Berlinmuren: Upptakten, uppförandet och murens fall
Berlinmuren stod i 28 år som en symbol för kalla kriget och uppdelningen av Europa i det demokratiska väst och det kommunistiska öst. Murens fall den 9 november 1989 blev startskottet till slutet på kalla kriget och inledde en ny era i världshistorien.
Invånarna i Väst- och Östberlin festade ovanpå Berlinmuren i flera dagar efter att gränserna öppnades den 10 november 1989.
Upptakten till uppförandet av Berlinmuren
Efter andra världskrigets slut delades det sönderbombade Tyskland mellan de allierade länderna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.
Det så kallade allierade kontrollrådet, som skulle enas om Tysklands framtid, och som bestod av ledare från alla fyra länderna, placerades i Berlin.
Detta trots att Berlin låg i Sovjetunionens zon, vilket innebar att även staden delades upp i fyra zoner.
Det dröjde dock inte länge förrän samarbetet mellan Sovjetunionen och de andra allierade makterna bröt samman. Sovjetunionens ledare ville ha kontroll över hela Berlin och försökte tvinga de andra länderna att ge upp staden.
Från den 24 juni 1948 till den 11 maj 1949 stoppades de livsnödvändiga leveranserna av mat till Västberlins 2,2 miljoner invånare, eftersom transporterna gick genom sovjetkontrollerade områden.
Västmakterna ville dock inte ge efter för Sovjetunionens påtryckningar, så i stället flögs alla förnödenheter in med en luftbro.
Kalla kriget var nu en realitet, och förhållandet till Sovjetunionen var på fryspunkten.
Samma år slogs de tre allierade delarna av Tyskland inklusive Berlin samman till staten BRD (Bundesrepublik Deutschland) även kallat Västtyskland, och den sovjetiska delen blev till DDR (Deutsche Demokratische Republik) även kallat Östtyskland.
Under 1950-talet ledde dålig ekonomi och rädslan för att leva i ett odemokratiskt kommunistiskt land till att många östtyskar flydde till Västtyskland.
Från 1949 och fram till Berlinmurens uppförande år 1961 emigrerade uppskattningsvis tre miljoner tyskar från DDR till Västberlin.
Detta kunde Östtyskland inte klara i längden, i synnerhet eftersom de flesta som flydde var unga och högutbildade.
De flydde nästan alltid via Berlin, eftersom resten av gränsen mellan de tyska staterna kontrollerades hårt. Endast i det delade Berlin var det fortfarande möjligt att röra sig fritt mellan öst och väst.
Enbart i juli 1961 flydde över 30000 personer. Därför beslutade DDR:s ledare till slut att den enda lösningen var att spärra in befolkningen.
Östtyska soldater höll gränsen stängd medan den första primitiva Berlinmuren byggdes.
Befolkningen levde i skuggan av Berlinmuren
Berlinmuren började med vakter och taggtråd, men DDR:s ledning började snabbt bygga ut den för att göra det i stort sett omöjligt för landets medborgare att fly.
Redan 1962 byggdes ett nytt stängsel hundra meter bakom det första. Mellan dessa jämnades husen med marken och området täcktes med grus, så att det var lätt för vakterna att upptäcka fotsteg.
Området blev känt som ”dödsremsan”, eftersom syftet var att ge vakterna i de olika tornen bra sikt, så att de lätt skulle kunna skjuta personer som försökte fly.
Från 1965 började DDR arbeta på den egentliga betongmur som Berlinmuren i dag är mest känd för. Syftet var att förhindra att det skulle gå att köra till exempel en bil genom gränsen.
När muren stod färdig år 1980 bestod den av 45,1 kilometer armerad betong, som var 3,6 meter hög och 1,2 meter bred. Berlinmuren hade även 116 vakttorn och bevakades av sju regementen med mellan 1000 och 1200 soldater.
Enda ställena där det var möjligt att komma från Västberlin till Östberlin var genom Berlinmurens nio gränsövergångar.
De var framför allt avsedda för invånare i Västberlin och utlänningar, som antingen skulle besöka DDR eller var på genomresa.
Den mest berömda av gränsövergångarna var Checkpoint Charlie, som egentligen var ett smeknamn övergången fick av amerikanska soldater, eftersom det officiella namnet var Checkpoint C.
Den låg mitt i Berlin och var förbehållen diplomater och medlemmar av de allierade styrkorna.
Där stod allierade och östtyska styrkor några meter från varandra och spänningen var ofta vid bristningspunkten.
Den 22 oktober 1961 utspelades till exempel en av kalla krigets största kriser vid Checkpoint Charlie.
Oenighet kring DDR-soldaternas rätt att undersöka en amerikansk diplomats pass slutade med att stridsvagnar på båda sidor rullade fram, redo att ge eld.
Sovjetiska och amerikanska stridsvagnar står mittemot varandra vid Checkpoint Charlie.
Konflikten löstes fredligt efter fem dagar, då USA och Sovjetunionen enades om att dra tillbaka sina stridsvagnar för att dämpa spänningen.
Efter krisen beslutade de allierade i högre grad att acceptera Berlinmuren som en realitet som inte var värd att inleda ett tredje världskrig för.
Den amerikanske presidenten John F. Kennedy sa: ”Det är inte någon särskilt bra lösning, men en mur är fan så mycket bättre än ett krig.”
I teorin var det också möjligt för medborgare i Östberlin att få en officiell tillåtelse att resa till Västberlin, men i realiteten var det nästan omöjligt.
En ansökan om tillstånd skulle dessutom garanterat resultera i en djupare undersökning av den sökande av DDR:s säkerhetstjänst Stasi, vilket potentiellt kunde sluta med ett åtal för förräderi.
Så för de flesta medborgare i DDR var det säkrast att resa till andra kommunistiska länder, vilket var fullt lagligt.
Berlinmuren byggs
Natten till den 13 augusti 1961 spärrade DDR:s militär plötsligt i stort sett alla gränsövergångar mellan Öst- och Västberlin.
Vägar revs upp, så att bilar inte kunde köra på dem, och taggtråd och stängsel installerades längs den 43 kilometer långa gränsen mellan stadens båda delar.
Kort därefter inhägnades hela Västberlin med 156 kilometer taggtråd och stängsel.
Utan att ha fått någon som helst förvarning vaknade invånarna i Östberlin upp till en helt ny vardag. Att passera till Västberlin var inte längre möjligt, och många som tidigare hade arbetat i Västberlin stod utan jobb.
Muren skiljde också vänner och familjer åt.
Den plötsliga delningen innebar bland annat att omkring 1300 barn, som var på besök i Östberlin, inte kunde komma tillbaka till sina familjer. Många såg inte sina hem igen förrän efter murens fall.
DDR kallade Berlinmuren för en ”anti-facistisk skyddsmur”, som enligt statens propaganda var nödvändig som ett skydd mot de västtyska kapitalisternas aggression och strävan efter att invadera och ta över Östberlin.
Ett annat argument var att gränserna skulle stängas för att hindra att spioner från väst tog sig in i landet.
Östtyskarna såg dock med skepsis på propagandan, för det var endast olagligt för medborgare från DDR att komma till Västtyskland, men inte omvänt.
Trots de kommunistiska ledarnas iver att stänga gränsen helt lyckades omkring 5000 medborgare från Östtyskland smita förbi muren och ta sig ut i friheten.
Under de första åren användes framför allt bilar för att köra genom taggtråden, men i takt med att Berlinmuren byggdes ut fick östtyskarna komma på mer kreativa metoder.
Somliga grävde sig under den, andra konstruerade luftballonger eller primitiva flygplan för att ta sig över den. Under Berlinmuren gick det även ett kloaksystem, som många flydde genom, tills det upptäcktes och stängdes av DDR.
Att försöka fly var dock livsfarligt, och det första dödsfallet inträffade redan den 22 augusti 1961.
Då försökte en ung kvinna, som bodde alldeles intill Berlinmuren, ta sig över avspärrningarna genom att hoppa från sitt fönster på tredje våningen.
Vakterna hade fått order att skjuta alla som försökte korsa området och i en order från ett befäl stod det till exempel: ”Tveka inte att använda ditt vapen, inte ens om gränsen korsas av kvinnor och barn. Det är en taktik som förrädarna ofta använder.”
Sannolikt fick mer än 200 personer sätta livet till i försöket att fly ut i friheten.
På många håll bestod Berlinmuren av två murar, som låg cirka hundra meter från varandra. Medborgarna i Östberlin kallade det öppna området mellan murarna för ”dödsremsan”, eftersom vakterna sköt efter personer som försökte fly.
Berlinmurens fall
Motståndet mot Berlinmuren hade varit stort på båda sidor ända sedan den byggdes, men i slutet av 1980-talet ökade motståndet kraftigt.
Från den 5 till den 7 juni 1987 pågick en musikfestival i Västberlin så nära muren att tusentals östberlinare samlades på andra sidan för att lyssna.
I synnerhet en konsert med David Bowie, då han talade direkt till alla människor på andra sidan Berlinmuren blev en milstolpe.
Dagen därpå angrep DDR:s polis de invånare som samlats vid Berlinmuren, vilket ledde till stora protester.
Fem dagar senare uppmanade USA:s president Ronald Reagan Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov att bevisa att han ville ha mer frihet i de kommunistiska länderna.
Under ett tal i Västberlin yttrade han de berömda orden: ”Mister Gorbatjov, tear down this wall”. Orden spreds över världen – och nådde även Östtyskland, där de visade för medborgarna att västvärlden stod på deras sida.
Dessa händelser bidrog till att utlösa ett kraftigt missnöje med Berlinmuren i Östberlin, men den egentliga katalysatorn till Berlinmurens fall kom först i juni 1989.
Då öppnade det kommunistiska Ungern sitt eget stängsel, som ställts upp på gränsen mellan Ungern och Österrike. Snart åkte tusentals östtyska medborgare på ”semester” till Ungern för att fly vidare till Österrike.
När DDR:s regering ville stoppa utvecklingen ledde det till massprotester i Östtyskland, under parollen ”VI VILL UT!”.
I ett försök att dämpa den tilltagande oron i landet beslutade DDR:s ledare att lätta på kraven för tillstånd att resa in i Västtyskland.
De nya bestämmelserna presenterades på en presskonferens den 9 november 1989 av Günter Schabowski, som nyligen utsetts till medieansvarig för partiet.
Schabowski hade emellertid bara fått ett A4-papper med bestämmelserna i handen och hade inte informerats om många av detaljerna.
När han tillfrågades om när förändringarna skulle träda i kraft, var hans bedömning därför ”med det samma”, trots att de i själva verket skulle införas så smått dagen därpå.
Östtyskarna kunde knappt tro sina öron, när de hörde den kaotiska presskonferensen. Tusentals samlades vid gränsposterna, där de möttes av vakter som inte hade en aning om vad som försiggick.
De försökte få order från sina överordnade, som inte visste vad de skulle göra och inte visste vem som bar ansvaret.
Folkmassan blev allt större, men inga civila eller militära ledare var beredda att ge order om att skjuta och orsaka en massaker.
Omkring klockan 23:30 gav DDR:s ledning med sig och lät höja bommarna, så att folkmassan fritt kunde passera.
På andra sidan möttes de av västberlinare, som stod klara med blommor och champagne.
Djärva unga människor från båda sidor började klättra upp på Berlinmuren, där de möttes och dansade för att fira sin nya frihet.
Vad som kunde ha utvecklats till en katastrof blev en enorm folkfest, som innebar slutet på 28 års inspärrning och separation.
Murens fall den 10 november 1989 var ett uttryck för att gränserna öppnades och DDR:s medborgare kunde komma till Västtyskland. Faktum är dock att det dröjde flera månader innan stora delar av Berlinmuren var riven.
Kort tid efter att gränserna öppnats började många medborgare själva förstöra Berlinmuren med släggor, hammare och mejslar.
Detta var fortfarande officiellt olagligt, men vakterna slutade snabbt försöka stoppa folkmassan, som nu stod vid Berlinmuren dagligen.
Efter ett par dagar förkunnade DDR nya öppningar i gränsen och stora delar av Berlinmuren revs med bulldozer.
Med de stora betongklumpar som revs ner var Berlinmurens fall en realitet, och 28 års förtryck var slut.
Det var en epokgörande händelse, som innebar slutet på kalla kriget, som hade format världen sedan andra världskrigets slut.
Det blev även slutet på den kommunistiska staten DDR, som blev en del av ett nytt, enat Tyskland den 3 oktober 1990 – mindre än ett år efter Berlinmurens fall.