Ögonvittnesskildringar från 28 år i Berlinmurens skugga

Hårt tryck på centralkommittén

För den östtyska staten var muren ett livsviktigt redskap för att stoppa den ständiga utvandring som hotade att tömma det socialistiska landet på invånare.

Sedan grundandet år 1949 hade drygt 2,7 miljoner människor flytt, många av dem kvalificerade hantverkare, läkare och ingenjörer, och det verkade inte som om strömmen skulle upphöra.

Sommaren 1961 slog flykten nya rekord med 30 000 fall av ”republikflykt” i månaden. Den östtyska lagbokens hot gjorde uppenbarligen inget intryck: ”Den som utan tillåtelse lämnar Tyska demokratiska republikens område straffas med fängelse i upp till tre år.”

Problemet var att det var så lätt att fly. Även om gränsen mellan de båda tyska staterna stängts redan år 1952, i och med etableringen av järnridån, var Berlin öppet för flyktingar. Det gjordes inga kontroller vid övergångarna mellan de fyra ockupationszoner som staden delats in i efter andra världskriget. Vem som helst kunde promenera över till väst, anmäla sig som flykting och bli västtysk.

Att Östtyskland hade ett problem var uppenbart för landets ledare Walter Ulbricht. Sedan år 1954 hade han vädjat till Sovjetunionen om att få lov att strypa den fria rörligheten mellan Öst- och Västberlin, men den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov avfärdade honom varje gång.

I stället fick Östtyskland försöka ge sina invånare samma höga levnadsstandard som västtyskarna hade. År 1958 klubbade den östtyska regeringen en sjuårsplan som skulle ge skjuts åt utvecklingen. ”På 1 200 dagar ska vi komma ifatt och gå om Västtyskland”, lovade regimen.

Efter tre år stod det klart att den optimistiska sjuårsplanen aldrig skulle hålla. I början av år 1961 hade Östtyskland halkat efter mer än när planen godkändes och massflykten bara fortsatte. Varje vecka försvann mellan 3 000 och 5 000 invånare.

Äntligen fanns det emellertid hjälp att få från Chrusjtjov. Han ville locka bort västmakterna från Västberlin med ett löfte om att respektera området som ett särskilt demilitariserat område, en så kallad fri stad.

Varken USA, Storbritannien eller Frankrike nappade dock, för om staden lämnades som en försvarslös ö var det bara en tidsfråga innan den inlemmades i Östtyskland.

För att lägga press på västmakterna tillät Chrusjtjov nu bygget av en mur genom staden, och under en tid hotade han även med att överlåta ansvaret för Östtysklands gränser åt östtyskarna.

Då hade Östtyskland kunnat stoppa all land- och flygtrafik till Västberlin – och hindrat västmakterna från att få dit sina styrkor.

Berlinmuren byggs

Förberedelserna inför bygget av muren gjordes i största hemlighet. Endast en handfull inom den östtyska ledningen var invigd och operationen hade inte ens ett kodnamn.

Först kvällen innan informerades befälen i den östtyska armén och klockan ett på natten satte man i gång. Spårvagnsräls revs upp, tunnelbanetåg slutade gå och soldater rullade ut taggtråd på gatorna. I gryningen började de första byggarbetarna jobba.

”Inledningsvis restes muren bara inne i stadens centrum, där pressfotograferna från väst fanns”, berättar professor Leo Schmidt vid Brandenburgische Technische Universität Cottbus-Senftenberg.

Tillsammans med en stor grupp kollegor har han forskat på murens historia, ett arbete som mynnade ut i ett verk i åtta band om dess tillblivelse, konstruktion och drift.

”Militären föredrog att rulla ut taggtråd, men taggtråd såg alltför temporärt ut för Ulbricht”, säger Leo Schmidt.

Det behövdes en riktig mur. Till en början nöjde sig regimen med att uppföra åtta kilometer mur längs gränsens totalt 43 kilometer. Resten spärrades av med provisoriska lösningar av det slag som Ingrid Taegner såg vid Landwehrkanalen.

”Första dagen bestod muren bara av ett rep som soldaterna spände upp”, minns hon i dag. ”Efter ett par dagar kom ett trästaket, som sedan ersattes av taggtrådsstängsel. När åskådare samlades på västra sidan började en östtysk officer med megafon gorma om att Västberlin skulle förvandlas till en ’fri stad’.”

Desperat student satsar allt

Tjugoårige Reinhard Spiller behövde veta exakt var hålen i muren fanns. Han bodde med sina föräldrar i Östberlin, men studerade till ingenjör i Västberlin.

Efter att gränsen stängts var han plötsligt förhindrad från att gå klart sin utbildning. På morgonen måndagen den 14 augusti gick han till polisen för att höra vad han skulle ta sig till: ”De sa åt mig att bege mig till ett lantbrukskollektiv och hjälpa till med årets skörd. Därefter skulle jag tillbringa tre år i armén. Det kunde jag inte acceptera, utan bestämde mig för att fly”, berättar Reinhard Spiller.

Nästa dag gick han omkring längs gränsen på jakt efter en lämplig plats. I närheten av övergången Checkpoint Charlie smög han nedför en sidogata och närmade sig försiktigt ett par gränsvakter. Den första lyckades Reinhard slinka förbi. Nu stod bara en vakt mellan honom och friheten.

”Vad hade du gjort?” frågar Reinhard Spiller och gör en paus i sin berättelse. ”Jag slog till honom på sidan av huvudet och medan han var omtöcknad rusade jag över gränsen.”

De beväpnade vakterna kunde inte göra något. Om de hade skjutit skulle kulorna ha träffat en grupp nyfikna västberlinare som stod intill gränsen.

”Klockan var fyra på eftermiddagen. Jag var över och jag var lycklig!” minns Reinhard Spiller.

Att vakterna hade skjutit om de kunnat råder det inga tvivel om. Drygt en vecka efter Reinhard Spillers flykt dödades den första flyktingen.

Det var en ung skräddare som försökte ta sig över till sin arbetsplats i väst. Han hoppade i kanalen vid tågstationen på Friedrichstrasse, där gränsvakterna upptäckte honom. Liket fiskades upp och begravdes utan att familjen underrättades.

Östtysklands bluff misslyckas

Östtyskland hade visat världen att muren var på allvar, men samtidigt signalerade den östtyska regimen att det fanns en enkel väg ut ur situationen: Västmakterna behövde bara dra tillbaka sina styrkor och göra Västberlin till en ”fri stad”.

Det lät lockande, men västmakterna sa nej. De hade inte ens reagerat på uppförandet av muren. Officiellt betraktade västmakterna den som en östtysk angelägenhet.

Som i ett parti poker hade östtyskarna satsat allt på sin bluff och nu var regimen tvungen att leva med konsekvenserna. Under ett antal möten i oktober 1961 skulle ramarna för färdigställandet och förvaltningen av muren avtalas.

”Östtyskland hade inget långsiktigt koncept. Först efter uppförandet av muren började landets ledare fundera på vilka konsekvenser den hade”, säger professor Leo Schmidt.

Under tiden höll Reinhard Spiller på att göra sig hemmastadd i sin nya tillvaro. Till skillnad från de flesta av sina landsmän, som inte kände sig säkra i Västberlin och reste vidare till Västtyskland, stannade Spiller kvar i staden för att fortsätta sina studier. I januari 1962 fick han ett brev från sin mor.

Hon berättade att hans far hade avskedats som kontorsarbetare som straff för sonens flykt. Nu arbetade han på ett lager.

”Han klarar inte det hårda arbetet”, beklagade sig mamman.

Reinhard insåg att hans föräldrar måste ut ur landet, men hur skulle det gå till? Sextioåringarna var alltför skröpliga för att klara det på egen hand.

Reinhard gjorde en lista över allt han behövde ordna för att rädda dem: tjäna pengar, ta körkort, köpa bil, lära sig engelska och få kontakt med några västerländska diplomater som inte ställde för många frågor.

Studenter öppnar ”resebyrå”

Ilskan över muren sjöd i Västberlin, framför allt bland ungdomar, som hade upplevt en kraftig begränsning av sin frihet. Samtidigt hade många av deras kamrater blivit fångar bakom muren. I ett nätverk som kallades ”Resebyrån” försökte universitetsstuderande hjälpa varandra att smuggla över familjemedlemmar, kamrater samt flick- och pojkvänner.

De grävde tunnlar, tog sig genom kloakerna och byggde hålrum i bilar.

Reinhard Spiller höll sig för sig själv. Så få som möjligt skulle få reda på hans planer. Via några bekanta fick han tag i tre österrikiska diplomatpass, och ett gammalt familjefoto kunde användas för att göra passfoton av hans föräldrar.

Han tog bort de ursprungliga fotografierna från passen och klistrade in sina föräldrars. De stämplar som krävdes åstadkom han själv. Sedan köpte han sin första bil, en gammal Cadillac. ”Den var tillräckligt prålig för att kunna passera som ambassadbil. De falska nummerplåtarna tillverkade jag själv”, berättar han.

I kvällsmörkret den 8 maj 1962 körde Spiller över gränsen. Han ansträngde sig för att se ut som en vanlig chaufför som skulle hämta sitt ambassadörspar i Östberlin. Spiller parkerade bilen ett par gator från föräldrahemmet och knackade på. De satt mitt i kvällsmaten när han kom och visste ingenting om flykten.

”Min mor tog av sig förklädet och så körde vi. De kunde inte ta med sig någonting – inga personliga dokument, ingen väska med kläder. Det hade kunnat avslöja oss i en gränskontroll.”

Föräldrarna satte sig i det breda baksätet och Reinhard körde mot övergången Checkpoint Charlie mitt i staden. När en gränspolis vinkade åt dem att stanna rullade Reinhard ner sidorutan och räckte honom de tre diplomatpassen som den naturligaste sak i världen. Vakten tittade hastigt på dem och vinkade igenom bilen. Allt gick som smort.

”Jag var inte det minsta nervös, för jag kände att jag stod över gränsvakterna. Moraliskt sett hade jag rätten på min sida”, säger Reinhard Spiller i dag.

Berusad av framgången beslutade han att detta inte skulle vara sista gången han smugglade ut människor ur Östberlin. Han hade ju skaffat sig alla de färdigheter en flykthjälpare behövde.

”Jag visste att muren hade skurit av många från möjligheten att få en utbildning. De ville till Västberlin och jag kunde hjälpa dem.”

Hinderbana i dödsremsan

Till en början bestod gränsen av en enda mur. Med åren byggdes gränsanläggningen ut, så att den fick två murar och en bred remsa jord, den så kallade dödsremsan.

Där fanns det larm, hundar och soldater som hade order att skjuta. Totalt 12 000 soldater samt passkontrollanter, Stasipersonal och tullare arbetade vid Berlinmuren.

Kom nära Berlinmuren i galleriet:

Ingrid förhörs av Stasi

Ingrid Taegner bodde fortfarande i lägenheten vid Landwehrkanalens östra del tillsammans med sin make och son.

Hennes familj hade varit berlinare i fem generationer och hade släktingar överallt i staden. När lärarna på hennes skola uppmanades att skriva under ett uttalande till stöd för uppförandet av muren vägrade Ingrid. ”Jag sa att det vore hyckleri för mig att hälsa den stängda gränsen välkommen. Med min familjehistoria kunde jag inte göra det.”

Hennes ställningstagande fick konsekvenser. Kort därefter kom personal från säkerhetstjänsten Stasi och vände upp och ner på lägenheten. Givetvis hittade Stasimännen bilderna som hon året innan tagit av gränssoldaternas arbete med muren vid kanalen. Hon satt i förhör till långt in på natten.

”Under förhöret sa jag att jag ville hem till mitt barn. ’Äsch’, svarade officeren, ’honom behöver ni inte bry er om. Vi tar hand om honom’. Då fick jag gåshud”

Hotet om att förlora sin son fick Ingrid att skriva under förhörsprotokollet. Som en konsekvens blev hon avskedad från skolan. Hon var 26 år gammal, arbetslös och brännmärkt för sina osocialistiska åsikter.

De följande åren hankade hon sig fram på vikariat. Även Ingrids man greps av Stasi.

Efteråt berättade han om ”några möten” han varit på och så fick han plötsligt arbete igen. Ingrid var förbryllad och misstänkte att han hade värvats: ”Jag litade inte på honom längre. Men vi var tvungna att vara tillsammans några år till.”

Reinhard Spillers många passager

Reinhard Spiller litade inte på studenterna i ”Resebyrån”. De var alltför lösmynta och oförsiktiga. Dessutom ansåg han att tunnlarna som de grävde i Berlins sandiga underjord var hopplöst ineffektiva.

”De flesta tunnlarna kunde bara användas en gång innan de avslöjades”, säger han.

I stället arbetade Reinhard på egen hand. Han förfalskade travar med pass och tillverkade falska nummerplåtar. Han hyrde bilar och körde regelbundet över gränsen förklädd till ambassadchaufför.

Om Stasi var honom på spåret visste han inte, men han försökte gardera sig genom att inte lämna efter sig några spår. Hans studentrum saknade namnskylt och i hans rum fanns inga personliga papper eller ens ett foto av honom själv.

På våren 1963 började Spiller känna sig utbränd. Han hade smugglat ut 50 personer, led av konstant feber och var tvungen att ta amfetamintabletter för att klara av alla sina åtaganden. Studierna och arbetet för att tjäna pengar till flyktingsmugglingen tog sin tid.

Till det kom förfalskning av pass och nummerplåtar och därefter själva genomförandet av flykten.

”Jag tog mig an människor som inte hade någon annan utväg. Personer på sjukhus och familjer med barn.”

Reinhard sökte läkarvård och blev genast inlagd. På sjukhuset beslutade Reinhard att det var dags att sluta med flyktingsmugglingen och fokusera på studierna. Med tiden blev han framstående inom databehandling och informationsteknik.

Gränssoldaten berättar

Omkring år 1966 stod det klart att den tillfälliga Berlinmuren inte var tillräckligt effektiv. Den östtyska regimen beslöt att modernisera dödsremsan. Den nya muren kom att bestå av betongsegment.

Samtidigt inledde den 20-årige metallarbetaren Richard Hebstreit sin värnplikt. Han kom från landet, men inom armén fäste man vikt vid att en gränssoldat inte skulle ha några vänner där han tjänstgjorde, så Richard hamnade vid muren. De första månaderna ägnades åt militär träning och politisk skolning. Den viktiga uppgiften som ”fredens väktare” hamrades in i huvudet på de värnpliktiga.

”Gränssoldaterna hade många olika uppgifter. Ibland satt jag hela dagarna i tornet, men faktum är att det var fler soldater som patrullerade i omlandet. Vi hade nycklar så att vi kunde komma upp på vindarna och leta efter flyktingar. På den tiden hände det ju att folk med pilbåge sköt ett rep över till Västberlin, så att de kunde fira sig över muren.”

När Richard befann sig i ett hus tog han sig gärna in i källaren, där husmödrar förvarade inlagda livsmedel av olika slag.

”Vi stal som korpar. Under ett pass kunde jag äta två–tre burkar körsbär.”

Att patrullera vid muren var tråkigt, så Richard byggde in en liten transistorradio i sin fältflaska, så att han kunde lyssna på västerländsk musik i smyg.

”Jag kan fortfarande höra discjockeyn för mitt inre. ’You are listening to the American Forces Network, AFN’”, säger Richard Hebstreit med amerikansk brytning.

Vakttornen var primitivt inredda och saknade både värme och toalett. Om soldaterna behövde uträtta sina behov fick de ringa till centralen och be om avlösning. ”Men vem kunde vänta? I regel kissade soldaterna ut genom tornets dörr. Stanken i området var obeskrivlig.”

Richard hade tur. Under hans tid i gränsstyrkorna behövde han aldrig använda sitt vapen.

”Man skulle ropa: ’Halt, stehen bleiben!’ Om flyktingen sprang vidare skulle man avfyra varningsskott. Hjälpte inte det sköt man en salva framför dem. En del flyktingar sprang rakt in i kulorna. På min tid var det också några som dödades, men inte i mitt förband. Jag har ofta fått frågan varför jag inte sköt. Helt enkelt för att ingen kom när jag var där.”

Soldater lockades att döda

Professor Leo Schmidts forskargrupp studerade vad som hände i gränsstyrkorna från år 1961 tills muren föll.

”Varje gräns kan övervinnas. Muren kan vara så hög som den ska vara, men flyktingen behöver bara en stege som är en halv meter högre. Den egentliga gränsen var automatgeväret, och det krävdes personer som var beredda att skjuta.”

Denna villighet lockades fram med belöningar och ett psykologiskt knep. Om en soldat hade stoppat ett flyktförsök fick han 200 ostmark (drygt två månaders lön) och ett par dagars ledighet.

Det fanns emellertid en annan, betydligt viktigare motivation, säger Leo Schmidt: ”Man skapade en konstgjord paranoia. Redan när de nya rekryterna anlände visades de runt och fick höra: ’Här är kamrat den och dens rum. Han blev skjuten av provokatörer vid gränsen.’ Att det skedde oerhört sällan spelade ingen roll, för de värnpliktiga kunde inte kontrollera officerens påstående.”

Enligt Leo Schmidt bestraffades ingen av gränssoldaterna om en flykting lyckades ta sig över, men en framgångsrik flykt fick ändå konsekvenser. ”Varje flykt utlöste ett tryck nedåt i befälskedjan”, berättar han. ”Kaptener och löjtnanter fick order att pressa sina män mer. Det var viktigt att se till att soldaterna inte bara sköt, utan att de också träffade.”

Efteråt inledde Stasi en utredning för att ta reda på hur flykten kunnat ske och vem som hade hjälpt till. Enbart att bistå en republikflykt var en straffbar handling som gav två års fängelse.

Muren blev pinsam

År 1971 tvingades den gamle statschefen Walter Ulbricht gå i pension och in klev Erich Honecker. Den nye ledaren hade insett vad som var fel i Östtyskland: landet var isolerat och invånarna deprimerade.

För att höja moralen fick landet ännu en tv-kanal, som erbjöd mer underhållning, och butikerna fick ett större utbud av varor. De unga invånarna skulle knytas effektivare till landet. Det gjorde man genom att inleda ett statligt byggprogram, så att unga par lättare kunde få en lägenhet och bilda familj.

Utrikespolitiskt sökte Erich Honecker diplomatiskt erkännande i väst. Muren stod emellertid som ett missprydande monument över ofriheten mitt i Berlin.

”Muren hade blivit pinsam för Östtyskland”, sammanfattar professor Leo Schmidt.

”År 1961 skulle den fungera avskräckande, men nu ville Östtyskland bland annat ha en plats i FN, så regimen ville ha så lite mur som möjligt, en nationsgräns som alla andra. Den nya muren skulle vara stylad och de nya vakttornen som byggdes uppfattade staten som snygga, DDR-chic.”

Omkring år 1976 stod det klart att Honeckers milda framtoning inte gav önskat resultat. Produktionen kunde inte bekosta statens utgifter. Det ökade välståndet i Östtyskland byggde helt och hållet på miljardlån från Västtyskland. I Östtyskland inleddes en ny, tung era utan framtidstro.

”Jag övervägde aldrig att fly”, säger Ingrid Taegner. ”Jag hade ju min son här. Men jag gick i inre exil och låtsades att jag levde någon annanstans.”

Richard Hebstreit hade kunnat göra karriär i ett stort VEB (folkägt företag), men det faktum att han inte var medlem i partiet gjorde det omöjligt att klättra på karriärstegen. I stället tog han en tjänst som yrkesrådgivare i folkskolan.

Sina kunskaper om landets företag kunde Hebstreit sedan utnyttja i sitt arbete som industridesigner, då han löste små uppgifter åt företagen. Han klarade sig bra som egenföretagare. Lögnerna och propagandan retade emellertid honom, som när det stod i tidningen att ”försörjningen av färsk fisk har uppfyllts med 150 procent under förra kvartalet”.

”Östtyskland hade en modern fiskeflotta som fiskade fin torsk uppe vid Grönland, men vi fick ingen torsk. Fisken såldes i Västtyskland. Det enda vi fick var makrill och sill, fiskavfall på burk med röd sås”, minns Richard Hebstreit.

Under 1980-talet var han en gång på ett offentligt möte med öppen mikrofon. Hebstreit räckte upp handen och sa: ”Ni skriver att ni har uppfyllt er fiskkvot med 150 procent. Då förstår jag inte varför vår fiskbutik har varit stängd i ett år.”

Hebstreit blev tillsagd att sätta sig ner och vara tyst. Senare fick han veta att hans offentliga kritik hade fått Stasi att börja intressera sig för honom.

För varje år byggdes muren ut och blev alltmer omöjlig att ta sig över. I ett tal i januari 1989 slog Erich Honecker fast att ”muren kommer att bestå om 50 och 100 år. Den behövs för att skydda vår republik mot skurkar.”