotet om att mista sin son fick Ingrid att skriva under för­­hörs­­­­pro­­to­­kol­­let. Som en konsekvens blev hon avskedad från skolan – hon var tjugosex år gam­­mal, arbetslös och brännmärkt för sina osocialistiska åsikter.

De följande åren hankade hon sig fram på vikariat. Även Ingrids man greps av Stasi.

Efteråt berättade han om ”några möten” han varit på, och så fick han plöts­ligt ­arbete igen. Ingrid var förbryllad och misstänkte att han värvats: ”Jag litade inte på honom längre, men vi var tvungna att vara tillsammans några år till”.

Reinhard Spillers många passager

Reinhard Spiller litade inte på studenterna i ”Resebyrån” – de var för lösmynta, för oförsiktiga. Dessutom ansåg han att de tunnlar som de grävde i Berlins san­diga underjord var hopplöst in­ef­fek­ti­va:

”De flesta tunnlarna kunde bara användas en gång, innan de avslöjades”.

I stället arbetade Reinhard på egen hand. Han förfalskade travar med pass och tillverkade falska nummerplåtar, han hyrde bilar och körde regelbundet över grän­sen förklädd som am­bas­sa­d­chauf­för.

Om Stasi var honom på spåret visste han inte, men han försökte gardera sig genom att inte lämna efter sig några spår: hans studentrum saknade namnskylt, och i rummet fanns inga personliga papper eller ens ett foto av honom.

Under våren 1963 började Spil­ler känna sig utbränd. Han hade smugglat ut femtio personer, led av kon­­stant feber och var tvungen att ta amfetamintab­let­ter för att klara av alla sina åtaganden – studierna och arbetet för att tjäna pengar till flyktingsmugglingen tog sin tid.

Till det kom förfalskning av pass och nummerplåtar och sedan själva genomförandet av flykten.

”Jag tog mig an människor som inte hade någon annan utväg. Personer på sjukhus och familjer med barn”.

Reinhard gick till läkaren, och blev inlagd omgående. På sjukhuset beslutade Reinhard att det var dags att sluta med flyktingsmugglandet och koncentrera sig på studierna. Med tiden blev han framstående inom databehandling och informationsteknik.

Fientlig och oförskämd. För gräns­soldaterna var det strängt förbjudet att kommunicera över muren.

© Ullstein Bild/Getty Images

Gränssoldaten berättar

Omkring 1966 stod det klart att den tillfälliga Berlinmuren inte var effektiv nog. Den östtyska regimen beslöt att modernisera dödsremsan. Den nya muren kom att bestå av betongsegment.
Samtidigt inledde den tjugoårige

metallarbetaren Richard Hebstreit sin värnplikt. Han kom från landet, men inom armén lade man vikt vid att en gränssoldat inte skulle ha lokala vänner, så Richard hamnade vid muren. De förs­ta månaderna ägnades åt militär träning och politisk skolning. Den viktiga uppgiften som ”fredens väktare” hamrades in i huvudet på de värnpliktiga.

”Gränssoldaterna hade många olika uppgifter: Ibland satt jag hela dagen i tornet, men faktum är att det var fler soldater som patrullerade omlandet. Vi hade nycklar så att vi kunde komma upp på vindarna och leta efter flyktingar. På den tiden hände det ju att folk med pilbåge sköt ett rep över till Västberlin, så de kunde fira sig över muren”.

När Richard befann sig i ett hus tog han sig gärna in i källaren, där husmödrar förvarade inlagda livsmedel av olika slag.

”Vi stal som korpar, på ett pass kunde jag äta två–tre burkar körsbär”.

Att patrullera vid muren var tråkigt, så Richard byggde in en liten tran­si­stor­­­radio i sin fältflaska, så att han i smyg kunde lyssna på västerländsk musik.

”Jag kan fortfarande höra discjockeyn – You are listening to the American Forces Network, AFN”, säger Richard Hebstreit med amerikansk brytning.

Vakttornen var primitivt inredda, utan värme eller toalett. Om soldaterna behövde gå på toaletten fick de ringa till centralen och be om avlösning, men vem kunde vänta? I regel kissade soldaterna ut genom tornets dörr. Stanken i området var obeskrivlig.

Richard hade tur. Under hans tid i gränsstyrkorna behövde han aldrig använda sitt vapen.

”Man skulle ropa: ’Halt, stehen bleiben!’ Om flyktingen sprang vidare skulle man avfyra varningsskott. Hjälpte inte det sköt man en salva framför dem.

En del flyktingar sprang rakt in i kulorna. På min tid var det också ett par döda, men inte i mitt förband. Jag har ofta fått frågan varför jag inte sköt: helt enkelt för att ingen kom när jag var där”.

Soldater lockades att döda

Professor Leo Schmidts forskargrupp studerade vad som hände hos gränsstyrkorna från 1961 tills muren föll.

”Varje gräns kan övervinnas, muren kan vara så hög som den ska vara – flyktingen behöver bara en stege som är en halv meter högre. Den egentliga grän­sen var automatgeväret – och det krävde personer som var beredda att skjuta”.

Denna villighet lockades fram med be­löningar och ett psykologiskt knep. Om en sol­dat stoppat ett flyktförsök fick han tvåhundra ostmark (drygt två månaders lön) och ett par dagars ledighet.

Men det fanns en annan mycket viktigare motivation, förklarar Leo Schmidt:

”Man skapade en konstgjord paranoia. Redan när de nya rekryterna anlände visades de runt och fick höra att ’här är kam­­rat NN:s rum, han blev skjuten av provokatörer vid gränsen’. Att det skedde oerhört sällan spelade ingen roll, för de värnpliktiga kunde inte kontrollera ­officerens påstående”.

Enligt Leo Schmidt bestraffades ingen av gränssoldaterna om en flykting lyckades ta sig över, men en framgångsrik flykt fick ändå konsekvenser:

”Varje flykt utlöste ett tryck nedåt i befälskedjan. Kaptener och löjtnanter fick order om att pressa sina män mer. Det var viktigt att se till att soldaterna inte bara sköt, utan att de även träffade!”

Efter det inledde Stasi en utredning för att ta reda på hur flykten kunnat ske, och vem som hade hjälpt till. Enbart att bistå en republikflykt var en straffbar handling, som gav två års fängelse.

De allra flesta flyktingar greps innan de nådde gränsbefästningen.

© Ullstein Bild/Getty Images

Muren blir pinsam

Den gamle statschefen Walter Ulbricht tvingades 1971 att gå i pension, och in klev Erich Honecker. Den nye ledaren hade insett vad som var fel i DDR: landet var isolerat, och invånarna deprimerade.

För att höja moralen fick landet ­ytterligare en tv-kanal, som ­erbjöd mer underhållning, och butikerna fick ett större utbud av varor. De unga invånarna skulle knytas ef­fek­tivare till landet – det gjorde man genom att inleda ett statligt byggprogram, så att unga par lättare skulle kunna tilldelas en lägenhet och kunna stifta familj.

Utrikespolitiskt sökte Erich Honecker di­plo­ma­tiskt erkännande i väst. Men muren stod som ett missprydande monument över ofriheten mitt i Berlin.

”Muren hade blivit pinsam för DDR”, sam­man­fat­tar professor Leo Schmidt.

”År 1961 skulle den fungera avskräckande, men nu ville DDR bland annat ha en plats i FN, så regimen ville ha så lite mur som möj­ligt – en nationsgräns som alla andra. Den nya muren skulle vara stylad, och de nya vakttorn som byggdes upp­fat­tade staten som snygga, DDR-chic”.

Omkring 1976 stod det klart att Honeckers milda framtoning inte gav önskat resultat: produktionen kunde inte bekosta statens utgifter, det ökade välståndet i DDR byggde helt och hållet på miljardlån från Väst­tysk­land. I DDR inleddes en ny, tung era, utan någon framtidstro.

”Jag tänkte inte på att fly”, säger Ingrid Taegner, ”för jag hade ju min son här, men jag gick i inre exil och låtsades att jag levde någon annanstans”.

Richard Hebstreit kunde ha gjort kar­riär i ett stort VEB (folkägt företag), men det faktum att han inte var medlem i partiet gjorde det omöjligt att klättra på karriärstegen. I stället tog han en tjänst som yrkes­råd­gi­vare i folkskolan.

Sina kunskaper om landets företag kunde Hebstreit sedan utnyttja i sitt jobb som industridesigner, då han löste små uppgifter åt företagen. Han klarade sig bra som egenföretagare, men lögnerna och propagandan retade honom – som när det stod i tidningen att ”försörj­ningen av färsk fisk har uppfyllts med 150 procent under förra kvartalet”.

”DDR hade en modern fiskeflotta, som fiskade fin torsk uppe vid Grönland, men vi fick ingen torsk. Fisken såldes i Västtyskland. Det enda vi fick var makrill och sill – fiskavfall på burk med röd sås!” minns Richard Hebstreit.

Under 1980-talet var han en gång på ett of­fent­ligt möte med öppen mikrofon – Hebstreit räckte upp handen:

”Jag sa: ’Ni skriver att ni har uppfyllt er fiskkvot­ med 150 procent, därför förstår jag inte varför vår fiskbutik har varit stängd i ett år!’”

Hebstreit blev tillsagd att sätta sig ner och hålla klaffen. Senare fick han reda på att hans offentliga kritik hade fått Stasi att börja intressera sig för honom.

För varje år byggdes muren ut, och blev alltmer omöjlig att besegra. I ett tal i januari 1989 slog Erich Honecker fast att ”muren kommer att bestå om femtio och hundra år. Den är nödvändig för att skydda vår republik mot skurkar”.

Läs också:

Berlinmuren foran Brandenburger Tor
Berlinmuren

Berlinmuren: Upptakten, uppförandet och murens fall

11 minuter
Berlinmuren

Vid Checkpoint Charlie stod världen på randen till tredje världskriget

6 minuter
Berlinmuren

Stort tema: 30 år sedan Berlinmurens fall

0 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!