Den amerikanske löjtnanten Vern Pike drar ett bloss på cigaretten. Rökpauserna med major Thomas Tyree är trevligare inne i apotekets värme på hörnet av Zimmerstrasse och Friedrichstrasse. Klockan är lite i fem en fredagseftermiddag på gränsen mellan Väst- och Östberlin. Ett bekant mullrande fyller Friedrichstrasse.
Amerikanska stridsvagnar mellan Checkpoint Charlie och flygbasen Tempelhof hade blivit vardag. Trots det kastar Thomas en blick på den östtyska gränsposteringen. Med ett förvånat uttryck utbrister han: ”Ser du vad jag ser?” Vern är lika häpen: ”Sir, det är stridsvagnar! Och det är inte våra.”
Från apoteket kan de inte se om stridsvagnarna är sovjetiska eller östtyska, men Thomas är tvungen att göra något och skickar iväg Vern med orden: ”Jag vet inte vems stridsvagnar det är, men kör för helvete till Tempelhof, och skaffa hit mina stridsvagnar så fort du kan.”
Vern kör iväg i full fart i sin vita Ford. Han vet att de stridsvagnar som senast skickades tillbaka från gränsen har tio minuters försprång. När han kommer ikapp stridsvagnskortegen ropar han ut genom sidorutan att de ska följa efter honom tillbaka till Checkpoint Charlie.
Kortegen kör så fort de kan genom Berlins gator mitt i rusningstrafiken. När trafikanterna ser de blinkande lamporna, hör sirenerna och ser stridsvagnarna flyttar de snabbt på sig.
Strax efter klockan sex står tio stridsvagnar på vardera sidan av gränsen vid Checkpoint Charlie med kanonerna riktade mot varandra. Knappt tvåhundra meter skiljer dem åt. För första gången står amerikanska och sovjetiska stridsvagnsbesättningar öga mot öga med en entydig order: Skjut om de andra skjuter.