Atomubåten K-19: Dödens ubåt

Uppdraget är planerat att pågå under en månad, och under hela operationen ska K-19 röra sig i sicksack för att undvika NATO:s övervakningsfartyg och de enorma isbergen i området.

Det är emellertid inte de strategiska uppgifterna på kommandobryggan som den erfarne ubåtskaptenen är mest bekymrad över.

Han är mycket oroligare, när han ligger i sin koj på kvällen och lyssnar till maskineriets oavbrutna surrande. Satejev är van vid dieseldrivna ubåtar, och de båda kärnreaktorer som driver just den här ubåten gör honom otrygg.

Kärnkraft är en relativt ny teknik, som ännu inte har testats fullt ut.

Det är bara två år sedan den sovjetiska marinen fick sin första atom­ubåt, K-3 Leninskij Komsomol, och Satejev vet att atomreaktorerna i den nya flottan har orsakat många problem. Brister i kylsystemet eller cirkulationspumpen har lett till flera radioaktiva utsläpp.

Så illa har det ännu inte gått ombord på K-19, men ubåten är den första i en helt ny klass, som har kodnamnet Projekt 658, och ­redan under de inledande testerna har den nya tekniken visat sig vara sårbar.

Under en dykning till 300 meters djup sipprade det plötsligt in vatten i reaktorsektionen, och ubåten tvingades till en nöduppstigning.

Senare brast en ­försegling i reaktor 2, och K-19 måste ta sig in till hamn och få vitala delar utbytta.

Nikolaj Satejev har vid flera tillfällen klagat inför sina ­chefer, men i den intensiva kapprustningen mot USA finns det inte tid att vänta.

Amerikanernas första atomubåt, USS Nautilus, patrul­lerar redan under istäcket i norra Atlanten. K-19 måste hålla jämna steg, kosta vad det kosta vill!

Fienden lurar på ytan

Nikolaj Satejev visar inte för sin besättning att han är orolig. Kaptenen är fast besluten att vara en stark ledare.

Långsamt glider K-19 genom Barents hav längs den norska kusten. Besättningsmännen är överlyckliga över att få vara ombord på K-19.

De vet att ubåtens uppdrag är ett prestigeprojekt inom den sovjetiska marinen, och de är stolta över att ha utvalts för uppdraget – trots att resan blir lång, och trots att det är ont om plats ombord.

Komforten är det inte mycket bevänt med, trots ubåtens storlek. Flera officerare har bjudits med på uppdraget i Nordatlanten, och med 139 man ombord är ubåten kraftigt överbemannad.

De unga sjömännen tvingas slingra sig fram mellan rör, trappor och arbetsstationer, och när deras vaktpass är slut, ska de pressa sig in i smala kojer längs ubåtens sidor.

Luften är varm och unken och oväsendet stundom infernaliskt.

Efter några dagar lämnar K-19 den norska kusten och glider fram i det lömska farvattnen mellan Island och Färöarna. Där har NATO sänkt ned övervakningssystem med sonar.

Samtidigt kretsar alliansens flygplan oavbrutet på himlen, och ubåtsjagare sveper över djup­havet i jakten på de sovjetiska ubåtarna.

K-19 bullrar ganska mycket mer än de amerikanska ubåtarna, och Satejev måste vara mycket försiktig för att undgå upptäckt.

Han ger order om att dyka till 250 meters djup och sänka farten till sex knop. Med jämna mellanrum stoppar han maskin helt och låter K-19 ljudlöst glida genom det mörka djupet.

Den 28 juni – efter tio dagars resa – kommer K-19 fram till södra Grönland, där ubåten skall invänta nya order.

Reaktorn blir för varm

Så här långt är Satejev nöjd. Det verkar som om K-19 obemärkt lyckats ta sig igenom NATO:s finmaskiga nät.

Eftersom området utanför Grönlands kust tycks vara fritt från fiendefartyg, låter han ubåten stiga upp till periskopdjup, så att besättningen kan få njuta av synen av den grönländska kusten.

Himlen är täckt av moln, men sikten är god. De enorma isbergen avtecknar sig knivskarpt mot horisonten.

En av isformationerna gör djupt intryck på Satejev. Han har aldrig sett ett så stort isberg i hela sitt liv, och han bestämmer sig för att gå runt det, så att besättningsmännen kan få betrakta den vackra is­kolossen genom periskopet. Det tar tio timmar.

Vid Angmagssalik på Grönlands östkust sänder K-19 ett kodat meddelande hem till Ryssland, och ubåtsbasen svarar bara en minut ­senare. Allting fungerar utmärkt.

Den 4 juli klockan 3.30 på natten är Satejev trött. Han har tränat besättningen i att man­öv­rera i isfyllda farvatten och beordrar ubåten ned till 100 meters djup för att sedan lämna över kommandot till sina officerare.

Själv går han till sektion 2 och sitt privata krypin. Han behöver verkligen en god natts sömn.

Medan kaptenen sover, arbetar löjtnant Jurij Povstjev i maskinrummet. Den unge teknikern har ansvaret för driften av atomreaktorerna.

Han ska kontrollera att de kyls ordentligt, att värmen från kärnkraften förs över till ånggeneratorerna som driver propellrarna och därmed för den 5000 ton tunga stålcylindern framåt genom vattenmassorna.

Povstjev är trött. Han har slitit hela natten för att få en trasig generator att fungera optimalt, och nu är det dags att ta en tupplur.

En annan besättningsman ger honom en kopp varmt te, och Povstjev dricker en klunk, medan han kastar en sista blick på apparaterna.

Det varma teet gör honom avslappnad, och maskinernas surrande i skrovet känns behagligt under hans trötta fötter.

Han koncentrerar sig på mätarna, som visar motorns kondition.

Allt verkar normalt. Han ska precis vända sig om för att gå och lägga sig, när han får syn på någonting oväntat: en visare som anger trycket i kylsystemet darrar oro­väckande och sjunker allt längre ned mot noll. Povstjev stirrar på mätaren. Hans hjärta börjar bulta i bröstet.

Kylsystemet är en vital del av reaktorn. Om det inte fungerar, kan följderna bli en härdsmälta med alldeles oöverskådliga följder.

Löjtnanten tar mikrofonen, som hänger ned från taket. Han kallar på assistans och ropar desperat till sin medhjälpare i maskinrummet: ”Ivan! Starta stand by-systemet!”

De båda besättningsmännen försvinner snabbt in i den smala passagen mellan reaktorn och kontrollpanelen. Trots att det är mörkt, inser de vad som hänt.

Kylsystemet håller på att lägga av. Ljudet från kylanläggningen blir allt svagare, och alla visare rör sig mot noll.

Ivan­ och Povstjev kallsvettas, medan de vrider på ventilerna, som ska sätta igång nödsystemet. Men ingenting händer.

”För helvete!” skriker Povstjev och rycker hårt i ventilerna. Han börjar sparka på dem. Fortfarande ingen reaktion.

”När körde vi en test på de här pumparna senast? Det ska göras en gång om dagen!” vrålar han och rusar fram och tillbaka i maskinrummet för att finna en lösning på problemet.

Frivilliga sjömän offrar sig

”Trycket i styrbords reaktor har fallit till noll!”

Kapten Satejev vaknar med ett ryck, när larmet börjar tjuta i högtalarna. Under en tusendels ­sekund hinner han tänka sig alla möjliga scenarier. Om det inte är ett falsklarm, kan alla ombord sväva i livsfara.

Satejev rusar upp på kommandobryggan och ber om detaljerad information. Han lyssnar lugnt till alla de tekniska detaljerna och larmar därefter den sjätte sektionen, där de båda atomreaktorerna står bredvid varandra.

Den ena reaktorn fungerar perfekt, men det är tydligt att temperaturen i styrbords reaktor stiger konstant. De radioaktiva bränslestavarna är snart så varma att de kommer att smälta.

Det kan leda till en kemisk reaktion mellan bränslet, kylvattnet och det hölje av ämnet zirko­nium som bränslet är inkapslat i.

Reaktionen kan frigöra väte, och när vätgasen blandas med syret i luften är risken för en explosion i atom­ubåtens trånga stålskrov överhängande.

K-19:s kompakta VM-A-fissions­reaktorer saknar helt de säkerhetssystem som finns i moderna kärnkraftverk på land.

Även om de så kallade kontrollstavarna kan stoppa kärnreaktionen i reaktorn, är det absolut nödvändigt att fortsätta nedkylningen.

En härdsmälta är lika med en säker död, och geigermätarna i sektion 6 registrerar redan förhöjd strålning.

När Nikolaj Satejev inspekterat problemet i reaktorsektionen rådgör han med sina officerare. Alla är överens om att orsaken till problemet måste vara ett otätt rör under reaktorn, och att det bara finns en enda lösning: någon frivillig måste krypa in till reaktorn och försöka koppla in kylsystemet igen.

Planen är att man ska kapa ett rör till reaktorns utluft och i stället ansluta det till ett rör från kylvattenförsörjningen, som därmed kan leda vatten direkt in till den överhettade ­reaktorkärnan.

Operationen kräver varken stor kunskap, hantverksmässig skicklighet eller tekniskt handlag.

Men de män som ska utföra arbetet kommer att utsättas för extremt höga doser av radioaktiv strålning. Männen är så gott som dödsdömda.

Satejev informerar sin besättning om situationen, och det är inga problem att hitta frivilliga. Flera män håller redan på att leta efter rör med rätt diameter för reparationen.

De frivilliga skickas in till reaktorn två och två, som byter av varandra ofta för att minimera strålningen. Deras enda skyddsutrustning är syrgasmasker, som förhindrar att de andas in radioaktiva partiklar – ett ynkligt skydd under dessa extrema, högradioaktiva förhållanden.

Gult skum rinner ur munnen

Kapten Satejev ger order om uppstigning. När olyckan inträffar, ligger K-19 på 100 meters djup, men klockan 06.05 bryter ubåten genom vågorna – 2400 km från basen i Murmansk. ”Sänd nödsignal!” beordrar Satejev. ”Omgående!”

Radiooperatörerna försöker lyda kaptenens order – men förgäves. Antennen verkar inte fungera, och nu har Satejev två enorma problem att tampas med: en skenande kärnreaktor, och ingen möjlighet att kalla på hjälp utifrån.

Läget i sektion 6 har förvandlats till en kamp mot klockan. Svetten rinner om sjömännen, medan de försöker kapa luftledningen och sätta ihop den igen.

Just när de håller på att svetsa ihop rören, väller ett moln av väte och radio­aktiv ånga ut från reaktorn.

Gnistan från svetsaggregatet ger vid två tillfällen en skarp, violett låga, men båda gångerna lyckas besättningsmännen snabbt få lågorna under kontroll.

Till sist lyckas de svetsa ihop de båda ­rören. Lättnaden är stor, när kallt vatten börjar strömma genom det provisoriska kylröret och ned över reaktorkärnan.

Kapten Satejev rusar till reaktorsektionen för att få en rapport. Han möts av de båda officerarna Kosirev och Vakromejev. Just när de ska rapportera till sin kapten öppnas luckan till reaktorn.

Löjtnant Boris Korsilov tumlar ut och och faller framstupa. Han sliter av sig masken, och ett gulvitt skum forsar ur munnen på honom. Reparationen är klar, men priset blev fruktansvärt.

De åtta män som arbetat med kylsystemet uppvisar svåra symtom på akut strålningssjuka.

Radioaktiviteten har omedelbart förstört celler och vävnader i kroppen.

Just nu lider de frivilliga bara av illamående, koordinationssvårigheter och kramper, men kroppens känsligaste celler förmår inte längre dela sig utan förstörs. Först förstörs de vita blodkropparna, benmärgen och slemhinnorna i tarmen.

Sedan dör cellerna i inre organ, muskler och bindväv. Chansen att överleva är minimal.

Vapen ska kastas överbord

Efter reparationen är faran för en härdsmälta inte längre akut, men nödsituationen är långt ifrån över.

Radioaktiviteten har via ventilationssystemet spridits i hela ubåten, och utan möjlighet att tillkalla hjälp är besättningen illa ute.

Satejev funderar. Med 2400 km till ubåts­basen är hemresan sju till åtta dygn lång. På den tiden hinner både han själv och resten av besättningen dö av strålningssjuka.

Sedan kommer han på att en handfull dieseldrivna sovjetiska ubåtar borde befinna sig i farvattnen mellan Island och Färöarna. De ingår i samma militärövning som K-19.

Kanske är räddningen att möta de dieseldrivna ubåtarna och försöka få kontakt med dem? Satejev tänker igenom planen.

Ubåtarna kan ha återvänt hem för länge sedan. Idén är ytterst riskabel, men han har inget val.

”Gira styrbord, kurs 180 grader!” beordrar ­Satejev. Sedan begär han fram en liten radiosändare som kan skicka nödsignaler över 50 sjömil.

Radiooperatören får besked om att sända krypterade positionsrapporter från K-19 var tionde minut, och kaptenen kallar till sig löjtnant Mukin.

”Samla in alla gevär och ­pistoler från besättningen. Kasta allt överbord – förutom fem pistoler åt de högsta befälhavarna.

Jag vill inte ha något myteri ombord”, säger Satejev beslutsamt. Han ger också order om en extra ranson vin till männen – dels för att stärka deras psyke, dels för att Satejev tror att alkohol kan skydda kroppen mot strålningen.

Alla order utförs omedelbart. Nu återstår ­bara att låta K-19 plöja genom Nordatlantens vågor och vänta på att någon fångar upp nödsignalen.

Moralen är låg hos besättningen. För några timmar sedan gled de behagligt fram genom djuphavet i en av världens mest avancerade ubåtar.

Nu gungar de runt på iskalla vågor, fångade i en radioaktiv stålcylinder utan kontakt med omvärlden.

Efter några timmar brister svetsningarna i den trasiga reaktorn, och medan alla ombord håller andan går tre män åter in i reaktorrummet och svetsar ihop rören.

Efter tio timmars gång kommer K-19 enligt Satejevs beräkningar fram till det område där de sovjetiska ubåtarna borde finnas. Men ingen besvarar nödsignalerna.

Har kaptenen fattat fel beslut? Han vankar nervöst av och an på bryggan. Då kommer meddelandet: ”Silhuett i riktning 270 grader!”

Satejev tar kikaren och rusar upp i tornet. Rapporten stämmer. Kaptenen ser tydligt ett trubbigt torn vid horisonten. Det kan mycket väl vara en ubåt i ytläge.
”Skjut upp en nödraket! Styrbord, 270 grader!”

När silhuetten kommer närmare ser Satejev att det är S-270, en sovjetisk ubåt under kapten Jan Sverbilovs befäl. Besättningsmännen på K-19 blir oerhört lättade, och Satejev kan knappt hålla tillbaka tårarna.

Det var en stor chansning att segla dieselubåtarna till mötes, men det lyckades. Det verkar som om de är räddade.

Havet är oroligt. Höga vågor slår upp omkring de båda ubåtarna, när de försöker lägga sig intill varandra, så att männen på K-19 ska kunna evakueras från sin skadade atomubåt.

Ombord på S-270 uppmäter besättningen stadigt stigande halter av radioaktivitet i takt med att dieselubåten närmar sig K-19. Strålnings­nivån är farligt hög, när S-270 och K-19 äntligen får kontakt med varandra.

Männen utstrålar radioaktivitet

Sjömännen omfamnar varandra, när de kommit över på S-270, men när de åtta männen från de första arbetslagen i reaktorrummet kommer ombord på dieselubåten ökar strålningen kraftigt.

De åtta modiga män som svetsade samman rören i K-19 har fått så höga stråldoser att de nu utgör en fara för de övriga ombord.

Deras kläder kastas omedelbart överbord, och alla åtta skickas in i duschen för att spola bort strålningen från huden. De frivilliga lyder order, men Satejev vet att ansträngningarna är förgäves. Männen är dödsdömda.

Efter ett par dagars resa flyttas K-19:s besättning över till en jagare, där de tas om hand av strålningsexperter.

Solen skiner, och det är alldeles vindstilla, när Bivali efter tre dagars gång lägger till i den militära hamnstaden Poljarnyj på Kolahalvön.

Alla i staden har kommit ned till hamnen för att ta emot de nödställda sjömännen, men trots att Satejev är glad över att komma hem, ängslas han över sitt eget och sina ­besättningsmäns öde.

Kommer de militära ledarna i Sovjetunionen att ta emot dem som hjältar, eller anklaga dem för att ha misskött nationens dyraste ubåt?

Kanske är det smart att lägga skulden på besättningen i stället för på den värdefulla maskinen?

Allra först gäller det emellertid att behandla de mest utsatta besättningsmedlemmarna.

De flesta av dem läggs in på sjukhuset i Poljarnyj, men de tre som är svårast skadade flygs med militärhelikopter till Moskva för specialistvård.

Före avresan går kapten Satejev för att ta farväl till de besättningsmän som ska åka. Boris Korsilov, mannen som kräktes vid kaptenens fötter, är mycket sjuk.

Ansiket är rött, och läpparna svullna. Tungan är så svullen att han knappt kan prata. Satejev böjer sig ned och berättar för löjtnanten att han nu ska flygas till Moskva för behandling.

Med en svag viskning ber Korsilov sin kapten att lyfta hans svullna ögonlock, så att han kan se lite grand. Sedan ber han om en klunk juice.

Satejev har svårt att hålla tillbaka tårarna, när han häller upp juicen i en tekanna och för in pipen mellan Korsilovs läppar.

Därefter tar kaptenen farväl och ser med sorg i hjärtat på när de sjukaste av hans mest lojala besättningsmän förs in i de tre väntande helikoptrarna.

Åtta sjömän dör av strålningen

I Poljarnyjs hamn dyker siluetten av K-19 upp vid horisonten. Atomubåten har dragits in till hamnen av en bogserbåt, men tre sektioner i ubåten är fyllda med vatten, och den ser nu mer ut som ett vrak än en toppmodern ubåt.

Samma dag som K-19 lägger till vid kajen – den 10 juli 1961 – avlider tre av dess besättningsmedlemmar på sjukhuset i Moskva, däribland Korsilov.

Fler dör under de följande ­dagarna.

Även kapten Satejev blir sjuk, men de flesta av besättningsmännen mår bättre efter några veckors behandling på sjukhuset.

I augusti månad verkar det som om militärledningen har kommit fram till vad de ska ta sig till med besättningen från K-19.

Männen kallas till sjukhusets föreläsningssal och står på rad i oklanderliga uniformer, när amiralen från marinens högkvarter i Leningrad, Ivan Bajkov, kommer in i salen. Han hänger medaljer på flera av dem, harklar sig och säger några ord:

”Nu tror ni väl allihop att ni är hjältar, eller hur? Men hör nu: i Leningrad har vi också olyckor. Trafikolyckor.”

Hans ord visar tydligt på den splittring som råder inom den högsta militärledningen. Ska man lägga skulden på mekaniken eller besättningen?

Amiral Bajkov anser uppenbarligen det sistnämnda men har fått i uppdrag av amiralitetet att dekorera besättningsmännen.

Amiralens svada gör fruktansvärt ont i kapten Satejevs öron. Han känner hur händerna skakar. Mest av allt har han lust att slita av sig medaljen och kasta den i ansiktet på Ivan Bajkov, men han upprätthåller fasaden.

Sammanlagt åtta besättningsmän dör av ­radioaktiv strålning efter olyckan på K-19.

Officiellt behandlas Satejev och hans besättning som hjältar, men det finns de i den högsta ­militärledningen som anser att de delvis bär skulden till olyckan.

Satejev fortsätter som officer i flottan, och under resten av livet söker han efter en förklaring till olyckan. Han arbetar outtröttligt för att få den sovjetiska militären att lära sig av sina misstag.

Satejev dör 1998. År 2006 nominerar den f d sovjetpresidenten Gorbatjov besättningen till Nobels fredspris.

Han anser att NATO kunde ha uppfattat en explosion på K-19 som ett försök att avfyra en kärnvapenmissil. En förhastad reaktion kunde ha lett till världskrig.

Ubåten var otursförföljd

Atomkatastrofen kostade åtta sjömän livet men var inte den värsta i K-19:s olycksdrabbade historia. År 1972 blev 28 sjömän innebrända.

K-19 var ett prestigeprojekt, men från början drabbades den av allvarliga olyckor – redan under byggandet år 1959 dog tre arbetare i en brand.

De inledande provturerna avslöjade en lång rad fel på ubåten. Under en dykning till cirka 300 meter uppstod läckor i ­reaktorsektionen. K-19 måste göra en nöduppstigning och var nära att kollidera med sitt följefartyg på ytan.

Efter katastrofen i juli 1961 renoverade marinen ubåten och uppgraderade den så att den kunde medföra en ny missiltyp.

Med en ny kapten patrullerade K-19 1969 i Barents hav, där också den amerikanska ubåten Gato uppehöll sig.

De båda fartygen ­kolliderade på 60 meters djup, och svårt skadad lyckades K-19 med nöd och näppe nå ytan.

Efter ännu en omgång på varvet gick K-19 under 1972 runt i Nordatlanten 1300 km från Newfoundland, då utläckt hydraulvätska orsakade en brand.

28 besättningsmedlemmar omkom i lågorna, och 12 man blev instängda i torpedrummet.

En omfattande räddningsaktion förde K-19 tillbaka till ubåtsbasen på Kolahalvön, och så småningom – efter 24 dagar i ett mörkt, ouppvärmt torpedrum – kunde de sista 12 överlevande räddas ut.

År 1979 omklassades ubåten till kommunikationsubåt med namnet KS-19, och tre år senare krävde ubåten sitt sista dödsoffer, när en besättningsmedlem fick en kraftig elektrisk stöt.

Den ­otursamma ubåten inväntar i dag upphuggning.