Från sin plats på läktaren blickar Michail Gorbatjov ut över paraden. Man firar DDR:s 40-årsjubileum.
Långa rader av missiltransporter, marscherande östtyska soldater och medlemmar ur den kommunistiska ungdomsorganisationen FDJ paraderar förbi Sovjetunionens president. De unga vinkar och börjar ropa:
”Gorbi! Gorbi! Rädda oss, Gorbi!”
Gorbatjov befinner sig i Östberlin den 7 oktober 1989. DDR har bjudit in högt uppsatta kommunistledare till jubileet som nu högtidlighålls med pompa och ståt. Genom TV har östtyskarna följt utvecklingen i Sovjet, där Gorbatjov inlett en ny politik: glasnost och perestrojka – öppenhet och omdaning.
Men i DDR står tiden stilla. Ledarna i Tysklands socialistiska enhetsparti, SED, som dittills slaviskt har följt den sovjetiska linjen, insisterar nu på rätten att gå sin egen väg – den betongkommunistiska.
Den polske kommunistledaren Mieczyslaw Rakowski lutar sig mot Gorbatjov på läktaren och viskar:
”Förstår du vad de ropar?”
Gorbatjov nickar. Hela dagen är stämningen mellan Gorbatjov och hans värd, DDR:s ledare Erich Honecker, mycket spänd. Och det blir inte bättre då Gorbatjov tar till orda under kvällens möte i politbyrån och varnar SED för att fortsätta med sin stelbenta politik.
”Den som kommer för sent, straffas av tiden”, citerar han den forne sovjetledaren Lenin.
Den här kvällen bestämmer sig SED:s andreman, Egon Krenz, för att störta Erich Honecker.

Med en storslagen parad firar DDR 40-årsjubileum den 7 oktober 1989. Dagarna före och efter demonstrerar tusentals östtyskar mot regimen.
Kommunister diskuterar inte politik
Lördag 7 oktober, gränsövergången vid bornholmer strasse Vakterna har försatts i höjd beredskap; SED fruktar att västtyska bråkmakare ska försöka störa 40-årsfirandet.
De 40 gränsvakterna ur säkerhetstjänsten Stasi patrullerar gränsövergången på den östtyska sidan. Befälhavare den här kvällen är den 46-årige överstelöjtnanten Harald Jäger, som tjänstgjort här sedan han gick ut skolan för 28 år sedan.
Han har nyligen blivit kallad till inreseporten, där en ung västtysk man kräver att få tala med en överordnad. Mannen vill gärna ha en förklaring till varför han inte tillåts resa in i DDR på cykel. Jäger skrattar gott och medger att han själv faktiskt aldrig heller förstått sig på just den regeln.
”Ni är kanske passionerad cyklist?” frågar Jäger.
Den unge mannen säger ärligt att han mest är intresserad av miljöfrågor och aktiv inom det västtyska partiet ”De gröna”. Jäger ångrar sin fråga; nu måste han ju kontrollera så att cyklisten inte har västpropaganda gömd under kläderna. Det har han.
Jäger måste följa reglerna och hålla kvar den unge mannen tills han skickat vidare hans identitetsuppgifter till samtliga gränsövergångar så att mannen inte ska kunna ta sig in i DDR via någon annan övergång.
Efter en stund kan Jäger skicka tillbaka cyklisten dit han kom ifrån. Innerst inne håller Jäger med miljöaktivisterna. Han är bekymrad över de omfattande föroreningarna i DDR och har försökt väcka diskussionen på ett partimöte i SED, men då blev han tystad.
Han är fortfarande övertygad kommunist men tycker inte längre att det diskuteras politik inom partiet. Jäger har sett de senaste årens ekonomiska och politiska stagnation och de växande klyftorna mellan partiet och folket. Han är mycket bekymrad.
Stasi tänker stoppa demonstranter
Måndag 9 oktober, Leipzig Sedan september demonstrerar invånarna i Leipzig mot regimen varje måndag. Idén har snabbt spridit sig till alla större städer i landet. Den här kvällen har 70 000 personer samlats utanför Nikolaikirche i Leipzig.
”Vi är folket! Vi är folket!” skallar ropen från tiotusentals strupar. Demonstranterna i stadens centrum håller levande ljus i händerna.
På sidogatorna runtom dem står Stasi-män med skarpladdade vapen. På sjukhusen i Leipzig förbereder sig läkare och sköterskor för att ta emot den ström av sårade som de räknar med ska komma snart.
Alla känner på sig att kraftmätningen mellan DDR:s ledare och folket har kommit till ett avgörande skede. Dagen innan har Stasi infört högsta beredskap; soldaterna har därmed tillstånd att öppna eld mot demonstranterna.
Sovjetiska stridsvagnar har slagit ned folkliga revolter vid flera tillfällen, men mycket tyder på att det kommer att bli annorlunda den här gången. Bland demonstranterna ryktas det att Gorbatjov har beordrat de sovjetiska soldaterna i DDR att stanna kvar i sina kaserner – oavsett vad som inträffar.
Demonstrationen blir lugn och fredlig, Stasi håller sig i bakgrunden. Det blev ingen urladdning den här gången.
Kupp mot DDR:s ledare
Tisdag 17 oktober kl. 10, östberlin SED:s politbyrå har möte. Partitvåan, Egon Krenz, har i förväg skaffat sig stöd för att kunna störta statschefen Erich Honecker.
Honecker verkar lugn när han öppnar mötet. Som vanligt frågar han om någon har något tillägg till dagordningen. Politbyråmedlemmen Willy Stoph räcker upp handen.
”Erich, jag har något. Jag föreslår att vi, som första punkt på dagordningen, befriar kamrat Erich Honecker från hans uppdrag som generalsekreterare och väljer Egon Krenz till ny generalsekreterare.”
Honecker stelnar till. Han ser på Stoph och Krenz med tom blick. Sedan säger han kort och samlat:
”Bra, låt diskussionen börja.”
En efter en sviker Honeckers gamla kamrater honom. I början är stämningen i salen tryckt, men när Honeckers trogne vapendragare sedan många år, planekonomiminister Günter Mittag, säger att Honecker ”har mist partiets förtroende”, brister några av de övriga politbyråmedlemmarna ut i ett halvkvävt skratt.
Mittag anar fortfarande inte att han själv är näste man att fråntas alla sina uppdrag.
Till sist blir det omröstning – och beslutet blir som vanligt enhälligt. Till och med Honecker räcker lojalt upp handen och röstar för sin egen avgång. Han har varit DDR:s ledare i 18 år. Hans efterträdare Krenz får 46 dagar.
Den nye ledaren gör ingen imponerad. Han är innerst inne inte särskilt intresserad av reformer. Först och främst är han en produkt av det förstelnade system han ingått i under hela sitt liv.
Under en demonstration i Östberlin ropar en miljon människor slagord mot honom. En av dem bär på ett plakat som föreställer en brett leende Krenz utklädd till vargen i sagan om Rödluvan. Texten lyder:
”Mormor, varför har du så stora tänder?”

Gorbatjov (t.v.) och Honecker visade inte att deras relation var frostig.
Talesmannen hinner inte förbereda sig
Torsdag 9 november, Östberlin Sedan sommarsemestern har nästan 200 000 östtyskar lämnat landet. DDR håller på att förblöda – och varje måndag växer demonstrationerna. Regimen arbetar febrilt för att hitta en lösning på problemet.
Framåt eftermiddagen tvingas SED ge upp försöken att stoppa massemigratonen. I stället införs nya regler om fri utresa för alla medborgare som vill lämna DDR. Östtyskarna behöver bara ansöka om pass och visum, så får de det.
Det banbrytande beslutet ska offentliggöras följande dag – på fredagen, kl. 16 – och reglerna ska träda i kraft med omedelbar verkan.
I praktiken kan de första pass- och visumansökningarna inte expedieras förrän på måndagen när kontoren öppnar; därmed hinner myndigheterna förbereda sig inför den förmodat stora anstormningen.
Politbyråmedlemmen Günther Schabowski har inte hunnit komma till det viktiga mötet. Han är talesman för partiet och har fullt upp med att svara på frågor från internationella media om situationen i DDR. De senaste veckorna har han arbetat dygnet runt och känner sig sliten.
Varje dag kl. 18 håller Schabowski en välbesökt presskonferens. Den här dagen kommer han inrusande i centralkommitténs byggnad precis före kl. 18, då politbyrån ännu sitter i möte. Schabowski tvingas avbryta mötet:
”Är det någonting viktigt som jag ska ha med på presskonferensen?” frågar han Egon Krenz. Krenz har tankarna på annat håll, räcker honom några papper och viftar bort honom.
Förmodligen kunde Krenz ha förhindrat ett historiskt drama om han bara ägnat en minut åt att viska till Schabowski att det som stod i dokumenten inte fick offentliggöras förrän nästa dag kl. 16.
Men Krenz säger inte ett ljud om det. Alltihop står ju i texten, så det kan Schabowski läsa själv.
Men den jäktade talesmannen har inte tid med sådant. Schabowski rusar vidare till det internationella presscentret på Mohrenstrasse. Presskonferensen börjar snart.
Journalisterna får en överraskning
Samma dag kl. 18, östberlin, presscentret Den nya SED-ledningen vill visa för folket och för omvärlden att DDR satsar på öppenhet och förnyelse. Därför kallar regimen dagligen till presskonferens där journalister från västvärlden får chansen att ställa frågor.
Schabowski har precis kommit inrusande i salen. Hans panna är blank av svett när han hälsar journalisterna välkomna. Här finns mediefolk från hela världen, och DDR:s statliga TV-bolag direktsänder mötet.
Journalisterna slölyssnar medan Schabowski arbetar sig igenom den dagordning han förberett. Punkterna på hans lista innehåller inga viktiga nyheter. Efter 53 minuter kommer Schabowski fram till de papper som Krenz gett honom.
Han skummar igenom texten samtidigt som han pratar. Det är helt uppenbart att han inte är insatt i materialet. Och han missar fullständigt klausulen om offentliggörandet – som inte står på första sidan, utan allra sist.
Schabowski lyckas läsa upp de nya reglerna fullständigt korrekt, men journalisterna är förbryllade. DDR öppnar plötsligt – och helt sensationellt – sina gränser, och detta får de inte veta förrän nästan en timme in i en i övrigt totalt ointressant presskonferens!
Några av dem börjar tro att det hela är ett skämt. En journalist ställer sig upp och frågar när de nya reglerna ska träda i kraft.
Schabowski bläddrar bland sina papper och tvekar lite:
”Såvitt jag känner till träder detta i kraft ... omedelbart, utan dröjsmål”, svarar han och ser förbluffad ut.
”Han måste ha missförstått någonting!”
Kl. 18.57, östberlin, gränsövergången vid bornholmer strasse Ingen av vakterna vid gränsövergångarna har fått veta att politbyrån infört nya utreseregler – inte ens befälhavaren Harald Jäger vid övergången Bornholmer Strasse.
Harald Jäger har precis satt sig ned i matsalen för att äta sin efterlängtade kvällsmat. Hans 24-timmarspass varar till klockan åtta nästa morgon.
Som vanligt är stämningen avspänd och högljudd i matsalen. Nyheterna från det statliga östtyska TV-bolaget står på i bakgrunden, men ingen lyssnar. Vakterna ägnar sig mer åt sin mat och att prata med varandra.
Jäger lyfter en smörgås mot munnen. Plötsligt hör han någonting från TV:n som får honom att stanna upp mitt i rörelsen. Partiets talesman, Schabowski, säger någonting om nya utreseregler.
Sorlet i matsalen gör det svårt att höra TV:n, men Jäger häpnar över det lilla han lyckas uppfatta. Fri utresa åt alla?! Jäger tar en tugga. På TV frågar en journalist när de nya reglerna ska träda i kraft. Det skulle Jäger också vilja veta.
”Omedelbart”, blir svaret.
Jäger sätter brödet i halsen. ”Omedelbart?! Har karln blivit tokig?” tänker Jäger mitt i hostattacken.
”Vad är det för skit att häva ur sig?” utbrister överstelöjtnanten när han kan prata igen. De andra officerarna kring bordet tittar förvånat på honom.
”Schabowski har blivit tokig! Han har precis sagt att alla gränser är öppna!” fortsätter Jäger, flyger upp från stolen och rusar mot utgången.
”Harald, det kan ju inte stämma! Du måste ha missförstått någonting!” ropar en av officerarna efter honom.
Jäger stannar inte. Han går med stormsteg in på sitt kontor och trycker på den röda telefonknappen. Det är direktlinjen till hans chef, överste Rudi Ziegenhorn.
Vad står på, kamrat Jäger?” säger översten i luren. ”Har du också hört Schabowskis struntprat?”
”Ja!”, svarar Jäger.
”Är det därför du ringer?”
”Ja. Vad innebär det?”
”Ingenting!” utbrister översten och tillägger:
”Vad skulle det kunna betyda? Han måste ha missförstått någonting, så enkelt är det!”
Översten intygar att det inte kommit några nya order. Om det kommer någon som vill ta sig över gränsen ska Jäger bara skicka hem dem igen.
Media missar en viktig detalj
Kl. 19.17, Västtyskland, Nyhetsstudion på TV-stationen ZDF i Mainz Nyhetsprogrammet ”Heute” (i dag) ses varje dag av många miljoner människor i både Väst- och Östtyskland.
Mitt i sändning får programledaren ett nyhetstelegram som han genast börjar läsa upp:
”SED-politbyråmedlem Günther Schabowski har för bara några minuter sedan meddelat att alla DDR-medborgare från och med nu fritt kan resa ut via samtliga gränsövergångar mellan DDR och Förbundsrepubliken Tyskland.”
Dessvärre finns det brister i telegrammet. På presskonferensen i Östberlin förklarade Schabowski att det krävs både pass och visum för utresa, men ZDF och flera andra medier har inte fått med den viktiga informationen i sin nyhetsrapportering.
Östtyskarna vill inte vänta
Kl. 19.56, östberlin, Gränsövergången vid Bornholmer strasse Östberlinarna strömmar till gränsövergångarna i muren och förväntar sig att kunna passera utan vidare. När de blir stoppade går deras frustration ut över gränsvakterna.
Överstelöjtnant Jäger har en hopplös uppgift; han står vid den låsta porten och försöker förklara för folk att han inte kan släppa igenom dem.
”Kamrat Schabowski har meddelat nya reseregler men han har också sagt att ni behöver pass och visum. Det är inte vi som utfärdar dem. Ni får vänta tills i morgon bitti och ...”
Jägers röst drunknar i högljudda, ilskna rop från besvikna östtyskar.
”Det är den gamla vanliga visan – de ljuger för folket!” ropar en man.
Andra börjar ropa i kör:
”Vi vill över! Vi vill över!”

Som artonårig soldat såg Harald Jäger när muren byggdes. Tjugoåtta år senare var han vakten som gav order om att portarna skulle öppnas.
Krenz vågar inte fatta något beslut
Kl. 21.10, Egon Krenz kontor i östberlin Den östtyske ledaren har suttit i möte tills för bara några minuter sedan och vet ingenting om den kaotiska situationen vid Berlins gränsövergångar. Han blir uppringd av f.d. Stasi-chefen Erich Mielke.
Egon Krenz svarar i telefonen. Erich Mielke, tidigare Stasi-chef med stor makt, har tekniskt sett avgått två dagar tidigare men han är fortfarande insatt i vad som sker.
”Folk rör sig mot gränsövergångarna. Vi måste fatta ett beslut genast!” säger han bestämt till Krenz.
Men Krenz är förvirrad. Han svarar undvikande och funderar över möjligheterna. Antingen ska stridsvagnarna rullas fram och gränserna stängas med militärens hjälp. Eller så ... får det bli som det blir.
Trots att Krenz är både statschef och försvarschef tycker han inte att han kan fatta viktiga beslut utan att konsultera sina medarbetare. Det säger han till Mielke – som lägger på luren.
De värsta gaphalsarna får komma ut
Kl. 21.19, östberlin, överste Ziegenhorns kontor Allt fler människor samlas vid Berlins gränsövergångar. Vakterna är villrådiga. Harald Jäger ringer upp sin överordnade igen.
Översten blänger på den ringande telefonen. Harald Jäger har jagat honom de senaste timmarna. ”Det är säkert han igen”, tänker översten surt.
”Ja?!” ropar översten i luren.
”Jag har gett order om högsta beredskap”, säger Jäger så lugnt han kan, och fortsätter: ”Hela Bornholmer Strasse är igenkorkad av människor och bilar, det är kaos.”
”Det är säkert rätt beslut. Var det något annat?” frågar översten.
Då exploderar Jäger i andra änden av telefonledningen:
”Det räcker inte! Om inte ni fattar ett beslut som löser våra problem måste jag och mina män försvara våra byggnader med våld, och ...”
”Ett ögonblick!” avbryter översten. ”Jag ska ringa ministeriet direkt. Och ni håller tätt. Förstått?”
Efter tjugo minuter får Jäger nya order:
”Lyssna, vi gör så här ...”, säger Ziegenhorn i telefonen och talar om för Jäger att de värsta gaphalsarna kan släppas igenom gränsporten, men fotot i deras pass ska stämplas över så att de aldrig mer kan återvända till DDR.
De blir emigranter utan att själva veta om det.
”Om du lättar lite på trycket kommer problemet att försvinna av sig självt”, säger Ziegenhorn självsäkert.
Harald Jäger tycker att det är en bisarr order. Om de mest högljudda släpps igenom men inte de stillsamma – det kommer aldrig att fungera, tänker han.
Men det är en order, och Jäger skickar den vidare till sina underlydande som ska utföra jobbet.
Vakt fattar sitt livs största beslut
Kl. 23.07, östberlin, Gränsövergången vid Bornholmer strasse Framåt kvällen börjar några av de östtyskar som varit i Västberlin att återvända till gränsövergångarna. De tror att de kan komma hem igen.
Harald Jäger kallas till inreseporten där en kvinna står och gråter, fullständigt förtvivlad.
Hulkande förklarar hon för Jäger att hon bara tänkte ta en liten sväng in i Västberlin, bara för att testa. Men nu vill vakterna inte släppa in henne i DDR igen – och hon har två små barn som ligger och sover där hemma!
Jäger tittar i kvinnans pass. Fotot är överstämplat.
”Jag måste ju hem till mina barn!” snyftar kvinnan.
Jäger lugnar henne och öppnar grinden så att hon kan passera.
”Ni får gärna komma in, allihop!” säger han sedan till den grupp med oroliga, återvändande DDR-medborgare som väntar utanför porten på västsidan.
Jäger bryter mot en direkt order, men det struntar han i. Nu måste det bli ett slut på galenskapen.
”All passkontroll upphör, lås in stämplarna i kassaskåpet!”, säger han myndigt till en yngre officerare.
”Ja visst”, svarar officeren och ställer inga frågor.
Sedan beger sig överstelöjtnanten mot utreseporten på östtyska sidan av gränsen. Utanför står tusentals östtyskar och ropar:
”PORTEN UPP! PORTEN UPP!”
Porten håller fortfarande, men folk pressas mot den. Det är en farlig situation för personerna i främsta ledet; de orkar inte stå emot trycket från de tusentals personer som står bakom dem.
Jäger tänker med fasa på vad som skulle kunna hända om folk drabbas av panik. Hundratals människor kan bli ihjältrampade.
Hela kvällen har överstelöjtnant Jäger bett sina befäl att fatta ett beslut, men hela tiden blivit lämnad i sticket. ”Fan ta dem”, tänker han och gör sig beredd att ge den mest långtgående order någon tysk officer utfärdat sedan andra världskriget.
Jäger skyndar fram till officerarna som vaktar porten.
”Öppna porten”, befaller han.
Officerarna stirrar på honom, mållösa. Sedan ser de på varandra. Ingen av dem rör sig.
”ÖPPNA PORTEN!” vrålar Jäger.
”Ja, överstelöjtnant!”
Och så händer det. Porten öppnas och jublande folkmassor börjar strömma igenom. Berlinmuren har fallit!
Stämningen förändras på en sekund. Nu, när gränsen är öppen, är demonstranterna inte arga på Jäger och hans män – tvärtom: många av dem får kramar, klappar på axeln av männen och kindpussar av kvinnorna. En av gränsvakterna blir alldeles förlägen när en nygift kvinna räcker honom sin brudbukett.
Harald Jäger står och ser på vad som sker. Han är djupt rörd, men hyser samtidigt motstridiga känslor.
Först är han glad och lättad över att inga liv gått till spillo under hans arbetspass, och nöjd med att han efter bästa förmåga gjort det enda rätta. Sedan kommer rädslan för vad kvällens händelser ska få för konsekvenser – både för hans hemland och för honom själv.
Jäger vet att han är skyldig att omedelbart rapportera till sin chef, men han väntar med det. Minuterna går. Han måste samla sig, måste få tänka.
Men han kan inte tänka. Däremot känner han att benen skakar när han börjar gå mot kontoret, telefonen och den röda knappen.
Överste Ziegenhorn blir tyst ett ögonblick medan Jäger kort berättar vad han gjort. Sedan säger han:
”Bra, min gosse!” med lättnad i rösten.
Ziegenhorn meddelar Stasi-högkvarteret och får respons från general Gerhard Niebling, som utbrister:
”Ja, öppna. Det kan ju inte bli på annat sätt.”
I cirka tre kvart är Bornholmer Strasse Berlins enda öppna gränsövergång, men strax före midnatt öppnas även de övriga. Tusentals glada östtyskar väller in i Västberlin, där västtyskarna möter dem med öl och champagne.
Människor som aldrig setts förut hurrar, skålar, sjunger och dansar med varandra i Berlins största gatufest någonsin. Tjugotusen personer tar sig genom Jägers gränsövergång den natten. En av dem är 35-åriga Angela Merkel.
Harald Jäger slutar sitt arbetspass klockan åtta. När han kommer hem berättar han för sin hustru att han gett order om att öppna muren.
”Äsch, prata inte strunt!” svarar hon.

Medborgarrättsrörelsen ”Neues Forum” ledde kampen mot kommunismen men föll snabbt i glömska eftersom väljarna i första hand ville ha kapitalvaror och charterresor.
DDR föll sönder efter murens fall
”Det som hör ihop, kommer att växa ihop”, sade Västtysklands tidigare förbundskansler Willy Brandt dagen efter att gränsen i Berlin hade öppnats. Han förutspådde Tysklands kommande återförenande.
I DDR hade kommunistpartiet SED förlorat greppet om makten. Medlemmarna flydde
– inte i tusental, utan i hundratusental.
Den 3 december 1989 avgick Egon Krenz som partiledare och ersattes av reformförespråkaren Hans Modrow. Han var omtyckt av folket sedan han inlett en dialog med regimkritikerna redan innan sommarens massutvandring tog fart.
Modrow inlemmade snabbt icke-kommunister i regeringen, och den 18 mars 1990 hölls det första fria valet i DDR.
SED fick bara 16 procent av rösterna; det konservativa CDU, som ville ha en återförening med Västtyskland, vann med 40 procent.
Den 1 juli 1990 blev D-mark gemensam valuta i både Väst- och Östtyskland, och den
3 oktober samma år blev de båda staterna officiellt återförenade.