Den amerikanske löjtnanten Vern Pike drar ett bloss på cigaretten. Rökpauserna med major Thomas Tyree är trevligare inne i apotekets värme på hörnet av Zimmerstrasse och Friedrichstrasse. Klockan är lite i fem en fredagseftermiddag på gränsen mellan Väst- och Östberlin. Ett bekant mullrande fyller Friedrichstrasse.
Amerikanska stridsvagnar mellan Checkpoint Charlie och flygbasen Tempelhof hade blivit vardag. Trots det kastar Thomas en blick på den östtyska gränsposteringen. Med ett förvånat uttryck utbrister han: ”Ser du vad jag ser?” Vern är lika häpen: ”Sir, det är stridsvagnar! Och det är inte våra.”
Från apoteket kan de inte se om stridsvagnarna är sovjetiska eller östtyska, men Thomas är tvungen att göra något och skickar iväg Vern med orden: ”Jag vet inte vems stridsvagnar det är, men kör för helvete till Tempelhof, och skaffa hit mina stridsvagnar så fort du kan.”
Vern kör iväg i full fart i sin vita Ford. Han vet att de stridsvagnar som senast skickades tillbaka från gränsen har tio minuters försprång. När han kommer ikapp stridsvagnskortegen ropar han ut genom sidorutan att de ska följa efter honom tillbaka till Checkpoint Charlie.
Kortegen kör så fort de kan genom Berlins gator mitt i rusningstrafiken. När trafikanterna ser de blinkande lamporna, hör sirenerna och ser stridsvagnarna flyttar de snabbt på sig.
Strax efter klockan sex står tio stridsvagnar på vardera sidan av gränsen vid Checkpoint Charlie med kanonerna riktade mot varandra. Knappt tvåhundra meter skiljer dem åt. För första gången står amerikanska och sovjetiska stridsvagnsbesättningar öga mot öga med en entydig order: Skjut om de andra skjuter.
Uppförandet av Berlinmuren bröt mot avtalet
Den dåliga ekonomin och rädslan för att leva i ett odemokratiskt kommunistiskt land ledde under 1950-talet till att många östtyskar utnyttjade den fria rörligheten i Berlin för att fly till Västtyskland. Omkring tre miljoner östtyskar sökte sig till Västtyskland mellan 1949 och 1961, och de flesta reste genom Berlin.
Det blev för mycket för DDR:s ledning, som natten till den 13 augusti 1961 spärrade av större delen av gränsen mellan Öst- och Västberlin. Berlinmuren påbörjades och Östberlins invånare förbjöds från en dag till nästa att resa till Västberlin.
I oktober samma år började östtyska gräsvakter i strid med avtalet om fri rörlighet granska id-handlingar tillhörande soldater och diplomater som korsade gränsen. Det skedde ofta vid Checkpoint Charlie.
Amerikansk M48-stridsvagn vid gränsen vid Chechpoint Charlie. På skylten i bakgrunden står ett uttalande av den östtyske partichefen Walter Ulbricht från den 15 juni 1961: ”Ingen har för avsikt att bygga en mur.”
Med stridsvagn genom Checkpoint Charlie
Den 22 oktober stoppades den amerikanske ambassadtjänstemannen Allan Lightner och hans hustru vid gränsen, när de skulle köra till Östberlin vid Checkpoint Charlie. En lång diskussion utbröt mellan Lightner och en av gränsvakterna. Lightner försökte ta sig igenom genom att trampa på gasen, men den snirklande vägen genom gränshindren hejdade honom.
Plötsligt kom fyra amerikanska M48-stridsvagnar och två pansarskyttefordon körande mot gränsen från Västberlin. De amerikanska gränsvakterna hade rapporterat till sina befälhavare, och den fria rörligheten skulle nu genomdrivas med makt.
Stridsvagnarna riktade kanonerna mot Östberlin. Åtta soldater kom fram till Lightners bil och eskorterade honom över gränsen utan motstånd från de häpna östtyska vakterna, som inte visste hur de skulle reagera.
Lightner korsade gränsen med militär eskort tre gånger den kvällen som en maktdemonstration och för att understryka rätten att fritt korsa gränsen. Liknande incidenter upprepades de följande dagarna och tio M48-stridsvagnar stod ständigt beredda att skickas till Checkpoint Charlie.
Alla vapen var skarpladdade och stämningen var spänd den 27 oktober, när kalla kriget var på vippen att bli väldigt varmt.
Nervernas kamp vid Checkpoint Charlie
Sovjetunionen var rasande. En sovjetisk officer försökte hota amerikanerna att sluta: ”Sådana åtgärder kan provocera fram liknande åtgärder från vår sida. Vi har också stridsvagnar.”
Från amerikansk sida fortsatte man oförtrutet. Fredagen den 27 oktober blev det för mycket för Ivan Konev, chefen för de sovjetiska styrkorna i Östtyskland. Efter ett samtal med Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov kom man fram till en tydlig linje: Matcha amerikanerna stridsvagn för stridsvagn vid Checkpoint Charlie.
Strax efter sex på kvällen den 27 oktober stod tio amerikanska M48:or med kanonerna riktade mot tio sovjetiska T-54-stridsvagnar knappt tvåhundra meter bort. Stämningen var spänd till bristningspunkten vid Checkpoint Charlie. Alla vapen var skarpladdade. Ingen ville skjuta först, men alla var redo att besvara elden.
Checkpoint Charlie var Kennedys Moment-22
Den amerikanske presidenten John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov inledde hårda förhandlingar för att avvärja katastrofen. USA:s militära ledning i Berlin ansåg att Sovjetunionen skulle ge sig om man skickade stridsvagnar genom Berlinmuren. Kennedy ville inte riskera ett krig, men han kunde inte heller visa sig eftergiven mot kommunisterna och dra sig tillbaka. En kompromiss krävdes.
Så föddes förslaget som definierade Berlins öde de följande 28 åren: Om Chrusjtjov drog sig tillbaka först skulle Kennedy anta en mjukare attityd till Berlin och acceptera muren. På förmiddagen lördagen den 28 oktober backade en av de sovjetiska stridsvagnarna några meter. Sedan backade en amerikansk stridsvagn. Långsamt drogs stridsvagnarna bort, och klockan elva var det stilla vid Checkpoint Charlie.
Båda sidor drog en lättnadens suck. Kennedy var emellertid inte nöjd och konstaterade: ”Det är ingen särskilt bra lösning, men en mur är fan så mycket bättre än ett krig.”
Den östtyske gränsvakten Heinz Schäfer mindes hur katastrofen låg endast ett misstag bort: ”Om en enda soldat hade tappat modet vet jag inte om vi hade suttit här i dag.” Tyler Willson, som satt i en av de amerikanska stridsvagnarna, minns också tydligt allvaret: ”Ett enda dumt drag och jag vet inte om vi skulle ha haft ett tredje världskrig, men det skulle inte ha varit bra.”